backup 15

[2005-09-14 00:58:29.0]

00:57

the Babel drinking game
Drick en flaska vin varje gång:
Daniel Sjölin har v-ringad tröja.

13:53

Okej. Jag andas långsamt och räknar till tio.
Tiden kommer att ge mig rätt.
Tiden kommer att ge mig rätt.

17:42

Det där med att tiden förhoppningsvis ger mig rätt har alltså inget att göra med gårdagens text. Ifall ni trodde att jag höll på att bli nån slags muttrande galning. Eh, det kanske jag håller på att bli iofs, men det lär inte bero på EvaEmma Andersson.

Jag gick och köpte frimärken och det var typ orkan ute och en massa grenar hade blåst av den stora pilen vid busshållplatsen och jag släpade hem en av dem. Pil alltså, så snyggt! Och willow på engelska, så snyggt ord! Tyvärr har jag inga vaser som riktigt gör grenarna rättvisa, men fint blev det ändå.

wind in the willows

[2005-09-13 01:31:03.0]

01:30

– Murgröna, det känns angeläget.

20:18

Jag tänkte kommentera en grej som EvaEmma Andersson skrivit i Aftonbladet. Man kan läsa hela texten här.
Jag citerar dessutom ett stycke:

”Det verkar vara ”inne” att få alla att förstå hur sårad och missförstådd man är egentligen, trots att man tar ställning och vågar sig på att ha åsikter om saker och ting.
På det sättet skyddar man på ett vekt och osportsligt sätt sig själv från att bli kritiserad. Det är liksom okej att sparka på någon som står upp och tycker, men inte på någon som ligger ned och gör samma sak.
Människor som har lärt sig att utnyttja det gör mig arg, och att de är vanligt förekommande märks inte minst i svenska folkets bloggar som jag tycker att jag har en ganska schyst inblick i eftersom jag surfar runt en del på lediga stunder.
De allra flesta bloggare verkar kämpa och slita för att få till något slags medlidande som ska få oss läsare att beundra och ömka dem och ha överseende med det vi inte tycker om hos dem.
I anslutning till sina rabiata åsikter skriver de om sina psykoser, mensproblem och taskiga kompisar, och passar på att berätta hur svårt de har att sova och hur mycket de hatar sina liv, eftersom de hellre vill bli gullade med och klappade på huvudet än behandlade som vuxna människor som är kompetenta att stå upp för vad de gör och tror på.
Jag skulle aldrig omyndigförklara mig själv på det sättet.
Jag är ett monster ända ut i fingerspetsarna, och det är jag nöjd med.”

Det vore givetvis förmätet av mig att tro att kvällstidningsskribenter läser min Skunkdagbok (hahaha! -eh, ni kan välja själva om det där var ironiskt eller inte), men jag känner mig ändå tvungen att framhålla att jag definitivt aldrig har velat vara ett monster.
Jag har alltid byggt mitt gillande av skribenter på det som verkar sympatiskt med dem, det jag kan identifiera mig med. Det behöver inte röra sig om detaljer av privat slag, det kan vara små antydningar, det kan ligga i formuleringarna, attityden som genomsyrar en text. Det är lite svårt att förklara, men yttranden av typen ”Jag är ett monster och det är jag nöjd med” är ju en grej som enbart inger mig en djup känsla av alienation. Jag ska ge ett exempel på det motsatta, även om det har några år på nacken: Anna Hellsten i Bibel, i en krönika om ”aptröjor”:
”Om man säger att det är på det här sättet, att Bibel är en killtidning, blir de upprörda. ‘Ni får också vara med och tycka saker’ säger de, gärna med tillägget att ‘vi måste ha fler åsikter i tidningen’. Det är därför jag ålagts att skriva det här, tror jag. För att fylla funktionen som förbannad tjej med åsikter. Men jag kanske inte vill vara ett kvinnligt samvete. Jag kanske inte vill lägga energi på att dissa aptröjor. Jag kanske bara vill sitta i soffan med min Brian McKnight-skiva och äta en macka.”

Jag minns när jag läste det där och liksom drog efter andan av glädje över hur jävla sympatisk Anna Hellsten verkade. Nu har jag insett att en skribent som Anna Hellsten är rätt ovanlig. För att hon är tjej. Och jag tänker på någon som Fredrik Strage, som väl aldrig varit arg på något över huvud taget, eller, den där Petter-skivan möjligtvis, men som annars gjort hela sin karriär på att vara kunnig och sympatiskt – Fredrik, är det nån som uppmanat dig att vara ett monster? Det har jag svårt att tänka mig. Har någon sagt ”Om du ska ha åsikter över huvud taget måste du dissa allt och alla!”? För sånt får man höra när man är tjej. Till och med på universitetet sades detta till mig som vore det en sanning så sent som förra veckan: Man måste vara ”ung och arg” och hata alla, annars kommer man aldrig nånstans. Man måste sabla ner alla sina föregångare. Man kan inte bygga en karriär på att vara kunnig, rolig och stilistiskt vass. Man kan definitivt inte tycka att det funnits människor innan en själv som gjort vettiga saker.

Och jag menar inte att dissa någon som kör/har kört på det där unga arga, det funkar ju uppenbarligen, men personligen tycker jag ju inte att det känns det minsta tilltalande. Jag blir lite störd om någon tror att jag försöker göra den grejen SAMTIDIGT som jag vill vara sådär lite personlig och gärna ömkansvärd med åldersnojor och sömproblem. Man måste nog välja sida där, det är inte svårare än så. Och att vara ett monster kräver ju uppenbarligen ett gott självförtroende, eller åtminstone förmågan att upprätthålla skenet av ett sådant, och det har jag definitivt ingen lust med. Särskilt inte i en jävla Skunkdagbok.

Det här hänger ju för övrigt nära ihop med det min tidigare citerade vän Friedrich Schlegel sa om att enbart den som dissar sig själv får dissa andra. Jag tycker att det finns något djupt osympatisk i hållningen ”Jag tycker att ni är patetiska” (underförstått: ”och jag är det inte”). Jag tilltalas mer av ”Ni är patetiska och det är jag också”.
Och att konsekvent vara arg och sparka vilt omkring sig behöver man ju bara syssla med om man nu gjort det till sin grej att vara arg, om man liksom valt den riktningen på det man skriver. Det har jag inte gjort, så jag känner att jag definitivt har ryggen fri när det gäller utläggningar om varför jag har svårt att somna.

Jag har ju för övrigt lagt ner hela grejen med att försöka få folk att gilla mig. Jag vet inte om ni lade märke till det, men jag bad indirekt 90% av mina tänkta läsare att dra åt helvete för ett tag sen, och det är väl lite upp till var och en att känna efter om man ingår där eller inte. Jag tänker mig att de där tio procenten som förhoppningsvis stannat kvar är ovanligt sympatiska människor. Jag tänker mig att de är människor som inte ser ”stark nog att vara ett monster” som ett eftersträvansvärt tillstånd. Typ människor man vill sitta i soffan och äta en macka med.

[2005-09-12 12:15:14.0]

12:08

Åh, jag älskar låtar med geografiska platser, helst städer, i texten. Allra helst i titeln. Det är det bästa! Jag vet att jag har tjatat om det förut, men det här är viktigt för mig. Det har att göra med att eskapism är den kanske viktigaste ingrediensen i all popmusik som varit betydelsefull för mig.

12:15

Korrigering: Det har att göra med att eskapism är den kanske viktigaste ingrediensen i allt som varit betydelsefullt för mig.

12:54

Min söta syster for till Frankrike igår för att plocka druvor i två veckor och sen festa upp alla sina sparpengar i Paris. Det verkar toppen. Min syster dras också med eskapin så till den grad att hon och hennes väninna föreställt sig druvplockandet som en liten bisyssla medan de spatserar omkring på den franska landsbyggden i sommarklänning och stråhatt och dricker vin, äter brie och kanske vallar en get. Jag fruktar att verkligheten, i form av tyska backpackerkillar med mögliga dreads och tvivelaktig musiksmak, kommer att bli ett hårt slag. Men Paris låter toppen. Vilken vacker europeisk stad som helst i september/oktober låter toppen.

Ja, det här är alltså inte min syster.

16:19

Nu har jag sagt det typ fem gånger, men jag ÄLSKAR mitt lilla kommundelsbibliotek, som av någon anledning är helt sjukt välsorterat när det gäller biografier och fackböcker om litteratur. Lyrikavdelningen är ett stort skämt, men det kan jag definitivt leva med när jag efter femton minuters promenad i strålande sol kan bära hem varenda liten bok på min litteraturlista. Lovely! Nu ska jag äta kanellängd och bilda mig.

I was so happy I didn’t feel like me [2005-09-11 13:37:26.0]

13:36

Okej, del två i mina schampofunderingar: Mitt nya schampo heter Liquid Silk och utger sig alltså för att innehålla ”flytande silke”. I innehållsförteckningen står det Hydrolyzed silk. Hur är detta möjligt? Silke är väl ändå ett naturmaterial som liksom består av… fibrer? Hur kan det finnas i flytande form? Hur går det till?
Och om man kan göra flytande silke, kan man göra andra naturmaterial flytande också? Typ trä? Flytande björk? Upplys mig någon, snälla. Jag kan inte sova om nätterna. Allt jag tänker på är det flytande silket.

en gästbok
att diskutera silke i.

18:45

Sorry om jag inte följer konventionerna utan bloggar när jag är glad. Har ni märkt att det är helt fantastiskt väder? Har ni märkt att det är sånt där omöjligt postorderkatalogsväder (åh, well, kanske lite för varmt fortfarande) med sol och liten kyla i luften som gör att man kan ha tjock tröja utan jacka? Jag har inget vettigt att skriva. Jag gick och handlade, jag gick skitlångt och handlade eftersom det här är ett ghetto där närmaste butiken stänger tidigt på söndagar och Konsum har slagit igen och Willys har brunnit. Och det var vackert och alla var glada och jag lyssnade på en av skivorna T och jag brände till trettioårsfesten, den med mest skamlöst publikfriande låtar och jag fick anstränga mig för att inte dansa. Har ni tänkt på att cashewnötter ser ut att vara formgivna av H R Giger? ”Cashewnötter är inte formgivna!” säger ni kanske nu, och ja, det har ni ju alldeles rätt i.

22:32

Ibland -typ nu, efter tre glas vin och Saint Etienne-dvd till maten- känner jag mig fullständigt övertygad om att Saint Etienne är det bästa popbandet någonsin. Ibland tror jag att Sarah Cracknells uttal av orden churchyard, milk och silk i Pale Movie är det vackraste jag någonsin hört. Det är det kanske.
Jag skulle skriva om Sandor slash Ida egentligen, men det går inte nu.

we talk of parks and simple places [2005-09-10 14:37:41.0]

14:37

Alla är så snälla! Det är helt sjukt.

so when the birds fly south, etc. [2005-09-09 00:09:15.0]

00:08

Alltså, jag var glad redan innan, och sen, som knark på laxen, hittade jag det här. Det är ur en artikel om kulturtidskrifter i senaste numret av Biblioteksbladet:

”Brevet till DN:s kulturredaktion var undertecknat av redaktionerna för tidskrifterna Fantasin, jmm och O-tidskrift – tre av de nya tidskrifter som låtit tala om sig under året. Fantasin och jmm är papperstidskrifter,
medan O-tidskrift lever på nätet som ett slags mellanting mellan en blogg och en litteraturtidskrift. O-tidskrift är något av det roligaste man kan läsa om litteratur just nu. Var och en som anser sig vara intresserad av vad som rör sig i huvudena på morgondagens litterära elit bör alltså omedelbart klicka sig in på www.otidskrift.se. Men skynda er på innan de får jobb på DN:s kultursida och förlorar sitt underdogperspektiv.
Framför allt är O-tidskrift kanske det bästa exemplet just nu på ett förhållningssätt som i många år varit närmast obefintligt (och för de flesta helt otänkbart) i den litterära världen: respektlöshet. I O-tidskrift blandas humor och blodigt allvar, höglitterär elitism med ren och skär ilska. De tre redaktörerna Martina Lowden, Elise Karlsson och Therese Bohman ger sina högst personliga reflektioner på litteraturen och det liv som omger den. Här recenseras debutantbarer, Augustprislistor och kultursidor. Framför allt har O-tidskrifts diskussionsforum under våren varit den främsta arenan för en av de mest hetsiga debatterna på länge om lyrik. En debatt som dagstidningarna till största delen missade.”

Annina Rabe har skrivit. Jag gillar henne nu.
(man kan läsa hela artikeln här. OBS! pdf-fil!!!)

12:35

”Infantiliseringen av samtidsromanen är en gåta” skriver Åsa Beckman i DN idag, angående Anna Jörgensdotters Änglarnas syster. Amen to that. Men Åsa, lite märklig är väl din formulering ”Sonja är en syster till alla de tjejer/…/som är kantstötta men originella”? Alltså, kantstött men originell? Har inte de orden blivit så synonyma i den här typen av sammanhang att de nu för tiden närmast utesluter varandra? Jag föreslår istället: ”Sonja är en syster till alla de tjejer/…/som är kantstötta och ‘originella'”

Jag tror för övrigt redan nu att Idol 2005 kommer att vinnas av Moncef AliRachedi, som var på audition i Göteborg och sjöng I want you back. Det finns ingen bild på honom på Idol-sidan än, men han ser ut som en något mindre äppelkindad version av Caravaggios Bacchus, det är helt fantastiskt. Jag kommer att sitta som klistrad.

-I’ll drink to that!

[2005-09-08 12:17:15.0]

11:55

Min DN kan inte levereras idag. Det ges ingen förklaring till detta. Kanske kommer den imorgon, står det på lappen. Mmhm. GP slog till med en Houellebecq-teaser över ett helt uppslag igår, men sånt gör de ju inte direkt dagligen. GP är så förvirrande. Deras indelning av kulturen i ”kultur” (=finkultur) och ”gränslöst” (=kulturen light -igår handlade ett helt uppslag om vilket kulturpris som är snyggast. Nobelpriset vann, guldbaggen kom sist (vilket ju även det är fullständigt obegriplig). Och så är ju ”gränslöst” ett oändligt obehagligt ord), är mycket märklig. Och så ”nöje” på det. Och så typ till helgen finns det nåt som heter ”aveny” också, som väl är GPs version av På Stan. Och så är det lite fräckt layoutade sidor (limegrönt!) ibland där gymnasieelever gör en blanding av nöje- och aveny-sidorna som oftast verkar gå ut på att placera in stadens alla sjuttonåringar i någon av grupperingarna ”esteter” eller ”brats”. Jag har fortfarande inte riktigt fått grepp om GP, alltså, på riktigt. Detta är inte en pose i förakt för den speciella air av göteborgstöntighet som liksom genomsyrar tidningen, det är uppriktig förvirring.

12:17

Jag är oftast inte ironisk.
Jag vill bara klargöra det.

I bless your words and education [2005-09-07 15:04:47.0]

15:01

Hej bokhöst!

Från Bonniers hemsida, om Anna Jörgendsotters nya roman:
”Sonja är en sextonåring sprängfull av drömmar och sorg. Hon bär en lila glitterhatt som alla retar sig på. Hon är arg och rädd; hon vill så mycket, hon vill leva och gnistra och älska. Men flyr mest in i sin ensamma drömvärld och skruvar upp musiken.”

Elin Lindqvist om sin nya roman på Piratförlagets hemsida:
”Tre röda näckrosor skrev jag i vår lägenhet i New Delhi. Ett rum med minimal kokvrå och en om möjligt ännu mindre toalett. Ofta fanns det vare sig vatten eller el, vi använde en bit av trottoaren som arbetsbänk i köket och försökte samla vatten i en hink bredvid. Det regnade in, väggarna ruttnade och färgen föll av i bitar.
Så valde vi att leva, medan hundratals miljoner människor gör det genom hela livet, utan att ha något val. Våra indiska vänner tyckte vi var galna som inte åkte ”hem” till Europa, men jag njöt. Inte bara av Indien, utan också av vår lägenhet, av de dagliga rutinerna och av samvaron med barnen i slummen.”

Jag avstår från att kommentera det här.

19:09

Saker som inte fanns till salu:
Johansson, A: Avhandling i litteraturvetenskap. Adorno, Deleuze och litteraturens möjligheter.
guldskärp
vacker smal halsduk som inte ser vintrig eller hippieaktig ut
skor, som inte ser ut som något en cowboy, indian eller sextonåring skulle trivas i. Gärna svarta, med rund tå, nätt, inte för hög klack, billiga.

Och så vill jag gärna ha dessa.
De tillhör Mark E Smiths fd. fru som
visar upp sin garderob i senaste
numret av brittiska Elle.

Sen är jag nöjd.

I keep these moments as souvenirs [2005-09-06 01:01:46.0]

01:00

Njä. Alltså.

10:55

Jag är vaken! Notera gärna detta.
Nu ska jag typ göra saker.

19:16

Nu har jag typ gjort saker.

[2005-09-05 22:15:16.0]

22:06

Nu har jag börjat skolan. Det talades om Jung direkt. Vad är dealen med Jung och barnböcker? Jag vill gärna tro att jag vet något om litteratur i största allmänhet, och min erfarenhet är att det inte talas särskilt mycket om Jung där. Någon måste stå till svars. Blir Rigmor Robert gästföreläsare snart? Detta kan antagligen sluta var som helst. Jag har alltid undrat vad Amelia Adamo tycker om Nils Karlsson Pyssling.
”Jag vill ju inte se det så mycket som en uppsats utan mer som en reflektion.” Ni hör ju hur det låter. Jag vill gärna se det som en uppsats. Får jag se det som en uppsats? Snälla?
”Lennart Hellsing är intressant särskilt om man applicerar Bourdieus teorier om hur man ska ta sig fram som ung och okänd… Att man måste slakta sina föregångare. Jag menar verkligen sabla ner dem. Och det gjorde ju Hellsing när han verkade som kritiker. Det är ju bara att titta på de som är unga idag, som när man läser… Skugge tex. Hon har ju verkligen gjort det till sin grej att slakta alla sina föregångare, det är ingen nyhet. Men det är så man måste göra för att få folk att lyssna.”
Det var ett jävla tjat. Jag vill inte sabla ner nån. Det är därför jag sitter på den här kursen.

Dumt att gå ut och äta och dricka vin när man ska skriva en jävla skivrecension. fdjfdjfdjkfd. Jag vill sova nu. Jättelänge.

– En garde!

turning away from the light, etcetera etcetera etc [2005-09-04 03:59:50.0]

03:57

Det är nån tipspromenad först. Vi klättrar uppför en sumpig backe och svarar på frågor om värdparet. Hur träffades de? Jag har ingen aning. Alla andra vet. Jag känner egentligen ingen. Jag tänker att jag kommer att få en fästing. Vi står i den sista kvällssolen och läppjar rosévin. Alla andra har dyra kläder och fina klänningar. Sen är det intåg i matsalen, bordsplacering enligt tipspromenadslagen. Kycklingsallad och enlitersflaskor vin. Jag dricker jättemycket vin. Killen bredvid mig konverserar artigt, ända tills vi inser att vi har saker gemensamt. Då konverserar vi ivrigt. Hans syster skriver i samma tidning som jag gör. ”Jag skulle hellre skriva om litteratur” säger jag. Han tycker att jag ska skriva om litteratur. Han har just läst Mor gifter sig. Han vill läsa om gammal litteratur i dagstidningar. ”Varför kan man inte det?” säger han. Jag säger att jag inte vet. Han är copywriter och har en snygg kavaj. I somras hälsade han på sin syster, de åkte runt på Vikbolandet. ”Söderköping var Sverigs huvudstad” säger jag. ”Det är därför det finns så mycket kyrkor. För att de hade jättemycket pengar.” Han fascineras lite över detta. Jag tänker att jag är tråkigast i världen. Sen pratar han med den blonda tjejen på andra sidan. Hon är väldigt söt.

