Från och med idag skall jag endast uttrycka mig i Tarkovskij-citat. Ni säger ”Vad är din åsikt om tillståndet i världen?”, jag svarar ”Jag tycker att ett av de sorgligaste fenomenen i vår tid är den totala förstörelsen av människans medvetenhet om vad det innebär att reflektera över begreppet skönhet”. Ni säger ”Nåt mer?”, jag säger ”Bristen på andlighet hos dem som betraktar och fördömer konsten, deras ovilja och oförmåga att fundera över den djupare innebörden i deras egen tillvaro”. Ni säger ”Eh okej, vill du ha kaffe?”, jag säger ”Konsten lever och utvecklas där det finns en evig och outsläcklig törst efter det andliga, det ideala: den längtan som har en förmåga att dra människor till konsten. Ja tack, med mjölk.”
Närå. Men det verkar ju stå mycket bra i den där boken. Just det där med människors i stor utsträckning bristande intresse för det ovan nämnda gör mig ju bekymrad varje gång jag öppnar en dagstidning… eftersom det numer, som ni kanske känner till, är spöstraff på att ens nämna det andliga och det ideala (jo, ny lag, den trädde i kraft nu vid årsskiftet, men vi har ju anat dess ankomst under hela hösten… fast de flesta var ju mer upptagna av den där lagen som heter som en värktablett). Äh jag vet inte. Man kan inte alltid tala om det andliga och ideala, det är inte vad jag menar så klart, men det är ju helt sjukt sorgligt om vi slutar låtsas om att det är därför man söker sig till konsten, eller, ännu värre, att man SLUTAR söka sig till konsten av den anledningen. – - – - – - – - – - – - – jag skulle skriva något snärtigt och cyniskt nu men jag tappade lusten.
We are – paradoxically – moving into a world that makes less and less sense to us as human beings. We need wholeness. We need substance. The wrong images, empty images, the wrong attitude to matter, to others, to ourselves. The world is holy, we are holy, we must treat it and ourselves that way.
Ja, det andliga i konsten. Det är därför lyrikåret 2008 är så uselt, därför att föraktet för andliga strävanden lämnar oss bara kvar med ett horisontellt ord-trixande på ytplanet. Visst, spännvidden blir ändå stor när Bruno K. Öijer höjer taket. Men om lyriken är ett medfött språk, som Jonas Thente skrev i DN i sin årsöversikt, varför kan då inte poeterna tala det? Ordslingorna mal hos Anna Hallberg i ”Mil” men de döljer ju i stället för öppnar upp för hennes existentiella erfarenheter, som jag läser den. Det behövs en ny Thomas Torild, som bryter igenom formerna med sina känslouttryck.
Men Tarkovskij är bra, det stämmer.
Ytterligare ett Tarkovskij-citat – orden skrevs alltså under den materialistiska sovjetepoken:
”En stor betydelse för mig har de traditioner i den ryska kulturen som har sitt ursprung i Dostojevskijs verk. De har verkligen inte utvecklats i det moderna Ryssland; i själva verket har man tenderat att se ner på eller ignorerat dem. Det finns fler skäl för detta: först deras totala oförenlighet med materialism och därefter det faktum att den andliga kris som alla Dostojevskijs figurer genomgått (det som var själva inspirationen för hans verk och för dem som följt honom i spåren) har betraktats med misstänksamhet. Varför fruktas detta tillstånd av ‘andlig kris’ så till den milda grad i dagens Ryssland?”
Bra fråga ännu 25 år senare: Varför fruktas detta tillstånd av ”andlig kris” så till den milda grad i dagens Sverige?
Ett lästips under helgen: en gammal men bra sammanfattande artikel om Tarkovskij finns här:
http://skywalking.com/tarkovskyold/master.html
“Jag tycker att ett av de sorgligaste fenomenen i vår tid är den totala förstörelsen av människans medvetenhet om vad det innebär att reflektera över begreppet skönhet”: så vackert, så sant – ”Beauty is truth, truth beauty”, som Keats skrev i sitt Urn-ode.
