backup 12

we never seemed to go to college [2006-04-27 19:14:37.0]

19:04

Hej och välkommen du nya läsare som kom hit genom att följa en länk någonstans ifrån och vill läsa en rolig text om poesikritik. Den finns under gårdagens datum så du får scrolla lite.
– Va, kan man inte länka till enskilda inlägg här?
– Nä.
– Kasst.
– Mm, sådär.

Nu börjar dagens dagboksinlägg. Det ska inte bli så långt. Jag har en deadline, jag måste jobba. Jag åkte till stan i alldeles för tunna kläder och kommer aldrig att bli varm igen. Jag lyssnade på Sarah Cracknells soloskiva. Ja, på riktigt. Jag har lyssnat alldeles för mycket på Sarah Cracknells soloskiva. Typ hela hösten 1997 när jag var inneboende i ett radhus i Skogås och ganska miserabel och läste första terminen på kulturvetarprogrammet och inte fattade nånting och alla som var i min grupp hade tjusiga efternamn och bodde på Östermalm och tyckte att jag var helt bohemisk eftersom jag hade på mig en basker ibland. Kanske fyra låtar är bra på Sarah Cracknells soloskiva. I’m living in the penthouse, basement boy stay away! Nu ska jag jobba. Vi hörs.

20:42

Jag älskar när Sarah Cracknell sjunger ”la la la la”. Ingen gör det bättre. Hon skulle kunna lalla och nynna ett helt album och det vore bara underbart.

[2006-04-25 21:30:24.0]

21:14

Okej, I give you: den ultimata recensionen av spännande ung svensk lyrik. Skriv ut och spara! Och kulturredaktörer: Rättigheterna till den är givetvis till salu. Sedan behöver ni aldrig mer anlita någon för att skriva en recension av det här slaget. Bara byt ut citat och referenser och återanvänd!

NN har i sin förhållandevis sparsmakade produktion konsekvent ägnat sig åt att tänja på gränserna för vad vi egentligen menar med begreppet skönlitteratur. I böcker som på olika sätt problematiserar textbegreppet har han/hon utforskat gränserna för det sägbara, för det språkligt kommunikativa, och därmed mutat in en högst egensinnig bit mark i den samtida svenska poesin.

Den nya diktsamlingen – om man nu kan använda en så pass begränsande term om en bok som i så hög grad värjer sig mot varje form av kategorisering, i detta fall genom att inympa element som vi vanligtvis förknippar med såväl roman- som novellgenren – utgörs av en otuktad textmassa som liksom vrider sig ur händerna på läsaren. Att läsa NN innebär i sanning en kamp med tålamodet, där läsaren tidigt måste inse att de gamla traditionella ”tolknings”-glasögonen bör läggas åt sidan. Genom att bända och bryta i språket beger sig NN ner på närmast molekylär nivå i sitt utforskande av våra kommunikativa byggklossar, för att där bearbeta språkmassan med sin brokiga uppsättning textuella verktyg. Det är text som topografi i lika hög grad som typografi.

Just byggandet ger en bra bild av den nya boken – återigen: om man nu kan använda ett så pass begränsande begreppet som ”bild” för att ringa in NN:s estetik. NN bygger ett slags inverterat monument över en genre i förfall. Den fiktiva berättelsen må ha spelat ut sin roll, men i NN:s författarskap reser sig – likt ett Frankensteins monster – den litterära skapelsen igen, nu med hela sin oformliga byggnadsställning blottad. Det är en på många sätt skrämmande skapelse, men en skapelse som vi nog ändå måste försöka förmå oss att betrakta. Å andra sidan: i det hemska finns en sällsam skönhet, en monströs lidelse – för att tala med Edith Södergran som utgör en återkommande referenspunkt i NN:s nya bok.

I själva ansatsen till boken dväljs alltså något närmast monstruöst. Själva satsytan tycks rämna. Bokstäver i olika typsnitt ligger utspillda över boksidorna, uppblandade med fragment från autentiska manualer till tryckpressar, installationsanvisningar för bläckpatroner, reklamslogans från skrivmaskinstillverkare – vilket alltsammans tecknar ett slags skrivandets
teknokratiska historik genom de senaste seklerna. Men det är också en förtryckets historik – parallellt tycks den litterära texten vittra sönder och samtidigt öppna sig mot ett kroppsligt sönderfall.

Hjyujhgjhgfnbvcnbgfhtftrgfvcvgfdhgfryt labia minora, labia majora, uretra, perimeum cervix, fttia, attif, attif, clitoris urinera urinius, ovarius jkjuyiuytjhgfhgryt

Så kan det låta när NN närmar sig det kvinnliga könsorganet med en närmast språkarkeologisk besatthet. Besatthet är dessutom en term som väl beskriver diktsamlingen. Det är inte bara språket som blir objekt för NN:s vildsinta utforskande, utan i grunden egentligen hela den komplexa process med vilken vi förstår vår tillvaro. Språket som ett verktyg för förtryck. Och benämningen som sådan som förtryckets yttersta instans. ”hora, hula, hola, hoolabandoola” är ett omkväde som går genom texten som i det fallet framstår som ett enda blottläggande av dolda maktstrukturer i vår vardag.

Men i NN:s text finns också en språkligt existentiell dimension, med estetiska implikationer. Efter läsningen av NN ser jag språkets inneboende dynamik och möjligheter, jag ser plötsligt poesi där man annars inte hittar den: i en busskur, på en vägg i en allmän toalett, i våra fysiska liv. Hela min identitet framträder som ett slags monstruös konstruktion när jag betraktar mig själv utifrån – som om NN med sin diksamling hållit upp en språklig såväl som existentiell skrattspegel. Diktsamlingen som monstruös manual till ett liv. Kroppen som text. Texten som kropp.

Överallt tycks poesin plötsligt tränga in. Nya stigar trampas upp i den språkliga terräng där vi vanligtvis framlever våra liv. Och slutligen (och detta tror jag är själva syftet med denna poesi, även om något så begränsande som ETT specifikt syfte knappast bör läsas in i NN:s rikhaltiga författarskap) låter sig utifrån en komplex dialektik ändå detta bygge framträda som ett slags nedåt- eller inåtväxande Babels torn, där språkförbistringen slutligen lämnar plats åt inget mindre än ett slags – om än på många sätt ironisk förstådd – språklig befrielse. Så tolkar åtminstone jag slutorden i denna bok – även om också termen ”bok” ter sig lite väl begränsande för att ringa in vad NN sysslar med i sitt konstnärsskap: ”keff, keff, ffek, fekk, fek, fuk, fuck, fusk, fisk, frisk, frist, fritt”.

gästboken!

en textilartikel som är avsedd [2006-04-24 11:21:03.0]

att hjälpa en kropp att hålla värmen

11:06

Det går inte att skriva om musik som är sådär varm, finstämd, som en liten mjuk filt etc. utan att beskriva den som just varm, finstämd och som en liten mjuk filt, och då kan man ju lika gärna låta bli att skriva nåt över huvud taget, vad ska jag göra liksom, sitta här och uppfinna nya ord? Jag kan inte leva med mig själv om jag skriver något om en mjuk filt. Sjukt att göra en demo som låter som en jätteklyschig recension, så till den grad att man måste haft formuleringarna klara för sig redan när man satt där vid datorn och hittade de mysiga ljuden, och sen ba’ ”Vore kul att höra vad nån tycker om det här!”, eh ja, gissa tre gånger, det låter liksom varmt, finstämt, som en liten mjuk filt. ”Lägg av!”. Nej, jag lovar.

13:49

Åh, nya Glamour med posten! Jag hade glömt att jag prenumererar. Måste betala snabbt nu så mitt glamourösa smink från Max Factor kommer nån gång. Martin Rolinski + bilder på 239 accessoarer, hur hur HUR ska jag få nåt vettigt gjort nu. Angående BWO förresten, Alexander Bards texter är så himla pinsamma: ”Google while the ads pop/secrets on your laptop”, eh. Jag känner mig seriöst engagerad i BWO och jag fattar om ni inte fattar, eller fattar och himlar med ögonen, det är okej. BWO följer ju liksom traditionen av funktionell popmusik från åttiotalet, Trackslistemusik – som Trackslistemusik lät innan Lars Winnerbäck började ligga etta tusen veckor i rad, jag tycker att det är helt strålande. Nya skivan är rätt kass iofs, men som koncept är det strålande. Mest strålande av allt är givetvis Martin Rolinski.

strålande!


Site Meter //

22:16

Krånglar Skunk för er också? Jag får panik när jag inte kan logga in. Dags att göra lite backup kanske.

22:22

Nån får förresten gärna köpa den här tekoppen åt mig, det är typ exakt vad jag är ute efter. Fast jag hoppas ju hitta den för en tia nånstans.

22:23

Jag gjorde så god pastasallad! Och det blev över så jag kan ha med mig till jobbet imorgon. Det är så deprimerande att äta en äcklig färdigrätt på mitt jobb. Jag gör allt för att mitt jobb ska kännas mindre deprimerande – snygga kläder känns lite uteslutet eftersom de lägenheter jag rört mig i på senaste tiden gjort att jag helst vill bränna allt jag haft på mig i dem. Jag har börjat med speciella jobbkläder, typ fula tröjor jag aldrig använder annars. Det är oändligt deprimerande att ha ett deprimerande jobb och dessutom fula kläder (eh ja alltså, SÅ deprimerande är ju inte jobbet, det var betydligt mer deprimerande att göra telefonintervjuer. Men människor är ju gamla och ofta sjuka och bor ibland i lägenheter som är rätt äckliga och ibland verkligen skitäckliga). Jag kör med hyfsat omsorgsfull (oftast) sminkning iallafall, och parfym när jag kommer ihåg det. Bara jättelite parfym gör allt betydligt mindre deprimerande.
Nån skrev i en insändare till DN för några dagar sen om att arbetskläder borde ingå när man jobbar i hemtjänsten och ja, det är ju faktiskt helt sjukt att det inte gör det. Jag gör ju verkligen inte äckliga grejer varje dag, men jag hörde mina arbetskamrater prata i lunchrummet om hur de aldrig använder något två dagar i rad. De tvättar allt direkt – jeans, tröjor, fatta att kläderna slits. Detta med en klädbudget som antagligen är sjukt begränsad. Kul när det enda man kan och måste köpa är billiga jeans till jobbet.

[2006-04-23 13:00:22.0]

12:59

Nu får ni faktiskt lägga av med allt gnäll över att Dogge gör reklam för El-Giganten. Värst hittills är Ulrika Kärnborg i dagens DN, som utser honom till ”veckans prostituerade”. Lämna honom ifred för guds skull, han har barn att försörja. Vad ska han göra då? När han hade ont om pengar mellan Latin Kings skivor jobbade han som diskare, det är alternativet liksom, det är väl inte ett dugg anmärkningsvärt att han väljer att göra tv-reklam framför att jobba som diskare.
Det är väl dessutom antagligen så att El-Giganten-grejen är första steget mot Dogges framtid som FOLKLIG – vilket sedan urminnes tider är räddningen för alla artister som märker att deras karriärer är på väg utför. Det har varit jättetydligt i diverse underhållningsprogram på senaste tiden vilka som jobbar på det där med folkligheten.
Jessica Folcker exemplevis, som sågs i Så ska det låta förra helgen. Det är ju helt logiskt att hon är med i det där programmet och är glad och trevlig och hoppas att det på något sätt ska generera andra jobb, för vad ska hon göra annars? Hon kan såklart inte leva på sin musik, så nu är hon med i Melodifestivalen och Så ska det låta. Och Papa Dee var med i två underhållningsprogram samma kväll för några helger sedan. Klart att Papa Dee måste bli folklig, det är ju också helt logiskt. För att inte tala om Andreas Johnsson i Melodifestivalen, det måste ju verkligen vara räddningen för honom. Hur bra har hans skivor sålt?
Och Dogge är ju på jättegod väg mot folkligheten nu med ”cykel på köpet”-grejen – nu blir det ju antagligen underhållningsprogram och Melodifestival och Allsång på Skansen för Dogge också, för han är en kul och sympatisk kille och jag har verkligen jättesvårt att se problemet med det här. Folk blir äldre och inser att de måste ta tag i sina liv och skaffa sig en inkomst och då är ju det där med folkligheten en slags garanti, som en pensionsförsäkring. Det är inte fråga om ”den enkla fåfängans utväg” framför ”värdighet”, det är antagligen inte ens fråga om ”en kul grej” – utan om att man faktiskt inte har möjligheten att välja. Det är inget konstigt med det, det konstiga är att alla gnäller. Särskilt människor som aldrig i livet skulle hamna i en situation där valet står mellan diskare eller tv-reklam. Eller ännu märkligare: en nöjeskrönikör som själv recenserat Sällskapsresan-filmer med Babben Larsson i familjeunderhållningsprogram, i vad som troligtvis är exakt samma försök till en framtida folklighet. Då är man kanske inte riktigt rätt person att uttala sig nedlåtande om saken.