Det är nån tävling med intron till låtar och frågor kring dem. En av låtarna känner jag inte igen alls. Alla killar vet att det är Offspring och att den kom -94. Min bordsgranne sneglar på mig och undrar om jag inte borde veta sånt om jag nu skriver om musik. ”Jag var liten 94!” säger jag. ”Hur gammal är du?” säger han. ”27” säger jag. ”Så liten var du inte” säger han, liksom strängt. Jag dricker mer vin. Jag är den enda i mitt lag som vet att Pet Shop Boys gjort en låt med Dusty Springfield.

T och jag spelar musik sen. Jag spelar trettio sekunder Eurosport och inte en människa dansar. Vi sänker ambitionsnivån lite. Vi kör Common People och alla dansar. Alla vill dansa till Common People. Jag är skitfull. Jag dricker typ två liter vatten. Sen är mitt medvetande mycket klart. De som spelar skivor sen spelar Banquet: Bloc Party [Phones disco edit] och jag inser att det är den bästa låt jag någonsin hört. Det är bara jag och en kille som är riktigt entusiastiska. Vi kan texten utantill båda två. She’s got such a dirty mind and it never ever stops, and you don’t taste like her and you never ever will, and we don’t read the papers, we don’t read the news, heaven’s never enough, we will never be fooled! sjunger vi och hoppar frenetiskt upp och ner. Det är den bästa låten någonsin. Den är helt sjukt bra. Inget kan någonsin vara lika bra igen. Vi vet det båda två, vi ser på varandra i samförstånd. Någon har en virkad slips. Någon annan har en zebramönstrad klänning med rosa hibiskusblommor mellan ränderna. Detta lägger jag på minnet. Jag måste sluta med sånt.

Mitt lag vinner tipspromenaden och låttävlingen. Vi har alla rätt. Man får nån sprit till kaffet, och choklad med så hög kakaohalt att den knappt är ätbar. När T och jag går till spårvagnen är det kyligt. Jag har på mig en kofta i exakt den blekblå nyans som gamla Volvo 240 brukar vara lackade i. Man kan tro att mina ögon är blå när jag har den på mig. Fast det är de inte. ”Alltså, fysisk kontak” säger en kille på vagnen. Han har dreadlocks. ”Det är typ det som… typ det som räknas.” Han går av vid Wieselgrensplatsen. En tjej skriker ”Men jag lovar! Avocadoröra!” efter honom. Jag är hungring, jag är helt sjukt hungrig. Jag måste göra makaroner med ost. Jag ska göra makaroner med ost nu.

[2005-09-03 13:04:53.0]

13:03

Jag ska på seriös trettioårsfest. T och jag ska spela oseriös musik. Nu bränner jag skivor och dricker kaffe. Jag är mycket upptagen. När jag slutat vara det ska jag skriva något här.

[2005-09-01 12:17:44.0]

12:13

Åh, jag är godkänd! Toppen. Höstens inkomst är säkrad. Haha, ”Eventuellt märks det att du engagerades mindre av Wernström”, vad var det jag sa?

14:31

14:32

Ord det gått inflation i, del 1:
I Åhléns klubbtidning kan man läsa att man, om man köper tyg eller gardiner för minst 300:-, får en ”snygg tygväska” på köpet. Tygväskan är en vanlig kasse, inget fel på den alltså, den är bara… vanlig. Den beskrivs som ”rymlig och med tidlös design”. Haha, ”tidlös”. Ni menar fyrkantig?
Jag har länge tänkt att Arlas mjölkpaket känns liksom klassiska. För att inte tala om dagens DN som även denna morgon levererades i form av fyra räta vinklar. Det är något med utseendet på dagstidningar som känns… tidlöst liksom.

21:36

Lammstek med rosmarinsås och skitbilligt rödvin! Lovely!
Note to self: Ipren ingår inte i kostcirkeln. Testa det där ”bröd” nån gång.

come stop me! / I am haunted and possessed [2005-08-31 03:47:24.0]

03:11

Jag kan inte somna. Jag har sovit extremt dåligt på sista tiden. Jag har inte somnat före fem så länge jag kan minnas. Mitt minne i sådana här frågor sträcker sig iofs inte särskilt långt tillbaka i tiden. Max en vecka. Det var bara tolv dagar sedan jag återvände från Norrköping, där vaknade jag 08:30 om morgnarna och gick ut i skogen och promenerade med min söta syster innan frukost. Nu kan jag inte stänga av min hjärna tillräckligt länge för att lyckas somna. Jag måste upp och skriva saker, googla saker, kolla upp saker. Lauritz Andersen Ring? Decamerone? Den blå lagunen? Jag äter flingor och yoghurt. Allt jag någonsin äter är flingor och yoghurt. Ingen är online. Förr var alla online. Förr chattade jag till sex på morgonen, sju på morgonen. Duschade, åkte till skolan, hällde i mig kaffe, försökte hålla mig vaken på föreläsningen. Åkte hem och sov. Förr hände allt roligt mellan midnatt och sex på morgonen. Efter sex började det kosta 11 kronor i timmen igen. Åh, those were the days.

Jag följer rådet att gå upp och göra nåt annat en stund för att lättare kunna somna. Jag bryter mot rådet att undvika bildskärmar. Inför 2005 lovade jag att detta skulle bli året då jag började gilla bärnstensfärgad sprit. Hittills har jag inte druckit en droppe bärnstensfärgad sprit. Jag ser framför mig hur fint det skulle se ut med lite sprit här bredvid nu, ja, i ett tjockbottnat glas. Fast det skulle nog inte ens vara jag som satt här, det skulle vara en man, lite orakad. Kanske Michael Douglas i Wonder Boys. Det skulle snöa ute.

Jag låg och tänkte på hur jag ska utvärdera augusti. Jag utvärderade saker mycket oftare förut i den här dagboken. Jag har inte gjort listor sen årskiftet. Listorna över 2004 var rätt dåliga. 2004 var rätt dåligt. 2005 slår mig med häpnad hela tiden. Det är därför jag inte kan sova. Det är den sista augusti nu. Eller, den sista augusti börjar kanske inte förrän jag vaknar. Jag har skrivit mer den här månaden än någonsin tidigare i mitt liv. Jag har skrivit som en galning. Jag har fyllt över 70 sidor i mina anteckningsböcker, det är mer än jag skriver i dem på ett halvår i vanliga fall. Jag har skrivit upp ord på lappar. Jag har skrivit väldigt långa mail. Jag har skrivit så mycket att jag börjat inse en massa språkliga fel jag gör, grejer jag aldrig reflekterat över tidigare. Även dessa har jag antecknat på lappar. Det ligger lappar överallt. ”Det är något hjärtslitande med en kvinna med trasiga underkläder” står det på en. ”Hela projektet är i själva verket världens mest ambitiösa parfymreklam?” står det på en annan. Jag känner mig manisk. Snart tecknar jag små hjortar på väggarna.

Jag citerar mig själv från i eftermiddags: ”Allt jag skriver landar förr eller senare i självförakt. Oftast förr.” Tidsperioden mellan det skrivna och föraktet blir allt kortare. Aldrig har den varit så kort som nu. Jag skäms över saker jag skrev för några dagar sedan. Herregud, jag skrev aspinsamma saker för några dagar sedan. Ska det fortsätta såhär? Hur kort kan intervallen bli? Är detta något som borde oroa mig?
Tänk att skriva en bok i det här tillståndet. En bok som ges ut. Jag skulle aldrig kunna gå in i en bokhandel sen.

fdjfdjkfdjkfdjödsjfdädskjfds!!!
Jag behöver mer fibrer och frisk luft. Imorgon ska jag göra nyttiga saker. Tvätta. Åka till apoteket. Skriva skivrecension. Asduktig ska jag vara. Om jag försöker nu, kan jag somna? Jag tror att jag ska försöka. Förlåt om jag skriver trams. Jag kanske raderar det här i morgon. Jag skulle tro att risken för att jag raderar det här imorgon är överhängande.
Eh ja, godnatt då.

And introducing:
Lauritz Andersen Ring

13:48

Jag har inte somnat före fem? Jag har inte somnat innan fem? Jag promenerade med min söta syster innan frukost? Före frukost? Vafan heter det? Jag blir galen. Jag trodde jag kunde sånt här. Jag kan tvätta, det ska jag göra nu.

17:26

Min svensklärare på gymnasiet tyckte att det var roligare om vi läste Shakespeare än lärde oss svenska språket. Det tyckte jag också då det begav sig. Jag tänkte som sextonåring att jag redan kunde allt jag någonsin skulle behöva kunna när det gäller svenska. Svenska och nordiska språk A, 20 poäng tog ur mig detta, men lärde mig inget om före och innan. Dock lärde jag mig en del om predikativ, som utan tvekan är den absolut sexigaste satsdelen.

[2005-08-30 00:21:25.0]

00:17

Carl Reinholdtzon Belfrage, nu blir jag lite besviken. Det är inte alls jag som har skrivit den där mediokra kommentaren. Tror du verkligen att jag skulle skriva något som börjar ”Jag har inte lyssnat på skivan och kommer inte att göra det heller. Det finns bättre saker att spilla sin tid på.”, det där strider ju mot hela min person. Jag avskyr människor som av någon anledning måste skriva kommentarer som går ut på att de inte bryr sig. Om en Oasis-recension dessutom, herregud.
Och tror du att jag skulle vara inkonsekvent nog att blanda ”dom” och ”dem” i samma text? Redan där borde varningsklockorna ringt. Jag vet inte vem den där Therese är, men det är definitivt inte jag. Och du känner uppenbarligen inte alls igen mitt tonfall, Carl Carl, jag vill ju så gärna tro att du sitter där med utpräglad och förfinad stilkänsla, nu blir jag lite ledsen. ”Oavsett hur skiten låter…”, så skulle jag inte uttrycka mig. Give me some credit. Jag har ju till och med lärt mig att stava rätt till ditt efternamn.

Det är för övrigt i ända in själen rörande att Nöjesguiden är så angelägen om min närvaro att jag nu omnämns för tredje gången, utan att jag själv hört av mig med ett ord -åh well, inte uttryckligen adresserat till er iallafall. ”Jag har läst dina brev förut”, mina brev, Carl, i plural? Det förra brevet var det väl du själv som googlade fram och publicerade utan att fråga om jag inte minns fel? Har det förekommit flera? Jag blir förvirrad. Det känns som att du kommer närmare ju mer jag ignorerar dig Carl, om du nu vill att jag ska skriva för din tidning, bara fråga mig.

Och det där frieriet, naturligtvis minns jag. Det gjorde ju hela min höst. Det var vackert. Jag är ju redan upptagen Carl, men jag har jobbat ganska länge på en dikt till dig. Jag inser givetvis att den inte kommer att kunna ersätta mitt sällskap under kyliga oktoberkvällar, men I live for the written word och du kommer ju ärligt talat inte ens på andra plats, kanske femte, generöst räknat, jag är säker på att du förstår. Det är en parafras på Harry Martinsons dikt om Aubrey Beardsley, omskriven som en hyllning till ditt verbala snille. Du får en teaser: ”Du som binder demonens grimas i en ordens himmel / bleknar du själv och tynar bort, länkad vid glaset / framåtböjd plattbröstad över bardisken, förtärd inifrån.”
Det kommer mera, men jag arbetar mycket långsamt. Jag är rätt upptagen med att blogga och så. Men så fort jag är färdig ska jag faxa den till dig. Jag anser personligen att faxen är djävulens lågupplösta redskap, men Carl, jag gör det för din skull. Kan du i utbyte maila (eller, skicka en brevduva om du nu föredrar att kommunicera med gammaldags och konkreta medel, eller skicka för all del Joel, 17 år – gärna klädd i toga) och informera mig nästa gång du känner att publikationen du företräder känns en smula andefattig utan min närvaro? Jag har inga större invändningar mot att vara er maskot, men jag skulle gilla att känna till det i förväg någon gång och slippa stressa upp mig över sms från mina mer uppdaterade vänner som håller mig informerad med meddelanden av typen ”Therese, är du i Nöjesguiden nu igen?!?!”. Deal?

PS: Carl, jag bekymrar mig ju förresten lite över din musiksmak också. Över din märkliga faiblesse för själlösa konstskoleband som brutalt skrattar skönheten i ansiktet och istället ägnar sig åt tröttsamma aktiviteter som att vara smarta och göra ansträngda statement av varje liten idé de någonsin lyckats formulera. Och anser du på riktigt att popmusik bör vara intellektuell? Det är en tanke som skrämmer mig djupt och som du borde tänka över noga. Tills vidare bifogar jag en uppfostrande låtlista med det där faxet. Carl, tro mig när jag säger att jag bara vill ditt bästa. DS.

15:16

Jag känner mig helt utmattad efter det senaste dygnets gigantiska spettekakor av formuleringsekvilibrism och ordförrådsonani. Allt jag skriver landar förr eller senare i självförakt. Oftast förr. Nu blir det inga fler adjektiv inom en överskådlig framtid.
Solen skiner. Jag dricker kaffe. Allt är väl. Eller, det mesta. Adjö.

[2005-08-29 13:34:54.0]

13:34

Till restaurang Pasta etc, Mölndalsvägen, Göteborg

Hej,
mitt namn är Therese B. och jag skriver till Er med ett affärsförslag.
Sedan några år tillbaka driver jag en välbesökt sk. skunkdagbok på internet -jag vet att man ska ha en ”blogg” nu för tiden, men jag startade min dagbok innan bloggboomen och vill inte byta, av nostalgiska skäl. Jag skriver i stora drag om litteratur, popmusik, media och min vardag – på intet vis särskilt anmärkningsvärda ämnen. Desto mer anmärkningsvärt är följande faktum: Min läsekrets består till stor del av mina bekanta och bloggkollegor, men jag har anledning att tro att personer som är mer inflytelserika än så följer min dagbok. Jag har välgrundade misstankar, och i flera fall konkreta bevis, för att skribenter vid många av de stora tidningarna (såväl dags- som kvällspress) läser det jag skriver. Lägg därtill ett gäng utgivna författare, samt personer på allmänt ”heta” positioner i medie- och kultursverige. Och givetvis ett större antal snygga twentysomethings med populärkulturella intressen och god smak, som i många fall är ”up and coming” inom tidigare nämnda områden. Min dagbok fungerar som, om Ni ursäktar det fantasilösa ordvalet, en smältdegel där vackra, intelligenta och fantastiska människor förr eller senare verkar hamna. Människor man vill ligga med helt enkelt.

Nu undrar jag följande: Hur skulle Ni ställa er till ett sponsoravtal med mig och min dagbok? Jag kan i undantagsfall tänka mig att publicera banners och logotyper, men bäst i sammanhanget (framför allt för att jag inte underskattar min läsekrets intelligens) skulle det nog passa med subtil textreklam av typen ”Jag var på Pasta etc. på Mölndalsvägen ikväll igen! Deras laxpasta är gudomlig!” (Jag vill redan nu göra klart att jag kommer att kräva fullständig konstnärlig frihet i frågan om hur texterna ska utformas, jag har ju mitt rykte att tänka på.)

Tänk Er nu följande scenario: Det är sent i september. Bokmässan pågår för fullt blott ett stenkast från Er restaurang. Min dagboks läsare från landets alla kanter har invaderat staden och drar omkring i flockar. Hungriga flockar. De vill äta något. De vill äta pasta. På bekvämt gångavstånd.
Min blygsamhet och diskretion rörande min läsekrets förbjuder mig att namnge specifika personer, men jag kan lova Er ett klientel med så stor kulturell pondus att Pasta etc. skulle förvandlas till ett veritabelt Café de Flore eller Deux Magots.

Allt jag begär i utbyte för denna fullständigt ovärderliga kampanj, som kommer att ladda varumärket Pasta etc. med en trovärdighet och tyngd andra näringsidkare inom pastabranschen bara kan drömma om, är några fria måltider i månaden. Jag plus en gäst, drickat kan vi betala själva. Vi nöjer oss med varmrätt, och kanske en pralin till kaffet.
Så, vad säger Ni? Är Ni på eller är Ni på? Jag skulle uppskatta om Ni kunde hålla bordet vid fönstret, till höger om ingången, åt mig och mitt sällskap (se till att det finns en filt, det drar lite från fönstren om jag ska vara uppriktig, Ni borde kanske se över det där), men detaljerna kan vi slipa på senare.
Många varma (och ”hungriga”!) hälsningar
Therese B.

PS: Jag kommer kostnadsfritt att erbjuda mina tjänster när det gäller rådgivning inför övergången från rätt okej kvarterskrog till storslaget och legendariskt etablissemang av internationellt snitt. Ni kan ju redan nu börja tänka över exempelvis belysningen. Kristallkronor är aldrig fel. Och be gärna hon blondinen som serverar att fundera lite på hur hon ställer sig i fråga om språkmaterialismen.
DS.

[2005-08-28 20:39:43.0]

20:38

fdskjfdkjfdkjfd!!!

ja.

äsch.

21:56

Okej, ge mig hundra kilo självförtroende någon, please.

23:15

MISSUNNSAM heter det. Jag kan inte stava. Heller.

Tous les jour des fêtes! [2005-08-27 00:27:26.0]

00:14

Först låg det en jättestor randig katt och sov på altanräcket. Jag gick ut och klappade lite på den och sa snälla saker, och helt plötsligt förvandlades den till ett blodtörstigt psycho som fräste och högg mig i armen och betedde sig galet och jag fick rivsår och blödde och blev helt skärrad. Sen började det lukta träsk och rutten lera ur handfatsavloppet, och när jag begav mig hemifrån blev det sommarens värsta åskväder med hagelstorm och temperaturfall och ett mörker så kompakt alla alla gatulyktor tändes medan haglet lade sig i små drivor. Nu undrar jag vilken nivå i helvetet jag befinner mig på. Jag hade tänkt skriva att Kall stjärna, Mauro Scoccos nya singel, är jättebra (Mauro, har du låtit Per Hagman spökskriva texten?), men att öppet erkänna sin kärlek till Mauro Scocco känns inte som en synd värdig samtliga naturkrafter och specialeffekter. Är det den omoraliska litteratur jag läser som förorsakar detta? Jag håller på med Djävulen i kroppen, som jag köpte på Emmaus igår, men den är ju tämligen oskyldig. Vad ska i så fall hända när T och jag har vår planerade Pasolini-filmkväll? Då vore ju åtminstone en liten gräshoppssvärm motiverad. Eller är det kanske det faktum att jag funderar på att börja använda mina snygga stövlar, som jag tyvärr fruktar att någon kan ha offrat en liten räv för att tillverka? För i såna fall säger jag bara: Elle hade typ tio sidors reklam från Internationella Pälsrådet, eller vad det kan tänkas heta, i senaste numret. Stick och hagla på Kristina Adolfsson.

