Jag har börjat läsa Ola Klippviks Vikbodagbok som jag hittade i en bokhög på mitt jobb. Det är en dagbok från ett år på Vikbolandet, som är en plats i Östergötland, liksom mellan triangeln Kolmården-Norrköping-Söderköping, tillika platsen där jag tillbringade min bardoms somrar. Det är väldigt vackert på Vikbolandet. Kolmården, där jag är uppväxt, består av skog på en förkastningsbrant som stupar rakt ner i Bråviken (som är en vik av Östersjön som sträcker sig in till Norrköping, bråddjup – därav namnet – och rätt opålitlig, lite som Vättern), och på andra sidan vattnet ligger Vikbolandet alldeles platt, som om någon tagit en liten bit av Skåne och slängt ut i Ötergötland. Det har varit sjöbotten överallt och marken är alldeles lerig och det växer därför bra på Vikbolandet och det är därför sädesfält överallt – jag minns precis den leriga svarta jorden, nästan glänsande, från min farmor och farfars trädgårdsland där det växte de sötaste (söt som i smaken söt alltså, men de var för all del små och gulliga också) morötter och tomater jag någonsin ätit. Inte ens i Italien var tomaterna godare än på Vikbolandet.

Det är ännu lite oklart var på Vikbolandet Ola Klippvik bor, men han åker till exempel till Östra Husby, där han skriver att pizzerian i närheten av vårdcentralen har byggt om, och jag vet exakt vilken pizzeria han menar och det ger mig en känsla av trygghet. (Jag inser att just en pizzeria bredvid en vårdcentral kanske inte låter så stämningsfullt, men även detta är en del av vad jag minns från Vikbolandet. Ett finare minne är allén som leder fram till Ållonö slott, på vägen till Östra Stenby, det är en av de vackraste bilder jag kan framkalla i huvudet från min barndom, men där har Ola Klippvik inte varit ännu).

Ja, det här är kanske inte så intressant om man inte vet något om Vikbolandet och dess geografi (vilket jag gissar är fallet med ungefär 98% av läsekretsen), men det får mig att tänka på en diskussion vi hade på mitt jobb i veckan, med anledning av den av Björn af Kleen återuppväckta fideikommissen (när språkstatistik ska skrivas över 2009 kommer ordet fideikommiss att nå höjder det inte sett på många, många år, det är en så rolig tanke) – jag sa som vanligt att jag tycker att det verkar underbart att ha en egendom som funnits i släkten i många år, mina arbetskamrater invände som vanligt att det minsann kan bara en BÖRDA också (allt jag tycker verkar bra möts alltid av invändningen att det kan vara en BÖRDA, typ föräldrar med hög utbildning och fina karriärer som förväntar sig saker av en, eller pengar man ärver: Det behöver inte enbart vara positivt Therese, och tänk om man sjabblar bort vad det nu är man har fått, sådant finns det många exempel på…), en boja, förväntningar man måste uppfylla, det kanske inte är så roligt alla gånger att åka på att förvalta en egendom som måste underhållas… nä, nä, okej, men jag kommer ändå att fortsätta tycka att det verkar underbart.

Jag känner mig ofta så himla historielös, jag tycker att det verkar så fint att ha en historia, en plats som liksom är platsen som ens person utgår ifrån (-Även detta kan vara en börda! Det kan göra att man känner sig LÅST, Therese…), ja, vad det handlar om egentligen är väl att ha ett HEM, i ordets allra djupaste betydelse. Det finns ett citat av Novalis, tror jag, som jag knappt kommer ihåg, men det går ut på att bildningshunger i själva verket är hemlängtan – ”en längtan efter att överallt i världen vara hemma”.  Det tanken tröstar jag mig lite med ibland, tanken på det lilla bo jag byggt åt mig själv hjälp av allt det jag läst och sett och hört och tyckt om.

* * *

Den här fina akvarellen fanns på en antikmässa jag besökte igår, det är Johan Tirén som har målat den. Jag sa till den propre unge mannen i montern att jag tyckte att den var otäck: de verkar ju alldeles skräckslagna över något, vad är det de ser egentligen? Händer det något hemskt på gården utanför huset? Han log lite och sa ”Den heter Oväder på väg”. Det var väl lite tråkigt? Jag tror att de ser något läskigare än några åskmoln.