[2006-04-22 10:38:55.0]

10:24

Jag hade egentligen bestämt mig för att sluta länka till bloggar, men åh gud vad jag älskar Anna Hellsten när hon skriver såna här saker.

Nu ska jag åka och köpa en kofta. Jag drömde att det hade öppnat en Zara-butik i Göteborg, och fast jag aldrig hittat något på Zara jag vill äga (trots att jag försöker varje gång jag är i Stockholm, eftersom Zara är den enda butik som inte finns i Göteborg som jag faktiskt har råd att handla i) kom jag hem med jättemånga jättestora kassar fulla med väldigt snygga kläder. Det är sol ute, helt lovely. Alla bloggar om vädret. ”Det är vår, jag är glad!”. Jag är också glad. Skitglad! Det här är ett så sjukt land.

14:41

Åh, right, köpa en kofta. Jag fattar ingenting av UTBUDET av saker. Typ utbudet av koftor. Jag har varit i tio, femton butiker sådär, och ingenstans finns en vettig kofta. Jag hittade en jättefin, med pärlemorknappar, men den var liksom grisrosa. Det är mycket märkligt att välja att göra en kofta grisrosa eftersom det är en färg som inte klär särskilt många. Bryter man färgen med lite lite blått, så att den blir lite kyligt rosa, blir den genast typ 800% snyggare och då hade det varit den perfekta koftan, jag skulle tom. haft råd att köpa den.
Men det riktigt obegripliga är duschcreme. Det finns inget att välja på. Inget! Jag har alltid tänkt att lösningen på såna här problem är att ha hyfsat mycket pengar, men idag var jag faktiskt beredd att lägga en hel del pengar på en duschcreme som luktar gott och det funkade inte ändå. Jag var överallt, jag var tom. på NK, och tom. där bestod duschcremeutbudet till typ 75% av rad efter rad med Dove, Lux, Nivea, LdB, Palmolive – grejer man precis lika gärna kan köpa på Konsum. Vad är poängen med att ha ett tjusigt varuhus för att sälja jävla Niveaduschcreme? Inga av de där märkena har en duschcreme som luktar gott, allt luktar bara kvalmigt, påträngande och framför allt billigt, och jag är så trött på att lukta billigt så ni fattar inte. Jag kan inte beställa duschcreme på nätet heller, för jag är så kräsen med dofter att jag aldrig i livet skulle betala för nåt jag inte provluktat på. Vad är lösningen? Hitta ett magiskt tantparfymeri som saluför fantastiska duschcremer, fjärran från Niveaträsket? Eller åka utomlands, till en stor stad där det finns ett UTBUD.
Jag skulle tröstshoppa ett Eyeko Fat balm eftersom all annan shopping gick så dåligt, men jag kunde inte hitta några där jag såg dem senast och jag vågade inte fråga för alla i butiken var sexton år och såg ut som Mischa Barton.
Jag kanske borde skrivit det här på Fountain, men jag har gnällt så mycket där redan känns det som. Jag tänkte att mitt nästa inlägg där ska vara glatt, typ om nån LJUVLIG produkt jag upptäckt, eh, wish me luck.

gästboken

16:48

BRANDEN AF MÄNNENS KUFVADE VILJOR,
BAR DU SOM JUNGFRUN KRANSEN AF LILJOR
OMG, Sven Lidman är dagens man. Jag har suttit och läst i solen på altanen och det gick förbi en massa katter och nu är jag helt varm om kinderna, troligtvis av lika delar solsken och förtjusning. Någon har pressat en liten blomma i boken dessutom, så fint! Håller sig blommor 101 år i böcker? Det låter lite otroligt men jag vill hemskt gärna att det ska vara så.
Nu ska jag dammsuga. Vi hörs.

in you I’ve found a story I want to keep hearing [2006-04-21 09:15:48.0]

08:57

Det kommer att ordna sig. Snart kommer det att ha ordnat sig och jag kommer att ha skrivit en text som är liksom fullkomligt klar och strålande, som en andningspaus där fullständigt ren luft fyller lungorna, en sval fuktig duk mot pannan, en liten källa som går i dagen i torr och dammig jord vid vilken små vita blommor står och blinkar mot solen. Och det är fjällmiljö, smältvatten som porlar, siluetten av fjälltopparna mot en overkligt skarp koboltblå himmel och en japansk renhet över hela bilden som vore den omsorgfullt skuren ur en bit trä och tryckt på tunnaste rispapper i enlighet med tusenåriga traditioner. Allt är harmoniskt, behagfullt, perspektivet överraskar kanske lite först, ni vet, något djärvt med det, djärvhet med substans, som går att motivera, och sen känns allt fullständigt logiskt, självklart, perfekt.
Måste börja skriva nu.

12:44

Jag har skrivit om Håkan Sandell hela förmiddagen. Jag ska bli en Klimtkvinna* tror jag. Jag tror att Håkan Sandell gillar Klimtkvinnor. Det är inte därför jag ska bli en alltså, jag är rädd för Håkan Sandell. Men det är sympatiskt att han gillar dem. Klimtkvinnor har mörkt lockigt hår (där behöver jag ju inte ens anstränga mig) eller väldigt rött hår till mjölkig hy, och dyra smycken (provided by äldre och förmögen älskare) och päls till det. Jag ångrar att jag inte köpte den där pälsjackan på H&M när det var typ halva reapriset. Svårt att vara en Klimtkvinna på våren bara, för att inte tala om på sommaren. Vad har de på sig då? Vita klänningar? Med små snörkängor? Och går i en allé? Det finns en allé i Göteborg, den skulle ju funka. Fast egentligen borde det ju vara i Wien, mot centraleuropeiska jugendfasader som står spöklikt vita mot flammande solnedgångar. Jag gillar dessutom inte tanken på klänningarna och snörkängorna, men jag gillar pälsen. Päls och pumps. Hej Freud! Klimtkvinnor är nog bäst i oktober/november sådär. De har nog paraplyer också, och sitter på ett café. Eh, eller ligger nakna i en säng, då slipper man ju klädbekymren. Nåt vackert tyg bara så är det fixat. Klimtkvinna får bli höstens look.

Klimtkvinna!

*Gustav Klimt (1862 – 1918), österrikisk konstnär.

13:10

Charles Rennie Mackintosh såg, undantaget den fjolliga rosetten, ut som en blandning av Gabriel Byrne och Bryan Ferry! Jag förstår om ni blir exalterade nu, det blir jag också.

20:12

Åh, kolla: min farmor och farfar när de gifte sig, de var så himla fina.

the tale of a man who built himself [2006-04-20 16:11:25.0]

an illusion to live by

16:01

Shit vad äckligt mitt jobb var idag. Dessutom jobbade jag med nån från nåt bemanningsställe som dammsög hela lägenheter på fem minuter, vilket bara är dumt, åh gud, inget gott kommer ur att man skyndar sig på mitt jobb. Detta är en insikt som kom till mig efter kanske två dagar och som rimligen borde kommit till henne också eftersom hon var så himla erfaren. Bla bla bla. Nu ska jag jobba lite med det där jag vill göra egentligen. Och så ska jag äta bröd. Om ni köper bröd från Pågen eller Schulstad måste ni lägga av med det, jag menar allvar. Ni måste gå till ert lokala bageri och stödja det, för bageribröd är en så helt annan grej än gammalt Pågen-bröd att de egentligen borde kallas två helt olika saker. Bageribröd är dessutom ingen lyxgrej, jag betalade femton kronor för limpan jag äter nu och det är billigare än äckligt Konsumbröd och bagerier finns överallt, jag lovar, tom. i jättesunkiga förorter och det jobbar nästan alltid någon som är snäll i dem.

18:11

På Stan kommer på torsdagar! Sorry om jag är lite sen. Nu kommer jag ju sluta läsa den mer än nånsin.
Det var Pet Shop Boys i DN Kultur idag.
Jag tänker inte skriva nåt om Kristoffer Poppius.

18:14

Dagens låt är ”Love and pride” med Paul King. Är det förutsägbart? Inte så jätte va? I förhållande till att skriva något om Kristoffer Poppius? Jämfört med att gå till Uppåt Framåt ikväll och lyssna på Per Hagman? I grå åttiotalsstövletter? Inte alls förutsägbart jämfört med att köpa en randig tröja och hoppas att man ska se ut som Scarlett Johansson på bilderna i Glamour. Jämfört med att skriva något om förutsägbarheten i att Kristoffer Poppius skriver om Per Hagman? Jämfört med att referera till Per Hagman i en recension av en diktsamling där någon är liksom rastlös och på resa i Europa? Eller att använda ordet ”rastlös”?

that’s what my heart yearns for now!

19:38

En bild jag kanske ska skriva om snart:

23:21

Inget är mindre spännande än människor som väldigt gärna vill verka spännande (lex Regina Lund).

slowly fading blue, etc [2006-04-19 17:32:48.0]

17:16

Kära dagbok, jag måste ta mig i kragen och göra saker. Jag har fem skivrecensioner att skriva exempelvis, varav två är DEMOS. Jag ska recensera demos nu. Jag är så olämpad att recensera demos så ni fattar inte. I ett medföljande brev uppmanas jag ge KONSTRUKTIV kritik (misstänker att det där om syntmäns nylonjackor inte föll i helt god jord hos nöjesredaktionen) och ”snälla, var lite snällare och mindre giftig än vanligt”, hahaha. Jag kan väl inte hjälpa att jag bara får kassa skivor. Nån ny recensent gav Pinks album fem av fem i lördags. Så borde jag vara, sådär landsortstidningspositiv. Jag ska vara landsortstidningspositiv till BWO. Men alltså, demos, då måste man ju veta saker om musik, och typ säga ”lite otight” eller ”lite grötig produktion” eller nåt, herregud, jag vet ingenting om sånt.

Jag byter ämne: ”Fire in Cairo” är den bästa Curelåten. Eller, i princip den enda bra Curelåten. Hela det albumet är bra iofs, men ”Fire in Cairo” är bäst, jag hade glömt hur mycket jag gillar den. Den är dagens låt. Annars har jag aldrig förhållt mig särskilt passionerat till the Cure, mer än under en kort period en sommar när jag var tjugo och satt på en veranda i Hälsingland och målade tånaglarna lila medan jag lyssnade på ”Lullaby” tusen gånger på repeat, läste Aftonbladet Puls och formulerade ett skamlöst kärleksbrev till Stig Larsson i huvudet.

F-I-R-E-I-N-C-A-I-R-O!

18:42

Bilddagbok från mitt påsklov! (man klickar på siffran 19 i april-kalendern)

22:04

Dagens tiokronorsdiktsamling!
Och OMG vad bra den verkar. Jag blir alldeles exalterad.

Typsnittsporr.

gästboken är fortfarande här

22:19

Hahaha, men gud vad sjukt med gästboken, nu är det reklam högst upp där det står ”Buy Marimekko Online – Large Selection of Fabrics. New and the classics” – den bara förutsätter att så fort Marimekko nämns så är det i positiva ordalag eller vad?