Kristoffer Poppius förresten, börja blogga nån gång då. Du vill ju. Jag vet att du vill.

den onda katten
(som poserade villigt bara sekunder innan den freakade ur)

13:50

Jag kan aldrig tycka om något lite lagom. Jag måste alltid bli over the top besatt och låsa in mig i en liten värld där det bara finns jag och, just nu, Patrick Wolf. Vår sommarromans hade lagt sig lite i början av augusti, men nu har jag laddat hem en massa rara låtar jag aldrig hört förut och nu är jag helt yr av djup och innerlig kärlek. Dessutom väntar Patrick Wolf på rättegång hemma i England eftersom han är misstänkt för inbrott och juvelstöld. På riktigt. Är det inte vackert? Juvelstöld! Åh Patrick!

baby love

13:56

Om ordet ”smart” förresten: Jag ska sluta använda det. Det är så urvattnat. Jag ska skärpa mitt språkbruk. Jag använder ”smart” så slarvigt, som synonym till bildad, beläst, intelligent, rådig, rolig på ett sofistikerat sätt, ”witty”, innehavare av god smak, kompetent (i alla möjliga sammanhang), allting. Och i negativ bemärkelse, fast där har jag svårare att komma på ersättningar. ”Jag hatar smarta musikvideos!” tex. Eller, ännu mer angeläget: ”Jag hatar alla som gillar smarta musikvideos!”.

14:00

– Therese, använder du inte ordet ”hatar” lite slarvigt också?
– Absolut inte.

16:07

dskjldskjfdskjfdsakjfdswtf!!! vad alla är framgångsrika plötsligt. Nej, jag är inte missunsam, bara förvånad. Jag lovar.
Alltså på riktigt.

[2005-08-26 02:07:12.0]

01:47

Jag har gått och tänkt på saker och sen skrev jag ett långt och ambitiöst dagboksinlägg i WordPad (det handlade bla. om ordet ”smart” och varför jag ska sluta använda det, om varför alla verkar tycka att det per definition är något bra att vara konsekvent i väldigt många sammanhang, och om the Flirts som, nästan utan orsak, skulle vara dagens band, mest för att jag skulle få en chans att göra en Pet Shop Boys-referens, så att jag skulle kunna skriva, lite nonchigt sådär, ”Oj, kolla, Pet Shop Boys-referens för tredje dagen i rad!”) men allt blev skitdåligt. Det blir ofta skitdåligt när jag lägger ner för mycket tid på grejer. Nu fick ni en liten teaser istället. Nu kan ni ju gå runt och fundera på det där med konsekvens.

Jag skulle installera en Stat Counter i min dagbok också tänkte jag, mest för att det verkar så spännande att se varifrån mina besökare kommer. Vilka obsceniteter eller DN-skribenter ni googlat för att hamna här. Men det verkar inte funka. Ingenting har riktigt funkat idag. Jag tog en buss som jag trodde skulle ta mig hem, eh, vilket den ju också gjorde, efter att ha kört omkring i sådär en halvtimme på slingrande vägar (jag fick tex. se hela den nybyggda delen av Hisingen, Eriksberg och Lindholmen och allt vad det heter, det var fullt med stora tegelbyggnader överallt, det var hemskt tjusigt), och jag satt bakochfram hela resan och hade knappt ätit och försökte läsa, och sen mådde jag rätt dåligt, och jag åt pannkakor till middag också, jag känner mig helt substanslös. Imorgon ska jag skriva nåt smart. Och äta fibrer. Och jobba lite.
Heh, nä alltså, jag skämtar inte.

[2005-08-25 13:37:30.0]

13:36

Hahaha, jag hatar såna här tester egentligen, men det här var jätteroligt:

HA! DU AR SPEEDMARKET AVENUE!
DU AR FORMODLIGEN FRAN OSTERGOTLAND
ELLER BARA VALDIGT LAT. ELLER KANSKE
BADA! INGEN VET RIKTIGT VILKEN FUNKTION
DU FYLLER. INGEN VILL HELLER RIKTIGT VETA.
DU KOMMER ALDRIG BLI STJARNA, DOCK.

VILKET GROTESKT DALIGT POPBAND AR DU?
brought to you by Quizilla

I love you, you pay my rent [2005-08-24 00:21:03.0]


00:27

Det enda som är bra med den här årstiden är extrapris på gröna vindruvor.

en gästbok där man, exempelvis,
kan lämna förslag på ett nytt gästboksdjur
(abborre ligger bra till)

14:01

Jag har missat min tvättid för n:te gången. Jag gick bort och skulle kolla att det verkligen var kl 14 idag, och så var det givetvis kl 14 igår. Och det mest idiotiska är att jag kollade i almanackan som hänger bredvid bokningstavlan och den 23 augusti står det Rötmånaden upphör och jag tänkte, ”Ja just det!, jag skulle ju tvätta när rötmånaden upphör!”, för jag lade märke till det där med rötmånaden när jag bokade tiden också.
Det är ju inte direkt så att rötmånaden spelar sådär jättestor roll i mitt liv. Det är ju inte som att jag vaknar på morgonen och liksom sniffar i luften och tänker ”Idag måste rötmånaden ha upphört! Dags att tvätta!”. Eh.

this is the age of constipation [2005-08-23 00:13:41.0]

00:09

Jag ångrade mig.
Jag är så fånig.

14:30

Hahaha, alltså, ”bloggroman”, nu får ni väl ändå ta och ge er. Hur kan ni på allvar påstå att det slutade vara viktigt att ha koll när vi lämnade 90-talet, när personer som skriver i tidningar aldrig någonsin varit så trendängsliga som nu? När det väl aldrig gjorts så många försök att säga ”kolla, det här är SAMTIDEN” på så kort tid.
DN Kultur idag: ”För nu när bloggarna på internet blir allt fler, och ständigt skapar medie­debatt av det slag som det går utmärkt att kränga böcker i kölvattnet på; har då inte någon kommit på den briljanta idén att helt enkelt skriva ut sin samlade blogg, komplett med inklippta citat, och sända in textmassan med företagspaket som ett manus att trycka på papper?
– Det har förekommit ett sådant manus, ja, säger Kristoffer Leandoer på Bonniers. Det är bara en tidsfråga när den första bloggromanen ges ut, den första sms-romanen har ju redan kommit, och den första mejl­romanen var här för flera år sedan.”
Alltså, jag skrattar ihjäl mig. Vad fan är en bloggroman? Blogg som ersättning för roman kan jag gå med på, det har ju iallafall en tanke. Men att skriva ut sin blogg, och därmed ha åstadkommit en roman? Menar ni allvar? Har ordet ”text” blivit synonymt med ”litteratur” utan att någon informerat mig?

14:31

PS: ”En text om bloggar” är dessutom inte synonymt med ”Jag har ‘fingret på samtidspulsen'”. Hej Jan Gradvall!

14:47

Belle de jour är ju redan bok kommer jag på nu. Bok alltså.
”Bok” och ”roman” är inte heller samma sak.

ROMAN
BETYDELSE: skönlitterärt verk (i allm. på prosa) med helt eller delvis uppdiktat innehåll, som utgöres av en längre sammanhängande berättelse om eller skildring av ngt (t. ex. ett händelseförlopp, en människas liv eller ett avsnitt därav, en epok i ett lands eller samhälles historia, livet i en viss samhällsmiljö)

Eller, det kanske är en roman då. Om hela grejen är fejk.
Nu vet jag inte vad jag håller på med.
Nu åker jag till Emmaus.

18:29

Jag låter helt reaktionär i inläggen ovan ju, haha. Det ska bli min nya grej. Sur och anti. Använd metaforer och bete er som folk.

18:46

– Men Therese, du är väl alltid sur och anti?
– Njä, men det är jag väl inte?

18:49

BUT WHAT I DO LIKE, I LOVE PASSIONATELY!

pretending is not an option [2005-08-22 11:43:55.0]

11:41

Jag vet inte om ni brukar äta Findus köttsoppa. Ni är kanske vegetarianer allesammans. Själv äter jag gärna kött, och ibland (exempelvis när det är ”ruggigt” ute) vill jag ha det skuret i pyttesmå bitar, liggande i en buljong tillsammans med lök, palsternacka, morot etc. (=andra rotfrukter el. sk. soppgrönsaker). Då köper jag ofta en burk köttsoppa eftersom jag är för lat för att koka soppa själv. (Jag har aldrig kokat soppa, jag kan inte ens föreställa mig någon som gör det. Eller jo, det kan jag ju visst förresten, studenter av den typ som gärna koketterar med nudelpaket från Willys och tycker att det är fräckt att leva i skitig påhittad studentmisär några år för att få en historia á la Vi fick gå två mil i snöstorm varje dag för att komma till skolan att dra för sina framtida barn, och de som är seriöst matintresserade och gärna stoppar skaldjur och saffran i sina soppor och serverar dem som huvdrätt när de kastar en middagsbjudning för sina stackars bekanta som egentligen vill ha en rejäl köttbit med potatisgratäng – obs, spara mig syrliga kommentarer av typen ”Jag kokar ofta och gärna soppa och jag tillhör inte alls nån av de där kategorierna, jag jobbar med media och tycker om att laga borsjtj, lägg av med att generalisera tack!!!” – ni är så jävla stingsliga.)
Ja iallafall, köttsoppan. Grejen med Findus köttsoppa är att den kommer i en glasburk med skruvlock, och som garanti för att innehållet är fräscht ska locket klicka när man öppnar det. Sist jag köpte köttsoppa klickade inte locket och jag började genast tänka äckliga tankar, typ att nån hade öppnat burken och stoppat ner kanyler och kroppsdelar i soppan och att den skulle ta livet av mig på nåt sätt. Fast den verkade helt okej så T och jag åt den ändå, eftersom vi är fattiga och inte hade nån backupmiddag hemma. Sen skrev jag ett mail till Findus, ”Hej, min soppa klickade inte och det har hänt typ två gånger förut och det är rätt äckligt”, och nu har de skickat värsta formella brevet där de bifogar Finduscheckar för 75 kronor för att kompensera mig för mina uteblivna klickljud.
Eh ja, sorry. Roligare än så blev det inte. Jag inser att mängden ord i det här dagboksinlägget inte på något sätt står i proportion till det jag hade att berätta.

17:30

Varför ser allt som ges ut av Studentlitteratur
ut som NO-böcker för högstadiet, tryckta 1982?

Jag får Pink Floyd-vibbar av det här omslaget.
Vad är förresten dealen med att man får Pink Floyd-vibbar
av omslaget till Coldplays senaste album? Var det meningen?

Varför ser så många logotyper helt öststatiga ut?
HALLÅ DESIGNÅRET!!!

18:29

Jag är färdig med min hemuppgift!

19:24

Jag får aldrig en blankett för ansökan om studiemedel utskickad automatiskt även om jag kryssar i rutan om att jag vill få det. Istället måste jag gå in på CSNs hemsida och beställa en blankett som skickas med B-post och tar tusen år på sig. Sen skickar de inbetalningskort och vill ha pengar av mig. Hallå, jag ska ju plugga i höst! Hur ansöker man om nedsättning eller vad det heter? Jag hade för mig att det bara var att kryssa i en ruta nånstans på studiemedelsansökan, men det finns ingen ruta. Och ingen blankett att beställa. Uh. Måste jag ringa? Säg inte att jag måste ringa. De vill ha pengar senast 31 augusti. Det kan de ju glömma. Positivt: Jag fick en skiva med posten idag, alltså, en skiva att skriva om, för första gången på typ tre månader. Jag måste maila en önskelista. Jag måste maila en massa grejer. Jag måste göra en massa grejer. dskjdsjdsajds! Jag tänkte söka jobb som restaurangbiträde på Svenska mässan eller vad det heter, men jag törs inte, för då måste jag ju säga ”Jag kan inte jobba under bokmässan, jag måste vara ledig då så jag kan gå på den”, för jag lär ju inte vilja glida runt där i helt pommes fritiga kläder och träffa framgångsrika fd. skrivarkurskamrater som varit och skrivit kontrakt med förlag.

so what if I like pretty things [2005-08-21 23:19:52.0]

23:16

Aubrey Beardsely och jag föddes 21 augusti båda två. Han växte upp och gjorde illustrationerna till Oscar Wildes Salome som var så snygga att jag delvis valde mitt skunkalias efter dem. Vilket sammanträffande. Om Aubrey levt fortfarande kunde vi gått ut och druckit absint och firat våra födelsedagar ihop. Fast nu dog han ju 1898, stackars Aubrey, han blev bara 25. Allt med Aubrey Beardsley är så snyggt. Han var givetvis tjusig, en distinkt profil med majestätisk näsa, och långa vackra fingrar. Och så drog han omkring i slängkappa och sidenhandskar och blev katolik lite snabbt när han insåg att han skulle dö snart. Stiligt. Åh Aubrey! Jag samlar allt som har med Aubrey Beardsley att göra i en liten ask jag bär alldeles nära mitt hjärta.
Grattis till Aubrey Bearsley. Och grattis till mig. Jag har haft en mer okej födelsedag än på länge. Inga tårar, sjukt god mat. Och presenter och kärlek.

so what if I like pretty lies [2005-08-20 12:01:08.0]

11:54

Hej. Lite anteckningar:

2005-08-17

Okej, allt jag känner är augusti augusti, jag hatar augusti. Jag fyller år på söndag. Omkring mig förbereder sig naturen på att ruttna och dö. Grattis grattis! Jag vill försvinna bort från allt det här, det är lite mer än vad jag fixar just nu. Från mina föräldrars äppelträd faller frukten i drivor och ligger på gräsmattan och blir brun och luktar tungt och sött. Det är varmt, en helt annan slags värme än i juli, slö och tung hetta. Landskapen klippta till skalpen, spruckna och brända, på vägen tusentals mosade syrsor, rödklöver som blivit till bruna frasiga klumpar. Augusti gör mig sjuk i huvudet. Vill dricka vodka så ren att den desinficerar hela mitt medvetande, så kall att frostblommor slår ut på glaset, så det isar längst bak i hjärnan när jag dricker den. Sen ska det bli höst, oktober, och allt ska vara ordnat och luften hög och klar och lätt att andas, inga insekter, inget äckel. Tänk en kontorsbyggnad i La Defense, Paris, tänk en vägg av glas mot hög klarblå himmel och allt är rent, välputsade fönster, alla konturer tydliga. Det är tidig morgon och ett flygplan drar ett skarpt vitt streck över himlen och allt är mycket modernt och effektivt och luftkonditionerat, och allt som växer är noggrant planerat och planterat, inget förökar sig okontrollerat. Jag talar sval och porlande perfekt franska, inte slö pariserfranska utan spänsig vacker mönsterfranska utan igenkänningstecken, utan friktion. Jag är klädd i välstrukna kläder och mitt hår är blankt och starkt och sofistikerat mörkbrunt utan solkig utväxt, utan det där billiga H&M-vinröda blänket. Golvet är av klinkers och väggarna av sval betong och allt är tuktat och kontrollerat, inklusive mina tankar. Bring it on! Hur fixar ni augusti utan att bli sinnessjuka?

Jag sysselsätter mig med att skriva rent en text på skrivmaskin, Olivetti Lettera 32, min favorit, även om tangenterna är tröga och alla a:n blir blekgrå.
Det får mig att tänka efter. Mest tänker jag satsradning satsradning satsradning! eftersom jag satsradar något helt sjukt. Inte som Cecilia Hansson, som tagit satsradning till sitt yttersta, men inte långt ifrån. Jag börjar försöka sätta punkt istället. Korta meningar. Det ser inte ut som jag.

Min farmor har med sig senaste Se & Hör. Det står om Mauro Scocco och hans nya kvinna. Kvinna och kvinna förresten, hon är yngre än vad jag är. Jag har alltid tänkt att Mauro och jag skulle komma bra överens. Ibland är Mauro Scoccos bror på nyheterna. Han är nån slags ekonom. De är framgångsrika båda två, inom helt olika områden. Det är fascinerande.

Gammal klasskamrat jag möter på stan:
– Therese, bor inte du i Göteborg?
Jag:
– Eh, jo.
– Ja, jag såg dig ju i tidningen. Så du är anställd där?
– Nej alltså, jag skriver pyttelite bara… ibland.
– Jaha, du frilansar lite alltså?
– Eh, ja, det kanske man kan säga.
Hon verkar tro att jag har åstadkommit något. Det har jag inte, men hon kan få fortsätta att tro det. Ibland vet jag inte hur mycket jag ska dissa mig själv. Oändligt, är min första impuls. Åtta år sen studenten och jag har inget att visa upp.
– Men du har ju pluggat en massa..?
– Ja… fast tyvärr blir jag ju ingenting.
– Ingenting?
– Nä.
– Nähä… Trist.
– Jovars.

Jag försöker komma på en bok att önska mig i födelsedagspresent, men det går inte. Jag går till Anderssons bokhandel och stirrar på hyllorna. Jag håller i några Panacheböcker. Jag gillar de gamla Panacheböckerna bättre, ja alltså de från typ åttiotalet. De är snygga på ett mindre uppenbart sätt. Jag hatar uppenbart snygga saker.
Eller, klart jag inte gör. Bara snygga killar.

Jag packar. Hela min barndom. Jag gråter lite över ett gosedjur. Jag är en enda känsloklump just nu. Sista kvällen på Blomstervägen. Min mor slår in allt porslin hon inte använder till vardags i Norrköpings Tidningar. Det ger henne ännu en anledning att gnälla över tabloidformatet.
Jag slår in en liten vackert formad terrakottakruka och lägger i min väska för att ta med den till Göteborg. Den har rundad botten, det är lite svårt att förklara. Men en lök skulle se fantastisk ut i den. En hyacint.
I födelsedagspresent önskar jag mig en rosa amaryllis i kruka. Skicka gärna ett blommogram, jag har aldrig fått ett blommogram.

20:24

goodbye fönster forever
(gardinerna valdes under högstadiet)

goodbye björk forever

goodbye hall forever

I was born here and I was raised here
(förlåt jag skulle låta bli men jag kunde inte)

une banalité agréable [2005-08-17 14:23:19.0]

14:18

Hej, jag skriver en rad bara för att skryta med att jag kunde logga in på Skunk från Norrköpings stadsbiblioteks datorer. Haha! Eh, man brukar alltså inte kunna det, det brukar bli en helt röd skärm och ilsken text som säger DEN HÄR SIDAN ÄR INTE TILLGÄNGLIG FRÅN DEN HÄR DATORN!!! eftersom man inte får göra några roliga saker här.
Nu ska jag köpa en blå tröja. Sen ska jag fika. Sen ska jag fara ut till Kolmården för den sista gången, kanske den sista gången i mitt liv. Och packa färdigt alla bokmärksalbum och skolkataloger och brev, jag undrar hur många timmar av mitt liv jag lagt på att skriva brev. Tusentals antagligen. Ute är det augustihetta och oro och stan är full av nyanlända studenter med flackande blickar och allt känns lite jobbigt. Det är inget särskilt, det är bara augusti. Jag avskyr augusti, med glöd och innerlighet. Jag tycker att det ska bli oktober direkt. Oktober är så fräsch.
Eh, nu glor folk på mig. Nu har jag stått här skitlänge.
Hejdå.

17:27

Haha, alltså, varför går jag omkring och saknar internet? Så sjukt. Jag tröttnar ju på allt på en kvart. På en kvart har jag kollat allt jag rimligtvis kan ha någon glädje av att kolla. Vad gör jag framför datorn alla de där timmarna egentligen? Jag borde införa nån slags tidsspärr, jag borde tvinga T att gömma modemet när jag surfat upp typ en timme om dagen. Sen borde jag läsa uppbygglig litteratur, söka jobb och skura badrummet.
Nu står jag här och bara skriver. Sorry. Det var så roligt att trycka på knapparna på tangentbordet. Skönt motstånd på de här knapparna. Det är ett hemskt rent tangentbord, för att vara kopplat till en väldigt offentlig dator. Ingår det i någons arbetsuppgifter att städa det? Bless Norrköpings stadsbibliotek.
Eh, och hejdå en gång till.