Hej, sorry att jag inte uppdaterar, jag har jobbat, plus pysslat om min kvinno-debatt. Tidigare i veckan roades jag av att Ulrika Stahre ansåg att jag drog ner ett annars förvånansvärt bra nummer av Axess magasin med min konst-topplista (här kan man läsa det). Nu följs det upp med ett blogginlägg. Stahres invändning går ut på att denna topplista, som utger sig för att presentera objektiv kvalitet, inte diskuterar kvalitetsbegreppet. Att ingressen till topplistetexterna (”För att en gång för alla komma tillrätta med frågan om konstens kvalitet har Therese Bohman upprättat en lista över de objektivt bästa målningarna…”) är skriven med glimten i ögat verkar gå henne förbi. Den är en förevändning för mig att skriva små essäer om tio av mina favoritmålningar (att de flesta av dem verkligen ÄR bra – objektivt! - skulle jag gärna strida för, men tanken är alltså inte att göra det i dessa texter). (Det här får mig att tänka att till exempel DN Kulturs boktopplista, som finns i varje Boklördag, också borde ägna sig åt att diskutera kvalitetsbegreppet?)

Men det tråkigaste med Ulrika Stahres invändningar tycker jag är att hon inte verkar se något som helst värde i att skriva om konst på det här sättet – ”puttrig text om diverse verk ur konsthistorien”. Jag ser det mer som ett slags bildningsprojekt, en chans att visa målningar som har gjort starkt intryck på mig och förklara varför, och jag tycker att det rimligtvis borde vara på tidningen Aftonbladet man känner igen ett försök till folkbildning när man ser det, men så är det ju tyvärr inte – vilket på ett förträffligt sätt illustrerar typ allt jag tycker är fel med landet, kulturen och allting.

Annat som irriterar mig idag (jag gissar att invändningarna mot att jag irriterade mig i förra inlägget bara gäller när det är andra kvinnor jag irriterar mig på, men har man problem med irritation även inom övriga områden borde man sluta läsa nu och förslagsvis inte återvända till denna blogg):

 1. Grupptrycks-entusiasmen på Twitter, enligt vilken flera tidningsartiklar varje dag är ”briljanta”, ”fullständigt lysande”, ”underbara” - typ först en text om att i Vellinge är de hemska människor (och höhö, kolla, de har ett golfgymnasium), och sedan en artikel om att det är väl inte särskilt konstruktivt ändå att hålla på och hata Vellingeborna: lika briljanta artiklar båda två. 

2. Jonas Gardell, som indignerat anser att katolska kyrkan ”aktivt försöker hindra det fria ordet” för att Jonas Gardell inte får spela in tv-program var han vill i Vatikanen, vilket är Jonas Gardells grundlagsskyddade rättighet, inte minst med anledning av att han har skrivit så omtyckta böcker. Jag tycker att man ska ta det försiktigt med att prata om att någon försöker hindra det fria ordet och istället göra det när det verkligen ÄR en fråga om yttrandefrihet (liksom jag tycker att man ska ta det försiktigt med att ropa ”nazism!” och istället göra det när det verkligen ÄR nazism man har att göra med – är det här en tendens i tiden? En liten spaning?).

3. Folk. Särskilt folk som håller på och tycker en massa grejer på internet.

Update, PS: Jag är gladare än jag kanske låter, jag har haft en toppendag: lunch med god vän på KB, vilket innebar rådjurjärpar, som är något jag kan tänka mig att äta oftare, och sedan besök på Hedengrens som resulterade i väldigt fina böcker, och sedan ett glas vin på Zink Grill med sjukt goda brända mandlar till, däremellan nespresso och arbete som exempelvis inkluderade sökande efter bilder av bomplan, Mondrian-målningar och faunan under karbon-eran, det var så trevligt alltsammans, jag lär mig en massa grejer och har så roligt medan jag gör det. Vore jag nu inte fast på ett stillastående X2000 som kommer att försena mitt efterlängtade fredagsmys med minst två update:tre update:fyra timmar skulle jag vara ganska tillfreds med tillvaron.

