sommarlov

Hej hej, jag har åkt ut på landet. Det är toppen hittills: fint väder, rökt lax, familj och rosévin på en veranda med utsikt över lite hav samt möjligheten att höra en uggla när det blir kväll. Det är helt knasigt djurliv här, igår när jag låg och solade på gräsmattan kom det en grävling rusande helt plötsligt. Alltså, grävling! Den höll på att springa in i mig. Har ni blivit nästan påsprungna av en grävling? Det var en fascinerande upplevelse. Jag skrek. Grävlingen blev rädd och for in i en buske. Den var alldeles ljus och fluffig och väldigt söt.

Jag råkade packa ner ett halvt litet bibliotek eftersom jag vill ha lite att välja på: Einar Askestads Kvinnohistorier, Nerval-samlingen Andra riken, Axel Munthes Boken om San Michele, Siegfried Sassoons När vi red efter räv, Roger Scrutons Kultur räknas, D H Lawreces dikter på svenska eftersom jag alltid vill läsa den på sommaren, samt den där Barbara Vine-deckaren jag aldrig kommer någonstans i. Det står så fint i Nerval-bokens förord av Kristoffer Leandoer:

Nerval promenerar [i texten "Juli 1830", min anm.] rätt genom julirevolutionens tumult, ser allt, registrerar allt – och går lugnt vidare hem till sin morfar, där han strax glömmer bort gatans sensationer inför anblicken av några 1700-talsgravyrer. Han gör detta utan emfas, utan att göra någon poäng av det. Han väljer inte mellan de båda verkligheterna – bibliotekets och gatans, konsten och politikens, historiens och nuets, den inre och den yttre – utan han väljer, med en konsekvens som inte skulle bli uppskattad och förstådd förrän långt senare, den verklighet som omfattar dem bägge: sitt eget medvetandes.

Nerval, jag tror att våra medvetanden hade kommit bra överens! Jag lägger till Nerval på min lista över döda personer jag hade velat hänga med (Novalis, Wilde, Baudelaire, Ola Hansson – samma typ av medvetanden, tror jag). Plus att ett av Nervals små fragment är så roligt: “Det handlar bara om en felplacering!” skriver han. “I Tyskland anser man mig inte galen!”. I Tyskland anser man mig inte galen!, det är ju underbart. Det ska jag börja säga.

Roger Scrutons och mitt medvetande är däremot sämre matchade kan jag konstatera. En del är fint, typ det han skriver om skratt och om vänskap och om sentimentalitet, en del tycker jag faktiskt är rätt dumt. Obscenitet i text och bild smittar av sig och leder till dåliga tankevanor, dåliga vanor i uppträdandet, dåliga vanor för ens känslor (?) samt dåligt beteende mot andra människor, tycker han till exempel. Helst ska typ allt i hela livet uppenbarligen utgöra grund för andlig reflektion – alltså, jag tycker att man får skilja på saker lite, allt man företar sig i livet kan väl inte ha som mål att göra en till en bättre människa? Det låter ju fint men väldigt tråkigt samt i princip omöjligt (-Men man kanske kan sträva mot det ändå? Ha det som mål? -Nä alltså jag vet inte…) Det tror jag att man kan hålla med om även om man tror på Gud väldigt mycket, eller är väldigt intresserad av andlighet i största allmänhet - men måste väl kunna se på ett dumt tv-program, tänka fullständigt objektifierande och kanske till och med sexualiserande att en bild av en annan människa är snygg eller upphetsande, även om den “visar en avpersonifierad inställning till människokroppen, en attityd som tömmer den mänskliga livsformen på moralisk och andlig mening” – det där blir för mycket för mig… och då har jag inte ens berört hans tankar om undervisning. Jag vill inte tråka ut er. Fast det har jag säkert redan gjort.

