nazistkonsten revisited

Jag måste bara kommentera Eva Ströms svar om om den eventuella nazismen i det samtida, figurativa måleriet. I dagens Sydsvenskan [ja, update, update, nu kan man alltså läsa artikeln om man klickar på länken] skriver hon följande:

Vilka estetiska ideal finns exempelvis bakom Christopher Rådlunds ”Winterreise”, återgivet i boken ”Figurationer”, där man ser åtta symmetriska pelare i ett tomt vinterlandskap under en apokalyptiskt dov och ödesmättad himmel? För mig pekar bilden mot nazikonstens estetik, och man måste vara antingen okunnig, estetiskt okänslig eller blunda för att inte få associationer i den riktningen.

Det här är Christopher Rådlunds ”Winterreise”:

 

 

Jag må ha en okunnig och okänslig blick, men mitt svar på frågan om var Rådlunds målning har sina estetiska ideal är detta konstverk:

 

 

Det är Caspar David Friedrichs munk på en strand, målad 1809, ansedd som ett av de viktigaste verken från romantiken.

Vad vad VAD i Rådlunds målning tycker Eva Ström påminner om nazismen? Att himlen är ”apokalyptiskt dov och ödesmättad”? Att pelarna är symmetriska? (Nazisterna hade en väldokumenterad förkärlek för symmetri.) Eller kanske att pelarna är åtta till antalet – alfabetets åttonde bokstav är ju som bekant H som i HITLER. – – – Det spelar ju ingen roll hur många gånger man SÄGER att det påminner om nazistisk konst, när man inte kan påvisa en enda likhet.

I oktober öppnar den första svenska utställningen med Caspar David Fredrich på Nationalmuseum. Det står ingenting om det på deras hemsida, men vi får ju hoppas att de planerar att tydligt och grundligt utreda kopplingarna till nazismen samt kraftigt markera avstånd från den, nu när de ska ställa ut en konstnär hemmahörande i en så kontaminerad estetisk tradition.

 

PS, jag ska inte bara raljera för det gör mig trött på mig själv: Kanske inger målningen med det ödsliga landskapet en obehaglig känsla hos betraktaren – en känsla som gör att man av personliga anledningar associerar till nazismen (eller till den där känslan av ensamhet man får på söndagskvällar, eller till sorgen man kände när någon man tyckte om dog, eller till känslan man fick en gång när man själv stod på en strand och kände sig liten inför naturen), men det är en HELT annan sak: det är konst som fungerar precis som konst fungerar när den är bra (enligt min åsikt). Då är givetvis inte nazismen mer fel eller rätt än någon annan association, men det innebär inte att den är en egenskap hos själva konstverket.

lite sur

Meh, jag känner mig handikappad av mina kassa språkkunskaper. Samt bitter över att ingen i min grundskola kunde säga: Therese, du är HUMANIST, du ska lära dig språk ety språk är nyckeln till världen, och annars kommer du en dag när du är dubbelt så gammal som nu att googla Stefan George-dikter och uppgivet inse att du inte kan tillgodogöra dig dem, och hålla i en vacker utgåva av d’Annunzios Il piacere och inte begripa ett ord, och gå runt i Pompeji och önska att du också hade fått läsa latin, Therese, du ska inte ägna tre år åt att göra askkoppar av små färgglada glasbitar eller karva fram ett porträtt av din bänkgranne ur en lerklump, och om du nu skulle göra detta misstag så ska du använda iallafall någon av dina CSN-terminer till att inhämta grunderna i ett användbart språk istället för att låtsas intresserad av en A-uppsats om karnevaliska inslag i Pippi Långstrump flyttar in. Whatever. Man får inte blogga om att man är bitter. Bitterhet är den förbjudnaste känslan. Nu har jag beställt tysk lyrik ÖVERSATT TILL SVENSKA eftersom jag iallafall behärskar detta mäktiga kulturspråk som berikat världen med ombudsmän och smörgåsbord.

Jag är sur och måste jobba men det gör jag inte eftersom jag är så upptagen med att vara sur samt klistra ihop en bild som påvisar en eventuell förklaring till Stefan Georges faiblesse för porträtt i profil:

 

boktisdag

 

Just när jag var på väg att besviken ge upp min jakt på något Underbart att läsa hittade jag ett antikvariat som sålde ut allting för en tjuga per bok. Så jag köpte en hel kasse. Ovanför syns ett fotogeniskt urval: Det estetiska lifvet av en Yrjö Hirn, Den tillbedda av Sarah Bernhardt (skrev hon den själv? Den kallas ”förströelselitteratur” på baksidan, det var ju ett fint ord. Jag köpte den mest för att omslaget är så snyggt men det kan ju hända att jag låter mig förströs av den), Stefan George och andra studier av Sven Stolpe, Orfika av Bertil Malmberg, Hjärtats landsflykt av Björn Julén, Kantele av Stina Aronson. Därtill bland annat en liten bok med Svensk Sturm und Drang, mer Bertil Malmberg (dumt antagligen, eftersom jag ju, som ni vet, inte ens gillar Bertil Malmberg särskilt mycket) och lite mystisk lyrik. Om något är underbart återstår att se, roligt var det iallafall. Och så köpte jag en tygkasse – jag inser att det inte är speciellt glamouröst med tygkassar, men eftersom jag rätt ofta måste bära omkring på böcker och buntar med manus och allt möjligt som inte går ner i en handväska så är de iallafall praktiska, och den här är iallafall bättre än den från Monki (som jag och tusentals 14-åringar har) eller den som det står KULTURCHOCK på (som iofs är rätt snygg men som får mig att känna mig som någon som typ gör ett feministiskt seriefanzine… och det gör jag ju inte). Kolla!