Hej, jag har precis läst den här krönikan i UNT av Lisa Irenius. ”Män tar mer plats inom kulturen” står det. Ja, ni kan ju läsa själva. Artikeln får mig att tänka saker jag har tänkt tusen gånger förut men aldrig lyckats formulera på ett bra sätt. Det hänger ihop med frågan varför jag inte har några kvinnliga förebilder. Nu menar jag inte skönlitterära författare, för då finns det iallafall… tre, kanske fyra, som jag skulle kunna räkna som förebilder om jag är på generöst humör. Jag menar snarare typ skribenter, akademiker, debattörer, intellektuella, mediapersoner, smarta bloggare, you name it, eller författare som skriver annat än just skönlitterära böcker.

Vad jag inte riktigt pallar med många kvinnor som ägnar sig åt något av allt detta (jag talar mycket generellt nu, så snälla försök inte sätta dit mig med att dra fram några enstaka exempel på motsatsen, då får ni ha en lång lista tack) är att de så ofta gör det med erfarenheten av att vara just KVINNA i centrum.

Paradoxalt nog är det dessutom personer som gärna hävdar att kön är oviktigt som ägnar sig åt detta. Som skriver om egentligen vad som helst men med ett feministisk perspektiv, som skriver om relationer, kvinnokroppen och kvinnors upplevelser och erfarenheter av att ha en kvinnokropp – graviditet, ätstörningar, komplex, idealbilder, problem och sjukdomar. Som skriver om kvinnobilder i media, i litteratur och film, i reklam, om kvinnorepresentation inom olika yrken, om familjefrågor, delad föräldraförsäkring, sex och samlevnad ur ett kvinnoperspektiv. Och om vilken typ av kvinna man bör vara, vilken typ av kvinna man vill vara, vilken typ av kvinna man får vara, och hur jobbigt det är om man vill vara en viss typ av kvinna men känner att man inte får, hur jobbigt det är när man känner att man bör vara en viss typ av kvinna men inte vill, hur samhället ser på olika typer av kvinnor, hur män ser på olika typer av kvinnor.

Alltså, vill ni ägna er åt detta så good for you, jag skulle bara vilja ha några förebilder som skiter i hela den grejen. Jag tänkte senaste jag läste i Per Landins Dietrich Eckarts onda öga att varför är den här boken inte skriven av en kvinna? Skulle en kvinna kunna skriva en sådan bok? Vilken svensk kvinna skulle göra det? Och jag tänkte på Gunnar Harding, som har skrivit så fina böcker om den engelska romantiken, jag tänkte på Ulf Linde som har skrivit underbart om konst, jag skulle vilja ha en KVINNLIG förebild som skriver precis så, som är verkligt smart, hisnande beläst och skriver bra och underhållande, utan att tyngdpunkten ligger på att vara just kvinna. Jag kommer inte på en enda.

Lisa Irenius funderar på om den dåliga kvinnorepresentationen inom kulturen beror på ”att vi är alltför upptagna med att vara mammor, fruar, duktiga och som det förväntas – det vill säga konforma snarare än originella?” – jag tror att det är i de sista orden svaren ligger. Det som verkligen förväntas av en kvinna idag är ju att hon skriver om att vara kvinna (precis som Lisa Irenius gör) och knappast att hon skriver om tyska män som skrev jättebra böcker i början av 1900-talet men hade den dåliga smaken att bli nazister. Ändå är det om man gör det förra man får mest pepp och uppskattning från andra kvinnor.

Jag råkar veta att när det första manifestet i höstens litterära manifest-debatt skulle formuleras och signeras så uppstod det problem med att få tag på kvinnor som ville vara med och underteckna det. Det beror ju knappast på att alla kvinnor är ”upptagna med att vara mammor, fruar, duktiga” utan… ja, på vad? (Det är klart att hela mamma-grejen tar en massa tid, det fattar jag, men den borde ju rimligtvis inte påverka ens förmåga till originellt tänkande.)

Lisa Irenius är lite bekymrad över om kvinnor har egna rum, jag orkar inte bekymra mig en sekund till över det. Det som bekymrar mig – nej, det som gör mig irriterad - är alla dessa kvinnor som drar nytta av tidigare generationers kamp för det där egna rummet genom att vägra att komma ut ur det.