Eller, jag kan inte hålla mig: alltså, om Roger Scruton hade fått sortera människor i lämpade och mindre lämpade skulle väl till exempel Einstein aldrig ha gjort något annat än jobbat på patentverket i Bern. Säger jag lite slängigt i förbifarten, men äh, jag blir sur på Roger Scruton när det gäller just undervisningen - det handlar alltså om hans jättelånga tidsperspektiv på allting, så långt att individen blir helt ointressant… kanske ett nyttigt tankeexperiment, men tänker man sig att faktiskt omsätta den tanken i praktiken tycker jag inte att den är något vidare. Fast jag har inte läst färdigt än så jag kanske återkommer. En grej värd att notera är iallafall att Roger Scruton skriver att kultur handlar om att göra värderingar, precis som Horace Engdahl skriver i den där nya essäsamlingen som väl kommer ut snart, och det må vara ett konstaterande som verkar för självklart för att ens kommentera, men grejen är ju att det inte alls är självklart (idag), så jag gillar verkligen att läsa det. VÄRDERING är grejen. Ut i kulturen nu och gör värderingar!

 

PS: Jag blir uttråkad över att folk uppdaterar sina bloggar dåligt på sommaren, så jag vill ge en guldstjärna åt Bernur och Rävjägarn – när ni blir frustrerade över att ingenting på hela internet är nytt sen igår är det dit ni ska bege er.

 

Update! Ögonblicksbild från mobilkameran:

 

Scruton, Nerval och ett glas vitt. (Tittar man noga kan man även upptäcka en borrmaskin!)

 

exlibris-dagen

Tidskriften Vi Läser har ett erbjudande där man får exlibris i premie om man prenumererar. Det är Lotta Kühlhorn som har designat dem, och även om hon nu inte är min favoridesigner så tycker jag att det är ett trevligt initiaiv.  Jag gillar verkligen exlibris, men tyvärr ser man dem inte så ofta – jag köper rätt mycket gamla böcker på antikvariat, men jag tror ändå inte att den samlade summan av före detta ägares exlibris i min bokhylla uppgår till mer än… två. Kanske tre.

Idag har jag ägnat en massa tid åt att titta på gamla exlibris eftersom jag trillade över ett så fint arkiv: Pratt Institute Ex Libris Collection, 1289 exlibris för den som är sugen… Det är lätt att fastna vill jag påpeka, så kom inte och säg att jag inte varnade er.  Nu följer en sammanfattning av min inhämtade exlibriskunskap. De flesta i arkivet verkar vara från 1800-talet, fram till nån gång efter sekelskiftet. Helt i min smak alltså.

Vissa motiv verkar klart vanligare än andra. Vapensköldar, t.ex, vilket jag tycker är rätt tråkigt (men jag vet inte, hade jag ett släktvapen misstänker jag att jag skulle tycka att det var toppen). Landskap är väldigt vanliga också, ofta med en gammal borg och en uggla. Och interiörer från ett bibliotek, gärna med en uggla där också. Det är rätt stor skillnad på kvinnors och mäns exlibris:

 

 Typiska kvinno-exlibris – väldigt många har en bild av en kvinna, som väl antagligen rätt ofta ska föreställa bokinnehaverskan själv.  Jag tycker att de här är jättefina, lite så där Kate Greenaway/Elsa Beskow-stil.

 

Typiska mans-exlibris: Män verkar väldigt ofta ha haft Albrecht Dürer i åtanke, och särskilt hans Melankoli – det är mycket grubblande gestalter i bibliotek, omgivna av boktravar och mystiska instrument (för navigering? För frimureri?)  samt gärna en uggla. Ugglan är i sjuk dominans som djur på exlibris! Sedan kommer nog övriga fåglar, sedan ingenting, sedan ingenting och sen ingenting igen – jag har kollat på typ 1000 exlibris idag och vet inte om jag har sett en enda hund eller katt eller häst… skumt. Den andra mans-exlibrisen är så stilig tycker jag! Sträng och kärv, det är såna där exlibris man varsamt klistrar i sin förstautgåva av Ernst Jüngers På marmorklipporna…

 

En del exlibris hade små livsvisdomar. “Follow the gleam”! “Lift me, oh Lord, above the level plain”! – det är väl därför man läser böcker? Fast det är kanske bra med lite hjälp från Gud. Dessa är dessutom fina exempel på landskaps-exlibris. Det är väldigt snyggt med träd på exlibris… typ allér… har jag konstaterat idag. (Fast alltså, mönstret i ramen på den första exlibrisen ovanför, är det inte lite olyckligt..? Det ser ju ut som hakkors om man tittar lite slarvigt.)

 

En del exlibris var lite roliga. Den första här ovanför tror jag syftar på bokinnehavarens efternamn – Klein – eller vad tror ni? Det är säkert vanligt med en illustration som alluderar på innehavarens namn. Herr Kleins exlibris är iallafall väldigt fin!