Nä, jag tycker inte att det behövs en Thorild i svensk lyrik: jämfört med prosan håller svensk lyrik en ypperlig klass, och det gäller inte endast 2008, som så många utropat till ett gott år för lyriken – i år kommer Ann Jäderlunds nya diktsamling att sopa banan med allt – så även om jag själv dyrkar Thorild kan vi sluta hoppas på att det är han som ska frälsa oss – - – Vi behöver inte frälsas!
Här är annars ett fint exempel på andlighet i popmusik i år:
El Perro Del Mar
From the Valley to the Stars
http://open.spotify.com/album/2M5jwnxA6hZiY7ZPs8asWG
Du glömmer Tarkovskijs utbredda gudstro, hans idéer om filmen som ett verktyg vilket sanningen uppenbaras och en öppning till gud blir möjlig. Det finns ett slags messianism i Tarkovskijs andlighet jag abslout inte saknar och vi absolut inte behöver.
Men Lars, släpp kylskåpet och sluta ängsla dig inför religiösiteten nu. Vadå ”ett slags messianism” vad menar du, ”ett slags” och ”messianism” hur?
Visst, Lars. Tarkovskijs gudstro är verkligen ”utbredd”. Jag skulle kunna räkna upp hundratals personer ur idéhistorien som sett sin konst som som ”ett verktyg i vilket sanningen uppenbaras och en öppning till gud blir möjlig”. Och om de inte precis trott att deras konst ”uppenbarat” sanningen så har de åtminstone sett den som en väg till en möjlig uppenbarelse. Tänk Bach. Tänk Rubljov.
Men vem längtar efter messianism, detta missbrukade ord? Jag har läst Tarkovskijs 600-sidiga dagbok men kan inte komma på att jag sett en enda ”messiansk” tanke i den. Däremot kan man ibland möta en kulturpessimistisk och apokalyptisk underton som tål att diskutera.
Under en tidigare period försökte jag uttrycka mig via citat från de Simon Blackburn-böcker som jag av en god anledning ständigt läser. Blackburn menar att han funnit en metod för att urskilja ”det sanna”, genom en värdeteoretisk modell, ett särskilt ”program” han funderat ut som innehåller varken Gud, konsekvensialism eller Kant.
Kanske kan vi starta en Facebookgrupp för att protestera mot den där nya lagen? (Inte den som låter som en värk-tablett, utan mot förbudet att ”nämna det andliga…”) Det är så man gör nuförtiden såvitt jag förstått det hela rätt.
Ida: Meh, din teaser… borde det inte följa en Spotify-inbjudan med ett sådant tips..? ;)
Sol, och övriga också för den delen: Jag tycker att det är stor skillnad på att tala om det andliga och att tala om det heliga.
Lars, jag bollar över till Salomos utmärkta svar.
JennyMaria: Jag är med! :D
Tack Therese för det här inlägget. Verkligen precis allt det jag tänker och känner inför litteratur och konst, och debatt om densamma.
Moa, åh, tack!!
Salomo: Visst, jag hävdar på intet sätt att Tarkovskij skulle vara någon slags förgrundsfigur för perspektivet snarare tvärtom med tanke på hur samtida han och hans verk var. Jag tycker inte att vi bör ge oss in i någon exstensiv debatt om vikten av ett andligt perspektiv på konsten men låt mig ändå säga att ett sådant betraktelsesätt lätt tenderar att undvika en ”saklig” eller åtminstone allvarlig utforskning av mötet mellan konsten och betraktaren. Vad jag menar är att det lätt riskerar bli ett axelryck inför något till synes metafysiskt av alltihop.
Vad jag menar med det messianska är helt enkelt att det finns en kompromisslös strävan mot det gudomliga, i religiös mening snarare än sublim. Tarkovskij diskuterar aldrig något uttryckligt messianskt men att låta sina filmer vara försök till att närma sig denna ”sanning” eller ”gud” (vilket bland annat diskuteras i Den förseglade tiden) talar sitt tydliga språk. Sedan att han på något vis inte var utopist är väl både självklart och bra.
Jag bläddrade lite i Huysmans ”Mot strömmen” och fann det här lilla öppningscitatet:
Jag måste finna min glädje i det tidlösa…,
fastän världen förfasas över min glädje,
och den i sin råhet inte förstår vad jag
menar.
Ruysbroek l’admirable