DENNA FÖRGIFTADE NATT

 

Min oro -
ta bort min oro.
Jag kan inte vara ensam med detta
som alltid letar efter min strupe.
Kyss mig min älskade.
Stanna denna förgiftade natt.
I mitt hjärta har en varg sin kula.
Jag vet hans hunger,
hans gom,
hans bittra sömn.
Rädda mig, älskade.
Jag är själv oron, vargen,
vinden som havet nekar hägn vid sitt bröst.
I min nöd ropar jag mitt eget namn
och lyssnar förgäves efter det trofasta ekot
från jordens berg.
Stanna min älskade, låt oss ropa, ropa,
låt oss brinna skyhögt
som de skeppsbrutnas eldar.

 

Stina Aronson

 

Hej och välkomna till första november, dagen då det verkar som att man antingen ser på fotboll eller har deadline för romanmanus – jag hade tänkt att öppna denna månad med Thomas Hoods dikt som heter just ”November”, men nu läste jag precis DN och såg att jag förekommits i detta av serien Medelålders plus, vilket fick det hela att kännas mindre angeläget. Men det borde vara mer poesi här! Det säger jag hela tiden. Jag tänkte det när jag läste Stina Aronson för tusende gången igår, ”Den här dikten borde vara i min blogg!”. Ja. Dessutom borde jag läsa mer poesi. Dessutom borde jag läsa mer i största allmänhet, jag har ägnat typ hela helgen åt att titta på bilder. Det är i och för sig väl tillbringad tid. Jag kan visa en fin bild kanske? Ja:

Thomas Wilmer Dewing, Morning, 1879

Jag har en stor version av den som skrivbordsunderlägg på min dator nu. Är det inte en underbar bild? Eller så är jag överdrivet entusiastisk bara för att det är en målning jag aldrig har sett förut – jag har tittat på så himla mycket bilder från slutet på 1800-talet, inte bara i helgen alltså, utan typ de senaste fem, tio åren, och ibland börjar det kännas som att jag har sett allt. Och sedan hittar jag en bild som den här och då blir jag alldeles exalterad. Den föreställer min syster och mig när vi precis har vaknat och gått ut och satt oss på en lustig liten konstruktion (en brunn med spaljé för framtida klätterväxter? Ett monument tillägnat döda förfäder?) i trädgården för att blåsa lite i våra jättelånga lurar medan två vinthundar som har tittat förbi tänker att vi borde lägga av med det där oljudet. Nej, jag vet faktiskt inte vad den föreställer. Morgonen, tydligen. Tiden på dagen då man tutar i lurar. Något mytologiskt, eventuellt jaktrelaterat? Aurora och Artemis? Jag erkänner att jag inte har en aning.

Jag måste jobba nu. Förlåt om det här blev en kass uppdatering. Förlåt för allt. Hej, kyssar.

Det går kasst med mitt romanskrivande idag, jag känner mig splittrad, och jag måste hitta en person som kan bevittna en namnteckning på ett viktigt papper och jag känner inga grannar så nu blir detta ett stort projekt, och jag klantar till saker: redovisning, matinköp, schampoinköp, you name it. Jag har tänkt på ”verklighetens folk”, se kommentarerna en bit ner i det här blogginlägget om ni känner för det.

Jag har känt mig upplivad över meningen ”Min sympati för allt och alla som anstränger sig för att fiktionalisera livet och ordna det till en vacker och gripande berättelse inom någon av konstens genrer är oändlig” hos Jenny Maria. Och över detta blogginlägg om Per Hagmans Pool , och särskilt över meningar som ”Nuförtiden ska alla unga författare sitta i kläder av ekologiskt odlad bomull och säga tråkiga, politiskt korrekta saker om sina tråkiga, låtsaskulturella böcker. /…/ Kultur blir lätt så tråkigt, kan ingen åtminstone vara lite snygg?”, vilket är ungefär vad jag skrev i det här blogginlägget, som mest handlade om hur glamouröst allt verkar ha varit på 1980-talet – men jag vidhåller verkligen, på stort allvar, sexighetens betydelse för litteraturen.