 

Åh, de här är så vackra i all sin enkelhet… Den första ser alldeles japansk ut, med det där lilla röda emblemet som en japansk lackstämpel… Och den andra är helt perfekt stiliserad… åh så fint!

 

 Det var gott om jugend-porr. Mmm.

 

Och så hittade jag lite svenska exlibris. Ett från Hessleby sanatorium, som idag är behandlingshem för missbrukare. Undrar om de har kvar biblioteket. Och några böcker med exlibris i.

 

 Och så hittade jag två som andra Therese har klistrat i sina böcker!

 

Förra året gjorde min söta syster en bunt exlibris till mig. De är satta med gamla blytyper och är jättejättefina – jag skulle scanna en nu, men min scanner har brakat ihop, så jag får visa en pyttebild från ett foto istället:

 

Det är en uggla på en boktrave! Och eklöv i ramen. Jättefint! Jag har inte så många, så jag är lite rädd för att klistra in dem i böcker, för snart är de slut… fast jag borde ju skärpa mig, man kan faktiskt ha flera olika exlibris i sitt liv. Mina nästa blir med vallmo tror jag. Eller en poppel-allé.

she sells sea shells

Äh, jag vet inte med de här snäckorna… Jag ville göra ett sidhuvud som inte såg ut att vara fyrkantigt och 760 gånger 190 pixlar, utan som om det flög omkring lite snäckor huller om buller på sidan… men det var jättesvårt, nu la de sig ju liksom i rektangelform ändå. Det är verkligen svårt att tänka utanför fyrkanten! Men att inte ha ett utsnitt ur ett konstverk i sidhuvudet tycker jag framhäver den hemska försäkringskasse-gröna (eller apoteks-gröna, eller systembolags-gröna) färgen på rubrikerna som jag inte gillar alls.

Jag blir så trött på mig själv varje gång jag är arg på saker. Så nu länkar jag till en trevlig intervju med Strindberg (blev han trött på sig själv? Han var ju rätt arg. Argast i Sverige kanske, iallafall ville han väl tro det) som jag läste på Minervas blogg - jag tycker att svaret på frågan “Vilket är huvuddraget i Er karaktär?” är underbart: “Denna sällsamma blandning av djupaste melankoli och det rysligaste lättsinne.” Så skulle jag också ha svarat! Om jag hade kunna formulera det så bra.

dagens invändningar mot sånt som står i DN

Jag måste sluta läsa DN, jag blir på dålig humör varenda morgon. Igår var det den där insmickrande artikeln om Karin Larsson som gjorde mig arg – jag skrev om samma usällning i Expressen, jag var i Sundborn och fick samma visning och säljspeach som nu återfinns ordagrant återgivet i DN och jag vet inte varför man ska läsa kultursidor när man lika gärna kan läsa en flyer med reklam för utställningen? Jag blir sur över andra grejer i den där artikeln också men jag orkar inte redogöra för allt nu.

“Det råder ingen brist på samtidskonst som målar ropande munnar, tecknar sensuella händer och skildrar kännande kroppar. Vad som väcker de värdekonservativas missnöje är när samtidskonstens munnar, händer och kroppar gör annat än att lyda konventionerna.” står det i DN idag om den utställning med målningar av Odd Nerdrum med elever som visas i Skåne nu (Krapperupp? Jag är dålig på Skånes geografi, förlåt… Jenny Maria Nilsson skrev fint om utställningen i HD, här).

Vadå “lyda konventionerna”, vad är de för kass ihålig formulering, vilka konventioner då? De står ju några stycken tidigare i artikeln om ett porträtt där konstnären “med vild, despotisk blick och med blodiga händer lyfter kronan över sin sårade hjässa” – eh ja, det låter ju som ett ytterst konventionellt motiv, till skillnad från den övriga samtidskonsten som verkligen bryter konventioner… Till exempel konventioner om kön! Eftersom att bryta konventioner om kön alltid är att bryta konventioner lite mer på rikigt. (Som när man sätter en kurbitsmustasch på Karin Larsson!)
-Innebär inte det att grejen med att bryta konventioner om kön är något konventionellt..?
-Nej men nu är du bara värdekonservativ.
-Oj, grattis till att ha hittat ett ord som gör att alla invändingar man kan ha verkar riktig unkna och typ ger associationer som att man automatiskt är emot fri abort eller vad som helst för att man gillar klassiskt figurativ konst…
-Åh, det var så lite…