[2006-04-18 08:52:19.0]

08:33

Ni ba’ ”Oj Therese, vad tidigt du är uppe och BLOGGAR!” – jajamensan. Jag vaknade 05:15 och drack kaffe och åkte bil till stan med mina föräldrar – morgonekot på radion och klar ljus vårhimmel och sol över vass och fält och hagar, helt lovely. Nu är jag hos min syster och väntar på att hon ska vakna nån gång och ta med mig ut på caféfrukost. De pratade om Nationalmuseum i Oslo på morgonekot, de har en svensk chef nu (chef? Heter det så på museum?) som hängt om museets samlingar. Sedan 1937 har tavlorna hängt likadant, typ kronologiskt får man anta, och nu har han susat in där med sina fräscha idéer och hängt om dem TEMATISK, klassicism bredvid modernism, ordnat efter teman som ”ljus” eller ”sårbarhet” istället för efter epoker, sådär som på de gillar att göra på universiteten nu för tiden ni vet, bygga om litteraturhistorien efter teman, jag hatar teman. EPOKER är det bästa.
Sen var det vetenskapsradion, om en ny maskin som kan upptäcka typ vad som helst inne i kroppen, som en jättebra scanner och reportern var lyrisk, bokstavligen, och beskrev det hon såg på skärmen (en knäled) som ”en karta med vägar, städer och gränser” och det kändes väldigt Fredrik Nyberg alltsammans. Om jag nån gång skriver en diktsamling ska den inte innehålla en enda naturvetenskaplig liknelse, inga fancy fåglar, inte en enda stork, blåkråka, mellanspett eller härfågel, inte ens järnsparven jag såg igår (väldigt söt!) får vara med. Bara blommor. Inga på latin dock. Inte INTE digitalis purpurea. Och ingenting som skulle kunna vara i närheten av att stå i en fyskikbok, inga jävla solkurvor och accelererande kroppar och densitet och utvidgning vid värme, hittar ni nåt sånt i min diktsamling får ni slänga sten efter mig när ni ser mig på stan och skrika ”förrädare!”.

08:54

Alltså, varje gång jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om ska jag gå upp tidigt och lyssna på P1.

09:39

Oj vad det kändes som vardag genast nu, redan två samtal från mitt jobb och jag har varit duktig och mailat folk och tiggt om uppskjuten deadline och jag har läst dagstidningar och bloggar och typ allt man kan tänka sig. Nu är jag hungrig och rastlös och min syster bara ligger och myser i sängen, nu går jag ut, det är sol, jag måste köpa en jacka.

[2006-04-12 22:13:32.0]

22:12

Jag är i Norrköping och har feber. Ynk.

tell me easter’s on friday [2006-04-08 16:14:22.0]

16:08

Hej, nu bloggar jag från Årsta. Stockholm är så otäckt. Jag är livrädd för Götgatsbacken. Götgatsbacken är kanske den otäckaste platsen på jorden. Nu ska jag byta om och äta födelsedagsmiddag. Födelsedagsbarnet är matskribent så det lär bli jättegod mat. Jag luktar Victor & Rolfs ”Flowerbomb” (inte särskilt imponerad) och ska skynda mig att bli snygg nu. Så well, vi hörs.

[2006-04-06 21:13:33.0]

20:58

Det är satans aprilväder. Imorgon åker jag till Stockholm. Sen är jag borta skitlänge. Fast tom. måndag kan jag kolla mail och sånt iaf, om ni vill maila lite till mig. Idag städade vi hos den sura tanten som jag boundade lite med förra gången jag var där, och när hon väl kom ihåg vem jag var blev hon lite upplivad och visade mig sin favoritdikt, Pär Lagerkvists ”Det kom ett brev om sommarsäd”, som hon hade kopierat på ett litet papper. ”Så du känner till våra gamla diktare!” sa hon och lät iallafall lite imponerad, och så berättade hon om hur hon hört Pär Lagerkvist läsa den där dikten i radio och hur bra det hade varit. Hon funderade på att skicka in den till en tidning. ”Det står ju ändå bara strunt i tidningen nu för tiden” sa hon och jag ba’ ”Ja, eller hur!”. Det var rätt fint.
Gene Pitney är tydligen död. ”Something’s gotten hold of my heart” har ju redan varit dagens låt två gånger på kort tid, så ni kan ju lyssna på typ ”Twenty-four hours from Tulsa”, den är toppen. Annars är Pet Shop Boys ”That’s my impression” dagens låt. Nu ska jag panikpacka. Vi hörs. Kyss.

that’s one way of performing a Jacques Brel song [2006-04-05 20:18:58.0]

20:11

Helt lovely med ARBETE efter att bara ha suttit hemma vid datorn och glott alldeles för länge. Skum arbetsdag, jag brukar vara vikarie ihop med nån betydligt mer erfaren, men idag var de borta och jag var plötsligt den mest erfarna och var tvungen att styra upp situationer och ringa folk (inkl. hemskt telefonsamtal till en man vars far det ev. hänt något jobbigt med) och säga ”Hej, det är Therese från hemtjänsten”.
Jag orkar inte skriva nåt sådär poetiskt idag, och jag orkar inte tycka nåt heller. Fast nu ska jag iofs läsa DN.

22:47

Äsch, jag tar tillbaka det där om att det var fint att jobba idag, jag är så sjukt trött nu och jag hinner inte göra nånting när jag för en gångs skull har saker att göra. Snart åker jag iväg på påsklov. DET blir helt lovely.

these days are too full of nonsense [2006-04-04 01:58:19.0]

01:50

Hej och välkomna till mitt eget rum på nätet. Jag stod på Wedins och glodde på en handväska i evigheter på eftermiddagen. Jag tror den var fin. Jag kunde inte bestämma mig för om det vore estetisk dubbelmoral att köpa den. Jag hade iofs inte råd att köpa den. Men ändå. Snart har jag målat in mig i det där hörnet. Snart vet jag, mot min vilja, vad ”Mappie” betyder. Jag tycker 2006 känns lite trångt. Jag har lyssnat på Scott Walker igen. WHEN IT COMES TO YOU AND YOUR WORLD I’M LOST. ”The lights of Cincinnati” är som en inflygning över en stad på natten och filmer som börjar med inflygningar är de bästa filmerna. fdjkfdkjfdkjfd, alltså, jag är lite trött på saker nu. Tyvärr mest på mig själv.

you touch me and my mind goes astray [2006-04-03 01:08:41.0]

00:36

Rockkonserter är verkligen vulgära tillställningar och jag lovar härmed att inte besöka någon igen, såvida det inte är en konsert med en artist jag har ett ytterst passionerat förhållande till (minst lika passionerat som till Morrissey, gärna mer – vilket gör de potentiella konserterna i min framtid rätt få, kanske tre, fyra sådär). Eller möjligtvis om det sker under gränslös berusning. Morrissey var toppen, men väntandet, ont i fötterna (och kallt om fötterna, man stod på is – taffligt förklädd med ett millimetertunt lager… filtig yta) och alla dessa människor, gud vad jag inte står ut med människor sådär. Människor i grupp luktar alltid illa. Och en tjej framför mig, typ 1,65 cm lång: ”Gud, måste alla vara så LÅNGA, jag tycker inte att någon över 1,70 borde få stå så här långt fram på konserter” och hon höll på och gnällde och klagade i evigheter tills jag nästan skrek att hon borde vara tyst och betänka det faktum att hon som högst normallång kan glädjas åt att kunna ha skor med hur höga klackar som helst, varje dag på året, medan jag upplever mitt livs enda tillfällen av fysisk triumf under de där få timmarna. Hör ni mig klaga? Det gör ni ju förvisso, men det har ni ju iallafall valt själva.
Morrissey såg inte så stor ut som i videon, jag blev lite besviken. Men ”How soon is now?”, och ”Last night I dreamt that somebody loved me”, och ”Life is a pigsty”!, det var toppen. Det var fint på riktigt.

Dagens kille är Marc Almond. Dagens låt med Marc Almond är ”My hand over my heart”. And I fall to my knees at your beauty! Det är fint. Det är söndag idag, jag är så lättrörd så ni fattar inte. Fast Marc Almond är alltså bra och rörande på riktigt, oavsett veckodag. Angående skönhet; jag ska nog skriva en grej om MUSOR snart kanske, jag tänkte det när jag läste senaste numret av brittiska Elle (jag köper i genomsnitt ett utländskt modemagasin om året, jag vill gärna påpeka det, så det inte låter helt blasé, för jag är hemskt glad över mitt nummer av brittiska Elle och inte ett dugg blasé), det var ett reportage om nån tjej som hette Anna som såg ut som Liv Tyler och tydligen var MUSA, det var typ det hon gjorde, gick omkring i Paris och utstrålade skönhet och satt på ett café och rökte och showade off sin bysantinska profil och hade en djup och intressant röst, så intressant att den inspirerat nån till att göra en parfym. Och så fick hon en massa designerkläder som gjorts speciellt för henne. Jag har alltid tyckt det att det verkat coolt att vara en musa. Det är inte särskilt politiskt korrekt, jag inser det, men jag tycker att det verkar coolt ändå. Inte just åt en modeskapare kanske, typ åt en poet eller nåt. Så här går det när man växer upp med Amanda Ooms som förebild.

01:16

Gud, det finns en film med Amanda Ooms där hon hånglar med Alan Rickman. I love Alan Rickman.
Mesmer (1994)
The 18th-century Viennese medical establishment is threatened by the radical yet successful healing methods of Austrian physician Franz Anton Mesmer (Alan Rickman). Blind pianist Maria Theresa Paradies (Amanda Ooms), daughter of a well-to-do businessman, becomes Mesmer’s patient after he calms her seizure at a concert. As the two are drawn into an intimate relationship, the situation is used as an excuse to banish Mesmer from Vienna. Undaunted, he moves on, becoming a court favorite in Paris.

Seriöst, är det nån som sett den?

12:58

Jag lyssnar på den sämsta skivan ever. Det är tre män som gör synth. Män som gör synth ser alltid exakt likadana ut. De är typ 40, kanske strax över. Och så har de på sig JACKOR, alltid dessa jackor. Ofta grå jackor, typ i… ja, neopren eller nåt, heter det så? Det där svampiga materialet som folk gillade 1998. Män som gör synth undviker naturmaterial. De gillar nog nylon också. Fast mest av allt gillar de Depeche Mode.

18:41

Jag kan inte riktigt släppa tanken på män som gör synth. Det är så sorgligt. Allt med män som gör synth är sorgligt. Allra sorgligast är om de får spela på SAMA. Och känna sig som stjärnor liksom, i sina vindtäta jackor. Framför en publik där 100% har Nemiserier på kylskåpet. Alltså jag börjar gråta nu.

gästboken

[2006-04-01 00:31:22.0]

00:29

Jag vet att jag har gjort mig rolig över Marimekko-mönster som själva sinnebilden för god svensk medelklasssmak så många gånger att hälften antagligen vore nog, men jag är verkligen väldigt fascinerad av det här. Jag tänkte på det igår igen när jag såg Babel, där Susanna Alakoski intervjuades om sin bok ”Svinalängorna” och om arbetarförfattare – att det för mig nästan är parodiskt, och verkligen extremt roligt, att intervjua någon om klass när vederbörande sitter framför en Marimekko-rullgardin (eller en vanlig gardin, eller bara ett tyg, det var lite svårt att avgöra – det är ju i den svenska medelklassen populärt att köpa en bit Marimekko-tyg och sätta på väggen).

Nu vet jag ju iofs verkligen ingenting om Susanna Alakoski, jag hade inte ens hört talas om henne förrän jag såg det där inslaget och jag vet ju i ärlighetens namn inte om det verkligen var i HENNES vardagsrum intervjun gjordes, men det framstod definitivt så. Jag uppfattade det som att hon vuxit upp i utkanten av Ystad, i ett miljonprogramsområde (tydligen i en familj med stora problem – alkoholism typ, vilket jag tycker bör påpekas är en omständighet som definitivt inte behöver ha med klasstillhörighet att göra, eller att det framför allt är en helt annan diskussion – jag blir lite bekymrad över det där, alltså, man behöver ju inte komma från ett miserabelt hem bara för att man är arbetarklass, man kan ha vuxit upp i en villa i ett trevligt område och ha nyktra föräldrar som älskat en gränslöst, och levt i en väldigt skyddad och trygg tillvaro och vara arbetarklass ändå), för att sedan flytta iväg till en större stad, utbilda sig vid universitetet, återvända till Ystad och inse att folk där ser ner på området som hon vuxit upp i.