Jag vet inte om det är så att mina preferenser är daterade (eller, det vet jag kanske förresten), men jag tycker inte att någon yngre författare idag får litteratur att verka så sexigt (som i attraktivt, åtråvärt, glamouröst, coolt och ROLIGT) som Per Hagman fick det att verka, eller gud, Amanda Ooms, med sin fina page och själfulla blick och ett glas vitt och ett paket cigaretter på fotot på baksidan av Nödvändighet, ingen författare får mig att tänka HENNE VILL JAG VARA! på samma sätt idag – för att jag är äldre nu, naturligtvis, javisst, men finns det några författare som får tonåringar idag att tänka så?

Det låter ytligt kanske, men jag menar givetvis inte att det BARA ska finnas den typen av författare (och jag vet att Amanda Ooms bok inte var nåt vidare…), jag vill att de ska finnas OCKSÅ och nu tycker jag inte att de finns alls och jag saknar dem.

Jag har förresten städat lite i min länklista, eftersom några av länkarna ledde till inaktiva bloggar, och så har jag lagt till två nya: Sorglösheten, där jag framför allt gillar Eric Schüldts inlägg, och En skogvaktares dagar, som är helt ny men som verkar ha potential att bli underbar (nu har jag en skogvaktare och en rävjägare i min länklista! Mycket fint.)

Jag har tittat på detta fotografi av Gail Olding:

Och jag har tittat på detta fotografi (8 november) av Lars Nilsson (obs, länken leder till en jättebild)…

…som jag (liksom Bernur, som fick mig att komma på att jag inte visat denna bild i min blogg ännu) tycker var det enda som var riktigt bra av samtidskommentarerna på Friedrich-utställningen.

Och jag har tittat på detta foto av Jane Reece…

…som jag tycker påminner om Xavier Mellerys bilder i förra inläget.

Och jag har tänkt att det säkert är kul att se ut som Lara Stone.

Ja. Det är väl typ vad jag har gjort idag.

Hej, sorry att jag bloggar dåligt, och bemöter era ytterst fina kommentarer dåligt – jag blev mycket glad över det engagemang som både djurinlägget och C D Friedrichs stympade målning väckte. Jag har lite mycket att pyssla med just nu: snar roman-deadline, med en del kvar att skriva, typ de svåraste grejerna i slutet, vilket gör mig både upplivad och snudd på illamående. Plus att jag har ekonomigrejer att sysselsätta mig med, men det är för tråkigt att skriva om. I’ve got a lot on my mind, det är ett bra uttryck, går det att säga på svenska? ”Jag har mycket att tänka på” täcker inte riktigt in allt tycker jag.

Jag har som nån slags tradition att posta lite läskiga bilder i den här dagboken runt halloween (ja, exakt DEN HÄR dagboken, på denna bloggadress, har ju iofs inte existerat vid denna årstid förut, men i tidigare dagböcker – - -), så jag gjorde ett läskigt sidhuvud, men det blev inte så bra tycker jag. Istället visar jag hela den bild som det är gjort av:

Min hall, ljuseffekt, 1889 (klicka så blir den jättestor!)

Xavier Mellery (1845-1921) heter han som gjort bilden, han var – som många av de bästa – belgare och symbolist. Den första delen i serien Konstnärer ni kanske inte har hört talas om handlade om Leon Spiellaert, som också var belgare och symbolist, och som gjorde interiörer som i stämningen liknade denna: samma typ av till synes elektriska ljus, samma siluetter och skuggor av krukväxter. Visst är det en läskig bild? Mellery var, som ni ser (kolla maskerna och bysterna), en stor inspiration till Ferdinand Khnopff, som har gjort det nya blogghuvudet. Han (Mellery, inte Khnopff, men för all del mycket sannolikt Khnopff också) ville avbilda l‘âme des choses, ”tingen själ”, vilket är väldigt Mallarmé, vilket jag tycker är toppen.

Mellery verkar ha varit bäst på tysta, läskiga interiörer tycker jag. Här är en annan:

Trappan, 1889

Och en sista, med nunnor (någon gång ska jag göra en topplista över de bästa målningarna med nunnor):

Efter kvällsbönen

Ja, jag vet nästan ingenting om Xavier Mellery heller, som vanligt i den här serien (hans pappa var kung Leopold I:s trädgårdsmästare läste jag nu, men roligare än så blir det inte), jag ville bara visa bilder. Okej, godnatt, hörs.