de skummaste målningarna från förra sekelskiftet, del 2

Efter den storslagna succé som förra inlägget gjorde (tack Isobel! Varje gång min besöksstatistik går i taket är det för att Isobel har länkat…) kör jag del 2 med de skumma målningarna direkt eftersom jag ändå inte har tänkt något vettigt (mest lite sura saker om grejer som har stått i DN, men jag kan ju inte hålla på och blogga om allt surt jag tänker om saker som står i DN – - – )  samt eftersom nattugglor premieras i denna blogg, så, jag ger er:

 

En flod av nakna barn… och när ni tänker att vad mer kan man önska sig än det, så är svaret givetvis:

 

 

…en sjö av nakna barn.

 

Båda är målade av belgaren Léon Frédéric (1856-1940). Den första bilden tycker jag är rätt motbjudande faktiskt, men den andra gillar jag. Den första är målad 1890 och heter ”Floden” alternativt “The source of life”, den andra är målad 1898 och heter ”Sjön”  alternativt “Le Torrent” alternativt “Tout est mort” – jag hittar lite olika uppgifter om detta. Men där har vi ju lite ledtrådar till vad det är fråga om iallafall.

De första barnen befinner sig alltså i livets källa och är ännu alldeles rosiga och oskyldiga. Bram Dijkstra, som alltså är något av en tvivelaktig auktoritet på detta område, anser att barnfloden är ett solklart fall av sekelskiftesmannens skräckscenario, jag minns inte riktigt hur det var nu men det hade som vanligt att göra med “the houshold nun” vs “the femme fatale” – alltså madonna/hora-grejen för att tala svenska, det vi ser på bilden är väl då det fruktade resultatet av att inte all världens kvinnor är kyska household nuns och alltså resultatet av en mans unkna kvinnosyn och därmed förkastlig. Jag skulle vilja invända att ibland kanske en flod med nakna barn som enligt titeln ska föreställa livets källa faktiskt bara är en flod med nakna barn som ska föreställa livets källa.

Om den andra bilden, som jag anser är väldigt mycket coolare (men jag var ju tvungen att visa båda, det blev roligare då) har jag precis läst en oroande teori om att barnen skulle vara döda. (Titeln “Tout est mort” ger ju en klar antydning om det…) Jag har alltid tänkt mig att de sover och att det är så där loj, dåsig och drömsk stämning, svanar som glider runt i slow motion, allt är lite dimmigt… det tycker jag är mycket finare. Men enligt barnen är döda-teorin visar bilden hur det degenererade människosläktet till slut har dött ut och hur djurriket (=svanarna) liksom har segrat, eller iallafall visat sig livskraftigare. Jag tycker att den är så fin! Ytterst bisarr, men fin. Och lite otäck.

Det var mycket djur vs. människa vid den här tiden (det berodde på Darwin alltså) och det var mycket kvinnor och barn och fortplantning och sex och död (det berodde rätt mycket på Darwin också), så i kommande delar av denna serie blir det mer sånt. Nästan bara sånt, när jag tänker efter. Well, vad kan vara bättre än det?

 

Andra floder och sjöar fulla med nakna barn från samma tid: – - – Eh, nä.

Update förresten: Äh, nu insåg jag att jag måste visa en tredje bild av Frédéric, den är klart skum också… alltså, ljuset!

 

 

Något liknande har man ju inte sett annat än i typ rysk socialistisk realism och kanske nån kitschig målning när Jesus kommer ner från himlen. “Våren” heter den, och den innehåller som ni ser fler nakna barn, samt kvinnor lika fertila som de blommande fruktträden, “Kom och pollinera mig..!” är gissningsvis kopplingen man förväntas göra… Frédéric verkar faktiskt ha varit lite besatt av det där med mödrar och barn, när man bildgooglar honom leder flera träffar till den udda sajten art-breastfeeding.com.