[2005-08-12 00:52:58.0]

00:51

Hit åker jag imorgon.
Det blir troligtvis inget internet (mer än 15
minuters mailkoll) på en vecka. Ifall ni skulle undra.
Kyss!

there’s no aphrodisiac like loneliness [2005-08-11 03:03:50.0]

03:02

Rufus Wainwright i snö.

17:27

Rufus Wainwright liknar verkligen den unge killen i Flicka med pärlörhänge, som jag såg för några dagar sen. Fast det syns ju givetvis inte på bilden ovan. Har Colin Firth förresten någonsin gjort en roll där han inte spelat plågad? Det är verkligen hans grej.

Jag har umgåtts lite för mycket med Sven Wernström nu. Jag har fått reda på att jag är godkänd på min förra hemuppgift. Jag blir aldrig väl godkänd på något på universitetet, jag är alldeles för oakademisk. Jag kan inte dölja min irritation över Sven Wernström. Det måste man om man ska bli väl godkänd tror jag. Därför lär jag inte bli väl godkänd på den här hemuppgiften heller. Allt är Sven Wernströms fel.

Jag har sju uppochnedvända schampo- och balsamflaskor på badkarskanten.
Balsamflaskor är av naturen oftare uppochnedvända än schampoflaskor. Vad beror det på?

17:37

”Av naturen” var kanske inte riktigt rätt. Men ni fattar.

17:45

”Det kanske beror på att balsam är mer trögflytande än schampo?”
Ja, såklart.

Tack gud för BLOGGARNA.

21:36

Jag åker till biblioteket. Det är fullt med folk på vagnen. Göteborgskalaset. Det blir broöppning, hela vagnen luktar svett.
Ung tjej bakom mig, till sina kompisar:
– Ni är fan pinsamma. Det är olagligt att ha sex på allmän plats.
På biblioteket firar de Göteborgskalas genom att avskriva alla skulder. ”Vi vill befria dig från gamla dåliga samveten och samtidigt få tillbaka göteborgarnas böcker.” Extraöppet till 21. Jag betalade 64 kronor i förseningsavgift förra veckan. Jag tjurar lite. Biblioteket är öde.
Alla på vagnen till Liseberg är turister och därför är alla vagnar försenade. Fri entré på Liseberg. Det tar tio minuter att förflytta sig hundra meter. En bleckblåsorkester spelar ”Dancing Queen”. T är skitbra på flipper. Multiball multiball. På stora scenen gör någon själlösa tolkningar av gamla Motownlåtar. Alla vi möter bär på enmeters kexchokladpaket.
ICA Focus vid Liseberg är den mest välsorterade affär jag någonsin har besökt. Jag köper pastasallad.
Tjej bakom mig i kassan, till sin lillasyster (om Frida-omslag föreställande en mager Nicole Richie):
– Kolla vad fin hon är!
Vagnen hem är också försenad. En tysk storfamilj kliver på. Ingen är solbränd, alla bär ryggsäck.
Konferensklädd man bredvid mig, till sin kollega:
– De här vagnarna kan ju egentligen inte bromsa.
Hans kollega:
– Hur menar du?
Konferensklädd man:
– Det är 40 ton det här, och järn mot järn. Magnetbromsarna är bara effektiva under 20 kilometer i timmen. Annars finns det inte så mycket de kan göra. Att tro att en sånhär vagn kan bromsa är egentligen bara önsketänkande.
Hans kollega:
– Kan vi inte prata om det här när vi har klivit av?
Konferensklädde mannen, ut i luften:
– Det enda de kan göra är egentligen att pingla lite.

[2005-08-10 13:18:22.0]

13:06

Lite svar, som blev för långt för min gästbok:

Det jag skrev handlade inte om vad utvikningstjejer borde göra istället för att vika ut sig, det handlade om att allt media ser, ses med en medelklassblick. Jag vet inte vad Elin ska göra när hon inte kan tjäna pengar på sitt utseende längre, men jag skulle inte ge henne tipset att plugga till civilingenjör. Det är inte möjligt för alla att bli läkare eller civilingenjörer och det har inte att göra med om man är lat eller inte. Det går inte riktigt att säga ”Alla är bra på något!” heller, för det är väl bara att tänka på sin egen högstadieklass, var alla verkligen bra på något? Något som räknas? Var alla potentiella högskolestudenter? Nä, klart de inte var. Och om det man är bra på är att arbeta med människor då?, om det man är bra på är att ta hand om barn på ett dagis, om det man är bra på aldrig någonsin kommer generera varken pengar eller berömmelse eller en karriär eller något av allt det där man hade hoppats på?

Och lite otäckt blir det att ens ha den här diskussionen, att försöka komma fram till vad som skulle vara bäst för någon annan. Och otäckt att säga ”plugga!”, även om det inte är till civilingenjör. ”Plugga till förskollärare eller nagelskulptör och var nöjd med det”, liksom. ”Vi vet att det skulle vara bättre för dig att vara nagelskulptör, vi tycker att du ska nöja dig med det och sluta med de här fåniga tankarna om att du vill bli känd!”

Och även om varenda Slitztjej pluggar till något kommer det ändå att fortsätta finnas en underklass. Den kan inte pluggas bort. Någon måste fortfarande vara undersköterska och någon måste jobba på lager och stå i kassan på Konsum och torka bajs på ett ålderdomshem. Vem ska göra det då? För de där nya som gör det kommer också behöva något att drömma om. De kommer behöva en tanke på något som är lite större än deras vardag.

Det är klart att jag inte tycker att det är en smart grej att vika ut sig. Men jag kan förstå varför man vill det. Jag kan förstå att det, när man sitter där med sina inte särskilt bra gymnasiebetyg och inte ens känner någon som pluggat på universitet, och har ett dåligt betalt jobb inom vården utan möjlighet till någon slags karriär, jag kan förstå att det då kan kännas som en okej idé att klä av sig i en killtidning. För att man så intensivt hoppas att livet ska bli något mer, något större och vackrare och man ser helt enkelt inget annat sätt. Det är klart att det (oftast) inte är en särskilt smart karriär, men det är inte obegripligt och det beror inte på dumhet.

Och jag blir så ledsen när de enda som över huvudtaget uttalar sig om det här är personer som kommer från en helt annan värld. Personer som aldrig skulle haft ett slitigt och dåligt jobb som gjort dem långtidssjukskrivna vid trettio års ålder, personer för vilka det är självklart att man pluggar vidare. När man läser tidningar i det här landet tror man lätt att det bara finns en medelklass för de är de enda som syns, och de är de enda som berättar om verkligheten, och det är alltid deras verklighet, med deras uppfattning om bra och dåligt och rätt och fel. Och om man går efter medias bild tror man lätt att arbetarklasstjejerna och deras familjer och alla människor omkring dem är nån slags marginaliserad grupp i samhället, när det i själva verket går hundra undersköterskor på varje journalist. Och ändå är det medelklassen som sitter som domare i TV-debatter och tidningar, för det är medelklassen som är norm och har rätt och vet vad som är bäst för alla och säger ”plugga!”.

Nu tror jag att jag har sagt allt jag har att säga.

en gästbok

21:03

Okej, nu känns det som det här spårade ur lite. Hej Linda Skugge, det här är första gången jag adresserar dig: Du råkade bara vara på TV samma kväll som jag läste en artikel om Elin Grindemyr, och det fick mig att börja fundera. Annars har nästan inget jag skrivit handlat om dig, det har handlat om debatten, hur den förs och om den ens är möjlig att föra. Jag har inte dissat dig som förebild för tjejer, jag tycker att du oftast gör bra grejer och jag tvivlar inte på att du är viktig för skitmånga unga tjejer och att det du skriver och gör verkligen spelar roll för dem. Och jag har definitivt aldrig trott att jag gör nån skillnad för arbetarklasstjejer med min skunkdagbok. Hey, det är en skunkdagbok liksom. Jag tror ju snarare att de flesta som läser det jag skriver är medelklass, och det är just därför jag skriver det jag skriver, och på det sätt skriver det. Inte för att göra skillnad för nån som vill vika ut sig i Slitz. Det tror jag inte att jag skulle kunna och det har jag ingen ambition att göra.
Klart slut.

[2005-08-09 16:48:13.0]

16:39

Greetings från den skrivna världen. Det är jag och berättarperspektiven och tidsstrukturen. Vi har inte så kul, men vi försöker att stå ut utan att slå ihjäl varandra. Jag försöker få fyra sidors text att bli fem och en halv, helst utan att behöva tänka något nytt. Det går sådär. Subtilitet, är det ett ord? Andra använder det uppenbarligen. Brist på subtilitet? Osubtilt? Icke-subtilt? Eller Med en så uppenbar brist på finkänslighet kanske.

Ingenting har hänt. Ingenting har tänts, ingen eld. Dessutom har jag skoskav.

you shed your names with the seasons [2005-08-08 13:47:29.0]

15:59

”Sveriges sexigaste tjej”, Elin Grindemyr, kommer från Norrköping. Norsholm från början. Norsholm är en av alla de där Fucking Åmål-platserna utanför Norrköping, där folk inte är riktigt lika töntiga som vi från Kolmården (ni hör ju själva hur det låter, att komma från Kolmården), men heller inte sådär ouppnåeligt hårda som de inne i stan. Det tar typ tjugo minuter från Norsholm in till Norrköping och det gör all skillnad i världen. Det gör mopedhäng utanför korvkiosk och sitta vid en busshållplats och vänta på att något ska hända. Kärleken helst, i andra hand nästan vad som helst. Fast det händer ju aldrig, särskilt inte kärleken. Den händer alltid någon annan.
Elin Grindemyrs mamma är undersköterska, och hennes farmor och farfar är jättestolta och köper alla tidningar hon är med i. Norrköpings Tidningar skriver om henne och tar en fin bild. Påklädd, och fin. Det är stort, för alla läser NT.
Ni kanske inte fattar, det är okej. Ni behöver inte fatta det här. Jag såg reprisen av Helt ärligt på TV4 i natt när jag inte kunde somna. Det var det programmet där Linda Skugge, Linda Rosing, nån psykolog och en wannabe-Slitz-tjej satt på ett tak och skulle prata om utvik. Och Linda Skugge gav Slitztjejen rådet att plugga. Plugga till civilingenjör.
Ni fattar kanske inte.
Jag skulle tyckt att Elin Grindemyr var lyckad. Jag skulle varit avundsjuk. Hon skulle varit den man hört talas om fast man gick på ett högstadium på andra sidan Norrköping, sådär som ryktet om de allra snyggaste gick, från högstadieskola till högstadieskola. Ibland var den snyggaste tjejen på en skola ihop med den snyggaste killen på en annan skola. Det var som en såpa där de snygga var lika ouppnåeliga som karaktärerna i Berverly Hills, och man kände på ett sjukt sätt en stolthet om den snygga tjejen i 9D blev ihop med den snyggaste killen i Åby, kanske var han äldre dessutom, kanske gick han på gymnasiet. Avundsjuka kände man naturligtvis, för att de snygga kunde få kärlek medan vi andra fick nöja oss med berättelserna om den. Men stolthet också. Precis som Elin Grindemyrs kompisar känner stolthet. Deras Elin, i Slitz. Klart att de är stolta. Och de som gått på hennes skola. Och de som också kommer från Norsholm. Stolta.
Det finns människor för vilka världen är just det där: Norsholm. Kolmården. Åby. För vilka dagens nyheter inte står i Dagens Nyheter utan i Norrköpings Tidningar. Som tar buss 113 till Vrinnevisjukhuset och byter om till landstingskläderna. De pratar om Elin Grindemyr när de går ut och röker med sina Allerskorsord och sin kaffekopp.
De skriver inte i tidningar. Ingen som är stolt över Elin Grindemyr skriver i tidningar.
Det betyder inte att de inte finns på riktigt.
Det är okej om ni inte fattar.

prata om saken?

21:21

Hej. Jag blev så jävla ledsen över att tjejer som vill vika ut sig i tidningar alltid betraktas och granskas uppifrån. Oftast av personer som aldrig i livet skulle kunnat vara en av de som tar av sig kläderna i en tidning eftersom det inte finns i deras värld. Då verkar det som att det handlar om smarta tjejer mot dumma tjejer och att det såklart är de smarta tjejerna som har rätt.
Och så sitter personer i Slitztjejernas familj och släkt och skola och är stolta och tycker att det här faktiskt är nånting, det här är att ha åstadkommit något. Det går inte att hitta den erfarenheten nånstans i media. Det var det jag ville åt. Att det bara går att hitta en medelklass med makt över det tryckta ordet som är ledsen för alla dessa människors skull, eftersom de inte har vett att vara det själva.
Jag har ingen lösning. Ingen har rätt. Ingen vinner.

[2005-08-07 12:26:06.0]

12:02

T och jag var ute och åt igår och jag beställde -eftersom det här är min sommar med fisk och vitt vin- fisk och vitt vin. Det var äckligt, typ spagetti med blek fisk och lite olja och det smakade buljong. Alltså, nu är det definitivt slut på fisken och det vita vinet för min del, iallafall tills nån ger mig min barndoms torsk i ugn med grädde. Nu blir det kött. Mmm, kött. Och tre liter Canaletto. Det är jättekallt på kvällarna också ju, vitvinssäsongen är över.

Hatdagboken är snart tillbaka. Jag måste ackumulera lite nytt hat bara. Jag ska på museum i eftermiddag så det är nog lugnt.

19:50

Okej, varning för Världskulturmuseet.
”Världskulturmuseet vill vara en plats för diskussion och reflektion där många röster kommer till tals och där kontroversiella och konfliktfyllda ämnen kan tas upp – en arena där människor kan känna sig hemma över gränser”. Hahaha. Man får typ veta att det finns indianer i Sydamerika (nästan nakna, och de gör typ korgar av… blad) och folk som har AIDS.
Det kontroversiella har de ju dessutom redan censurerat bort.
Vad kostade det här? tänker man. Skitmycket, är nog tyvärr svaret.

kontroversiellt och konfliktfyllt

[2005-08-06 13:25:31.0]

13:24

Jag gör ett avbrott i hatandet för att fascineras över att halvön Kamtjaka som den ryska utbåten fastnat utanför ser exakt ut som Gotland.

13:26

Jag är helt livrädd för ubåtar. Inte bara så att jag tycker att tanken på dem är lite obehaglig. Jag får panik av att tänka på dem. Jag kan inte ens se en ubåt på bild utan att få panikkänslor. Min ubåtsfobi har utvecklats på senaste tiden och innefattar nu även alla stora båtar, vanliga båtar alltså. Av nån anledning bildgooglade jag båtar för ett tag sen, och synen av en massa skepp gjorde mig helt panikslagen och illamående. Det värsta är om botten syns, det som brukar vara under vattnet. Typ om båten ligger på land och visar upp hela kölen, eller, värst av allt, håller på att sjunka. Aaaaaaah!, alltså, jag kan knappt skriva om det här. Allt som är under vattenytan ger mig panik. Hör ni hur det låter? Hej Freud! Är det här vanligt? Det har börjat ge mig problem. Det är svårt att gå genom livet och helt undvika båtar. Jag skojar inte nu alltså. Jag är rädd på riktigt.

13:33

Okej, kan det här kopplas till exempelvis mitt hat mot Jenny i L-Word? Jag hatar henne för att hon ”visar upp hela kölen”, dvs sånt som egentligen borde befinna sig under ytan?
Oj, värsta insikten ju.

hatdagboken, dag 1 [2005-08-05 00:10:44.0]

slåss lite kanske?

00:08

del 1.

13:26

Hej Linna, klart jag blir onödigt nervös, det blir jag över allt. Det kändes som en rätt konstig teaser av dig bara, och jag tänkte ”Shit nu ska jag få stryk av sveriges riksfeminist”. Alltså, jag nojade över att jag inte skulle ha tänkt efter ordentligt och så skulle du komma och bara såga hela tankegången. Fast du tyckte ju en helt annan grej, och jag håller inte med dig ett dugg och jag hatar fortfarande Jenny med glöd och innerlighet, så ja, det känns helt lugnt att vi tycker olika grejer, jag älskar ju att tycka olika grejer, jag blir bara nojig över att bli inbjuden till nån slags duell.
Problemet är att jag tror att alla ska vara så jävla mycket smartare än jag hela tiden.
Jag jobbar på det.

13:47

Heh, absolut nothing personal nu alltså Linna, men om man nu ska se en bra grej med de jävla mediabloggarna är det ju definitivt att det blir uppenbart att folk som skriver i tidningar inte är så jävla smarta som man lätt får för sig att de är när man sitter på sin kammare och har folk som skriver i tidningar som idoler.

14:40

del 2.

17:33

del 3.

mich wirst du so leicht nicht vergessen [2005-08-04 00:21:38.0]

00:13

Jag pratar med min syster i telefon. Min syster är inte så nervöst lagd som jag är. Min syster säger ”men du tycker väl sådär?” och jag säger ”ja” och hon säger ”men då så”.
Då så.

Jag var och fikade med A. Jag måste komma ut och fika mera. Det var måsungar överallt. Måsungar är det sötaste jag vet. De är helt hjälplösa och ynkliga fast de uppnått sin vuxna storlek. Hej identifikation!
Snart ska jag bli stark och modig.

13:51

Jag började läsa Kristian Petris Nattboken istället innan jag skulle sova. Det är så jobbigt att läsa saker som är bra. Alltså, inte saker som är helt mindblowing bra, för det är en annan grej. De mindblowing bra texterna kan jag bete mig respektlöst mot. Typ riktigt bra poesi. Den kan jag skumma igenom, hoppa mellan sidorna, välja ut särskilda ord och meningar att klamra mig fast vid, bete mig hur jag vill med, jag har ryggen fri hela tiden eftersom jag tycker att det är så jävla bra. Är ni med?
Böcker som är bra däremot, bara bra, korrekt och trevligt bra, de är mycket mer ansträngande. De kräver respekt och ordentligt uppförande och rak rygg. Man måste börja i början och läsa till slutet och läsa varje ord noga och inte tramsa sig och hålla på. Mitt problem är ju att jag tramsar mig och håller på. Kristian Petri inbjuder inte till trams. Han inbjuder till vuxet och civiliserat läsande. Han samtalar med mig, moget och asexuellt. De mindblowing bra texterna flörtar helt skamlöst. Jag har hängt för mycket på Love At First Site, märker ni? Men på riktigt: Jag efterlyser en sexualisering av litteraturen. Ingen Vertigo-porr alltså, bara lite begär i språket. Lite hunger. Jag bläddrade lite på måfå i några böcker från Unga berättare-hyllan (heh, man är ung berättare fast man är född typ 1966, det känns tryggt. När får man flytta man från Unga berättare-hyllan egentligen? Och står böckerna man skrev när man var ung på riktigt kvar där då?) igår när jag var på biblioteket, och prydheten i samtliga texter är slående. Själva berättandet är så slött och väluppfostrat asexuellt. De unga svenskarna suger på att flörta skamlöst. Trots detta förökar de ju sig uppenbarligen, ibland till och med med varandra. Åh vilken tråkig text. Sorry, jag skulle egentligen bara skriva att det var jobbigt med Kristian Petri. Jag hatar att läsa om folks läsande. Det hamnar verkligen på listan över tråkiga saker att läsa om:
1. Folks drömmar. (Alltså, ”i natt drömde jag helt sjukt!”, inte drömmar inför framtiden och så)
2. Folks läsande/skrivande.
3. Folks semestrar, särskilt om de tog plats i exempelvis Australien. Och särskilt om det bara finns bra och vackra saker att berätta. Typ om den otroligt gästfria lokalbefolkningen. Då kan man lika gärna kolla på Packat och klart. Och det gör man ju inte.