Och jag satt och tänkte ”När började hon gilla Marimekkotyger?”. Jag tycker seriöst att det är intressant. Hur kommer det sig liksom? Jag har så extremt svårt att förstå det. Hela grejen med Marimekko är verkligen ett mysterium för mig. Marimekko-mysteriet. För jag är övertygad om att det här med att Marimekko-blommor är snyggt är något man LÄR sig. Och jag tycker att det känns så himla sorgligt om klassresan man genomför – genom att skaffa sig en akademisk utbildning mot alla odds – slutar med att man köper en Marimekko-rullgardin.

Jag är medveten om att jag hårdrar detta nu, men jag tycker att det är ett nederlag, snudd på ett förräderi, att som universitetsutbildad med arbetarbakgrund hänga upp ett Marimekkotyg i vardagsrummet. Då godtar man ju en estetik som står oemotsagd i så enormt många sammanhang redan – vilket i förlängningen innebär att man medverkar till att upprätthålla maktstrukturer och smaknormer. ”Det är ju bara ett tyg!” tänker ni nu. Well, är det något jag lärt mig det senaste året så är det att smak är politik. Och dessutom: Jag tycker verkligen att det borde ses som en enorm TILLGÅNG att kunna förhålla sig kritiskt till den fullständigt allenarådande Marimekko/Tiogruppen-estetiken. Det talas aldrig om behovet av estetisk mångfald, varför är det så? Kan ni inte börja med estetisk kvotering också? Seriöst. Fattar ni inte att det är ett problem om alla på DN Kultur har samma mönster på sina grytlappar?

Klassresenär, som synes.

gästboken

it only hurts because it’s true [2006-03-31 00:35:34.0]

00:33

Every second of my life I only live for you

Even now in the final hour of my life
I’m falling in love again

!!!

13:33

Väldigt märkligt: två av mina fd. skrivarkurskamrater romandebuterar samma vecka. Vad fint. Och speciellt fint att jag inte ligger och stirrar i väggen i avund och självförakt, utan tänker VAD ROLIGT! Och menar det.

20:48

Jag är rädd att jag håller på att bli sjuk. Jag ska till Stockholm nästa vecka och det vore så typiskt att bli sjuk lagom till dess. Jag var sjuk i somras när jag var i Stockholm, eller det var innan sommaren börjat på riktigt, i juni, jag satt på nåt indieställe på Söder och skakade av feber och hade skitont i öronen och det regnade och var så kallt och jag hade på mig kinaskor som inte kunde sugit upp regnet effektivare om de så varit sydda av Wettexduk.
Det vore väldigt typiskt att bli sjuk till Morrissey också förresten. Morrissey imorgon! Jag är iallafall halvpepp. Alltså gnäll gnäll, så jobbig dag, jag sov dåligt och hade huvudvärk och sen var jag i stan och fikade och det var iofs trevligt, men så ringde T och hade panik över att handfatet börjat läcka. Några rör under handfatet alltså, och det rann jättemycket vatten och det var efter 16 en fredag så man fick ringa nån jourtelefon, och de ba’ ”Det här är inget vi gör något åt, sätt en burk under och ring igen på måndag” och burken i fråga blev full på knappt en halvtimme. Liksom okej, vi vaknar varje halvtimme i natt och tömmer den då eller? Och skaffar en burk-vakt till imorgon kväll? Fast sen kom det en fåordig man och fixade det.
Inga vackra tekoppar på Myrorna vid Järntorget heller förresten, WTF! Jag vill verkligen ha en gammal tekopp men nu känns det som att om det här problemet någonsin ska få en lösning får jag nog gå till Åhléns och köpa mig en.

[2006-03-30 00:16:12.0]

00:14

”You have killed me” på tv – Morrissey ser så STOR ut, verkligen… ja, stor. Bred liksom. Inte tjock alltså. Bara stor. Det tycker jag är bra.

00:17

Imorgon blir det:
* inga adjektiv
* ingen satsradning
* inga påhittiga inskjutna satser
* inget påhittigt över huvud taget

Typ så här:

Ah, bliss.

16:22

Nu freakade min syster ur lite över att folk reagerar på inlägget om Malmö och hon ville att jag skulle ta bort det, så nu jag gjorde det.
Enbart av hänsyn till henne.
Och seriöst, vad är dealen med att skriva ”skittråkigt skrivet!” i min gästbok? Vad ska jag göra med den upplysningen liksom? Om ni tycker att min dagbok är tråkig så finns det ju typ en miljon andra bloggar ni kan läsa. Eller gå och köp en tidning eller nåt.

20:21

Strömmen kom precis tillbaka här efter att ha varit borta i typ en och en halv timme. Bara roligt i Biskopsgården! Helt mörkt i trapphuset, helt mörkt i hela området – det kändes som nån läskig film, typ ”Tjugoåtta dagar senare” eller vad den heter, den där brittiska, typ post-apokalyptiska, med en massa zombies som drar omkring. Jag trodde att det ska dra omkring zombies i trapphuset. Jag skulle aldrig våga gå ut när det är strömavbrott, jag satt i köket och kände mig lite dum i huvudet efter att ha försökt tända taklampan av reflex typ arton gånger och tänkt ”Jag borde göra te. Nej just, vattenkokaren funkar ju inte… Jag får göra det på spisen, vad jobbigt”. Till slut blev jag så uttråkad att jag åt jättemånga Eldoradocookies och läste alla de där reportagen jag inte läst i Glamour. Helt sjukt dåligt skrivet. Ur texten om Scarlet Johansson: ”Chefsdesignern Tara Subkoff, som även haft mindre roller i bland andra ‘The Cell’ och ‘The Last Days of Disco’, är god vän med Scarlet Johansson och tillhör New York-possen som hänger ut med henne på må det vara takbaren på Hotel Gansevoort i Meatpacking District, SoHo House, eller på Amy Saccos, också en vän, klubb på Maritime Hotel.”
Eh, say what? Som hänger ut med henne på må det vara takbaren? Eller på Amy Saccos, också en vän, klubb? Jag trodde att de köpt en engelsk eller amerikansk intervju och kört den i ett översättningsprogram och skitit i att korrläsa, men Glamours svenska redaktör står angiven som författare till den. Bilderna på Scarlet är väldigt fina iallafall. Reportage i modemagasin är så sjukt överskattat, seriöst. Fota lite snygga grejer bara. Och skriv kanske nåt kul som handlar om mode. Resten kan ni strunta i. Jag bryr mig inte så jättemycket om nån tjej i England som har en pojkvän som är sexmissbrukare.

[2006-03-29 11:31:23.0]

11:30

Bästa googlingen som tog någon till min dagbok igår:
”i’m from barcelona” +fula

16:39

Nu följer en anteckning om besvärligheten i att köpa en vacker tekopp:
Jag hade föreställt mig att ”vacker tekopp” skulle vara det föremål på gårdagens inköpslista (i övrigt bestående av paraply och kofta) som skulle vara lättast att hitta. Jag gick till Myrorna och hittade tre koftor jag skulle kunnat tänka mig om omständigheterna bara varit lite, lite annorlunda (=färre noppor, mindre storlek etc), men när det gällde tekopparna var det helt kört. Jag hade sett framför mig en hel liten hylla med ensamma tekoppar och jag hade inte ens särskilt höga krav, jag hade lätt nöjt mig med nästan vad som helst tillverkat tidigare än 1950. Kaffekopparna stod däremot i långa rader. Rosenknopp och körsbärsblom. Hade jag haft pengar att spendera skulle jag köpt mig ett tjugotal kaffekoppar. Jag känner mig liksom estetiskt överkänslig för tillfället, så till den grad att jag hellre låter bli att dricka te än dricker det i någon av de fula kopparna jag äger. Jag köpte en värdelös handväska istället, av värdelös storlek – den skulle antagligen kallas ”partyväska” i en tidskrift och partyväskor är by far den kategori väskor jag har allra minst använding för. Jag vill inte ens använda dem vid de tillfällen då jag faktiskt ägnar mig åt partyande (eh?), för det får inte plats något i dem, och det där med att det skulle vara möjligt att gå ut, bärande i sin väska enbart ett läppstift, en tampong och sin lägenhetsnyckel, är en sk. urban legend.
Nu måste jag jobba lite.

16:59

– Inte så mycket substans i förra inlägget va?
– Hmm, nä.
– Kommer du utlova bot och bättring nu?
– Eh… nä.

17:21

Eldorados Chocolate chip cookies är verkligen etta bland Eldoradoprodukter! Det är jättemycket choklad i dem, och så kostar de sju kronor för åtta stycken – att jämföra med exempelvis Göteborgskex cookies som kostar typ 24:90. Tvåa på listan över Eldoradoprodukter kommer inget och trea kommer inget, men fyra kommer nog goudaosten.

gästboken

mild och fuktig luft etc [2006-03-28 23:43:53.0]

23:14

Jag är så trött, jag har haft två åttatimmars arbetsdagar i rad nu, framför datorn. Bara gått ut för att köpa mat (man måste handla mat i en ännu sämre butik nu om man inte orkar gå iväg så långt, för den som ligger nära blev rånad och helt sönderslagen för några dagar sen – Öh, Carlos Rojas, kan du titta förbi med lite kinamat eller nåt?) och suttit inne resten av tiden och tröttnat på mig själv och mitt ordförråd. Dessutom får man aldrig några pengar, är det så att vara frilansskribent? Man skickar en faktura och sen kommer det inga pengar? Och man tänker ”de kanske kommer den tjugofemte iallafall!”, fast sen kommer de inte då heller. Och så måste man skriva igen och försöka låta lite nonchalant och säga ”Hej, jag skickade en faktura för ett tag sen, men jag har inte hört nåt och inte fått några pengar, tänkte bara höra vad som händer”, är det så? Och så kanske det bara rör sig om några hundra och så känner jag mig jättedum, hålla på och tjata om ett par hundra, och sen blir jag skitarg på mig själv för att jag känner mig dum. Seriöst, har ni satt det här i system? Ni tror att ni ska slippa betala eller vad? Ni får ta och skärpa er.

Jag dricker te med små torkade smultron i. Jag måste köpa en vacker tekopp. Jag har teperiod. Och bara fula tekoppar. Det går inte. Imorgon ska jag gå ut och köpa ett paraply, en vacker tekopp och kanske en kofta. Gå ut lite snabbt. Sen hem och skriva. Måste läsa skitmycket också. Jag känner mig helt uppstressad. Det är inte meningen att gnälla alltså, jag jobbar dessutom bra under tidspress, eller, rätt ofta iallafall. Vill kunna släppa grejer bara och inte sitta och studsa upp och ner under Desperate Housewives och tänka F Scott Fitzgerald! Deborah Spungen! Michel Houellebecq! och vara tvungen att springa och skriva upp i genomsnitt var tredje tanke jag har på en liten lapp. Bla bla bla. Min pappa fyller år idag. Det har kommit jättemycket vårfåglar till mina föräldrar. Jag är lite dålig på att känna igen vårfåglar, så jag vet inte om det har kommit några hit. ”De står i snön och vet inte vart de ska ta vägen” sa min pappa. De har jättemycket snö kvar. Här har den nästan regnat bort. Bara lite is kvar som glaserar gräsmattan här utanför. Jag måste klacka om mina skor. Fast först får ni gärna sopa gatorna. Det är vår på riktigt nu, det sa min pappa och min pappa är helt seriöst väderexpert. Han vet grejer om moln och så. Nu bara skriver jag vad som helst i glädje över att få skriva nåt jag inte måste skriva. Nu skulle jag antagligen kunna fortsätta i evigheter. Fast jag ska göra viktiga grejer istället. Skriva faktura. Skriva en lista. Skriva upp en grej på en lapp. Skriva BIBLIOTEKET!!! på en lapp och sätta på dörren. Jag glömmer allt jag inte skriver upp på lappar. Detta är ett av många tecken på att jag håller på att bli mina föräldrar. Intresse för vädret är som sagt ett annat. Ett tredje tecken är att jag har börjat köpa blommor på fredagar. Det gör min mamma. Blommor, ljus och vin. Jag måste köpa ljus också, alla ljus är slut. Ska skriva upp det på en lapp. Hejdå.