de skummaste målningarna från förra sekelskiftet, del 1

Jag startar nya serier i den här bloggen som fanns det ingen morgondag, tänkte jag skriva, men i själva verket är det nog precis tvärtom: Att göra serier får det att kännas som att det faktiskt FINNS en morgondag, det gör framtiden mer konkret samt, om man drar den här tanken till sin spets, får mig att känna mig en smula odödlig. Jag hoppas bara att ingen håller räkningen samt planerar att ställa mig mot väggen ifråga om mina serier – de bästa målningarna i konsthistorien har sommarlov men det kommer fler delar, fortsättningen på Edward Steichen-följetongen kommer snart och den här serien – De skummaste målningarna från förra sekelskiftet – startar jag av två anledningar: 1. Jag har hela datorn full av skumma bilder från förra sekelskiftet och brinner av lust att dela med mig, på ett lite splittrat vis iofs, eftersom jag som vanligt egentligen vill ha det jag älskar för mig själv. Men nu börjar jag tvivla lite på att jag någonsin kommer att skriva en bok om sånt här, så nu bloggar jag lite om det istället, samt 2. Det är ett enkelt sätt att uppdatera bloggen. (Jag har dessutom fler serier planerade, rykande heta De snyggaste männen i konsthistorien, t.ex, där har ni nåt att längta efter…)

Iallafall. Först ut i serien med de skumma målningarna från sekelskiftet 1900:

 

The unknown av John Charles Dollman ca 1912 (klicka så blir den större!)

 

“A painting showing a woman and some 12 chimps by a campfire” skriver Wikipedia i sin bildbeskrivning – eh, just det. Men vad föreställer den EGENTLIGEN? Alltså, vad försiggår? Titeln är inte direkt till nån hjälp. Vad menar hon med det där befallande pekandet? Hon är typ härförare av schimpanser? Hon har precis demonstrerat att hon har elden i sin makt och därmed är härskarinna?

“John Charles Dollman showed how monkeys and woman, equally childlike in their ignorant astonishment, tried to cope with the concept of fire in the primeval world” skriver Bram Dijkstra i den på samma gång utmärkta och idiotiska boken Idols of Perversity (en hel bok om kvinnobilder från förra sekelskiftet = underbart, skriven enbart för att visa hur mycket Dijkstra hatar dem och hur sjuka de är = idiotiskt), men det är ju att tolka den här bilden som fan läser Bibeln, vadå “equally childlike”  “in their ignorant astonishment”? Hon är ju härskarinna!  Hon har fört elden till jorden, plus att hon har snygg kjol (jag har en liknande!).

Det är så extremt lätt att få varenda bild från den här tiden att framstå som direkt kvinnofientlig, men alltså, här är det ju kvinnan som är den mest evolverade, högst i näringskedjan, bokstavligen. Efter apan kom inte mannen, utan kvinnan – så skulle man ju precis lika gärna kunna tolka den här bilden.

 

Andra kvinnor och apor från samma tid:

Klimts Beethovenfris

Emmanuel Fremiet: Gorilla (mer lämpad för feministisk kritik än Dollmans målning.)

Om en kvart börjar förresten King Kong på tv! Om man känner för ap-temadag.

allt är fult nu igen

Jag vill skriva, jättemycket, det typ kliar i hela kroppen, jag borde ägna detta tillstånd åt andra saker än den här bloggen, ja, definitivt, snart – jag måste bara gnälla lite över modet först, så där som jag gör en gång i kvartalet ungefär när jag har varit i stan och konstaterat att varenda plagg som finns till försäljning i varenda butik är fult, utom kanske nåt (tröja från Burberry, varför kollar jag ens där?) som jag definitivt inte har råd med.

Det är så deprimerande med rea, det är liksom essensen av allt som gick fel med vårens kollektioner som hänger där och ser sorgset ut: bisarra mönster, volanger på fel ställen, grälla färger, konstiga detaljer,  plagg som visar besynnerliga delar av kroppen, flims och flams och trams tills jag känner mig snudd på besudlad och måste dra till en herravdelning och pilla på helt vanliga tröjor och koftor och kavajer i helt normala färger och rejäla material och tänka att gud vad det verkar lätt att shoppa när man är man.