”Hunting high and low”! Äntligen ett budskap jag kan stå för, i dubbel bemärkelse: både den faktiska innebörden av orden och den eventuella referensen till min favoritlåt med A-Ha. Hurra!

Det står i en artikel av Malte Persson i Expressen idag att jag i den där texten om litterära skandaler ”tyvärr fortsatte att romantisera dem och idén om det marginaliserade” – well, det är ju roligt med skandaler! Och sedan förstår jag inte det där tyvärret angående romantiserandet av det marginaliserade* – vad finns det att beklaga i den hållningen? Sa jag emot mig själv på något sätt? Jag försökte att vara självkritisk. Och jag gillar ju det marginaliserade..! (Well, om det är bra, givetvis… eller iallafall hyfsat… haha.) Jag orkar inte med några fler smarta analyser med utifrånperspektiv (eller, ”utifrånperspektiv”) på debatter nu… alltså, om alla som uttalade sig om hur det borde diskuteras på kultursidorna faktiskt skulle få bestämma över diskussionerna så skulle det bli skittråkiga kultursidor. No offence Malte alltså, jag talar om något större nu. Som jag har lite svårt att formulera… En stor trötthet kom iallafall över mig nu. Så nu går jag ut och köper hämtmat med okänt asiatiskt ursprung. Hej, hej.

*”IDÈN om det marginaliserade” står det visst ja – jag gillar det som faktiskt ÄR marginaliserat. Jag tycker att det marginaliserade existerar i verkligheten och inte bara som idé. Fast jag gillar iofs idén också!

 

Update: En så fin bild på Stefan George! Nästan alla foton av honom är i profil, antagligen eftersom han hade en så imponerande/demonisk sådan – kolla på väggen, där hänger det ett annat foto av honom i profil. Sjukt snygg tapet dessutom:

I can taste your fear

Jag lånade en bok om Hitler på biblioteket, ska jag intressera mig för Hitler nu? Jag har ju typ inga andra intressen representativa för mitt kön och min ålder ändå så det vore väl bara logiskt – jag har retats med en kollega om det här med andra världskriget, för han är väldigt intresserad av andra världskriget, och jag sa att det är ett tecken på att man är man och börjar bli gammal. Jag tycker att det känns knäppt att skriva ”kollega”, som ett ord bara folk på tv använder, mina föräldrar hade inga kolleger när jag var liten, de hade arbetskamrater. Jag har lyssnat på Arcade Fire. Jag vet inte varför faktiskt, det finns en låt med Arcade Fire i min mp3-spelare och jag vet inte hur den hamnade där. Men det är en bra låt. ”Intervention” heter den. Den låter som Bruce Springsteen plus orgel och stråkar och en stor kör. Jag vet inte vad den handlar om så jag har byggt hela min upplevelse av låten på raderna ”I can taste your fear / It’s gonna lift you up and take you out of here” för det är fantastiska rader. De handlar om att mer än något annat frukta att bli kvar i hålan där man föddes för så mycket har man iallafall fattat som att ingenting av det man drömmer om någonsin kommer att hända där. Jag köpte en grej i sminkdisken på Åhléns och det var en så söt pojke som jobbade i kassan, han var kanske tjugo, med svartfärgat hår och svart smink runt ögonen och lång och smal och bjöd mig på godis som han hade i en liten låda bakom kassaapparaten och jag tänkte att han nog hade varit livrädd för att bli kvar i nånting-köping där han föddes och var den enda med svart smink runt ögonen och så kände jag mig lite rörd och tänkte att det var som en roman av Per Hagman, fast sedan blev jag mitt gamla vanliga cyniska jag och tänkte att äsch, han kanske inte alls är från en småstad, han kanske är född och uppvuxen i Örgryte och har gått på Samskolan och var populäraste killen i klassen och snart ska han börja på försvarets tolkskola och sluta sminka sig och få en flott karriär i näringslivet, ”And when you finally disappear / We’ll just say that you were never here” sjöng han som sjunger i Arcade Fire och jag kände mig pötsligt ensam, jag tittade ut genom fönstret på spårvagnen hem och det satt en falk på ett balkongräcke, jag lovar, det var en falk, och sen satte sig en kille på sätet bredvid mig, han var kanske fem, tio år yngre än mig, han tittade på mig tills jag liksom var tvungen att vända på huvudet och titta på honom, han ville gärna prata. Han hette Philippe sa han, och han uttalade det så snabbt att det lät som att han sa ”Flip”, och jag tänkte att det hette en delfin i Kolmårdens djurpark när jag var liten. Den äldsta delfinen i delfinariet, som kunde göra extra svåra hopp och drog båten som ett barn fick åka i varje delfinshow, och just när jag tänkte det såg jag att Philippe hade en delfin tatuerad på överarmen, och jag stirrade på den och han tittade på mig och sa ”Vad?” och jag sa ”Nej, inget” och tänkte att om jag skulle försöka förklara det här skulle jag låta galen.