[2006-03-26 16:42:59.0]

16:42

Ja se det snöar! Det var väl roligt! Hurra!

something’s gotten hold of my heart [2006-03-25 12:24:42.23]

11:55

Ingen uppdaterar nånting. Jag tänkte tjura och inte uppdatera heller, men sen tänkte jag att ingen skulle fatta att det var ett statement om jag inte skrev det = moment 22.
Well. Nu ska jag skriva en annan grej. Vi hörs.

13:13

Ebba von Sydow är det nya blogg. Alltså grejen kultursidor skriver om för att visa att de minsann hänger med och inte räds för att blanda högt och lågt utan minsann kan vara lite spralliga och både skriva seriöst om det oseriösa och oseriöst om det seriösa och hitta en twist och en sanning om samtiden (vilket per definition är en kvalitet) i vad som helst.
I dare you att hitta en samtidsföreteelse som inte säger något om samtiden.
Enligt en ny regel är det förresten förbjudet att skriva om Ebba von Sydow med epitet av typen ”fenomenet” eller ”konceptet”, så det är bäst att ni lägger av med det för det är tydligen rätt höga böter. Ett tips i all välmening.

17:57

Åh, det är så vackert ljus ute, ljusa vårkvällar är det vackraste. Jag vill stå i ett litet kök i en lägenhet på översta våningen på Rue de Seine i Paris och se hur École nationale supérieure des beaux-arts långsamt blir en siluett mot himlen som är alldeles lavendelblå.
Det var åtta år sedan jag var i Paris. Åtta år! Det är helt sjukt.

18:37

Jag är kär i Laurence Olivier! Gud, vilken MAN, så vansinnigt stilig. Jag måste se alla filmer med honom. Har ni sett ”Rebecca”? Jag älskar ”Rebecca”. Den är dagens bok- och filmtips. Maximillian de Winter, är det inte det bästa namnet på en romankaraktär ever?

Last night I dreamt I went to Manderlay again.
(Alltså, bilden är från nån annan film
men han var så fin att jag tog den ändå.)

19:18

Okej, dagens låt också: ”Something’s gotten hold of my heart” med Marc Almond och Gene Pitney. Det var jättelänge sen jag lyssnade på den. Så bra! Changing the grey, changing the blue! Scarlet for me, scarlet for you!

gästboken!

[2006-03-23 11:32:37.907]

11:31

Dagens fynd på hallmattan:

15:48

Jaha hallå, nu började det spösnöa. Jag hade precis bestämt mig för att jag borde åka till stan, för det är KLUBBDAGAR på Åhléns nu, och idag är den sista klubbdagen och jag får 20% rabatt på valfri vara och jag skulle verkligen behöva en valfri vara. Om det här var i april skulle det vara lite charmigt. Man skulle säga ”Åh, typiskt aprilväder!” och det skulle vara lite grönt ute och man skulle känna sig lite beklämd över att tussilago stod i snö, men det skulle ju vara fint på sitt sätt. Nu är ju grejen att det nästan är april men det finns inga tussilago för det är typ permafrost (åh, ”permafrost”, jag överanvände ordet ”permafrost” under perioden då jag upptäckte Bruno K Öijer och lyssnade mycket på Kent – jag tänkte Bruno K Öijer när jag skrev ”tussilago stod i snö”, han skrev ”zebror står i regn” va? – jag har med stor säkerhet världens mest långsökta associationsförmåga), det är som att bo på tundran eller nåt. Jag måste köpa ett paraply, men min valfria vara kommer med största säkerhet bli puder, ett billigt sådant. Kommer ni ihåg i Skunks barndom, när alla var medlemmar i grupperna ”luder med puder”, ”killar med kajal”, ”Velvet Goldmine” och ”alla är bisexuella!”. Those were the days.

15:58

Det spelar ingen roll vad jag bidgooglar, jag får alltid en träff föreställande ett lamadjur! Har ni tänkt på det här? Det är så sjukt. Lamadjur måste ju, i förhållande till sin population, vara extremt fotograferade. Jag skulle nästan kunna slå vad om att lamadjur rent procentuellt är det mest fotograferade djuret.

”tundra”

17:18

Åh jaha, jag trodde att ingen hade läst idag men jag har tydligen bloggat bort min räknare igen.

Site Meter //

no one was saving the world [2006-03-21 16:47:26.537]

16:31

”Sanden är en sjukdom” skriver Fredrik Nyberg i sin nya diktsamling, precis som Silje Vethal skrev ”skaren är bara ett lynne”. Sådant imponerade våldsamt på mig när jag också ville gå Litterär gestaltning. Är det sådant man får lära sig? Konstruerandet av snygga oneliners som FÖRNEKAR DET FÖRNIMBARA typ (ser ni intervjun framför er? ”Jag litar inte på världen, jag litar bara på språket” typ). En gång sökte jag till Litterär gestaltning, med små prosafragment (obehagligt att kalla det fragment förresten, PROSAFRAGMENT, gud vilket obehagligt ord, jag ändrar mig:) En gång sökte jag till Litterär gestaltning med korta små texter som gallrade bort mig vid första urvalet men istället tog mig in på Nordiska folkhögskolan i Kungälv dit Fredrik Nyberg kom och var lärare och satt vid bordets kortsida och var lite introvert i sin randiga tröja och jag funderade på om han var snygg eller inte och tänkte att han nog var själva definitionen av fulsnygg. Fredrik Nyberg tar till billiga trick som vackra fjärilar på omslaget och citat av Linné, vad är dealen med Linné egentligen?, varför skriver alla om honom? Jag gillar det ju oftast men det känns så enkelt, typ som att måla av citroner eller nåt, det kan inte bli misslyckat, det är inget risktagande alls, att skriva om Linné är helt safe och verkar dessutom beläst och man verkar intresserad av botanik = sympatiskt.
Det snöade när jag gick hem från biblioteket igår men det var antagligen psykosomatiskt, det ska bli vår nu. Vårdagjämning, sommartid, det var så himla vackert väder när vi hade städat färdigt idag. Mannen vi städade hos hade vardagsrummet fullt av vad jag trodde var målningar av Fjaestad, jag blev alldeles upplivad. Det verkade iofs konstigt men jag tänkte att det väl inte är helt otroligt att han skulle kunna vara konstsamlare specialiserad på Fjaestad, han har adligt efternamn och hela lägenheten full av musikinstrument, notblad, böcker, program från en operauppsättning i Verona och gamla gamla tennisracketar, så snygga. Fast sen såg jag att det var hans namn som stod på tavlorna, han hade målat dem själv, en massa Fjaestad-kopior, fast inte kopior, bara stilmässiga kopior, egna motiv, med snö sådär glittrande, jättevackra.
Nu tappade jag tråden.
Det var vackert väder. Och jag och min kollega gick över övergångsstället på den där gatan som ser ut som en gata i ett annat land, en liten boluevard, och en bil tutade på oss jättelänge och det var våra arbetskamrater och de bromsade, vevade ner fönstret, ropade ”Hej! Kom!” och jag och min kollega hoppade in i bilen, liksom kastade oss in, ramlade in, på varandra, och vi skrattade och allt var sådär nästan som på film ni vet, fyra flickor i en bil och radion på hög volym och soligt och vi får ett infall och kör till Köpenhamn typ, och det jag skulle komma till var att jag i exakt det ögonblick då jag föll ner på sätet i bilen såg att Fredrik Nyberg stått vid övergångsstället och att han tittade på oss, kanske tyckte han att det var en fin scen, kanske trodde han också att vi skulle sticka till Köpenhamn, dricka öl i baksätet hela vägen och lyssna på ”En vän med en bil” eller nåt, och jag tänkte ”Fredrik! Jag läser din diktsamling nu! Varför skriver du om Linné?” och så tänkte jag att han är rätt snygg ändå, och ”Fredrik, jag har formulerat ett halvt dagboksinlägg om dig i huvudet, och nu står du här i solen vid ett övergångsställe!”.
Jag har fått lön idag, TEXTERSÄTTNING, jag har över tusen kronor på mitt konto för första gången sen i december typ, jag måste köpa jeans och skor och smink och MODEMAGASIN, gud vad jag måste köpa modemagasin, jag är glad nu, det märks exempelvis på att jag staplar satser på varandra på ett sätt jag vet att man bör undvika, jag tror jag ska gå ut och köpa nåt väldigt onödigt.

21:02

Sorry om jag skriver mer än ni orkar läsa eller om jag verkar manisk, men ju mer jag skriver desto mer har jag att skriva. Man kan tycka att det borde vara tvärtom. Men så är det inte.

gästboken är fortfarande här.

tour Eiffel a Paris, moi, je t’aime, [2006-03-20 00:19:43.41]

Moulin Rouge, mon amour, oui!!!

00:19

KÄRLEK!

00:50

Gud, jag har konsumerat så mycket dum populärkultur hela helgen att jag blir alldeles matt, VEM BRYR SIG, herregud, amerikansk succéroman, svensk populärkulturtidskrift, Dub Sweden, jag har lyssnat på Dub Sweden, med medlemmar från FIRST FLOOR POWER. Den svenska musiken bryter ner mig fullständigt. Förlåt om jag tjatar men jag blir så himla ledsen, eller uppgiven liksom, och trött. Årets bästa svenska låt hittills är Marie Serneholts singel. Jag menar allvar. Gentle Touch är rätt bra också, även om de snott allt från Erasure. ”Breath of life” med Erasure är jättebra. NEVER HAD A POINT OF VIEW CAUSE MY MIND WAS ALWAYS SOMEONE ELSES MIND. Den kan vara dagens låt. Nu ska jag läsa en dikt om ett blommande äppelträd som står VITT SOM EN KONFIRMAND och det är vårnatt och det luktar vår överallt, liksom dunstar vårdoft ur marken. Jag älskar STÄMNINGAR. ”…mitt eget liv är endast en kedja av stämningar, stämningen är min ro, min lycka, mitt allt” sa en kille jag gillar en gång. That’s the way that my heart goes.
Godnatt.

Jag skulle ha en bild av våren, men sommaren var mycket snyggare.
Så, I give you ”Sommaren” av Alphonse Mucha.
En gång satt jag på en bänk utanför huset där han bodde
och åt ett pain au chocolat. Det var toppen.

10:52

Jag är världens sämsta timvikarie, jag kan aldrig jobba när de ringer. Jag ba’ ”Jadå, jag har inte så mycket att göra, jag kan jobba mycket!” när de frågade för typ en och en halv månad sen och så plötsligt har jag skitmycket att göra, och idag dessutom grejer jag får hyfsat bra betalt för, bättre betalt än i hemtjänsten (alltså, bättre betalt än en eftermiddag i hemtjänsten, vilket rent objektivt givetvis inte är särskilt bra betalt alls).
Bla bla bla.
Jag ber om ursäkt för mina dagbokiga inlägg, det har blivit en återgång till en del sånt på sista tiden.
Jag skulle vilja citera lite ur en dikt för er, en helt strålande dikt angående den menlösa populärkulturen, och om att vara sur och hellre sitta och stirra på en lilja vid en sjö i sin ensamhet än att lyssna på Dub Sweden (ja, det står inte om Dub Sweden såklart, de existerade inte vid tillkomsten för dikten i fråga, men det fanns alldeles uppenbart en samtida kulturell motsvarighet som lämnade samma uppgivenhet i själen och fadda smak i munnen efter sig), men jag törs inte citera grejer, det känns A)pretentiöst B)som att ingen läser ändå, eller snarare tar till sig – jag vet ju själv hur det är, jag orkar aldrig läsa saker folk citerar, typ nån citerar en låttext och jag liksom bara stirrar lite på orden och tänker ”jaha” C)som att alla som kommer hit för uppfinningsrikt formulerat tyckande om mediapersoner/-fenomen kommer att tycka att det är skittråkigt, se A), och för all del B) också.
Jag tycker att det är så skönt när jag ser att det går en spikrak linje från en dikt jag gillar som skrevs för rätt länge sen, till exempelvis en krönika av Johan Croneman, för då känns både jag och världen konsekvent och jag tycker att det är mycket tilltalande med konsekvens. Jag tänkte på det när jag läste pressreleasen som kom med Dub Sweden-skivan, där det står att de suttit i en källare och inspirerats av The Cure, Manu Chao, Kraftwerk, Marianne Lindberg De Geer och Tiga. Eh, say what? liksom, skulle det där vara nåt bra? Jag är så trött på en tossig blandning av preferenser. Postmodernism schmostmodernism, ta och bestäm er.