Plus att jag är så extremt trött på hela Balmain-grejen nu, är ni med på vad den innebär? Typ tighta, trasiga jeans, kavajer, orkesterjackor, breda axlar, höga klackar med remmar och spännen och nitar på allt, jag pallar inte mer, jag vill som motreaktion se så KVINNLIG ut som det bara går, kliché-kvinnlig, jag vill ha blommiga klänningar och timglasfigur och se ut som jag vuxit upp i en napolitansk bergsby och är uppfödd på gräddig pasta och persikor vars saft runnit sensuellt längs min haka och alla mina underkläder har spetsar. Men det fanns inga såna kläder att köpa. I höst vill jag se ut så här:

 

 

Det är inte en transvestit, det är Gina Lollobrigida.  Frisyren är inget vidare, men tröjan, tröjan! Den är rosa! Den är mjuk och luddig och antagligen av angora! Den är tight och urringad! Den har små pärlor broderade på sig! Det är en helt fantastisk tröja. Helt sjukt omodern också tyvärr. Hösten 2009 ska bli min omoderna höst.

(Sorry, det här är ett sånt där inlägg jag skriver för att rensa hjärnan på allt jag tänkte när jag gick hem från spårvagnen… moving on…)

my irritability keeps me alive and kicking

Hej, lite mediekritik så här på kvällskvisten – det är den här recensionen i SvD som upprör mig ikväll, och jag må vara partisk i målet (upphovsmännen till den utställning som recenseras är båda vänner till mig), men det är inte okej att skriva så här: “Problemet är att Lundberg och Rådlund kopplar samman konstnärlig kvalitet och storhet med materialval och tekniker och blundar för det alla andra ser: obehagliga påminnelser om ideologistyrd konst där realism varit påbjuden och obskyra romantiska traditioner.”

Det är alltså en utställning med klassiskt figurativ, samtida konst det är fråga om. Obehagliga påminnelser om ideologistyrd konst? Obskyra romantiska traditioner? Jag tycker att sånt här är så himla lågt: en luddig formulering lite i förbifarten som genast misstänkliggör hela utställningen. Alltså, för människor som inte är så insatta framstår det ju som att det finns tydliga nazistiska vibbar i den här konsten och som att det hela är suspekt i största allmänhet.

Och det där med de obskyra romantiska traditionerna fattar jag ingenting av och det blir jag nästan mest upprörd över (nazistgrejen kunde man ju förutse på flera kilometers håll). Vilka är de obskyra romantiska traditionerna? Är det ekot av romantiken och symbolismen som finns i vissa av verken? Vad är det som är obehagligt med det? Herregud, “obskyra romantiska traditioner”, utan vidare förklaring, man ska liksom bara fatta att det är något tvivelaktigt med konst som kan förknippas med sådant? Jag tycker att obskyra romantiska traditioner låter som något underbart.

serien om Edward Steichen, del 1

Hej, jag fattar inte hur jag fick så mycket att göra, men just nu simmar jag omkring bland kvitton, hela köket är fullt av kvitton, seriöst – en Åhléns- och en Top Shop-påse (japp, så organiserar jag min bokföring, jag trycker ner kvitton i påsar), FULLA MED KVITTON, det är extremt mycket kvitton… många av dem gäller exempelvis en antikvarisk bok som med 60% rea landar på sådär 19 kronor, eller en smoothie från Pressbyrån för 23 kronor och jag tänker nu att 23 kronor, det är inte så mycket pengar, jag tar och skiter i det här… men det går ju inte. Många smoothies små, osv, så idag kopierar jag alltså kvitton på dumma småsummor och är glad att det iallafall är mulet ute så jag slipper vara bitter över att jag inte ligger och läser Boken om San Michele under en björk.

Jag tänkte att vi kunde ha en följetong med Edward Steichens (1879 – 1973) finaste bilder i den här bloggen, låter det inte bra? Jag vet inte så mycket om Steichen, men han var alltså en amerikansk fotograf, eller mest känd som fotograf iallafall, samt därtill målare, och jag gillar honom väldigt mycket för de måleriska kvaliteterna som finns i hans fotografier, vilket jag tror att jag nämnde i förbifarten här för ett tag sedan. Jag är mycket fascinerad över att det är så pass lätt att känna igen ett foto av Steichen, för jag tänker mig att fotografiet som medium är liksom opersonligt – eller, mer opersonligt än måleriet iallafall, där jag föreställer mig att det är lättare att utveckla en personlig stil, rent tekniskt och hantverksmässigt. Steichen har alltså definitivt en stil, plus att det ofta finns något… mörkt i hans bilder, som jag tycker väldigt mycket om. Något gotiskt nästan. Det är ett strålande nöje att lägga en kvart eller två på att bildgoogla Edward Steichen.