”sängkammarblicken”

19:50

Angående huruvida 90% av befolkningen bryr sig eller inte bryr sig om BLOGGAR:

90% av befolkningen kan ändå dra åt helvete. Fler antagligen. 90% av bloggarna kan dra åt helvete också. Fan vad trött jag är på allt. Jag orkar inte ens formulera mig. Jag ska göra ett handskrivet fanzine på post-it-lappar jag snott på min mammas jobb. Det ska innehålla hat. Inget annat. Jag ska lägga det under en sten och vill man läsa får man gå ut i skogen och leta. Jag tänker inte ens säga i vilken skog. UP YOURS, LÄTTILLGÄNGLIGHET!

varje dag en fest [2005-08-03 20:29:34.0]

20:22

Jag läser den här. Och undviker socker.

23:16

”om en timme är det L Word med bästa Jenny Schecter. Therese, jag måste säga något om din text om Jenny för hon är mycket större än det där du kallade henne” skriver Linna, så nu sitter jag här och är skitnervös. Är det såhär nu? Jag skriver nåt och personer på Expressens ledarsida svarar? Jag fixar inte riktigt det här tror jag. Linna, I fucking love you, men jag är ganska rädd för dig. Du kan ju ha det i åtanke.

Nån får gärna börja betala mig för sånt här. HINT HINT. Jag sitter här och betalar med mina nerver. Ge mig pengar så kan jag tycka allt möjligt roligt åt er.

oh I was moved by a screen dream [2005-08-02 14:49:36.0]

13:53

Alltså Sigge, det där är en väldig tilltalande tanke. Den är så vacker att jag vill bära med mig den som en liten accessoar. Men ändå, nog måste träning ha med saken att göra. Det blir väldigt tydligt om man använder bildkonst som tankeexempel. Typ, först tycker man att det är snyggt med bilderna på omslagen till fantasyböcker, sen upptäcker man Salvador Dalí och tycker att han är den bästa konstnär som någonsin existerat och sen tar man, kanske, ett steg till, och börjar gilla, tja, Fracis Bacon kanske, eller Egon Schiele och Lucien Freud, och sen är himlen gränsen.
Fast sen är det ju vanligt att stanna vid fantasyomslagen också (OBS! Jag lägger absolut ingen värdering i detta!). Det finns ju antagligen oändligt fler fantasyomslagsgillare än Lucien Freud-gillare ute i stugorna. Och jag tvivlar på att fantasyomslagsgillaren skulle få en snudd på religiös upplevelse av ett av Stig Larsson godkänt konstverk. Jag tror inte att det handlar om objektiv kvalitet, jag tror att det handlar om att mallas in i ett tankesätt.
Jag kanske kan gå med på att det med en viss grundläggande kunskap och erfarenhet finns saker som är objektivt bättre/sämre än andra saker, men de är ju ändå bra och dåliga i förhållande till en norm, och om en förkunskap krävs faller ju den vackra tanken om den objektiva kvaliteten som… allomfattande. Det objektivt vackra är ju av någon anledning aldrig en tribaltatuering eller en dansbandslåt eller något liknande ”folkligt” och avvikande från en norm konstruerad av personer med bildning. Den objektiva kvaliteten köper man aldrig i Ullared. Och för att verkligen kunna uttala sig objektivt skulle vi behöva en Kaspar Hauser eller nåt.

Meddelande till allmänheten: Om du blivit uppfostrad av vargar och vill delta i diskussionen, vänligen anmäl dig i min gästbok.

20:46

Öh, alltså, jag skulle skriva en grej om nördar. Det lät bra i mitt huvud, men nu känner jag mig bara tipsy efter civiliserade mängder vin på middagsbjudning och en massa mat. Jaha, vad ska jag göra nu då? Det är helt värdelöst att bli lite full om man ska vara hemma själv resten av kvällen. Jag vill lyssna på Let’s stick together med Bryan Ferry, men jag äger den ju inte ens. Jag måste äga den. Eller låna den av min syster.

Eller vänta, jag äger den ju på vinyl! Fast jag tror att vinylspelaren är trasig.

Det funkar!
Shit vad glad jag blir. Asbra album. Subjektivt asbra. Okej, nu ska jag lyssna på Bryan Ferry. Tjarrå.

fin man

I spend my cash on looking flash [2005-08-01 19:12:05.0]

and grabbing your attention

18:21

Det är new romantic-dagen idag, därav rubriken. Jag har inga pengar alls att lägga på kläder och extravaganser, men jag la en femma var på Per I Gedins Förläggarliv och Sylvia Beachs Shakespeare and Company på Emmaus. Det har blivit augusti och en ny kyla i luften och en anstrykning av platt koboltblått i himlen, märker ni?

Sigge, intervju? Om vi inte äger väldigt olika utgåvor av Ordningen är det väl ett efterord? Det står ganska roliga saker i det iofs. Varje gång jag läser nåt av Stig Larsson pendlar jag mellan att tycka att han är ett geni och att han är helt jävla rubbad. Hans utläggning i Avklädda på ett fält, om att världens kvinnor utgörs av de två typerna ”Twin Peaks-tjejer” och ”Baywatch-tjejer”, får mig exempelvis att tro det senare, medan större delen av hans poesi gör mig fullständigt hänförd.
Det var en intervju med Stig i Nöjesguiden nån gång. Typ -98, -99 nånting. Den gjorde mycket stort intryck på mig och jag var hemskt avundsjuk på Karolina Ramqvist som fått hänga med Stig. Det var en rolig intervju, som av någon obegriplig anledning inte längre finns att läsa på Nöjesguidens hemsida. Jag har dessutom uppenbarligen slängt tidningen trots att jag brukar spara saker helt maniskt.
Det där med den objektiva kvaliteten förresten, jag har nog slutat tro på den. Jag citerar mig själv från 20 november 2004:

Jag är så trött på
1: Män i grupp som är ”roliga”
och
2: Män i grupp som väljer andra män.
Det senare exemplifieras tydligt i den bok om estetisk filosofi, eller vad det nu är, som jag läser nu. En gång i tiden tyckte jag att det var roligt att hävda den objektiva kvalitetens existens, det var jag och Stig Larsson liksom, vi hajade lite mer. Detta har jag numer förkastat. Boken jag nu läser hävdar dock att en objektiv kvalitet existerar. Självklart är Beethoven bättre än Sven-Ingvars. Detta behöver inte bevisas på något sätt eftersom det är så uppenbart. Inser man inte det saknar man estetisk känslighet. ”En estetiskt känslig person är en person som, vad gäller en bestämd konstart, får estetisk tillfredsställelse av merparten av denna konstarts mästerverk.”
Konstens mästerverk är alltså lika med god smak och objektiv kvalitet. Konstens mästerverk är alla gjorda av män. Och om konstens mästerverk är synonyma med objektiv kvalitet innebär alltså det att kvinnliga konstnärer saknas i historieböckerna för att de är dåliga, inte för att det i alla tider varit män som bestämt vad som är bra och värt att platsa i konst-/musik-/litteraturhistorien. Detta ifrågasätts inte i boken. Folk som skriver böcker är helt sjuka i huvudet. Folk som skriver böcker saknar självkritik. Jag önskar att jag saknade självkritik. Då vore livet så mycket lättare!

Slut på citatet.
Den feministiska twisten var kanske en liten avvikelse från ämnet, men ändå: Jag vill att den objektiva kvaliteten ska gå att förklara. Sigge, kan du förklara? Då kanske jag är med på att den existerar. I nån intervju med Stig Larsson pratar han om Magnus Dahlströms novellsamling Papperskorg, som låg, i ännu outgivet skick, på ett skrivbord hos Stigs förläggare, och i samma stund som Stig klev in i rummet kunde han känna kvaliteten den liksom utsöndrade. Han behövde inte läsa den, han bara visste att den var BRA. Jo tjena, tänker jag om det där. Och så tänker jag att om själva grejen med den objektiva kvaliteten är att den inte låter sig förklaras, blir den ju bara ett vapen för särskiljande mellan de som fattar och de som inte fattar, och sådant är jag emot av princip. Alla de texter jag förut skulle ha hävdat har en objektiv kvalitet kan nog förklaras med rytmen i språket tror jag. Jag vill att saker ska kunna förklaras. Annars blir det liksom doftljus och hokus pokus av hela grejen, om ni fattar.

objektivt snygga kindben.

ingenting har tänts, ingen eld [2005-07-31 14:35:22.0]

14:32

Jag vill bo i filmen Wonder Boys. Det vore fint.

17:04

det blev en solig eftermiddag
och jag satt på altanen
och jag hade på mig en kjol
i ett fåfängt försök att sola benen
och jag knölade in det överflödiga kjoltyget
mellan låren
så att ingen på tredje våningen i huset mittemot
skulle kunna kika in
och smygfota och publicera mig på internet
och jag läste
det här är vad jag läste:
la redoute höstkatalog
maria wine: munspel under molnen
stig larsson: ordningen
ja alltså, jag läste inte hela
inte någon av dem hela
och jag tröttnade på maria wine
så jag gick in och hämtade stig
för man kan lita på stig
det där sista kände jag väldigt intensivt
när jag bläddrade lite
och sen gick solen i moln
och en trollslända landade på räcket
och dessa två skeenden
sammanföll tidsmässigt exakt
som om det fanns en logisk koppling mellan dem
vilket det antagligen inte gjorde
och sen kom min granne ut på altanen bredvid
och jag blev rädd och gick in
och googlade molnen
och de heter nog fjädermoln eller böljemoln
det är lite svårt att bestämma
jag skriver med radbrytninger, märker ni?
vi kan låtsas att det här är poesi
en gång sökte jag till litterär gestaltning
en annan gång sökte jag inte till litterär gestaltning
för jag tänkte att jag är dålig och det är ingen idé
tyvärr skedde detta i samma ordning
som jag berättade det
tvärtom hade varit bättre
tvärtom hade tytt på en rörelse framåt
jag är inte säker på att jag rör mig framåt
jag borde äta mera fisk
nu bytte jag ämne
har ni testat den där makrillen på tub?
är den bra?, det verkar lite äckligt
att den liksom ska pressas genom ett hål
som vore den mera, ja,
nån slags fiskpuré
men makrill i konservburk är så jobbigt
och om man inte äter upp all makrill
måste man flytta den ur burken till en annan burk,
av plast
eller ett fat eller nåt
för annars börjar den ”smaka burk”
säger min mamma, jag har aldrig märkt det
men jag har å andra sidan inte ätit makrill
sedan jag flyttade hemifrån
och verkligen fick chansen att testa
jag låter stig få sista ordet,
stig säger:
Här är jag, framför skrivmaskinen.
Jag är som vanligt.
Lite rädd,
lite egoistisk.
nu är det jag som pratar igen
så det där med sista ordet var en lögn
men det får stå kvar:
nu går jag och köper tvål och lök och kanske en ost
så ni vet var ni har mig
tjarrå

18:37

Initializing initializing, meh, börja ladda nån gång då. dfhfdhfdfd!!! Ni verkar ha så roliga liv.
– Therese, vad har hänt med DN-kritiken som en gång utmärkte den här dagboken?
– Åh ja, det kan man verkligen fråga sig. DN har varit hopplös hela sommaren. Alltså, inte upprörande hopplös tyvärr, bara intetsägande hopplös.
– Men Johan Croneman har väl varit lite rolig?
– Ja, såklart. Johan Croneman är alltid lite rolig.
– Fanns det nån ironi i det där?
– Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag tror att jag var helt ärlig.

23:15

Jag är så uttråkad att jag klättrar på väggarna. Jag gör snart det, på riktigt. Jag ville alltid ha en ribbstol på väggen i mitt rum när jag var liten men det fick bara överaktiva dampbarn (=pojkar) ha. Och de lyckliga barnen i Ikea-katalogerna. De hade jättekreativa föräldrar. Mina föräldrar är mer kreativa nu än när jag var liten. Nu pysslar de skitmycket.
Jag och min själs älskade promenerade till det spännande köpcentret i Eriksberg och köpte en massa saker som jag redan glömt. Ost. Och nåt mer antagligen, för det var tungt att bära. Juice. Vi köpte bara enstaviga matvaror. Ägg. Jag ljuger inte. Öl köpte vi också. Ja jävlar. Sen gjorde jag mat och drack vin. Jag är drucken på vin nu, det är därför jag sitter här och skriver om min vardag. Jag har nästan slutat skriva om min vardag annars eftersom jag är så rädd att tråka ut er.
– Skriv inte om Friedrich Schlegel då!
– Nä okej, sorry.
Jag som hade tänkt skriva om Rousseau och att jag vill anlägga ett herbarium. Känner ni någon som har ett herbarium? Man ska tydligen ha det på övervåningen för att skydda det från fukt. Jag har ingen övervåning. Jag bor på nedre botten. Den fuktiga nedre botten, där torkade blommor blir sladdriga. Jag ska påpeka detta för min hyresvärd.
– Therese, det verkar nästan som att du sitter och skriver precis vad som helst. Typ allt som faller dig in.
– Åh, det märks alltså?

we’re afraid to call it love, [2005-07-30 00:13:16.0]

let’s call it swimming

00:04

Åh, ny dag. Jag ville inte skriva nåt under texten nedan, den besudlade min sinnesstämning. Jag är gladare idag. Jag for till stan och trängdes med U2-gillare och var glad ändå. Nån har lurat på rätt många av dem orangea t-shirts som det står ”Ullevi” på. Vad är dealen med det? När ska man använda den tröjan? När man vaknar en morgon och av någon anledning känner sig Ullevi-lojal? Det finns så mycket som jag inte förstår.
Jag har lyssnat på Martha and the Muffins. Jag ska äta nu. Jag borde göra nåt roligare. Kan vi inte göra nåt roligare?

en fin muffin.

12:38

Fin och fin förresten, det där var 1979, det var innan standardstorleken på chipspåsarna var 800 gram, och den randiga tröjan var ännu obesudlad. Hur svårt kunde det vara liksom.
Obesudlad är mitt favoritord. Kanske Åsa Ericsdotters favoritord också. Jag hoppas givetvis det.
Jag läser ett nummer av Pequod från 1999, den har ett väldigt vackert omslag. Paul Soares skriver om dandys. ”Det är viktigare att ha sinne för skönhet än begrepp om rätt och fel” står det. Jag placerar sådana meningar i den alla tjusigaste och med William Morris-liljor tapetserade kammaren i mitt hjärta, och sedan går jag ut i verkligheten och tycker att det viktigaste som finns är att alla är snälla mot varandra. Det är snällheten som står mellan mig och det utsvävande levernet. Allt är Bamsetidningarnas fel.
Jag såg en SVT-dokumentär om gröna vågen. Den var rolig. Extra roligt var det när en intervjuad kvinna sa att hon hoppades att det skulle komma ”lite fler folk” till byn de anlagt nånstans i Norrland. Typ eskimåer kanske? Eskimåer är fräcka. Det skrivs för lite om eskimåer. De var mycket vanligare i barnböcker än vad de är i vuxenlivet. Andra saker som var vanligare i barnböcker är kalkoner och hjulångare. Jag har aldrig sett en hjulångare i verkligheten, men i bilderböcker har jag sett jättemånga. Inte konstigt att man får ångest.

13:29

Min gamle vän Friedrich Schlegel och jag har återupptagit bekantskapen. Friedrich säger exempelvis ”Blott den som sätter sig själv på plats kan sätta andra på plats. På samma sätt har bara den som tillintetgör sig själv rätt att tillintetgöra andra”. Dra gärna lärdom av detta, för alla avvikelser från denna grundläggande sanning är fullständigt oacceptabla.

das Gastbuch!

17:25

Alltså, Friedrich Schlegel måste ju varit ”den fula tjocka kompisen” till Novalis som var vacker och rådjursögd och Caravaggio-läppad (om än med tveksam frisyr). Finns det något skrivet om intrigerna bland de tyska romantikerna? Gärna något som inte är på tyska. Bryr ni er över huvud taget om det här? Antagligen inte.

take your ”Year in Provence” and [2005-07-29 02:02:32.0]

shove it up your ass

01:55

Det är Magnolia på tv. Jag har slutat se filmer som innehåller allvar och som eventuellt skulle kunna få mig att gråta. Jag skulle se Magnolia för några år sedan, men jag var tvungen att bryta när jag insåg vad det var för slags film. Jag blir räddare och räddare för allvar. När jag gick på högstadiet var själva poängen med att gå på bio att jag skulle få gråta ordentligt. Nu gör jag allt jag kan för att undvika det. När blev det såhär? Gråter gör jag ju rätt ofta ändå, men jag vill inte göra det över filmer. Jag vill inte beröras. Jag skrattar inte längre heller, det är verkligen deprimerande. Jag minns hur det var att skratta och inte kunna sluta, att liksom falla ner på golvet och få kramp i magen och tårar på kinderna och bli fullständigt utmattad. Händer det er? Jag har inga highs och inga lows liksom, som vore jag medicinerad med något läkemedel ni säkert kan namnge, ett sådant som klipper alla känslomässiga toppar.

”Vem har inte någon gång farit till Paris med en hemlig önskan att hitta en egen nyckel till livet?” skriver Maria Wine. Jag var nitton när jag for till Paris. ”Ingenstans som just i Paris förnimmer jag hur trådsmal gränsen är mellan verklighet och overklighet och känner jag hur minutkort vår egen tid är jämfört med tiderna som varit. Och ingenstans kastas jag så snabbt från ljus glädje till dystert mörker” skriver Wine. Det är fel på mig för jag hade inga highs eller lows i Paris heller. Det var vardag där också. Skitmycket vardag. Och det var dåligt väder nästan jämt och ingen att gå på café med och bara grått och gå till H&M, som vore jag var som helst i Sverige. Ingen stad utgör en sådan tacksam bakgrund för efterhandskonstruktioner som Paris.
Mindre vardag tack. Jag borde antagligen knarka.

Jag lyssnar på Pulps Different Class. Som jag lyssnade på den när jag gick på gymnasiet, som jag låg på min säng i en lammullströja från UFF (UFF var mycket bättre än Myrorna i Norrköping), och broschyrer från college i Oxford som jag beställt genom artig korrespondens på min bästa MVG-engelska, och där var tegelbyggnader i höstsol och bibliotek med skinnryggar och där var roddarlaget och picnic på gräset vid en flod och tafatt hångel med en känslig ung man som läst Camus och klädde sig oklanderligt, ja, det där sista fanns givetvis inte på bild i collegebroschyrerna, det fanns bara i min hjärna. Och över och i och omkring allt detta fanns Jarvis Cocker, och jag läste intervjun med honom i Sound Affects gång på gång och Jarvis berättade att han aldrig fick några tjejer när han var yngre och han hade jobbat i en fiskaffär och folk hade tyckt att han var konstig och äcklig. Åh Jarvis! Jag lyssnar på I Spy om och om igen, precis som jag gjorde då, och jag förstår fortfarande inte riktigt vad den handlar om, men jag förstår att den är kommen ur en djup känsla av bitterhet, ilska och hämndlystnad. Hur många låtar är riktigt bittra? Alldeles för få. Ligger Jarvis med en äldre kvinna, en överklasskvinna? Som är någons fru, och som han egentligen föraktar? It’s not a case of woman v. man, it’s more a case of haves against haven’ts, och i just det och kanske bara det sammanhanget är det Jarvis som sitter på hårdvalutan, som givetvis är ungdom, som alltid är ungdom.
Och vackert är det ändå hur han beskriver henne, hur han beskriver hennes ansikte; skin stretched tight over high cheek-bones, and thousands of tiny dryness lines beating a path, beating a path to the corners of your eyes, det är så fint med vackert beskriven fulhet, det är det bästa jag vet. Det var det som fastnade allra mest hos mig i Birthday letters också, Teds beskrivning av Sylvia när han tycker att hon är ful, när hon är rädd, och mänsklig:

Jag betraktade din märkliga stelhet, en skyltdockas, det påvra
hos din blå flanelldräkt, dess rakt skurna jacka, ett fult
närmevärde av din uppfattning
om de ägodelar du hoppades att enkelt glida in i,
och din fasa där inuti den. Och solbrännan
med en anstrykning av grönt i ditt ansikte
krympte ihop till sin veke, ditt ärr blev klumpigt, ditt huvud
med flätor patetiskt litet.