11:38

Hmm, jag kan iofs fatta en del av de där preferenserna när jag lyssnar på skivan (OBS! Därmed inte sagt att jag på något vis finner dem, och speciellt inte blandningen av dem, sympatiska), det är nog mest Marianne Lindberg De Geer som stör mig. Liksom i största allmänhet.

12:08

Jag ska inte gnälla över något mer idag nu. Jag ska vara jätteglad. Det kom böcker med posten. Helt lovely. Det är så här det ska vara.

16:18

Alltså, jag vet inte vad jag ska säga om Carlos Rojas krönika idag. Eller, en del av det har jag ju redan sagt, det sa jag här den femte juli förra året, när en annan Aftonbladet-kolumnist tyckte det var mer ”äkta” hiphop att lyssna på Africa Bambaataa än på 50 Cent. Idag är Carlos Rojas förvånad över att kulturarbetarmänniskor lyssnar på kulturabetarhiphop.
Fast det som verkligen gör mig upprörd är hans idé om att höja förortens status. Han verkar tro att folk inte vill bo i förorten typ eftersom de tycker att det är fult (om fem år hoppas han att folk ska ha fattat hur ”otroligt vackert” det är i miljonprogramsförorterna), åh gud, jag orkar inte, det är kanske den dummaste krönikan någonsin.
Man känner sig otrygg i förorten. Man känner sig otrygg hela tiden. Det handlar inte om att det inte finns någon Sneakers ‘n Stuff i Biskopsgården, det handlar om att folk blir rånade här, att folk blir skjutna där jag handlar mat och matbutiken blivit rånad så många gånger att de tappat räkningen, att det är polisrazzia på pizzerian mittemot eftersom all tänkbar olaglig verksamhet försiggår där, att min ena granne är ett psykfall som slår sönder sin lägenhet och en annan granne troligtvis är prostituerad, att någon en gång slängde in en glödande cigarettfimp genom brevinkastet och den låg och glödde på en trave tidningar innan den slocknade och det var enbart tur att inte lägenheten brann. Och det här är långt ifrån den värsta delen av Biskopsgården, det var inte här de där tonårstjejerna blev våldtagna av ett gäng killar, det var iallafall tio minuter härifrån. Det finns inget pittoreskt med detta, det är inte tryggt att bo här, ingen kan vilja bo här. Ingen kan vilja låta sina barn växa upp här så länge det finns ett alternativ. Man bor här för att det inte finns alternativ.
Adrian och jag har funnit vår minsta gemensamma nämnare nu och han har skrivit bra, läs det.

gästbok!

kall luft strömmar ner också över Sydsverige [2006-03-19 02:18:40.607]

och i natt blir det allmänt minusgrader

02:05

Det var helt varmt ute nu, och en massa snö hade smält och trottoaren kändes plötsligt bred som autobahn och dimman i luften var just dimma och inte, ja, vad den nu är när det är minusgrader. Frost eller nåt. Lovely. Jag har varit i en vacker bostadsrätt i Linnéstan. Jag vann en frågesport. Sen ville de andra ha revanch, fast då vann jag igen. Jag säger inte det här för att skryta eller så – vilket vore fullständigt bisarrt eftersom jag, om jag nu ville skryta, i teorin skulle kunna ljuga om att jag vunnit frågesporter varenda dag, och ni skulle ju antagligen tro mig. Jag säger det eftersom det gör mig lite illa till mods att vinna frågesporter, det är nåt som hänger kvar sen grundskolan när jag inte vågade räcka upp handen någonsin, det gör jag ju förresten fortfarande inte, jag törs inte säga ett ljud när jag befinner mig i ett klassrum. Jag vill fortfarande be om ursäkt för att jag vet saker. Efter nöje/kultur är naturvetenskap mitt bästa ämne i frågesporter. Däremot suger jag på historia. Det är så himla pinsamt.

16:44

Jag har läst hela dagen, nu är jag alldeles snurrig. Jag satt ute och läste i exakt 29 minuter, tills solen hade gått ner över huset mittemot och det genast blev kallt. Jag blev sömnig av att sitta i solen. Vad beror det på? Det är en speciell sorts sömnighet. Inte så mycket sömnighet förresten, mer en matthet. Jag beklagade mig för T över att folk skriver alldeles för långa romaner. ”Vad är dealen med det?” sa jag. ”Kanske för att de får betalat per ord i USA?” sa han. Jag sa att det kanske var så. ”Undrar om det var så innan det fanns datorer också” sa T. ”Om man kunde vara anställd som ordräknare.” ”Det måste man ju ha kunnat i så fall.” ”Undrar hur många ordräknare som blev arbetslösa när man började använda datorer.” ”Det där lät väldigt Jonathan Safran Foer.” ”Gjorde det?” ”Ja. Fast då måste vi spinna vidare på tanken. Vi måste föreställa oss alla arbetslösa ordräknare, och sedan kanske föreställa oss alla ord de räknat. Och att alla dessa ord trycktes på remsor, och hur många varv runt jorden skulle dessa remsor räcka? Och hur lång tid skulle det ta för en enda människa att läsa dem? Och det skulle antagligen ta typ 400 år. Så om jag började läsa nu skulle min dotters dotters dotters dotters dotters dotters dotters dotter avsluta läsandet i framtiden. Hon skulle antagligen inte ens veta att jag funnits. Jorden kanske inte ens skulle finnas kvar.” ”Vilken svindlande tanke.” ”Ja.” ”Det här är inte ett autentiskt samtal va?” ”Nej. Det började autentiskt, det där med att jag gnällde över att folk skriver för långa romaner.” ”Men sen började du du ljuga?” ”Ja. Fast jag tänker inte tala om var.” ”Vad spännande. Verkligen spännande det här med att man inte vet vad som är sanning och vad som är lögn.” ”Ja, eller hur. Om du kan hitta det första ordet i den här texten som är lögn, själva skärningspunkten mellan sant och falskt, ska du få ett pris.” ”Vad då för pris?” ”Jag har inte bestämt än.” ”Kommer det att vara värdefullt?” ”Antagligen inte.” ”Kommer man att kunna ha det i fickan?” ”Det beror på.” ”Beror på vad?” ”På hur stora fickor man har.” ”Okej. Du, det här dagboksinlägget börjar blir lite långt nu va?” ”Hmm, ja. Jag tror att jag ska gå ut lite. Jag tror att jag ska gå till Pressbyrån och kolla om de har kvar några ex av den där jättetjocka amerikanska Vouge för 39 kronor, och så ska jag köpa kaffe.” ”Aha, okej. Men vi hörs då.” ”Mm.”

23:25

Alltså fatta att det har varit en kass dag när den slutar med att jag ligger och lyssnar på mina gamla Placeboskivor och tänker ”nämen det här är ju faktiskt inte så dåligt” och SUCKER LOVE I ALWAYS FIND SOMEONE TO BRUISE AND LEAVE BEHIND och det sitter ett £9.99-klistermärke på andra skivan för jag köpte den i London och jag hade rött hår då och bodde i Hammarbyhöjden HALLÅ HALLÅ JAG ÄR 27 NU och Brian Molko är en sånt tönt, gud, och han har feta handleder.

gästboken

it’s time to make our way [2006-03-18 12:31:55.967]

through the fountained squares and the collonades

12:24

Jag hittade ”Europe after the rain” med John Foxx i min mp3-spelare, jag har inte lyssnat på den på länge. Den är dagens låt. Så bra! Så vacker text. Så otroligt mycket bättre än den genomsnittliga amerikanska succéromanen att det är helt sjukt.

i dag har hela landet bortsett från högfjället och [2006-03-17 00:59:19.35]

en del kuststationer haft plusgrader vilket är första gången denna kalla marsmånad. I t ex Stockholm kan man notera att det är den kallaste första halvan av mars sedan 1987.

00:48

Jag freakar ur på MUSTIGA ROMANER. Jag skulle kunna ge er tusen anledningar, men jag nöjer mig med en idag: Det ständiga koketterandet med hur många fascinerande och detaljerade historier författaren i fråga sitter inne med, dessa författares behov att påvisa hur deras hjärnor är fulla av brokiga och knasiga historier som liksom bara måste ut.
Jag minns att detta störde mig när jag läste Jan Kjaerstad, att han var tvungen att sprida så mycket hintar om hur mycket HAN SKULLE KUNNA BERÄTTA hela tiden, en massa ”och då visste Jonas inte att N varit mycket sjuk som barn och att hennes föräldrar övergett henne” – och så hela historien om detta, och det störde mig så mycket, att allt till varje pris skulle bli en historia och att det togs varje chans att berätta den, så till den grad att det till och med berättades sådant som ingen visste.
Sånt här gör mig alltid irriterad. Typ ”Inte mycket är känt om M” och sen en skitlång utläggning om allt som INTE ÄR KÄNT, om vilken fascinerande person denne M var, alltid helt excentrisk med en massa skumma vanor, typ han upptäckte en helt ny sorts lunnefågel när han var ute på en av sina många långa resor runt jorden, och trots att han var en mycket betydande zoolog och upptäcktsresande hade han ändå mycket enkla vanor och tyckte till exempel om att lägga sina strumpor på elementet en stund innan han tog på sig dem på morgonen, för han tyckte det var så skönt med varma strumpor. Allt detta är INTE KÄNT om M.
Jag köper inte det där med att alla människor är en historia och berättas den inte är det som att de aldrig funnits, jag vill inte läsa alla människors historier, särskilt inte om de är fulla med charmiga detaljer. Håll era charmiga detaljer långt, långt borta från mig tack.

01:05

Jag tänkte skriva här om varför jag älskar Julia i Top Model, men sen tänkte jag att det ju kanske var bättre att göra det på Fountain, läs hemskt gärna där.

Imorgon ska jag jobba pyttelite, och skriva jättemycket. Jag har plötsligt en massa att skriva och det är helt ofattbart och strålande jätteroligt. Kyss!

här är gästboken

16:46

Aj, skoskav. Nu måste jag åka till posten dessutom. Eller ja, inte posten givetvis. Till posthörnet på en avlägsen Konsum. Jag städade hos en tant som inte verkade gilla mig först, typ eftersom jag var ny och hon tyckte det var jobbigt med en massa nya människor hela tiden, vilket jag iofs verkligen kan förstå. Jag sa att jag förstod det. Tanten frågade vad jag skulle bli när jag blir stor, lite sarkastiskt. ”Journalist!” sa jag. Det tyckte hon verkade toppen. Jag ba’ ”Jag skriver lite om litteratur och mode” och tanten ba’ ”Oj, det låter ju jätteroligt!”. Sen pratade vi om Carola. Ingen av oss tyckte om Carola. Tanten tyckte inte om Lill-Babs heller. Bättre att lyssna på P1, nåt program dit man kan ringa och tycka saker om exempelvis Anitra Steens pension. Jag hade ingen åsikt om Anitra Steens pension, men det hade tanten. Sen gjorde hon te och jag moppade hennes parkett. Det var rätt trevligt.

21:56

Man kunde köpa knoppande magnoliakvistar i en blomsteraffär och de var så sjukt vackra. Sextio kronor styck, men så fina, helt overkligt fina.

Ja, nu ska jag läsa en roman. Vi hörs.

Magnolia från förra våren.