Steichen tog det där väldigt kända fotot av Greta Garbo, och det hyfsat kända och av konststuderande ofta koperade fotot av Gloria Swanson med spets framför ansiktet, och det dyraste foto som någonsin sålts på en auktion: The Pond – Moonlight, vilket jag, för ovanlighetens skull när det gäller auktionspriser, anser vettigt – för en gångs skulle en korrespondens mellan kvalitet och pris, jag vet faktiskt inte vilket foto jag skulle kunna argumentera för borde kosta mer än Steichens damm.

Nu följer dagens tre fina Steichen-bilder:

 

Cyclamen

 

 

Isadora Duncan at the Portal of the Parthenon

 

 

Norma Shearer

 

Eftersom jag är typ den siste Athenaren gillar jag reflexmässigt bilden av Isadora Duncan mest av dessa, men visst är de underbara alla tre – den första ser helt science fiction-aktig ut med de där äckelsnygga cyklamenstjälkarna (som nån slags mekanisk jugend tycker jag, det är liksom något insektsaktigt över dem, jag tycker att de ser väldigt läskiga ut), och den sista bilden är så The Ring, som i den japanska skräckfilmen, om ni har sett den.

Nu ska jag kopiera vidare. I nästa avsnitt av Steichen-serien ska vi fundera över om det är fotografier eller målningar vi ser. Ses då!

grafomani

Gud vad jag har saknat att skriva, märker jag nu när jag sitter vid ett tangentbord igen. Man kan givetvis skriva även utan tangentbord, men även om jag sällan går utanför dörren utan anteckningsbok är det mer och mer sällan jag använder den – den jag har i väskan nu har legat där i över två år utan att ens vara halvfull… att jämföra med de travar av vaxduksböcker och kollegieblock jag klottrade fulla för fyra-fem år sedan sådär. Jag har nu läst ikapp det mesta av vad jag kan ha missat av bloggar och tidningar, och det verkar ju inte vara så mycket. Michael Jackson är fortfarande död, Alex Schulman har skrivit en debattartikel om bloggar (jag instämmer helt med Bernur: “Han resonerar som ett barn, skriver som ett barn, och ändå har han på något sätt helt eller halvt rätt” – det är väl helt enkelt så att de som byr sig om media i största allmänhet bryr sig om bloggar i största allmänhet, och de som inte bryr sig särskilt mycket om media – dvs. de flesta människor – bryr sig inte särskilt mycket om bloggar. Jag känner en massa människor som lever sina liv som om bloggar inte existerade, det är inget konstigt. Sedan finns det ju även de där modeintresserade tonårstjejerna som läser och skriver modebloggar, men jag föreställer mig att detta är en starkt nischad bloggkonsumtion (När inkommer Alexander Wang-väska-kopian till Lindex??) som inte har särskilt mycket att göra med att intressera sig för bloggar som fenomen. Att säga att bloggar är onödiga är ju dumt: klart att de kan vara viktiga - det finns ju en massa människor som inte är ett dugg intresserade av media heller, som inte bryr sig ett dugg om vad som försiggår på och i tidningar, bara det typ står nåt i dem när de för en gångs skull bestämmer sig för att köpa en kvällstidning – men det betyder ju inte att tidningar är onödiga. Det betyder väl egentligen inte så mycket mer än att alla inte bryr sig om allting.

