beacause I want to see people and I want to see light

Hej, glad advent, jag känner mig lite ensam. Ingen bra idé att vara ensam hemma idag känner jag, jag skulle vilja vara på en liten adventsfika, obs, med människor, andra. Jag har köpt julgardiner till köket och det blev så fint, jag kommer aldrig att vilja ta ner dem igen. Det blev nästan lite Sundborn-vibbar här nu, eller så är det önsketänkande; rutiga gardiner, trasmatta, amaryllis i fönstret, det ser hemtrevligt ut. Jag kommer på mig själv med att tänka att det vore fint med lite koppargrunkor på väggen (vad är det man har, lock? kastruller?) – det vore fullständigt barockt i detta miljonsprogramskök iofs, men någon gång i framtiden är jag rädd att jag kommer att vilja ha koppar på väggen – jag har alltid tänkt att är det något jag aldrig ska ha så är det koppar på väggen. Ett litet lock bara? Fast man måste putsa och hålla på då, och är det nåt jag är dålig på så är det att putsa och hålla på.

På tal om detta, vad är det med gardiner egentligen? Jag stryker och stryker och tänker glatt att nu har jag minsann strukit helt sjukt duktigt, och så hänger jag upp dem och ser genast tusen veck och skrynklor – veck och skrynklor verkar liksom framtäda med extra stor tydlighet när de hänger upp, det är som det där med att man ser fem kilo tyngre ut i tv än i verkligheten, gardiner ser fem gånger skrynkligare ut på en gardinstång än på strykbrädan. Nu kommer jag ju aldrig orka ta ner dem och stryka om dem.

Jaha. Ibland har jag så svårt att skilja ensamhet från PMS. Rätt ofta tror jag att de samarbetar. Till en liten gryta av ynklighet. Jag ska läsa något tryggt och mysigt nu, Olof Lagercrantz dagbok tror jag. Jag hade tänkt skriva en grej om poesi igen, men jag har ingen lust nu, jag återkommer nog om det imorgon.

 

 

Kanske går det att skylla lite på årstiden också. In the words of  Thomas Hood:

 

No sun – no moon!
No morn – no noon!
No dawn – no dusk – no proper time of day –
No sky – no earthly view –
No distance looking blue –
No road – no street – no ”t’other side this way”–
No end to any Row –
No indications where the Crescents go –
No top to any steeple –
No recognitions of familiar people –
No courtesies for showing ‘em –
No knowing ‘em!
No travelling at all – no locomotion –
No inkling of the way – no notion –
”No go” by land or ocean –
No mail – no post –
No news from any foreign coast –
No Park, no Ring, no afternoon gentility –
No company – no nobility –
No warmth, no cheerfulness, no healthful ease,
No comfortable feel in any member –
No shade, no shine, no butterflies, no bees,
No fruits, no flowers, no leaves, no birds –
November!

 

 

(Fast jag tycker att januari och februari är mycket värre)

 

 
– Bara fem och en halv timme kvar!

dagens rubrik

Bra text av Lars Anders Johansson i Expressen idag!

Jag drunknar i böcker här hemma. Jag vill läsa tusen stycken samtidigt. Jag har en sån där receptiv period, har ni också sådana? (det är en retorisk fråga, för att det ser trevligt ut, ni behöver inte svara… men ni får om ni vill) – jag vill åka och köpa den här boken:

 

 

Jag vet att jag har sagt det förut, men det där är den bästa målningen någonsin. Objektivt!

Okej, åter till boktravarna. Hej så länge.

heimlich-manöver

Jag var på rea på Weekday, det lät så bra när jag läste om den, halva priset på alla märken, jag såg framför mig den där Acneklänningen med Liberty-tyger jag är sugen på, och de där Acnejeansen jag är sugen på, och nån fin tröja. Fast sen var det bara ett pyttelitet hörn där de sura trendiga tjejerna med fula nördglasögon (alltså, om man själv haft fula nördglasögon och känt sig som en ful nörd i dem finns det inte en chans att man kan tycka att de är på något vis smickrande, jag mår lite dåligt av att se dem, det är en sådan där anti-grej som man kan kosta på sig när man ser bra ut och vet att man ses av andra som en person som ser bra ut – jag ogillar allt sådant) slet i de oversizeade grå koftorna. Uh.

Jag lånade med mig Freuds skrifter om konst och litteratur hem – ja, inte från Weekday, från biblioteket – och nu läser jag om det kusliga, das Unheimlich på tyska. Unheimlich och det svenska ordet ohemul borde vara släkt, eller hur? ”Hemul, av äldre fornsvenska hemold, avledning av hem”, precis som Heimlich ju. Detta tas inte upp i förordet så jag skriver det här i syfte att imponera på uppskattningsvis två av mina läsare. das Unheimlich bor granne med det sublima tror jag (även om nu inte Freud skriver det), fast det är lite porrigare och har oftare än man kan tro att göra med kastrationsskräck. Plus att det befinner sig i ett gränsland, som allt annat som är skrämmande: mellan levande och död, tydligen. Tanken på att en docka skulle bli levande påstår Freud är en önskan hos barn, det är ju helt bonkers. Jag tyckte det var äckligt med dockor när jag var liten just för att tanken på att de skulle kunna bli levande smög sig på. Jag kan lova att jag aldrig önskade mig en levande docka. Uh. ”Kärlek är hemlängtan” står det snart (jag fuskar och bläddrar lite framåt). Fint! Allt är hemlängtan för mig.