Och i Per Hagmans Pool, ett stycke jag inte kan hitta nu, där huvudpersonen äter middag med den åldrande filmstjärna som upplåter sin bostad åt honom i utbyte mot sexuella tjänster, beskrivningen av hennes solbrända hud och hennes rynkor, och beskrivningen av köttet de äter, hur det är obehagligt mört, det och rynkorna, det är så bra.

(Alla eventuella tecken på den klassiska bildning ni hoppas att jag besitter, och som jag ibland försöker ge sken av att verkligen ha, är bara fabricerade. Egentligen är jag bara summan av britpop och Per Hagman. Detta är mina enda egentliga referensramar. Och är det riktigt hälsosamt att vara 26 och sitta här och klamra sig fast vid sin UNGDOM som jag gör nu?, en ungdom som på intet vis var särskilt märkvärdig och antagligen mindre spännande än de flestas. Jag levde inte i verkligheten då heller. Snart är jag tjugosju, I want a refund, I want a life, jag vet att han inte sjunger så men det är så det borde vara. Kan ni vara bittra åt mig, så jag slipper? Svartklubb i Bergsjön på lördag, är ni på? Om vi släcker i taket kanske jag kan misstas för 23.)

I wandered lonely as a cloud [2005-07-28 15:05:22.0]

15:01

överexponering

Man kan klicka om man vill läsa.

16:17

Jag vill gärna ha lite klädspons också, inte bara mejeriproduktssponsring. Jag tycker att Acnes höstkollektion är toppenfin men jag kommer ju aldrig i livet ha råd att köpa ens en liten fingervante därifrån. Jag nöjer mig med Top Shop annars, eller kanske LaRedoute. Eller, klart jag nöjer mig med H&M förresten, H&M-sponsring vore ju det bästa. Alltså, Malin Baryard, kom igen! Ni vill hellre förknippas med mig, jag lovar. Jag skulle inte gå omkring i en sån där quiltad grön jacka. Jag är ju dessutom mest hjärntvättat okritisk och H&M-positiv i hela landet.
Åh åh, jag försöker skriva en grej och det går väldigt dåligt. Min hjärna består typ till 98% av ordförråd och 2% verkligt användbara tankar. Allt jag skriver är fluff och omslagspapper. Jag är Åsa Ericsdotter. Åh om jag ändå vore Åsa Ericsdotter. Annars önskar jag rätt ofta att jag var Lina Englund. Det har med ögonbrynen att göra. Jag är odelat positiv inställd till nästan alla som har stora ögonbryn. En gång skulle jag intervjua Camilla Thulin men jag kunde inte sluta stirra på hennes ögonbryn. Lauren Bacall är min ögonbrynsförebild, jag har alltid föredragit den där eleganta svalvingeformen. Jag går på tomgång nu, märker ni? Klart ni gör. Jag ska sätta mig i ett badkar fyllt med iskuber och läsa hela Mannen utan egenskaper. Tjarrå.

Skriv nåt i gästboken!

18:53

Den lilla katten hälsade på.
Den kom in och nosade på Vår man i Havanna.

Kolla vilken fin bok.
Och vilket fint moln.

[2005-07-27 13:23:11.0]

13:11

Jag blir så nervös varje gång jag får mail från platsbankens e-bevakning med ett jobb jag faktiskt skulle kunna söka: LN Personaluthyrning söker nu en Telefonist/Ordermottagare/Innesäljare till ett företag som tillverkar köksutrustning. Dina arbetsuppgifter blir att ta emot ordersamtal från kunder, samt administrera beställningarna. Du kommer också hjälpa till med andra vanligt förekommande kontorsgöromål.
Jag skulle kunna göra det där. Jag har gjort marknadsundersökningar i två år och varit typ trevligast av alla. Vanligt förekommande kontorsgöromål är ju dessutom min dröm. Lägga papper i kuvert! Lägga papper i högar! Sätta papper i pärmar! Jag myser. Särskilt av tanken på att få sitta vid ett skrivbord där det finns olika roliga pennor, och post-its och en magnetisk burk med gem, och, om det är riktigt bra, en stämpel där man kan ändra datumet och stämpla på olika papper, typ ”inkom 2005-07-27”. Bring it on! Det roligaste med att hälsa på min mamma på jobbet när jag var lite var stämplarna. Min pappas jobb var lite mer skrämmande, innan de renoverade den gamla lokal som inhyste hans avdelning och golvet var av mörkt trä och det stod ljusbord med läderpuckar med en kärna av bly på, för att hålla ner hörnen på kartorna, och det luktade cigrettrök och saknades dagsljus. Det var ingen ordning på pennorna där heller, de låg huller om buller i lådor och hälften av dem funkade inte. Hos mamma funkade alla pennor.

Igår var T och jag på Liseberg. Det var fint. Jag vann en massa choklad. Jag har typ aldrig vunnit något i hela mitt liv. Är det ett gott tecken? Har min tur vänt nu? Kommer Arla äntligen att börja sponsra min skunkdagbok?

[2005-07-26 12:43:51.0]

12:03

DN var rolig idag. Äntligen. DN verkar bli rolig imorgon också: ”Därför är det inne att vara psyksjuk – Jenny Aschenbrenner spårar störda tjejer i samtidskulturen”! Äntligen får vi klarhet. Kommer Jenny i L-Word att ingå bland de där tjejerna? Jag får väl skylla mig själv när jag aldrig kommer till skott med att skriva om allt jag vill skriva om. Jag borde kanske göra Jenny i L-Word till en serie i min dagbok. Hmm, ja, det borde jag kanske.
Anledningar till att jag avskyr Jenny i L-Word, del 1: Hon anses uppenbarligen vara en begåvad författare. Hon har fått en bok utgiven. Ändå har allt man fått veta om texten hon åstadkommer varit så genant och plågsamt att jag knappt kan titta, jag blir illa berörd, på riktigt. Cirkusar! Cirkusmänniskor! Tivolin! Tivolimänniskor! Trettiotal! Fina kläder! Alltså, det är riktigt illa. Det är så sjukt gymnasialt. Jag skulle kunna visa typ femtio tjejer (ålder: sexton) på sockerdricka.nu som gör samma grej, men som gör den bättre. Och Jenny går omkring som en vacker och ledsen och speciell prinsessa i sin tjejiga sagovärld och det ska vara KONSTNÄRLIGT eller nåt, sådär lite magiskt, det är upprörande på riktigt. Det är oroande att detta visas upp som exempel på god litteratur. Jag menar allvar.
Och allt jag stör mig på när det gäller Jenny hänger nog ihop med att jag använde ordet ”tjejig” nyss: hon är irrationell och icke-linjär och både hon och omgivningen och manusförfattarna verkar koppla detta samman med en kvinnlighet. Ni vet, nerverna på utsidan, hon är extra känslig, hon är BARA känsla faktiskt, hon kan inte resonera, hon bara GÖR, hon är nyckfull och impulsiv och icke-logisk. Hon är natur. Hon är artonhundratal. Hon är anledningen till att de manliga sekelsiftesförfattarna ser kvinnan som en lägre stående varelse och hon är själva essensen av den där reklamfilmen där en menstruerande tjej ligger på en säng och liksom spinner som en katt, eftersom hon är extra känslig för beröring. Och det är motbjudande att det känns som att det ska finnas något SPÄNNANDE i detta, att Jenny ska vara mystisk och liksom något utöver det vanliga på ett BRA sätt. Och att hon antagligen ska vara en förebild. Det är verkligen skrämmande.
Nu fick jag ju med nästan allt som gör att jag avskyr Jenny. Lägg till att hon flaxar med armarna och går med fötterna inåt och pratar med bebisröst och har stora fuktiga ögon så har jag snart fått med det mesta. Det blir nog ingen del 2.

extra känslig för beröring

13:07

Hahaha, Linna har också sett Sylvia, jag såg den i förrgår, damn, vi måste komma på nåt nytt att ha feber om i det här landet nu, det finns inget kvar att tycka, och definitivt inget kvar att tycka om. Ted Hughes såg ju i verkligheten ut rätt mycket som Bill Pullman, fast han hade väl kanske varit för gammal. Jag reagerade också på att Ted inte var hetare i filmen, och kanske mest på att han hade dålig haka. Ted Hughes haka var inte att leka med.

kunde varit rätt lika

apply som pressure [2005-07-25 15:17:45.0]

15:16

Sigge, jag ska snart skriva om vad jag tyckte om Ted Hughes. Jag får bara så satans prestationsångest.

17:52

Mitt liv brukar oftast vara sjukt förutsägbart och rätt trist, men nu känns det faktiskt lite, ja, konstigt. Jag tror det är en bra grej.

[2005-07-24 13:38:37.0]

13:31

PREUSSISKT blå heter det. Fuck då vad jag slarvar. Det är det som är charmen med bloggar säger Viggo Cavling. Eller, inte riktigt, jag citerar ett modifierat minne av nåt han skrev om stavfel en gång. Jag stavar helt okej egentligen, men jag slarvar vid tangentbordet. Preussiskt blå är även känd under namnet berlinerblå. Det är en blå färg med dragning åt turkost som ofta återfinns i grunduppsättningen färger i en akvarellåda. Det är mycket dumt och ansvarslöst att sälja preussiskt blå till amatörer, eftersom den är så lätt att tappa kontrollen över. Den innehåller så sjukt mycket pigment, av det aggressiva slag som är omöjligt att bli av med när man en gång närmat sig det. Det slutar alltid med att preussiskt blå dominerar hela bilden, det går liksom inte att skölja den ur penseln.
Jag tycker om att kunna namnge färger. Jag tycker i och för sig om att kunna namnge allt. Nu ska jag tvätta och promenera över halva Hisingen och lämna och hyra dvd. Snart ska jag skriva om Ethan Hawke och kanske om Paris. Tjarrå.

15:10

T och jag har ägnat två kvällar åt att se Bara en natt och uppföljaren Before Sunset – bara en dag. Jag ville så gärna se Bara en natt när den kom, men jag hade som vanligt ingen att gå och se den med. Jag gick ändå rätt mycket på bio under mina tonår, men aldrig på de där filmerna jag verkligen ville se. Jag gissar att jag hade gillat den rätt mycket då. Jag gissar att Ethan Hawke hade varit min drömman. Men nu var den bara långtråkig och Ethan Hawke var en töntig svår kille och Julie Delpy var skitirriterande. Jag föredrar min nittiotals-Ethan Hawke i Reality Bites, även om han är en tönt där också. Killar på film är alltid såna töntar. Sorry, men så är det verkligen.
Jag gillade hur som helst Before Sunset mycket bättre. Den rörde mig lite. Fast mest fascinerande med filmen var nog ändå Julie Delpys lägenhet. Franska lägenheter som bebos av kulturell medelklass ser verkligen alltid ut exakt så. Den låga soffan, som man måste halvligga i om man vill luta sig mot ryggstödet. En röd lampa. Alltid en röd lampa, eller nån annan ”crazy” belysning, typ julgransslinga, kanske i pastellfärger. Lite halvbra konst (av nån bekant, eftersom alla i den Parisiska kulturmedelklassen har en bekant som gått på Beaux-Arts eller nån grafisk designutbildning, eller en pappa/ex-man som är semi-känd konstnär), draperier, slitna mattor. Den franska medelklassen kör inte med femtio- och sextiotalsprylar som i Sverige, de åker till Nordafrika istället. Där köper de färgglada tyger som de draperar sina låga soffor med, och jättestora tjocka keramikfat som de serverar couscous på när de har middagsgäster. De har kanske några dammiga krukväxter, gröna växter, utan blommor, men krukväxter är verkligen inte en het grej i Paris. Tanken på en pelargon i en fransk lägenhet känns absurd. De har nån jazz på rätt låg volym i bakgrunden och de har alltid en vattenkokare i köket och de möblerar aldrig sina vardagsrum (om det ens finns ett vardagsrum) runt TV-n. Parisiska kulturmedelklasslägenheter är verkligen typexemplet på lägenheter som är så himla trevliga att komma på besök till, men de suger att bo i. Allt är liksom äckligt, eller blir det förr eller senare. Det luktar alltid lite för starkt av nån sunkig rökelse som ska kamouflera röklukten, vilket aldrig funkar, och i badrummet är det alltid nåt som läcker och toan slutar aldrig brusa och i trapphuset kan man pilla bort stora färgflagor och det är charmigt i början. Sen längtar man bara efter rejäl svampmålad svensk betong. Jag vet inte hur trapphusen ser ut i USA, men jag är säker på att Ethan Hawke skulle börja sakna dem rätt snart.

23:03

Okej, vad är dealen med att det inte finns saltgurka i Göteborg? Jag menar inte i en glasburk från Felix alltså, utan sån som är vit och krispig och som man köper i lösvikt eller i en liten hink och så ligger den och flyter i en lag med dill. Det är tydligen en typiskt östgötsk grej. Om detta visste jag intet. Jag har tagit den vita saltgurkan för given och inte ens saknat den förrän när jag vid mitt senaste Norrköpingsbesök fick smak för den igen. Och nu är det kört alltså? Göteborg är helt knäppt, de har inte ens alltid saffran i lussekatterna. Dom ba’ ”Vill du ha en lussekatt?” å man ba’ ”Ja tack” och dom ba’ ”Med eller utan saffran?”. Sjukt!

tvättid [2005-07-23 00:40:04.0]

00:35

Fräcka grejer jag kanske kommer att ”blogga” om snart:
– Varför jag hatar Jenny i L-Word
– Ethan Hawke
– Språket på insändarsidor i svenska (musik-)tidskrifter (populärt kallade ”blaskor”) under nittiotalet.

16:04

Jag är antagen till den pyttelilla kurs jag sökt om jag senast vid registrering på institutionen kan bevisa min behörighet, vilket innebär en godkänd andra hemuppgift. Javisst, samma hemuppgift jag tjatat om här sen i maj nån gång. ”Har du inte lämnat in den typ för flera månader sen?” tänker en uppmärksam läsare, men nä, klart jag inte har. När man sitter i ett klassrum i maj och känner sig väldigt upptagen med nåt slags liv och sin andäktiga brevväxling med mediapersonligheter i Stockholm och allt vad jag nu kände mig upptagen med, framstår sommaren som en helt ändlös räcka långa dagar då man hinner göra alla hemuppgifter i världen. Kanske hinner man till och med göra sin B-uppsats i konstvetenskap och plugga inför en tenta om nittonhundratalets prosa för att sen tillbringa de ljumma ljusa evighetskvällarna på Klaras uteservering eller på en filt i Slottsskogen med sin hemgjorda franska potatissallad och en låda vin som man tillåtit sig betala över tvåhundra spänn för eftersom det är sommar och man får kosta på sig saker. Hahaha, att jag aldrig lär mig. Jag måste sätta fart nu. Jag har massa texter att pilla med också, jag har inte gjort min o-tidskrift.se-sommarlovsuppgift, och dessutom har jag lovat bort mig åt höger och vänster och har inte tid att sitta på mattan i vardagsrummet och försöka komma fram till vilken låt som är den allra allra sorgligaste som finns att tillgå i den här lägenheten (Late Night, Maudlin Street), eller titta på Pierre et Gilles-bilder i två timmar. Typ 63% av alla dagboksinlägg här handlar om att jag borde ta mig i kragen. Sorry.

16:41

En spaning: I TV-serier och på film (CSI, och Polansiks Frantic för att ta två exempel ur luften), när någons lägenhet söks igenom i jakten på en ledtråd hittas det alltid en tändsticksask från en nattklubb (existerar ordet nattklubb i verkligheten? Mer än i telefonkatalogens index?). Sen åks det till nattklubben och pratas med en bartender som säger ”Ja, N.N. är en av våra stammisar, hon jobbar som kakelugnsmakare och har en pojkvän som heter K och hon tycker om engelsk konfekt och färgen presussiskt blå”.
Alltså, hur många som har en tändsticksask från nåt uteställe liggandes hemma är stammisar och nära bekanta med bartendern?
Och, hur kommer det gå med den här kassa genvägen för manusförfattare när det blir rökförbud överallt?

welcome to the city [2005-07-22 13:46:27.0]

13:37

Jag faller ner i hål av tankeslentrian, det är mycket irriterande. Eller, irriterande är inte ens rätt ord, det är knäckande. Jag får panik och tänker att jag redan har tänkt och tyckt allting minst en gång, oftast två, och aldrig kommer att tänka något nytt eller formulera en ny åsikt eller infallsvinkel på något någonsin igen. Det blir inte direkt bättre av att alla andra på hela internet skriver värsta bra grejerna så jag häpnar och dras ner i avund och självförakt av deras livfullhet och, ja, fräschet liksom. Jag har två veckors gamla DN Kultur att ta mig igenom och jag tvivlar på att saker och ting kommer att kännas särskilt mycket fräschare sen. Jag behöver lite kreativ stimulans och det är rätt oroväckande att ikappläsning/ikapptittning av så oerhört mycket material som jag ägnat mig åt senaste dygnet inte har funkat. Vad behöver jag för kickar nu för tiden egentligen?
Min krasse har blommat över. Snart fyller jag år. Jag får alltid sensommardepressioner, den kommer tidigt i år. Kan inte nån tipsa mig om exempelvis en roman eller diktsamling som är så bra att man storknar? Alltså helt jävla mindblowing, det bästa man någonsin läst. Tack på förhand.

14:55

Om man klickar här kan man kolla på lite sommarlovsbilder.

23:53

Jag har börjat gilla vitt vin. Och omlottkoftor och naturgodis. Yoghurtdoppade aprikoser är sommarens grej. Shit vad jag skulle föraktat mig själv om jag vetat det här för, säg, fem år sen.
”Ska du inte börja med aerobics också?” skulle jag antagligen frågat mig själv. Men nån jävla måtta får det faktiskt vara.

what is that cheerful sound? [2005-07-21 12:45:09.0]

12:31

”Indisk bomull?” har ni suttit och tänkt i två veckor nu. ”Är inte indisk bomull såndär ful bomull med en massa skräp i som inredningsgrejer på Indiska är sydda av?”. Jovisst, jag menade egyptisk naturligtvis. Egyptisk bomull är gräddig och len som silke. Tror jag. Jag har egentligen ingen aning om sånt här, jag har lakan från GeKås i Ullared. Påslakanet är snyggt över förväntan, med väldigt stiliga Pet Shop Boysiga blommor på. Jag satt på en veranda på landet och oroade mig för att alla ni som läser skulle tycka att jag är dum i huvudet som inte kan min bomull. Jag hade feber när jag skrev det där, kan jag försvara mig med. Nu är jag frisk och glad. Jag har läst ikapp folks bloggar (alltså, ni suger på att uppdatera! Att det är sommar är ingen ursäkt så länge ni befinner er nånstans där det finns uppkoppling, vad gör ni som är så himla viktigt?). Snart ska jag ta itu med min korrespondens. Alla skriver jättesnälla saker till mig. Ni är så snälla! Jag har fått höstpostorderkataloger och antagningsbesked och ett till nummer av jävla Damernas Värld som jag aldrig kommer ihåg att säga upp. I was only in it for the munkjacka, nu kommer jag vara fast för livet.
Nu blir det monsteruppdatering från min lilla anteckningsbok och kanske lite bilder från landet. Sen blir det inspelat L-word, och ikväll kanske ut och äta med T, söta söta T. Tjarrå.