Jag tycker att det är så tråkigt att blogga om bloggar! Just som fenomen alltså. Nu byter jag ämne och skriver lite om litteratur för att upprätthålla skenet av att det här är en litteraturblogg. Jag läste en del på min semester, men jag packade lite knasigt och lyckades till exempel glömma Einar Askestads Kvinnohistorier hemma – den är nyutkommen och dessutom väldigt snygg, vilket går helt i linje med hans övriga böcker – kanske är Einar Askestad den svenske författare med konsekvent snyggast bokomslag? (- – - vilket i sin tur går helt i linje med hans fysiska uppenbarelse, höll jag på att skriva nu… men ni får bildgoogla själva för jag har skam i kroppen, ibland). Jag tror att Kvinnohistorier hade känts som en sval, fuktig handduk över pannan en varm dag, jag ska ta den med mig när jag åker ut i skärgården istället. I Einar Askestads Ögon för paradiset, som jag läste för ett tag sedan, finns en mening som etsade sig fast i min hjärna: berättarjaget noterar att det på en väg uppför en backe i staden där han befinner sig (Montepertuso heter den, den ligger tydligen på Amalfikusten) ligger fullt av tillplattade ormar, överkörda: ”Det måste hända hela tiden, fast jag aldrig har sett det hända.” Det är en underbar mening. Det måste hända hela tiden, fast jag aldrig har sett det hända. Jag tänker det rätt ofta. Jag har egentligen tänkt det ända sedan högstadiet eller så, när jag fattade att människor omkring mig hade sex med varandra, och det kändes så otroligt avlägset att det någonsin skulle hända mig (Vet ni avsnittet av Mitt så kallade liv, när Brian och Rickie pratar och säger typ “När började människor para ihop sig? I must have been absent that day… ” – precis så). Nu för tiden tänker jag det mest om hemska saker, typ när jag ser en ambulans på utryckning, och sedan måste jag slå bort tanken omedelbart, måste ta i trä och tänka nej, nej, nej, inte ens tänka på sådant här, inte tänka, inte tänka, tänk om det händer för att jag tänker det… Det måste hända hela tiden, fast jag aldrig har sett det hända…

På min semester började jag däremot lydigt läsa En kortfattad historik över nästan allting, som Elin Boardy tipsade mig om här i bloggen, men sedan upptäckte jag att Elins egen bok Allt som återstår var mycket trevligare att försjunka i, även om det var direkt plågsamt att läsa den ibland, för jag vet inte när jag senast läste en bok med så mycket KÄNSLOR på varenda sida, det var nästan kvävande – och det menar jag inte på ett negativt sätt… om ni fattar. Jag låg tårögd i en solstol och kippade efter luft.

Dagens lästips är alltså Einar Askestad och Elin Boardy! Jag tipsar inte ett dugg om Om jag kunde drömma, alltså Twilight på svenska, jag tyckte att den var så dålig, mycket sämre än filmen, och plötsligt tedde sig den där feministiska kritiken rätt befogad – alltså, huvudpersonen kunde ju knappt gå själv… plus att det var så himla jolmigt, till och med för mig som är raised on a diet of Allers- och Harlequin-romaner samt oändliga mängder Serie-Starlet, jag gillade den faktiskt inte alls. Jag gillade filmen däremot!  Jag rekommenderar den istället. Jag läste Horace Engdahls nya essäsamling nyligen också, fast nu har jag tydligen slarvat bort den och därmed glömt vad jag hade tänkt skriva om den eftersom det fanns antecknat på en sida i den… eh, så jag får väl återkomma. Jag borde läsa Willy Kyrklund nu, för jag har knappt läst nånting av honom och det skäms jag jättemycket över. Jag har den där fina volymen med hans samlade prosa stående i bokhyllan, så det är väl bara att sätta igång.

Jo, den där Broder Daniel-filmen går tydligen på bio nu, så jag tar tillfället i akt att bjussa på min intervju med Broder Daniel, gjord sensommaren 2003 i samband med att Cruel Town-skivan kom ut. Det var min första längre artikel som publicerades i en tidning, jag var så stolt (innan hade jag bara skrivit lite skivrecensioner). Nu tycker jag att första delen av intervjun är fullständigt nonsens, men resten är helt okej, och jag har faktiskt intervjuat Henrik Berggren och det är coolt och det kommer jag att fortsätta vara stolt över. Klicka här och bläddra fram till sidan 12. OBS! Det är en pdf! Så klicka inte om ni hatar pdf:er. Det har jag full förståelse för. Åh, jag minns exakt vad jag hade på mig när jag stod där på Ramberget med dem, bland strålkastare och videomänniskor och Göteborg låg glittrande nedanför: en starkt mintgrön, stickad, åttiotals-influerad tröja av nåt slags mohair-garn (jag tyckte att Flashdance var en stilmässig källa att ösa ur vid denna tidpunkt… alltså för sex år sedan… blame it on the electroclash), smala jeans (så smala det gick att få tag i, detta var väl precis innan Cheap Monday-grejen) och Converse-kängor.

Okej, nu har jag skrivit av mig lite, nu ska jag jobba. Hej, kyss, hörs.