 

 Ceci n’est pas un cigare.

 

 

12:14

Jag har länge känt mig lite provocerad över de små skålarna, muggarna och glasen som står på disken på caféer, där det är tänkt att man ska lägga sin dricks. Ja, just, dricks. För vad? För att man får bära sin muffin till bordet själv, och sen vänta tio minuter på kaffet och gå och hämta det själv och sen kanske till och med plocka undan efter sig själv? På ett café som jag besöker ibland har de hällt vatten i ett sånt där stort latteglas (de serverar sitt te i samma typ av glas, detta oskick, denna dumhet! Te i glas! De är omöjliga att ens nudda i sådär en kvart, skållheta, dumma dumma, jag upphör aldrig att förvånas över det där, hur man på respektabla ställen kan få sitt te i ett glas) och tejpat fast en handtextad lapp (med så där kväljande söt handstil, lite naiv) där det står ”Önskebrunn”.
Jag var i stan nyss och köpte en grej på 7-Eleven och till och med där hade de en liten skål på disken. Med handtextad lapp där det stod, med fånig handstil: ”Tack! Vad söt du är!”. 7-Eleven-kassörskorna vill ha dricks? För vad? För att de råkar tillhandahålla mat? Är detta logiken i det hela? För då kunde de ju börja med det i livsmedelsaffärer också. Det kanske bara är en tidsfråga.

hello gorgeous

 

berömda kvinnor som varit i Avesta

Jag var på posten och hämtade ett paket som innehöll den här:

 

 

Samfundet De Nios litterära kalender, där jag, till min stora stolthet och förtjusning, medverkar med en text. Som en vitter tebjudning, skrev Martina Lowden igår i DN, det låter väl underbart. Mest handlar det om Hjalmar Gullberg i boken, men jag har skrivit om Sten Selander, som gillade suset i rågen och doften av höst i skog; och lindelövet där trasten slog; och snön under norrskensbågen. Precis som jag! Sten Selanders Sommarnatten är, iallafall delvis, alldeles underbar. Rekommenderas till alla som gillar naturen åtminstone litegrann, och finns med stor säkerhet att införskaffa för mellan fem och tjugo kronor på närmsta Myrorna.
Nu följer lite poesi, för det är poesi för sällan här! Gillar man Ola Hansson kan man ha hans ”…och allting svinner / mitt väsen in i naturen rinner” i åtanke.

 

Vad är begär och vad är vilja?
Nattens urgamla trolldomsringar
håller mig bunden. Jag kan inte skilja
mina och mörkrets andetag.
Allt vad skymningens spindelvävar
fångat långt ifrån sol och dag,
säven som nattbrisen genombävar,
syrsor och månvita flyn som svävar
mållöst i mörkret – allt är ju jag.

(Sten Selander, ur ”Sommarnatten”)

 

********************** 

 

10:16

Snön har nästan blåst bort här, för det är sån där torr, vass, äcklig snö som piskar en i ansiktet när den kommer emot en, små små snöflingor som påminner om glassplitter. Jag gillar blöt snö, jag gillar luftfuktighet. Nu är det torrt överallt, torrt ute, torrt inne, jag är utlämnad åt hyresvärdens extrema temperaturhöjning, elementet i vardagsrummet är åttahundra grader varmt, torr värme, mina läppar torkar, hela jag krackelerar snart. Jag har köpt en ny hudkräm.

Jo, skönhetsblogg: Har någon testat den här? Cliniques Quickliner for eyes? Den verkar ju toppen. När jag äntligen har hittat två Clinique-produkter jag vill köpa har det där Köp två produkter och få en necessär med värdelösa minigrejer (fast mascaran är bra)-erbjudandet tagit slut för länge sen.

Ännu mer skönhetsblogg: I en av mina modetidningar läser jag om den nya serien kroppsvårsprodukter från MOR Cosmetics: ”Australske Mor har skabt serien Dåla [sic], som er inspireret af den svenske arbejdshest, Dala-hesten”. Huh? Förpackningarna ser inte ut att ha någonting alls med dalahästar att göra (de är bruna och rosa med silverglitter, inget kurbitsmåleri i sikte), så vari består inspirationen? Det luktar häst om grejerna? Jag har försökt googla mig till ett svar, men utan framgång. (Till eventuella läsare knutna till Expressen kultur: Det är okej om ni snor denna nyhet till ert Dalarna-tema).

I Avesta i har de världens största Dala-hest.
Jag såg den i somras. (den här bilden är alltså inte från i somras, för när det är sommar har de blad på träden även i Avesta, jag snodde den nånstans)