facit till ”hitta nazismen”

1. Trine Folmoe, ”Vingen”, samtida norsk.
2. Tamara de Lempicka, ”La belle Rafaela”, 1927 – jag tycker att den är underbar! Tala om voluptiös kropp! Och denna… formfasthet. Och hon ser så len ut! Och, ehrm, inbjudande.
3. Arthur Hacker, ”Percival”, 1894. Vare sig nordisk eller nazist, utan viktorian.
4. Even Richardsons riddare, samtida norsk. Vad det är snyggt med ugglor!
5. Valentine Cameron Prinsep, ”Il Barbagianni”, 1863 – åh, uggla!
6. Arno Breker, “The Party” – inte i betydelsen festen, utan partiet – det nazistiska. Ser mycket mäktig ut tycker jag.
7. Frederic Bartholdi, Frihetsgudinnan. Samma typ av monumentala formspråk som skulptur nummer 6, men för att upplysa världen om vikten av frihet och demokrati, inte av Blut und Boden.
8. Hugo Salmsons lilla axplockerska, 1884. Kan ses på Nationalmuseum. Uppskattad av Eva Ström.
9. En bonde av nazi-konstnären Julius Paul Junghanns. Antagligen tänkt att uppmuntra das Volk  till strävsamhet.
10. Axplockerskor av Millet, 1857. Ett av den franska realismens viktigaste verk.
11. Bondflicka av Bouguereau, 1891. Rätt lik nummer 8, men allmänt ansedd som sentimental kitsch.
12. Michel Paszyn, ”Prima Vera”, 1956. Står i en park i Eslöv.
13. Fritz Klimsch, ”Junges Mädchen”, 1940-talet. Skulptur utförd under naziregimen. Står i Berlins botaniska trädgård.
14. Michelangelos ”Döende slav”, ca 1515.  15. Gerhard Henning, ”Liggende pige”, 1961. Finns nånstans i Malmö.
16. Skulptur av Carl Eldh, jag vet tyvärr varken namn eller år, men I love Carl Eldh!17. Fritz Klimsch igen, ”Die Schauende” – se den här kommentaren (fast när jag googlar står det 1937 – samma år som den första Grosse Deutsche Kunstausstellung).
18. Rembrandt, självporträtt, 1661.
19. Odd Nerdrum, självporträtt. Samtida norsk! Lite riddare-vibbar här också.
20. Mårten Eskil Winge, ”Tor slåss mot jättarna”. Nordisk och heroisk så det förslår, men inte nazistisk (den är från 1872), utan svensk och nationalromantisk.
21. Några hemska valkyrior jag hittade på en webbsida med nazistisk konst, men nu inser jag att de kanske inte alls är målade av en nazistisk konstnär, utan bara ska illustrera Wagner. Sorry!
22. Nazistiska nymfer av Ernst Liebermann. ”By the Water” heter den, den är så fin tycker jag! (Men alltså, Liebermann, är inte det ett judiskt namn?)
23. Eugene Jansson, ”Flottans badhus”, 1907. Inte alls nazistisk trots att den är så… hyllande av den starka manskroppen. Jansson var helt enkelt mycket förtjust i just starka manskroppar.
24. Berghof, gissades det på  – ja, nästan: det är tydligen det andra Reichskanzlei, som dock låg alldeles i närheten av Berchtesgaden (där alltså Hitlers Berghof låg – gud vad jag har lärt mig mycket om Hitler senaste dagarna!)
25. Nej, falskt alarm, inte nazism, bara Dick Bengtsson.

 

(Hoppas att jag fick allting rätt nu, jag är lite trött…) Mycket bra gissat på flera håll! (Dessutom får man nästan pluspoäng om man förväxlar Eugene Jansson med J. A. G. Acke!) – men alltså, när jag nu verkligen har googlat nazi-konst som en galning inser jag ännu mer hur far off Eva Ström är i sin liknelse. Det är ju ingenting som är likt…

Här hittade jag en informativ sida om konstutställningarna 1937 om nån vill läsa mer. Jag blev lite hooked på det här med nazi-konst nu, jag får nog ta och skaffa mig en bok om det. Fast nu måste jag sova. Hej, hörs!