Jag tänkte förut, precis efter att jag tjurat färdigt över att temat för De Nios årsbok i år är Stina Aronson och jag inte är tillfrågad att skriva i den – antagligen för att 1. ingen i redaktionen vet att jag gillar Stina Aronson, även om jag tycker att någon i hela världen borde minnas en artikel jag skrev om henne i Lyrikvännen för några år sedan, den nämndes till och med i DN, eventuellt är det enda gången någonsin mitt namn har varit nämnt i DN, och 2. för att jag medverkade i De Nios årsbok förra året (med en text om Sten Selander, som jag kanske är ensam om i hela världen att gilla, och då, tänker jag nu, är ju min medverkan i så fall bättre vald, för Stina Aronson kan många andra också skriva om medan få skulle välja Selander),

[blankrad införd med tvång för läsbarhetens skull] men jag kan å andra sidan tänka mig en stående medverkan, för att inte tala om ett medlemskap i Samfundet De Nio, eftersom Svenska Akademien kanske inte riktigt är min grej medan trevliga middagar och utdelning av lite stipendier i ett fint hus på Villagatan alldeles solklart är min grej – då, precis efter denna tankegång, tänkte jag alltså att nu, nu är det väl verkligen dags för Swinburne-revival, men sedan ångrade jag mig genast, för när det väl BLIR revival för något som jag verkligen gillar så blir jag ju bara sur ändå över att andra ska hålla på och tafsa och rota runt bland sånt som är mitt, mitt! – jag drar gränsen vid Prerafaeliterna, dem kan jag unna er, men Swinburne tar ni och håller er borta ifrån – - -

[blankrad igen] kanske är han på gång ut i nyutgåva nånstans, eller har jag drömt? Jag har nog drömt. Det kanske var något jag önskade i gästboken på Alastor Press. Men Stina Aronsons Tolv hav, världens bästa diktsamling, kommer typ när som helst på förlaget Rosenlarv. En annan dag ska jag skriva mer om den. Nu frågar jag istället er, kära läsekrets, om jag borde läsa William Beckfords Vathek? Den verkar vara lite som Heidenstams Endymion?

Fast nu läser jag ju Per Landin – han hade skrivit bra i DN idag, om Tysklands återförening, vilket gjorde att DN idag hamnade på sådär plus-minus noll: Landin var toppen, men herregud så dålig DN Söndag är så fort den frångår de väldigt hårt mallade sidorna och ska vara lite spexig, och hur många gånger i samma dagstidning kan man göra sig rolig över ”verklighetens folk” och tro att man fortfarande är rolig? Jag tycker att alla skribenter som gör sig så där storögt oförstående över ”verklighetens folk” och säger ”Vilka är de egentligen?” bara visar hur pinsamt verklighetsfrånvända de är, eller möjligtvis hycklande, bla bla bla, I could go on and on – - – men jag ska putsa mina stövlar istället. Och innan dess visa hur hänsynslösa Bonniers var mot Caspar David Friedrich när de gjorde bokomslag av en av hans målningar:

Det var ett så roligt diagram över viltolyckor i DN i veckan (obs, jag tycker inte att det är ett dugg roligt med viltolyckor alltså, det var själva diagrammet som var roligt att titta på): det var olika stora cirklar för att visa omfånget av olika sorters djurs inblandning i olyckor. Störst var rådjurens cirkel, den var så stor att bara lite av ena kanten på den fick plats, så där som när man ska rita upp de olika planeterna i solsystemet skalenligt och solen är så jättestor att bara en liten skärva av den syns och så får man föreställa sig resten – dessa är de svårfattbara storheterna, tänker jag nu: evigheten, universums proportioner, rådjurens olycksfrekvens. 22 523 rådjur hade varit med i olyckor. Tvåa var älgar med 3749, trea vildsvin (1661).