Daterat 11/7

Jag mådde så dåligt i fredags. All oro och stress samlad i en liten värkande muskelknut över bröstkorgen, och den gjorde ont så fort jag rörde mig, petade jag på den gjorde smärtimpulserna mig yr och illamående och jag låg i sängen och hatade Göteborg, hatade, och jag ringde min mor och nästan grät och var osammanhängande och pep ”Jag har så ont, jag vet inte om jag kan komma”. Hon sa ”Har du lunginflammation?”. Jag sa nej. Hon sa ”Då kan du nog komma hit”. Hon sa att det nog var stress. Hon sa att de fick ta mig till en läkare om det blev värre. Så jag åkte, fem timmar med iskall luftkonditionerad Swebuss och sen ut på landet med familj och katt och där blommade prästkragar och rödklöver och det luktade hö och solen gick ner över vattnet och min aptit kom tillbaka. Och all oro bara rann av mig och jag åt vacker färskpotatissallad med hemodlad dill som min söta syster lagat och det kom släktingar med grillat vildsvin, ja faktiskt, jag kommer från en släkt av jägare, och oroliga påpekanden om att jag blivit smal och blek. ”Har ni ingen sol i Göteborg?” sa de, jag sa nej. Att befinna sig någon annanstans än här kändes plötsligt absurt. Min syster och jag tog lilla båten ut på fjärden och satt på en klippa med fötterna i vattnet. Min far har byggt ett vackert hus och där sitter jag och skriver nu, på balkongen på övervåningen och ser båtarna passera och jag vill aldrig åka härifrån, ge min en DN-prenumeration och en dator med bredband så stannar jag, jag är allvarlig.
Jag löser dagens sudoku och läser Ted Hughes och får bruna ben. Hur har ni det i stan? Pratar ni fortfarande om bloggar, eller har ni hittat på nåt nytt? Här pratar vi om algblomnngen. ”Det är som en jävla ärtsoppa” säger min far om bältena med gula alger som drar in på fjärden. Igår såg jag öppet hav, inte en ö och sen Gotland, sen Baltikum, har ni sett öppet hav? Det är det vackraste som finns. Det växte fackelblomster på ön, har ni sett fackelblomster? Fackelblomster är sommarens blomma. Jag slår vad om att Strindberg gillade dem.
Alla texter på Norrköpings Tidningars kultursidor är skrivna av män. Få saker gör mig så genuint upprörd som Norrköpings Tidningars kultursidor, jag kan få tårar i ögonen av ilska över de kulturkonservativa män som skriver om sin finkultur, om sin opera, som vill hålla folket på avstånd och som lyckas, mina föräldrar känner ingen som läser kultursidorna, jag läser inte kultursidorna, vem läser dem? Hur länge ska de få hållas? Annars finns här inget som gör mig upprörd, annars finns här bara blåvinge och gulmåra och jordgubbe och lugnet, det välsignade lugnet.

Fackelblomster [lat: Lythrum salicaria]

Daterat 13/7

Patrick ligger utsträckt i skuggan under eken med ett grässtrå i munnen och ett slitet ex av Canterbury Tales under huvudet. Han är så söt när han är rufsig i håret, och till och med hans anemiskt brittiska hy har fått en gyllene anstrykning som klär honom väldigt bra. Han dricker iste och spelar banjo och mina föräldrar sneglar lite skeptiskt på honom ibland men jag tror de tycker att han är okej. Innan vi skulle somna igår pratade Patrick länge om den desperata melankoli han känner i landskapet här, om hur ängarna tycks sucka till honom av gångna seklers andar, fyllda av viskande berättelser som han omsorgsfullt skriver ner i en liten grön anteckningsbok. Hans nästa album kanske ska bli en temaskiva om det utdöende jordbrukssamhället, om han lyckas lära sig behärska instrumentet nyckelharpa. Jag har rest på semester med Po Tidholm. Det här var inte riktigt vad jag hade tänkt mig.

Daterat 14/7

Okej, jag ångrar mig och tar tillbaka, det finns ingen som helst anledning för en sund och emanciperad ung kvinna/man att läsa gamle pervot Ola Hanssons unkna svammel om hysteriska damer i ovädrade herrgårdar fyllda av oförlöst kåthet. ”Detta kön, vilket inte orätt kallas det svaga”, som vill men inte vågar och som gör stackars Ola så frustrerad och förvirrad av han måste säga upp bekantskapen och tillskriva henne psykisk sjukdom för att kunna hantera att hon vill knulla.
Men underbart är det att läsa. Underbart i sin kroppslighet och sitt äckel, underbart i sitt språk och underbart underbart i sin sekelskifteston. Ola, du och jag i din jugendlägenhet, I dare you.

Daterat 18/7

Jag är i Kolmården.
– Är inte det en djurpark?
– Njä, det är ju ett samhälle också. Jag är född och uppvuxen här.
– Jobbar alla i djurparken?
– Eh, nä. Jag har aldrig känt nån som gjort det. Förutom kanske i en glasskiosk på sommarlovet.
Jag ser fortfarande gamla högstadieparallellklasskamrater som hänger utanför kiosken. Många stannar kvar här, fler än vad som antagligen är hälsosamt. Man kan köpa DN i Kolmården, jag gjorde det i fredags men det var ju inte särskilt kul. Jag har inte ens Norrköpings Tidningar att läsa här, mina föräldrar har den till landet över sommaren. Jag är hänvisad till Allt om mat, Sköna hem och Från abnorm till ödesdiger, övningar i främmande ord med Svenska Akademiens logo på. Den ser ut som Fred Perry, de borde göra en grej av det. Sälja tenniströjor och så. Alla i Sveriga är så dåliga på merchandise, det är så trist. Jag skulle köpa en tröja det stod ”Snille och smak” på, direkt.
Jag har varit på loppis med min syster. Först hittade jag inget jag ville ha, sen tänkte jag ”Vad skulle Anna ha köpt?” och då fann jag fina träkulehalsband, haha, jag är så internetskadad.
Karin Ström är naken i senaste Elle. Hon testar att vara krokimodell och har fina gretchenflätor. Karin Ström är så söt. Jag har hennes singel. Och båda hennes romaner (åh well, böcker), jag gillade Bensin när den kom, det erkänner jag utan omsvep. En gång i Kobra, tror jag, handlade det om universalgenier eller renässansmänniskor och då intervjuades Karin Ström, det var så roligt. Karin Ström kan allt.
Jag var på popklubb i lördags. Det var helt tomt. Alla var på Arvika eller på sommarlov. Bland de övriga cirka 10 betalande besökarna fanns Gertrud Hellbrand som jag, lätt berusad av mjölkdrinkar, presenterades för utan att fatta vem det var. Sen, när mitt sällskap upplyste mig om att hon skrivit ”en bok med en Francis Bacon-hund på” fick jag oerhörd lust att prata med henne fast jag inte hade något att säga. Jag funderade rätt länge. ”Hej, du har skrivit en bok. Jag gillar böcker!” var det bästa jag kunde komma på, eftersom jag inte ens läst Vinthunden och tyckte att hon sa rätt dumma grejer när hon var med i Babel. Eller möjligtvis ”Hej, du hade en så snygg tröja när du var på tv!”. Fast innan jag vågade var det dags att gå, sista bussen till Kolmården går rätt tidigt.

13:47

Haha, I knew it. Den här målningen av Strindberg
heter ”Fackelblomster”. Den är skitful (- goddammit, man får inte
använda ultramarin direkt ur tuben!) och fackelblomstret kommer
inte direkt till sin rätt men han måste ju iallafall ha gillat dem.

[2005-07-20 15:09:20.0]

14:57

Jag har varit på H&M i Norrköping fem gånger på tre dagar.
– Men Therese, har du inget bättre för dig?
– Hahaha, nä.

Snart går min buss. Jag längtar efter min buss. Patrick Wolf har packat sin bruna ryggsäck och sitter väluppfostrat i en fåtölj och trummar lite mot bordsskivan. Tur att han är med för min väska är skittung, jag kommer tvinga honom att bära fast han antagligen är svagare än jag. Snart ska vi gå härifrån. Snart är vi i Göteborg. Toppen blir det.

[2005-07-19 15:48:51.0]

15:44

Hej! Jag skunkar! Så himla skönt. Tyvärr tillhör datorn Norrköpings kommun och snart slänger de ut mig eftersom arbetsdagen är slut. Jag måste skunka skitsnabbt. Så sjukt jobbigt att vara utan dator i två veckor. Har ni testat? Jag rekommenderar det inte. Imorgon är jag hemma, utvilad och solbränd och på topp. Dagens låt är Indian Summer med Beat Happening. Dagens miss är Cheap Mondays i hetta. De är typ sydda av plast. Jag måste sluta. Jag måste kolla mail också. Stress stress. Vi ses imorgon. Kyss!

[2005-07-07 00:34:29.0]

00:31

Bucky Done Gun med M.I.A är dagens låt. M.I.A herself är så himla snygg. Och bästis med Justine Frischmann! Hur gör man för att få hänga med dem? Jag gillade inte Galang särskilt mycket, och själva fenomenet M.I.A ställer jag mig skeptisk till, men låten är toppen.

så himla snygg.

19:18

– Det är inte Gothia Cup, det är Partille Cup! hojtar mina bekanta som har koll på läget. Mhmm. Då kommer det alltså komma hit svettiga tonåringar en gång till. Och nästa gång kommer de vara mycket fler. Svettigare också, med stor sannolikhet.

Jag ska packa nu. Imorgon lämnar jag Göteborg. Med mig tar jag Patrick Wolf, som ska få träffa mina föräldrar. Jag oroar mig lite för hur det ska gå. Särskilt för vad min pappa ska tycka. Det gick bra att introducera T, som också är den veka typen, men han gillar ju åtminstone öl och fotboll. Det blir 28 grader imorgon och Patrick ska resa i skjorta och mönstrad lammullsslipover. Han har frågat om det finns tekoppar hos mina föräldrar, och när jag sa att det kanske finns några i slagtålig plast fick han nåt jagat i blicken och drog fram en antik kopp med några bögiga tusenskönor på som han släpat med sig från London. Han har ägnat halva kvällen åt att omsorgsfullt slå in den i wellpapp och ett lakan i indisk bomull.

Om det går kanske jag skriver lite dagbok från Norrköpings stadsbibliotek, eller ett mini-internetcafé som jag har för mig upprättades förra sommaren i turistinformationsstugan ute på landet. Annars kan ni ju maila om ni vill säga hej eller erbjuda mig jobb eller så. Kram till alla!


Man kan skriva lite i gästboken om man vill också.

boy tasting wild cherry [2005-07-06 20:52:14.0]

20:48

Det är tydligen Gothia Cup nu, det är fullt med internationella ungdomar överallt och alla spårvagnar ångar av pubertetssvett och latent homosexualitet. Det är typ trettio grader varmt och jag lider av alla stressrelaterade besvär ni kan tänka er. Att logga in överallt ger min hjärtklappning, folk skriver om mig och tycker saker. Ska det fortsätta såhär får nån börja betala mig. Som en tjurig liten protest tar jag tillbaka allt jag nånsin tyckt. Jag är dessutom inte alls fattig och arbetarklassig och boende i Biskopsgården, allt det där var bara ljug. Min mamma är frilanscurator, just nu anställd på konsultbasis vid Göteborgs konstmuseum. Hon tjänar skitmycket. Min pappa har doktorerat i bebyggelsehistoria och skrivit två böcker om statarstugor och brukssamhällets arkitektur. Han brukar hålla en förelässningsserie vid Oslo universitet varje termin och leda ABF:s stadsvandringar i Majorna, utan betalning, eftersom han drivs av nåt slags folkupplysarpatos. Lena Cronqvist brukade komma på söndagsmiddag när jag var liten, hon och mamma är supertighta och Lena gör jättegod pressgurka. Jag har en bostadsrätt i Vasastan och jag har visst en laptop, jag sitter på restaurang Klara och skriver det här. Det är rätt trevligt här fast det är så billigt. Snart kommer pappa och Claes Hylinger, vi har reserverat matsalen så vi kan äta middag i lugn och ro och kolla på diabilder från Claes semester på Capri. En gång hånglade jag med en Bonnier. Tro mig när jag säger att det är överskattat. Haha, trodde ni på riktigt att jag skulle söka jobb i frukosten på Scandic? Ni är så jävla lättlurade, jag har er som i en liten Josef Frank-ask.

Ni kan välja ask själva.

22:08

Jag skojade alltså. Om det mesta.
Fast inte om det där med stressen och hjärtklappningen.

gallblomma [2005-07-05 00:09:24.0]

00:01

Hahaha!, EvaEmma Andersson är mer hiphop än somliga vill tro. Hon har varit nere med hiphop sen dag ett och vill fråga de osnutna hiphopbarnen i tunnelbanan ”om de känner till Africa Bambaataa och den ursprungliga hiphopideologin som byggde på tanken om en jämlik anti-våldskultur där alla problem skulle lösas med dans, musik och konst.” Det är helt sjukt roligt.
EvaEmma tycker att det är förkastligt att vara tolv år och gilla hiphop utan att känna till dess historia, och att bara lyssna hiphopare som rappar om hoes & bitches. Hon tycker att hiphopen var bättre förr och att ”hiphopkulturen har förvrängts av osäkra slynglar ur övre medelklassen”. Ursäkta? Är det inte det mest medelklass som finns att förespråka Africa Bambaataa framför Snoop och 50 Cent? Och är det inte snarast ett sundhetstecken att vara tolv och inte hört talas om Africa Bambaataa? Karolina Ramqvist, var är du?!

00:11

En gång när T och jag spelade skivor kom det fram en kulturarbetarman som var alldeles för gammal för den unga blondin som hängde vid hans arm. Han var lite indignerad över att T och jag inte spelade nån svart musik. Vi hade spelat en massa hiphop och RnB och fattade inte riktigt vad han menade. Kulturarbetarmannen sa att han ville höra ”äkta” svart musik och började prata om folkmusik och genuina afrikanska musiker som använde exotiska instrument och sa typ ”Det är så jävla medelklass av er att stå här och bara spela hiphop!”. Jag blev skitsur och skrek att jag var arbetarklass (det är rätt töntigt att skrika att man är arbetarklass, jag vet, och jag kände mig rätt töntig, men jag var tvungen). Han skrattade mig rakt i ansiktet och skakade på huvudet och gick iväg med sin blondin och sitt kulturella kapital. Vad i hela världen skulle kunna vara mer medelklass än att intressera sig för ”äkta” afrikansk musik? Folk är inte kloka.


Till gästboken.

12:27

Sigge (haha, jag sitter här och konverserar med mina gamla idoler som vore det självklart, jag vill gärna understryka att det inte alls känns självklart utan väldigt omtumlande), vad roligt att du skriver om Sylvia Plath och England, jag tänkte på precis det igår när jag fastnade för ett stycke i Sylvias brev: ”Det är någonting deprimerande smutsigt över engelska badorter. Vädret är förstås aldrig riktigt vackert, så de flesta människor går omkring i yllekläder och kappor och plastregnrockar. Sanden är kladdig och smutsig. Arbetarklassen är också smutsig och strör omkring sig godispapper, tuggummi och tomma cigarettaskar.”
Jag gillar engelska badorter jättemycket. Eller, jag har ju aldrig besökt någon, men jag gillar tanken på dem. Min faiblesse beror nog helt på Morrissey, bilderna till artikeln England drömmer i Pop och boken Klassiska semesterorter i Europa (den optimala eskapin! Bara namnen liksom; Cabourg! San Sebastián! Biarritz! Ballagio! Rapallo! Ravello!, ja alltså, de där är ju naturligtvis inte engelska badorter, de är The talented Mr Ripley-italienska och På spaning-franska. Den bästa av de engelska är The Great Gatsby-esqua Burgh Island, så vackert! Även om den som heter Southwold verkar mer klassiskt engelskt dimmig och blåsig. Äger ni den här boken? Det borde ni, man kan köpa den för typ 79:- på bokrean varje år. Till och med det svartvita författarporträttet på ena fliken är fantastiskt, en välklädd liten författarfamilj som stigen ur en film, på en balkong gissningsvis i Frankrike, jag kan titta på den bilden jättelänge.)
Jag har lånat Ted Hughes Brev på födelsedagen, jag tänkte ta med den när jag lämnar Göteborg på fredag och ha den som semesterläsning. Min semester med Ted Hughes.

Nu ska jag spraya min krasse.

13:16

Kolla in: handkolorerad eskapism daterad 1920-1941.
(klicka på ”Images index” i menyn till vänster)

22:10

Ola Hansson är dagens man! Varför ger ingen ut hans novellsamling Tidens kvinnor på nytt? Vertigo? Modernista? Stämningen i den är helt fantastisk. Man kan skriva en B-uppsats om hans kassa kvinnosyn (-öh, är det en återkommande preferens hos mig? Det vore ju oroande), men språket! Ola Hansson om gårdagens väder:
”Bakom henne, utanför, i ramen av fönsterkarmen skymtades en flik blå himmel och ett stycke grön skog; den blå luften hängde tung och död, den gröna skogen hängde tung och sovande; det var som om den ena svettades och som om den andra andades ansträngt med torr gom; man hade en förnimmelse, som om naturen i liknelsen av ett djur låge nedanför fönstret med tungan hängande ut ur munnen, torr och skälvande, samt i dov och ängslig beklämning långsamt vände ögonen emot en uppstigande åska.”
Sådär underbart unken och tryckande och undanträngt porrig är hela novellsamlingen. Jag vet att jag har sagt det förut, men ni måste faktiskt läsa. Ola Hansson förtjänar att bli en kändis.

Porrig, som synes.

90 1950-6 eller hjälp mig hem [2005-07-04 03:06:37.0]

02:58

Okej, jag hade missförstått Ebba Witt-Brattström. Jag tänkte väl. Jag trodde hon sa att eftersom alla i teorin har möjlighet att skaffa sig en högskoleutbildning får man skylla sig själv om man inte gör det. Det sa hon inte. Men det var lätt att missförstå.

Jag måste fixa min dygnsrytm.

12:30

Jag är helt uppstressad. Jag väntar på en grej med posten och den kommer aldrig. Jag oroade mig hela kvällen igår för att den inte skulle komma idag, jag oroade till och med när jag sov, så mycket att jag var tvungen att drömma att den hade kommit för att kunna slappna av. Jag hörde verkligen hur den dunsade ner på hallgolvet. Fast sen vaknade jag ju och då hade den inte kommit för saker kommer aldrig med posten och då blev jag stressad igen. Enda gången jag är lugn nu för tiden är tio sekunder precis efter att jag har vaknat, innan jag har börjat tänka.