[2006-03-16 18:53:57.847]

18:52

Himlen var fortfarande alldeles ljus när jag kom hem kl 18:30. Det betyder att det håller på att bli vår och det är bara en av många anledningar att vara glad idag.

face to face, heart to heart [2006-03-15 00:05:09.683]

00:04

Imorgon utbetalas TEXTERSÄTTNING 420 KRONOR till mitt konto. 420 kronor! Fatta peppen! Det här är vad jag behöver köpa:

Hundrakort till spårvagnen
Kontantkortspåfyllning
En låda vin (det är okej med nåt väldigt billigt)
Puder, underlagscreme, hårprodukter, deodorant, nagellack
Ipren
Nya minipåskliljor
Mat

Och det här är vad jag hoppas kunna köpa utöver de absoluta nödvändigheterna:

Svarta pumps (second hand)
Billig tröja, kanske två (helst inte second hand)
Kavaj (kanske second hand, men hellre typ Top Shop)
Svart kofta
Jeans
Vita tygskor (sådana Emmanuelle Seigner har när hon åker buss i början av ”Bitter moon”)
Pärlemorrosa nagellack
Nytt rouge (Make-Up Store, obs! Inte kompromissa och köpa nåt billigare än så)
Örhängen (pärlor)
Jättestor oljemålning som hängt på Emmaus i evigheter, föreställande nåt slags hus (lågt, vitt, vackert – kanske en ladugård) och lite avlövade popplar som det blåser i, och öppna fält och det är typ tidig vår eller sen höst och den föreställer antagligen ett skånskt landskap (vilket jag hoppas) eller kanske ett holländskt.

Wish me luck.

15:08

Jag är trött på all mat jag någonsin lagat. Hur blev det så? Jag får panik. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag kan inte komma på något roligt att göra med någon råvara över huvud taget. Jag har lagat allt tusen gånger och nu är allt äckligt.

Jag hittade en massa lappar i en väska jag inte använt på skitlänge. På baksidan av ett lönebesked från mitt marknadsundersökningsjobb har jag skrivit ”Den praktiska känslan för det vackra är i själva verket rent negativ, och består nästan uteslutande av förkastelse”. Vem har sagt det? Bourdieu? Hur då negativ? Kanske kommer det från nån av böckerna om estetik jag läste när jag för tredje gången skulle skriva min B-uppsats i konstvetenskap. Alltså ungdomar, om ni ska läsa en enda soft humaniorakurs ni inte har nån formell nytta av, läs konstvetenskap för guds skull. Ibland tänker jag att jag skulle vara helt lost i världen om jag inte hade en liten katalog med bildreferensmaterial i huvudet. Det är iofs kunskap man rätt lätt kan inhämta på egen hand, men det är ju så himla trevliga föreläsningar, bara titta på bilder, åh, jag skulle kunna läsa konstvetenskap A+B typ tre gånger till, att bara glida omkring på konstvetenskapen ett år och få fullt studiemedel är ju som en liten dröm.

15:43

Marit Bergman läste konstvetenskap med mig! Hon satt långt fram och hade färgglada kläder, och en gång räckte hon upp handen framhöll det homoerotiska i att Donatellos David har en fjäder i sin stövel som kittlar honom på insidan av låret. Åh, konstvetenskap. En gång åkte vi och kollade på Uppsala domkyrka och en massa kyrkomålningar av Albertus Pictor nånstans i Uppland under ledning av professor Jan Svanberg. Han hade på sig basker och släpade med sig en mikrofon med en liten högtalaranläggning som han arrangerade på domkyrkans trappa. En annan gång berättade han inlevelsefullt om hur han som ung man fastnat en helg i Chartres och förälskat sig i katedralen där, och beskrev målande hur han sett den från tågfönstret på långt håll, hur den tornat upp sig över sädesfälten. Jag tänker fortfarande på den där historien, jag brukade tänka på den när jag åkte söderut från Stockholm och såg tv-masten i Kolmården, den syns på långt håll, över skogen en massa mil innan man är framme i Kolmården. Kolmårdsmasten är min katedralen i Chartres.

16:32

”Give me tonight” med Shannon är dagens låt. Så bra! Alltså, är Leila K:s ”Electric” nån slags cover på den, eller har hon bara snott refrängen rakt av helt skamlöst? Chris Lowe har iallafall snott en syntsling till ”Opportunities”. Chris Lowe älskar Shannon. Jag älskar Chris Lowe.

19:17

Angående konstiga lappar och att jag är trött på all mat: På en annan lapp jag hittat står det ”bulgur, broccoli, paprika, lök, fetaost, balsamvinäger, kyckling, vitlök, grädde, sockerärter” och det låter ju jättefint, men bulgur, jag har aldrig någonsin lagat bulgur, jag måste haft värsta storslagna planerna inför den där middagen.
Nu ska jag laga mat med lax och spenat, två råvaror jag inte är riktigt lika trött på som på de flesta andra.

19:41

På en tredje lapp står det ”Gabriel Byrne, Peter Coyote, Bryan Ferry” – troligtvis ett försök att kartlägga MÄN. I love Gabriel Byrne. Han är med i så kassa filmer bara, det är så sorgligt. Gabriel Byrne förtjänar bättre än så.

19:46

Förlåt om jag skriver ointressanta grejer, jag känner att det liksom inte är nån hejd på mig idag.

19:47

Det ska bli fem plusgrader här på fredag!!!

22:14

Haha, nej alltså, jag köpte givetvis inte allt det där för 420 kronor. Jag spenderade sammanlagt 132,50, och detta på hårvårdsprodukt + mat. Shoppingen sög idag.

[2006-03-14 11:52:04.137]

11:41

Åh gud, the horror av att vakna till fem missade mobilsamtal, varav ett ville påpeka att något jag mailat inte anlänt, och sen hitta mail i min inbox från ytterligare någon som undrar varför jag inte svarar. Aaargh. Jag sov, och Spray måste dö. Känns så besvärligt bara, det cirkulerar ju uppenbarligen en Spray-adress, och så mailar folk och är helt snälla, då känns det så jävla krångligt att ba’ ”Eh ursäkta men kan vi ta det här på Hotmail istället?” typ (jag gillar verkligen Hotmail), jag avskyr när folk byter mailadresser, det är så jobbigt, jag vill inte utsätta nån för det. Och nu tänker jag att allt är Sprays fel, Sprays fel att en viss person inte svarar, Sprays fel att folk slutar höra av sig.
Jag hatar förresten när folk säger ”Åh, dagens I-landsproblem!” om saker. Ja men alltså, vi bor väl i ett I-land, förlåt då för att jag inte måste oroa mig för att brunnen i byn håller på att torka ut.

11:52

Åh gud, jag inleder allt jag skriver med ”åh gud”. Hur blev det så?

13:08

Sorry om jag verkade lite vresig nyss. ”Vresig” är ett så bra ord, vänligen hämta fram det från de bakre regionerna av era ordförråd.

[…]

13:57

Jag blir så trött på mig själv hela tiden, jag måste ta bort allt jag skrivit efter fem minuter eftersom jag har börjat hata det.

18:49

Åh gud, när det gäller killar som skriver böcker kommer jag för alltid vara nitton år och lättimponerad. Inte riktigt lika lättimponerad längre iofs, men tillräckligt för att bli alldeles varm i hjärtat av såna här dialoger:

– Skriver du en bok eller?
– En roman.
– Jaha… Är det svårt?
– Nej. Det bara… det bara rinner ner i fingrarna och ut på tangenterna. Det bara kommer liksom, går inte att kontrollera.
– Jaha…
[…]
– Hur gammal är du?
– 22
– Ja du… vänta tills du blir 25. Det är då demonerna börjar anfalla på allvar.
– Demonerna?
– Mm… det är det som jag försöker fånga i romanen.
– Vad handlar den om?
– Ja jag vill inte prata sönder den för kolsyran går liksom ur då, men… det är en generationsroman ungefär. […] Det är ju svårt att säga när den blir klar, det är ju en process… en jävligt smärtsam process.

20:42

Jag har sett på Babel. Daniel Sjölin hade en rundhalsad liten matroströja och var väldigt söt i håret. Det var en intervju med Jonathan Safran Foer. Sällan har någon gjort så många anstränga försök till smartheter i en och samma intervju. Typ ”Om vi människor hade perfekt minne skulle vi inte behöva fotografiet”. Och sen skulle man begrunda denna insikt. Varför säger inte reportern ”Men du, om man typ har varit nånstans och så vill man visa hur det såg ut där för nån som inte var med, är det inte rätt bra med fotografiet då ändå?”, istället för att bara låta honom dra sin trista liknelse om minnet som han säkert dragit tusen gånger förut. Så sjukt urvattnat. Fatta vad roligt om nån nån gång sa ”Alltså okej att du har skrivit en AMERIKANSK SUCCÉROMAN, men ärligt talat Jonathan, det där var inte speciellt smart va?”.

gästboken!

in tight blue jeans and french cut suits [2006-03-13 12:12:12.087]

11:47

Åh gud alltså, The Tiny, har ni hört The Tiny? Jag ska skriva om The Tiny. Det var The Tiny jag syftade på när jag irriterade mig på tjejer som sjunger ”uttrycksfullt”. Emelie Thorén gillar The Tiny. Hon tycker att ”man redan av omslagets utformning [kan] få en bild av hur deras musik låter. Vackert, annorlunda, drömskt och lite vingligt”. Omslaget ser ut som något av Maurice Sendak, vet ni? Han med ”Till vildingarnas ö” (featured i DN Kultur idag förresten, i samband med text om Astrid Lindgren-priset, eftersom ”Till vildingarnas ö” i all evighet är själva definitionen av Den Goda Barnboken). Åh gud vad jag avskyr The Tiny. Ord kan egentligen inte beskriva. Jag vet inte ens varför jag försöker. Jag var tvungen att sluta lyssna igår eftersom jag fick sån ångest. Tänk er att sitta i ett litet litet rum, typ 2×2 meter kanske, och det är liksom madrasserat och tapetserat med bilder ur ”Till vildingarnas ö” och på en stol mittemot sitter Karin Dreijer och berättar om sina viktiga kvinnliga förebilder (hon använder ordet ”egensinniga” flera gånger) och ibland sjunger hon duett med Ed Harcourt och varje ton och stråke får Emelie Thorén att ”känna sig omhuldad och sedd”. Alltså fattar ni? Fattar ni hur illa det är?

12:28

Någon som heter Erik Augustin Palm ger The Tiny 9/10 i Sonic. I rest my case.
Alltså, svensk musik! Det är så sjukt. Och någon från First Floor Power är inblandad i allt. I ALLT! Jag skojar inte.

13:27

Alltså okej att det är kul att ondgöra sig över typ The Sounds eller Bodies Without Organs, men de innebär ju liksom ingen direkt fara, det är ju liksom inga smakdigniteter som tycker att melodifestivalsband är viktiga och bör tas på allvar. Det är band som The Tiny som är den verkliga ondskan, det är ju när band som The Tiny hålls fram som exempel på god smak och viktig musik av personer och forum som ses som normgivande som det blir obehagligt på riktigt.

13:34

Jag kan inte riktigt släppa det här som ni märker.

17:40

Klotter i tvättstugan.

[2006-03-12 01:09:39.443]

01:49

If you’re so very entertaining, etc.

[2006-03-11 13:12:02.623]

12:52

Jag lyssnar på en skiva jag ska skriva om. Jag skriker snart. Vad är dealen med att alla tjejer måste sjunga ”uttrycksfullt” och lite knasigt? Kan vi inte glömma att Björk någonsin funnits, att Stina Nordenstam någonsin funnits, kan vi inte förbjuda Karin Dreijer med hänsyn till kommande generationer?

Ett fönster.

19:12

Det var så sjukt sjukt kallt ute på eftermiddagen. Helt insmickrande och bedrägligt soligt och lite kokett takdropp och en katt som sov i solen mot en vägg men vinden var ISKALL, gud, jag höll på riktigt på att förfrysa, jag har inte blivit varm än. Nu går jag inte ut igen förrän det är plusgrader. Det blir eventuellt på nollan på onsdag och tills dess håller jag mig inne.

[2006-03-10 14:34:32.4]

14:30

Isobel tycker att resejournalistik ska ägna sig åt att skriva om bruksorter på dekis, om områden med hög arbetslöshet och nedlagda stålverk. Seriöst, jag blir så trött. Utöver ett liten grupp Joyce Carol Oates-gillande beläst medelklass, vem vill resa till sådana ställen? Och är det framför allt till just denna lilla grupp människor resereportage bör vända sig? För att se något lockande i sådana platser krävs väl dessutom att det ligger rätt långt från ens egen verklighet – typ, man reser inte från arbetarklasstillvaro i Oxelösund till en likadan stad i USA, ”Åh kolla, här är alla arbetslösa och lite alkoholiserade och de har ett stålverk, det är precis som hemma!”.