Inga harar var med, räknas de inte till ”vilt” (för att de är för små? Inte tillräckligt vilda?) eller blir det helt enkelt aldrig olyckor med harar, annat än för hararnas del alltså – man bara kör över dem och åker vidare? Jag kör inte bil så jag vet inte hur det går till. Däremot var utter med i diagrammet (4 st utterolyckor). Konstigast var ändå örn (5 st) – inträffar det alltså örn-olyckor? En bil kör rakt in i en örn? Det låter så klantigt av örnen, de är ju såna superdjur, det borde vara under deras värdighet att bli påkörda av en Volvo.

Tillsammans med järv (med olycksfrekvens 0) fanns MUFFLON (också 0), på bilden var det en siluett av något som såg ut som ett får med stora horn. Jag trodde att det var ett skämt först, kanske en grafiker som velat skoja till det lite, eftersom mufflon såg ut som något som typ lever på en savann och dessutom hade olycksfrekvens 0, jag tänkte att giraff säkert också var inblandad i 0 svenska trafikolyckor, liksom blåval och sill. Fast sedan såg jag att det stod om mufflon i texten, ”mufflonfår”, och då var jag tvungen att googla det: Mufflonfår (Ovis orientalis) är en vild fårart som troligen är tamfårets förfader. Jag visste inte ens att mufflon fanns, och definitivt inte att det drar omkring mufflon (mufflons? mufflonar?) i svenska skogar. Är det inte det roligaste namnet på ett djur? (”Öh, ditt mufflon!”)

Mufflon i snö

Mårdhund var däremot inte med i diagrammet (det fanns dock en cirkel för ”övriga”, 403 stycken, så mårdhund skulle, hypotetiskt, kunna vara föremål för fler olyckor än kronhjort, varg, örn, björn, lodjur, utter, järv och mufflon tillsammans, fast man av någon anledning  valt att inte redovisa detta). [Update: Detta framgår inte av statistiken som utgör diagrammets underlag heller.] Mårdhunden är mer utbredd än vad Wikipedia vill göra gällande – ”Mårdhunden har ingen livkraftig population i Sverige men det finns ett fåtal i Norrbotten” – jag litar mer på Jägarnas riksförbund som skriver ”År 1988 finns det belägg för att vilda kullar av mårdhund lever så långt söderut som i Örebro län och rapporter om iakttagelser av mårdhundar har kommit från Småland.” Jag är rätt säker på att jag har sett en mårdhund med egna ögon, i Östergötland. Jag är, trots att mårdhunden är snudd på overkligt gullig, emot dess närvaro i svenska skogar eftersom den sprider skabb och inälvsmask (om man nu törs vara emot mårdhund utan att bli kallad artist - vid närmare eftertanke tar jag risken). Blir mårdhund nästa stora debatt? Under älgjakten i år uppmuntras jägare att skjuta mårdhundar. Har kungen skjutit någon än? Vad tycker Kerstin Ekman? Har någon skrivit en Newsmill-artikel i ämnet? [Update: nej! Där har ni ett hett tips!]

Mårdhund i snö

En annan grej om djur jag lärde mig idag är att det finns vita rådjur. När jag åkte tåg i somras såg jag en flock rådjur från tåget, och två av dem var vita – och sedan sa jag det till min pappa, ”Jag tyckte att två var vita!” och han sa att njä, det finns inga vita rådjur… och trodde kanske att jag var lite virrig – dessutom hade jag feber vid tillfället. Men det FINNS vita rådjur*! De behöver tydligen inte ens vara albino, det kan vara en naturlig variant bara. Tyvärr blir de tydligen inte särskilt långlivade eftersom de syns så himla tydligt, men om de lyckas överleva till vintern kan de ju slappna av ett tag iallafall. En annan bonus för dem är att det tydligen betyder otur för jägare att skjuta dem (liksom de vita älgar, som också existerar), så de kan även softa under jaktsäsongen. Det känns väldigt fräckt att ha sett vita rådjur.  Jag har sett många bra djur i år!  Bäst är nog grävlingsungen som nästan sprang in i mig i somras.

Pyttelitet vitt rådjur.

*Nästan på tal om det: Jag har äntligen lärt mig Snoilskys Svarta svanor utantill! Jag övade på semestern. Ni kan be mig recitera när jag är full. Jag tror att det är min favoritdikt. Kanske borde jag skriva en parafras om rådjur? ”Vita rådjur, vita rådjur, hum-hum-hum-hum konfirmand”? Jag skulle gärna vilja skriva en dikt där jag liknar något vitt vid en konfirmand. I en diktsamling jag gillar står de blommande äppelträden vita som konfirmander, så jag har inte kommit på det själv, men jag tycker att det är så fint.