Alla verkar tro att jag är mycket yngre än vad jag är. Jag får alltid visa leg på systemet iofs, men ändå, jag kan inte direkt misstas för 17. Jag är 26 och jag är inget underbarn. Jag har alltid velat vara ett underbarn och slå världen med häpnad, men jag har ju tyvärr aldrig varit tillräckligt begåvad. Jag blir konsekvent avundsjuk på människor som är väldigt unga och väldigt bra. Jag var aldrig bra när jag var tonåring, jag var inte bra på nånting, och särskilt inte på att tänka, förrän kanske för tre år sen. Innan dess var jag clueless och dum och satt på min kammare och skrev pinsamma Bruno K Öijer- och Per Hagman-plagiat och trodde att jag hade nåt att tillföra världen och litteraturen. Det hade jag givetvis inte.
26 är rätt gammalt och jag har tramsat bort jättemycket tid på dumma saker, tid jag kunde använt för att blir smartare och bättre istället för att bara sitta av en massa universitetskurser för studielånets skull, eller ligga hemma och vara arbetslös, sysslolös och miserabel. Å andra sidan gillar jag mig oerhört mycket bättre nu än när jag var 19, så det funkar inte riktigt att vara bitter över det här.
Bla bla bla.

Även om man skickar saker med B-post kan det väl inte ta sex dagar för det att komma fram? Kan det?

Don’t care about George Bernard Shaw!
Don’t care about Samuel Beckett!

Fast Beckett kanske jag bryr mig lite om.

the dagboksinlägg so önskat she wrote it twice [2005-07-03 15:14:03.0]

14:27

Nu har Linda varit helt snäll igen. Jag måste skärpa mig nu, jag måste ju faktiskt skriva nåt vettigt här också och inte bara referera till kändisar som vet att jag existerar. Jag har inte gjort så mycket vettigt bara. Jag har inte ens läst DN idag. Jag kör en repris så länge (det är sommar, man kommer undan med sånt då), den är önskad i gästboken av H och daterad 2004-08-24:

Okej, några som kallar ”Stockholms militanta graffitikonstnärer” kidnappar en ko från Cow Parade och kräver för dess återlämnande att alla kor i Cow Parade plockas bort, förklaras för ”icke-konst” samt att det upprättas ”väggar där vi stockhomare kan måla och praktisera vår yttrandefrihet”. Och eftersom detta inte sker sågas kon sönder.
Det är så jävla typiskt. Väggar för yttrandefrihet! Sen när blev det en mänsklig rättighet att få material och förutsättningar för att kunna utöva sin konst? Andra konstnärer får gå och köpa sina dukar eller sin lera eller vad de nu sysslar med. Står man automatiskt över sånt om man ansluter sig till en ”häftig” ”undergroundkultur”? De får väl måla på sina vardagsrumsväggar eller nåt då, de får väl existera och uttrycka sin kreativitet på samma premisser som alla andra som sysslar med konst.
Jag gissar att Stockholms militanta graffitikonstnärer med sitt manifest om Yttrandefrihet och Det Offentliga Rummet knappast är Hässelby- och Rinkebykids utan understimulerade medelklassungar som berusat sig på No Logo och kommer gå på Konstfack, eller Beckmans, om två år, om de inte redan gör det.
Dessutom gissar jag att de är män, jag kan faktiskt nästan sätta min Jansons History of Art på det. Tänk er om tjejer gjort det här, tjejer som sysslat med ett av tradition kvinnligt uttryckssätt (liksom graffitins utövare nästan uteslutande är män), ”Vi kräver en jättestor vägg av linne att brodera på så vi kan praktisera vår yttrandefrihet!”, det är exakt samma grej men som alla fattar kommer det aldrig att hända eftersom broderi inte föddes bland tuffa killar med luvtröja i Bronx utan alltid fört en anonym tillvaro innanför hemmets väggar och sysselsatt kvinnor som oftast inte lyssnar på hiphop.
Om hela den här grejen är nåt slags prank så okej, och jag skiter fullständigt i om nån sågar sönder en av de fula korna, eller huruvida de är konst eller inte. Men när nån, som redan kommer från en privilegierad samhällsgrupp, känner sig lite revolutionär och missförstådd och därför ansluter sig till en subkultur (som för övrigt är så spännande att exempelvis statliga museer flirtar med den för att verka lite hippa) i ett desperat försök att konstruera ett utanförskap, och verkligen menar allvar med sina krav på att få ”praktisera sin yttrandefrihet”, då vill jag bara spy.

Slut på reprisen.
Jag ska jobba lite nu, och ikväll ska jag titta på reprisen (det är repris-dagen idag!) av Det goda samtalet på SVT för att kolla om jag fattade rätt när jag såg det i fredags och blev helt förbluffad av en grej som Ebba Witt-Brattström sa. På torsdag åker jag förhoppningsvis till Norrköping och ut på landet och då blir det ingen uppdatering på ett tag och det känns helt jobbigt. Kan ingen skänka mig en laptop med… ja, internet utan sladdar och sånt, jag vet inte vad det heter. Så man kan sitta uppkopplad och skriva poetiskt om hur vackert allt är när man befinner sig exempelvis på en liten veranda på en liten stuga på landet? Jag lovar att uppdatera hela tiden i såna fall. Jag kan börja redan på bussen. Det är alltid nån som luktar bacon på Swebus, har ni tänkt på det? Det kan jag skriva om.
Tjarrå.

17:40

Min krasse! Jag är så stolt över den.
Fast nu har den fått bladlöss, så jag sprutar med såpvatten
på den helt maniskt och alla blad får liksom
en dammig vit såpbeläggning.

19:55

Dagens låt är (My Heart is) Closed for the Season med Bettye Swann. Jag gick och handlade med Bettye och lyssnade bara på den låten, fyra eller fem gånger i rad. Den är helt fantastisk.
Nu ska jag woka allt jag har i frysen.

it’s a wild stretch of land/such a sad place to be [2005-07-01 14:45:11.0]

14:20

Okej, det tog typ ett dygn för mig att smälta att Linna har skrivit jättesnällt om mig i sin blogg. Och sen loggar jag in och ska försöka skriva nåt om det, och då har Linda också skrivit till mig, det märkte jag inte ens igår. Det var antagligen lika bra, eftersom jag blev så omtumlad av Linna-grejen. Jaha, liksom, hur hanterar jag det här? Sitter ni och läser det jag skriver nu? Jag blir skitnervös. Alltså, ni är hemskt välkomna, verkligen! Men otäckt är det.

Det där med Sylvia Plath förresten. Grejen är ju att jag tycker att hon är en bortskämd kulturelitbrud som är uppvuxen med böcker böcker böcker och intellektuella samtal och fått analytiskt tänkade och verbal förmåga alldeles gratis. Hon är ju det värsta exemplet på kulturmedelklassbarn man kan tänka sig. Om hon hade fått berätta om sin barndom i den där Insidan-serien som gick i DN för ett tag sen (där medelklassbarnet berättade om världskartan som hängde över teven i vardagsrummet, för att man skulle kunna peka ut de länder som nämndes på nyheterna, och ”fortsätta diskussionen”) skulle jag ju reagerat med instinktiv motvilja.
Det där sabbar hela identifikationsdelen för mig. Ted Hughes hade arbetarklassbakgrund, han hade billiga kläder och var uppvuxen på landet och fann sig själv plötsligt ingå i ett helt nytt sammanhang, med människor som hade en helt annan världsbild än han.
Jag vill läsa mer om Ted. Jag betvivlar inte att han betedde sig som ett svin, men det är ändå honom jag indentifierar mig med, med rådande kunskap. Och om man inte ska intressera sig för Sylvia och Ted för deras litterära kvalitéers skull tycker jag ju att Ted verkar intressantare. Han gjorde en klassresa som heter duga, sånt tycker jag är det intressantaste som finns, intressantare än att bli bedragen och övergiven med två barn. Men jag är inte omöjlig. Jag kan tänka mig att läsa mer om Sylvia också, definitivt. Men jag gör det inte med hela hjärtat på hennes sida.

15:12

Här finns intervjun med Ebba von Sydow förresten. Alltså, valda delar av den. Enjoy!

16:59

Sigge Eklund länkar till mig också! Jag dör. Vad är det här? Jag åker till stan nu, jag fixar inte mer. Dessutom måste jag ju skämmas nu, för att jag skrev att Sigge är overkligt Hollywoodsnygg. Vem ska jag skriva om nu liksom, om alla jag gillar läser? Per Hagman, läser du också? Stig Larsson? Alla jag nånsin uttryckt beundran för? Fredrik Strage? Jag är skitful i håret, kommer någon känna igen mig på stan nu? Tur att jag bor i Göteborg. Nu är det verkligen slut med bilder på mig i dagboken. Jag freakar ur nu. Sorry om jag inte kan ta det sådär kallt som alla andra verkar kunna ta det, men det här är för overkligt.

20:48

Patrick Wolf och jag åkte till stan. Det blev broöppning som vanligt, Patrick var som en sval fuktig handduk mot pannan. Han pratade om energin i luften och hur man kan tämja den. Patrick kommer undan med allt. Jag berättade om en av mina lägenheter i Norrköping, där det satt gatulampor uppspända på vajrar mellan husen, och en av dem hade sitt fäste precis ovanför mitt sovrumsfönster, och när man skulle sova kunde man höra ljudet av elekticitet. Patrick nickade och tittade på mig tills jag var tvungen att slå ner blicken. Sen shoppade jag en tröja. Patrick satt på en bänk i Nordstans luftkonditionerade köpcentrum och tittade på gråsparvarna som bor där inne och aldrig hittar ut. De har till och med byggt bo och fått ungar, uppfödda på Burger King-pommesfrites. Patrick började nästan gråta över tanken på att de aldrig kommer att få se havet. Vi hyrde en film sen, vi ska se på den nu och äta vaniljglass med varma hallon.

gråsparv
[lat: Passer domesticus]

[2005-06-30 14:09:17.0]

Gästbokskoalan tar inte sommarlov.
Dessutom har den blivit porrfri, så no need to worry.

13:41

Jag tänkte att jag skulle lyssna på Bengt Ohlssons sommarprat. Jag tror inte att jag någonsin har lyssnat på någons sommarprat, mer än av misstag nån gång. Det är jättesvårt att lyssna på radio. Vet alla hur man gör? Jag har inga radiokanaler programmerade på min stereo eftersom jag aldrig lyssnar. Att bara söka runt var ju helt hopplöst eftersom det var musik på typ arton olika ställen och jag hade ingen aning om vilken som kunde tänkas vara vald av Bengt Ohlsson. Det var omöjligt att hitta nån info om radiofrekvenser på SR:s hemsida. Jag letade och letade. SR förutsätter uppenbarligen att alla i detta land vet hur man lyssnar på radio. Jag kände mig dum i huvudet. Det gick inte att söka på hemsidan heller, för sökgrejen var ur funktion. Tillslut hittade jag en länk i marginalen av en tablå. Det tog en kvart, så nu missade jag jättemycket. SR, ni gör det verkligen inte lätt för nya lyssnare! Jag tror inte ens att ni förväntar er några nya lyssnare. Jag kommer inte från ett SR-hem, eller, väderleksrapporten, 21:50, alltid inledd av några vackra ord från en kyrkans man nånstans, eller en utklingande psalm eftersom kvällsandakten är precis innan. I love väderleksrapporten tio i tio. Namnen är helt magiska. Tyska bukten, Fiskebankarna, Fladern, Doggern och Syd Utsira. Och vinduppgifterna, den andlösa väntan på Harstena eftersom Harstena var närmast.
Aktuella vinduppgifter för mellersta Östersjön: Nord 5-9, något avtagande. I morgon 2-7. Mest god sikt.
Åh, that’s fuckin poetry, så vackert. Jag älskar land- och sjöväderrapporten.

Bengt Ohlssons röst är väldigt behaglig. Men vad tråkigt det är med sommarpratare, shit. Lägger alla sommarpratare sig till med det där behagliga radiopratarmanéret? Tänker alla ”Jag är i radio nu, jag måste låta som nån som pratar i radio”? Det är som när barnen i Wild Kids säger att de Kör sitt eget race eller pratar om att vara ett team, för att de vet att de är med i en tävlingsdokusåpa och beter sig som de har lärt sig att tävlingsdokusåpadeltagare gör. Jag avskyr sånt, det är så pinsamt. Bete er som vanligt för guds skull.

– Lågtrycket över Baltikum ligger kvar
och det svala och ostadiga vädret fortsätter.

Jag har verkligen väderleksrapportminnen.
Lågtrycket över Baltikum minns vi från juli -91.

14:13

Musik jag skulle spela om jag sommarpratade i år: Roger Nichols & the Small Circle of Friends. Patrick Wolf. Bettye Swann. Scott Walker. Alizée.
Musik jag kanske skulle spela: Rufus Wainwright. Pulp. Roxy Music. Bronski Beat. Lee Hazlewood & Nancy Sinatra. Saint Etienne.
Toppen skulle det bli.

16:03

Eh, jag hade transkriberat Ebba von Sydow som pratade om klass i P1:s ”Nördarna” (det är radiodagen idag!), och lagt det här, men nu blev jag rädd att det ska vara upphovsrättsskyddat på nåt sätt. Jag hittar inget alls om upphovsrätt på SR:s hemsida, ingeting. Bara att materialet på hemsidan är copyrightat. Doh! Nu har jag tappat förtroendet för SR tre gånger på tre timmar! Skulle snittet på en gång i timmen hålla i sig om jag började lyssna på radio regelbundet?
Vill man läsa vad Ebba sa kan man höra av sig till mig, det var roligt.

vid övriga frågor/synpunkter, ring kundtjänst [2005-06-29 04:02:21.0]

04:01

Ni trodde att ni hade sett allt,
och då gav jag er KRISTOFFER POPPIUS-NYCKELRINGEN!

13:47

Jag får inte jobba i frukosten på Scandic. Quelle surprise. Jag får aldrig jobba nånstans. Jag skriver de kassaste ansökningarna, det är därför. Jag gör verkligen det. Jag hade jättebra erfarenhet för det här jobbet och jag är så service-minded så det finns inte, jag är världens trevligaste, jag fixar allt och ler snällt medan jag gör det. Allt faller på mina värdelösa ansökningsbrev. En gång, när vi hade SYO-kunskap på högstadiet (vilka weirda ämnen man hade! Barnkunskap var värst. Och arbetsmiljö och arbetssäkerhet eller vad det hette, som jag var tvungen att läsa eftersom jag gick en konstnärlig flumlinje på gymnasiet och kunde dö om jag inte fick lära mig att det är farligt att dricka terpentin, eller att naturen kan dö om man häller terpentinet i den) skulle vi öva oss på att skriva jobbansökningsbrev, och jag skrev ett där jag på ett briljant vis förklarade min lämplighet som journalist vid Norrköpings Tidningar och min SYO-lärare sa att det var det bästa brevet nånsin typ, och jag gick ut i livet glad i hågen och tänkte att inget var omöjligt och att jobben skulle komma till mig eftersom jag hade verbal förmåga och ett glatt humör. Nu vill man inte ens låta mig bära fram kokta ägg till tyska turister, eftersom åtminstone fjorton personer är bättre på det, eller iallafall bättre på att framhålla sin kompetens för uppdraget. Vilka är de? Kan man få läsa deras ansökningar?

Nu ska jag in till stan. ”In till stan” känns så jävla jobbigt på sommaren, gud, tanken på Brunnsparken i hetta är fullständigt motbjudande.
– Therese, sluta gnäll nu och se till att komma iväg.
– Hrmpff, ja ja okej.

16:14

Om man klickar här blir den större,
med bild på Fredrik och allt.

18:56

Blogg schmogg, jag är trött på allt men gläds oerhört över att min idol Anna Hellsten har börjat blogga. Anna, din Daniel Clowes-intervju i Bibel gjorde enormt stort intryck på mig, inte själva intervjun förresten, utan det andra, det som rörde sig i det för juni 2005 signifikativa området mellan personligt och privat. Är det okej om jag citerar pyttelite? Det handlar om vänskap och det är så vackert:
”Men vi tappade bort varandra, symbiosen gick sönder. Det var mest mitt fel – bara mitt fel faktiskt – och jag vet inte om jag saknar henne längre eller bara saknar det vi gjorde ihop för det finns ingen jag kan göra sådana saker med längre eller någon jag kan skratta med på det sättet.
Det är ingen ovanlig historia, det är sånt som händer, kanske är det ganska banalt, det är i vilket fall alldeles för privat för att jag ska vilja säga något mer om det. Men en gång var hon den viktigaste personen i mitt liv och nu är hon borta”
Jag blir helt tårögd. Jag är lättrörd idag, jag blev tårögd av notisen om mamman som sökte socialbidrag för att kunna ta sina barn till Skara Sommarland, och när jag satt på altanen och läste om Annelie Jordahls klassbok blev jag så berörd av passagen om att kosta på sig rejäla vinterskor att jag fick tårar i ögonen och en liten flicka gick förbi på gräsmattan och glodde på mig.

Min dagbok har ny snygg adress förresten. Jag vet inte, jag antar att de flesta som läser redan klickar på en länk nånstans, men om någon skulle vilja skriva ner adressen på exempelvis en lapp att lägga i fickan, eller ge bort till någon eller nåt, är det betydligt lättare nu: http://www.otidskrift.se/t skriver man då och det är så fint så fint.

it’s a summer by the wall [2005-06-28 00:43:34.0]

00:40

Jag är nybliven redaktör.
Mitt hjärta är glatt och fullt av kärlek.
Min mage är full av hallonsnören.

15:00

Jag sover dåligt och har en mycket märklig dygnsrytm. Hela juni har varit liksom i dimma. Sigge Eklund skriver vackert om Per Hagman: ”Jag lägger min hand på hans arm. Jag säger att jag har blivit antagen på samma förlag som han. Jag säger att jag gärna skulle vilja ses någon gång och prata. Jag säger att jag älskade Pool. Han säger: Kan du låna mig 300?”.
Per är som en av karaktärerna i sina romaner. Och även om det där är ljug är det vackert ljuget. Jag vet inte om ni har läst Match (äh, klart ni inte har förresten, vi är inte så många som gjort det, skryt skryt), men den inleds med en så vacker scen på ett McDonalds i Stockholm, där en man, lätt berusad och i billiga kläder, sitter ensam vid ett bord och råkar välta ut sin jättemugg cocacola, och killen i kassan kommer för att torka upp den:
”Han kommer till mannens bord utan att ge honom en blick. Mannen säger med helt neutral min och låg röst ‘förlåt’.
Mcdonaldspojken vägrar höja blicken. Han torkar upp cocacola samtidigt som han säger ‘det är ingen fara’.
Tyst och försiktigt säger mannen ‘förlåt’ en gång till och väntar på att få sin blick mött. Men mcdonaldspojken möter inte mannens blick, han fortsätter torka, han säger ‘det gör inget, det är ingen fara’.
När han torkat färdigt går han sin väg.
Mannen förblir helt stel. Först då inser jag att det hela tiden varit någon med dem båda som säger mig att mannen går hit varje kväll och upprepar scenen.”

Det där kanske är del ett i serien ”Scener som stannat kvar”. Hur många kommer man på egentligen, om man verkligen tänker efter? Inte så många. Jag läser så slarvigt, det kanske är därför. Jag missar the good stuff. Jag minns karaktärer bättre än scener.

15:16

Sen finns ju ”Scener som haft direkt inflytande på det egna skrivandet”. Ovan citerade Hagmanscen kvalar in i båda kategorierna.

-Per! Bakom dig! Det mondäna klubblivets
monotona tonårsnarcissism!

22:36

Curmudgeon här på Skunk som är min mediaspanare säger att GT citerade min Fredrik Lindström-recension på sina kultursidor igår. Eftersom jag lever efter devisen att ingenting numera är omöjligt är jag beredd att tro det. Nån som har gåradagens GT? Jag ska till biblioteket imorgon och kolla. Bless biblioteket. Nu ska jag äta varma mackor, renskriva intervju och fröjdas.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s