Update! Nu har jag sista versen (jag får återkomma om det blir några tidigare):

Bruna rådjur tamt i dungen
Beta efter gunst och ris.
Ut på vidden, vita rådjur,
Ut, I barn av snö och is!

Update igen! Alltså, jag blir rädd att det här med mufflon kan vara något alla i hela världen känner till utom jag – ”Mufflon 5 (1992-1996) var ett kritikerrosat svenskt gitarrbaserat indieband från Göteborg /…/ Bandnamnet kommer från en Tage Danielsson-sketch där fårrasen Mufflon nämns” – visste ni det här? Hade ni koll på mufflon?

Nä, om jag skulle ta och blogga lite innan jag börjar steka tilapia, jag skulle ju till exempel kunna skriva ett gnälligt språkvårdsinlägg om det här med att säga ”Jag kan tycka…” eller ”Jag kan känna…” eller ”Jag kan förstå…” som alla människor verkar säga, jag tar nu aktivt ställning MOT detta. För några dagar sedan RT:ade en massa människor precis en sådan mening på Twitter, typ ”Jag kan tycka att detta borde få mer uppmärksamhet” och så en länkt till något (ståhejet om Björn af Kleens bok?) – vadå kan tycka, tycker ni det eller tycker ni det inte? Jag fattar ju att ni tycker det alltså, men jag får lust att säga just ”tycker ni det eller tycker ni det inte?” med snorkig röst varje gång jag ser den formuleringen. Vilken feghetsmarkering!  Typ om någon skulle ifrågasätta det hela kan man flacka lite med blicken och säga ”Njä men alltså, jag kan tycka det…”, säg ”Jag TYCKER att detta borde få mer uppmärksamhet” om det nu är vad ni tycker, och tycker ni det inte så var tysta och RT:a det för guds skull inte på Twitter.

Åh vilken härligt värld om jag fick bestämma. Nej. Vilken tur att inte jag får bestämma. Idag har jag skrivit som en galning. Jag såg kanske faktiskt ut som en galning medan jag gjorde det, åtminstone satt jag uppenbarligen på ett helt galet sätt, för sedan när jag gick ut och gick hade jag ont överallt i hela kroppen. Plus att jag var helt snurrig i huvudet av alla ord och råkade ta på mig helt fel skor till min övriga klädsel, så jag kände mig som om jag råkat åka in till stan i gummistövlar (det gjorde jag inte alltså, jag äger inte ens några gummistövlar, men det kändes som gummistövlar, platta och fåniga) och så vågade jag inte gå till Filippa K ifall den snygga butikstjejen skulle titta föraktfullt på mina konstiga skor, så jag drog runt lite på Åhléns och funderade på vilka alla människor som köper Odd Mollys stickade kofta med snöflingemönster egentligen är, och just då kom det en tjej som skulle köpa precis den koftan, hon såg jätteglad ut, och som en helt vanlig tjej, jag tror att det är helt vanliga tjejer som köper Odd Molly-koftor, vilket är lite roligt eftersom Camilla Läckberg sa i nån intervju i DN Söndag att hon gillar Odd Molly, för man känner sig lite speciell men ändå som alla andra i Odd Molly-kläder – jag vet inte vad jag vill säga med det här, jag missunnar ingen att känna glädje över Odd Mollys kofta med snöflingemönster och jag tror inte att jag är så jävla speciell själv.  Jag har bara svårt att förstå denna koftas uppenbara popularitet? Ja. Så är det. – Tänk inte så mycket på det Therese! – Jo men alltså, jag tänker på vad jag vill. Sluta säg sånt. – Är du lite vresig? – Jag blev kanske det nu.

Nu kommer det en bild i vad som kanske är en serie, men jag lovar inget. Vi kan kalla den här bilden ett exempel på en målning som är snygg och skulle kunna vara målad av Caspar David Friedrich men inte är det. Nu steker jag tilapia dårå. Hej, hörs.

Karl Friedrich Lessing, Klostergård i snö