Nu var tydligen problemet att rubrikerna sa något som inte helt stämde med innehållet, men seriöst, det är en resetidning. När det står exempelvis ”Paris” på en resetidning är det väl antagligen ett annat Paris än om det står ”Paris” på ETC.

”‘Paris’ står det på omslaget till senaste numret av tidningen RES. Fantasin rusar iväg. För i Paris finns en bit av Frankrike som sällan skildras. La cité des Muguets, Seine-Saint-Denis. Brokiga invandrartäta områden, betong. Kriminalitet. Arbetslöshet. Regissören Matheiu Kassovitzs ”La Haine” utspelar sig mot precis den sortens förorts ekonomiska och sociala skiktning.

Sen slår man upp tidningen. Och upptäcker att de åkt till Champs Elysées och Giverny – det senare ligger åtminstone en timmes bilfärd från centrala Paris.

Socialt är det ännu mer obegripligt. Från betongghetto till lekplats för de allra rikaste. Det är som att hävda att man besökt Borlänge men råkade hamna i Saltsjöbaden. Eller Båstad.”

gästboken!

don’t let your love start a war [2006-03-09 05:54:23.193]

05:46

Jag är vaken väldigt tidigt som ni märker. Jag äter frukost. Det är femton minusgrader ute. Snart ska jag gå ut. Jag har på mig tre tröjor. De är rätt fula, men ingen lär bry sig. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.

05:54

Ynk.

17:38

20 år sedan sötaste Michael Strunge dog idag.

Nu ska jag sova.

17:40

Eller, först ska jag skriva att ”Bildpistolen” är en titel som känns extremt åttiotal. Precis som ”Älskling, du är som en pistol”. Använder någon ordet pistol idag? Mer än bandet PISTOLDISCO då.
Annat som är extremt åttiotal är att rimma ”melodi” på ”fantasi” och ”symfoni”. För att inte tala om ”estrad” på ”esplanad”. På åttiotalet var allt lite snyggare. På åttiotalet fanns tex. inte Timbuktu.

17:47

Angående pistol förresten, nu har vi poporkestern Vapnet, designkollektivet Fienden och musiktidningen Ondskan. Hett namntips: Kriget. Kanske på en klubb. Eller en diktsamling av Åsa Ericsdotter.

18:06

Skunkmeddelande fem minuter efter uppdateringen ovan: ”Kriget finns.” Aha. Och, som det vänligt påpekades, Revolver finns. Eller fanns. Och Bomben, insåg jag nu. Det är nog utplockat på det här området.

vapen lämnas vänligen vid dörren

when the going gets rough [2006-03-07 12:08:00.27]

the tough get their picture in the press

12:03

Jag tänkte bara säga hej. Jag har kastat fyra försök till dagboksinlägg nu, så nu ger jag upp och åker till stan. Vi hörs.

16:19

Alltså vad är dealen med alla MÄN i fula jackor som hänger omkring i secondhandbutiker? Ibland köper de nån konstig liten möbel, men oftast glider de bara runt och stirrar och blir särskilt intresserade om man provar skor och måste komma fram och säga ”Ah, snygga..” och vill glo medan man provar. Att försöka sko-ragga på MYRORNA känns bara så jävla lågbudget. Seriöst.

En alkoholiserd man på spårvagnen försökte få mig att byta kontantkort. Han såg ut som en sliten Carl Einar Häckner och bar på en plastkasse full med Paradis-chokladaskar. Alla har varit så himla skumma idag. Tjejen som delade ut såna där brickor med nummer på vid provrummen på H&M var helt psycho och skrek ”Och hur ska jag veta att du har fyra plagg med dig ut då!?!” efter nån stackars flicka som tydligen deklarerat för slarvigt att hon medförde alla tröjor ut igen.

Nu ska jag ta mig i kragen. Tjarrå.

17:01

Jag tycker att Neil Tennant verkar skittråkig, men ändå – jag blir mer och mer övertygad om att den livsvisdom inte existerar som inte står att finna i en Pet Shop Boys-text. Eller, i såna fall är det fråga om nåt filosofiskt finlir som jag inte orkar bry mig om ändå. Jag tror seriöst att man blir en mer sympatisk människa av att lyssna på Pet Shop Boys.

Det är inne med randigt.

gästboken!

17:39

Sluta kalla saker för ”designade” så fort de ser lite cleana och minimalistiska ut är ni snälla. Typ ”Gå med i vår bokklubb så får du ett designat smyckeur!” – klart det är designat liksom, alla grejer som inte är typ träd och berg är designade: lyktstolpar, porslinshundar, mjölkpaket, tom. böckerna från Studentlitteratur, även om det är svårt att begripa.

23:11

Haha, jag trodde att jag hade fått tinnitus men det var T som lyssnade på Colleen i vardagsrummet.

you love to say her name [2006-03-05 15:43:28.01]

15:26

Det är så kallt ute. Lika kallt som när jag var i Stockholm efter nyår, då var det så många minusgrader att mina händer sprack och alla transpondrar trillade ner. Nu har jag iallafall en ordentlig vinterjacka men fortfarande inga ordentliga skor, jag avskyr ordentliga skor. Jag jobbar i skor som var ordentliga en gång, men nu är de trasiga, helt ihopsjunkna och liksom dammiga, jag har ingen mockaspray och jag känner inte för att köpa nån för att spraya mina fula jobbskor. Jag har dammsugit noggrannare än på ett år typ, jag blir helt knäckt av att ha det sunkigare hemma än hjälplösa 90-åringar, måste städa, damma, fixa, putsa. Få undan saker, skruva upp en hylla, packa in, få bort, utom synhåll. Vårsolen, som knappt är vårsol utan bara ger lite värdelöst takdropp som ändå blir istappar så fort det blir eftermiddag, gör att allt ser dammigt ut. This life-boxen är dammig och äcklig, Gilmore Girls-boxen är dammig och äcklig, Sex and the City-boxen, ”Klassiska semesterorter i Europa”, ”Nordens flora”, Olivetti-skrivmaskin, Beat Box-tolva, röda pumps, porslinsblomma, kandelaber, Rörstrand-sockerskål, diktsamling, diktsamling, femtiotalsfågel i teak. Allt är dammigt och äckligt, min goda smak är dammig och äcklig. Måste gå ut och gå nu, linda in mig i hundra tröjor och gå och köpa mjölk och tänka ut tusen bra idéer till texter som ska ge mig pengar att köpa världens billigaste jeans för. Det låter som jag gnäller nu, eller hur? Det var inte meningen, det bara kommer så naturligt. It’s in the blood stream, it’s in the liver, förlåt.

19:15

Jag har publicerat en viss text här för tredje gången och för tredje gången tagit bort den igen efter två minuter. Jag tänkte att jag skulle ta till mig det där nån skrev i min gästbok om att jag skriver så mycket om vad andra tycker och så lite om mig själv att det i längden känns opersonligt. Så jag tänkte att jag skulle spilla ut mitt hjärta lite och skriva om något som verkligen känns. Det är en text jag skrev för några månader sen, men fegade ur och plockade bort direkt efter att jag tryckt på ”spara”. Nu plockade jag bort den, lade dit den igen. Plockade bort den på nytt. Nu är den inte här som ni ser. Jag har ingen lust. Det är ingen märkvärdig text alltså. Den handlar om en person jag tyckte om en gång. Jag har ingen lust bara. Jag är så trött på att allt tycks sönder. Gee, but it’s hard, when one lowers ones guard to vultures! Allt är bara ett enda klet och jag har ingen lust att vara med så länge typ alla håller på och koketterar med värsta blasé attityden. Och ni ba’ ”Ååh så himla typiskt Therese, hon ska alltid vara så jävla dramatisk, nu är hon igång igen med det där om att KÄNNAS och VARA PÅ RIKTIGT”, åh well, kanske finns det en anledning till det då. Seriöst, vill ni veta något om mig på riktigt kan ni ju skriva ett mail eller nåt.

Artonhundratalsinteriörporr, del 1:
Gustave Léonhard de Jonghe, Idle moments

I need a bunch of clichés [2006-03-04 13:34:28.493]

13:15

Så himla jobbigt när man läst tjugo bloggar som skriver ”Skitbra Alexander Bard-intervju av Fredrik Strage i På Stan idag!” innan man ens läst intervjun. Jag blir helt anti, det känns som en läxa, -Therese, du måste läsa den där intervjun! -Nä, jag orkar inte… -Jo, du MÅSTE!, jag har problem med sånt, jag vill aldrig göra saker nån säger åt mig att göra, jag vill bara göra saker jag känner för. Dam, di-dam, di-dam, dam, di-di-deh – that’s the way that my heart goes! När jag för en månad sedan presenterade Alexander Bard som en av årets sommarpratare var det för att BWO kommer att vinna melodifestivalen, och det här är den skamlöst sexistiska anledningen till varför de måste göra det.
Jag är lite sur idag. Jag läste en krönika Linda Skugge skrivit om varför H&M är onda och den gjorde mig jättearg, men jag orkar inte skriva nåt om den. Det är Roxy Music-dagen idag, hur firar ni? Jag lyssnar på ”Oh yeah” tusen gånger på repeat. There’s a band playing on the radio! Jättebra låt. Jag ska ägna mig åt att plantera om en lökväxt nu, det är en renande process så länge man lyckas låta bli att tänka på exempelvis någon som skriver i en kvällstidning medan man gör det.

16:57

Rolig lapp som sitter i min port (man kan klicka så blir den stor):

17:13

Den exakta anledningen till att jag inte orkade kommentera elitlistan och inte orkar kommentera ovan nämnda Linda Skugge-krönika.

and then my heart with pleasure fills! [2006-03-03 12:33:29.593]

12:26

Kära dagbok, nu har jag jobbat och kommit hem igen, jag är så jävla effektiv så ni fattar inte. Jag brukar ju nyss ha vaknat så här dags. Nu dricker jag kaffe och väntar på att min lunch (har redan ätit frukost + förmiddagsfrukt) ska bli varm och sen ska jag till stan och dricka mer kaffe med litterära unga män. Måste leta efter en blomstercheck jag ska ha nånstans, jag vill köpa påskliljor eller tulpaner eller båda delarna, det är helt sjukt kallt ute. Våren är två veckor försenad, jag fattar inte det där, när är det vår egentligen? Det är nåt med temperaturen va? Typ över nollan fem nätter i rad eller nåt? Jag orkar inte googla. Det är typ istid här. Idag var jag vaken innan DN hade kommit. Måste läsa DN nu också. Måste skriva ut en räkning. Måste tänka ut en massa bra idéer. Måste ta på mig en varmare tröja.

19:35

Jag har köpt en kruka med minipåskliljor. Glädjen över dessa uppvägde tom. ågesten som infann sig när jag bläddrade i Rodeo. Ni måste köpa minipåskliljor! Instant glädje och skönhet för femton ynka kronor, I dare you att hitta nåt som slår det.

20:25

Bildkavalkad!

Dante Gabriel Rossetti: Aurea Catena

Morrissey!

Simeon Solomon: A Roman Youth

[2006-03-02 20:42:40.697]

20:28

Mitt jobb går ut över mitt bloggande. Nästa vecka ska jag vara lite ledig och sitta och hänga vid datorn med en kopp kaffe hela dagen sådär som jag brukar, ah. Jag gjorde Stig Larsson-kaffe idag (varm röd mjölk + frystorkat snabbkaffe) för det var så kallt och snöigt ute och det var helt lovely. Mycket bättre än varm choklad, mycket bättre än blaskig café-latte också.
Städade hos en tant idag som hade en så fantastiskt vacker målning i vardagsrummet, en tjusig fyrtiotalsdam i snäv svart kjol och röd jumper (ja!, ”jumper”!, seriöst, vi måste börja använda ordet jumper igen – jag ska bli en sk. ”jumper-flicka”, tror jag, som Harriet Andersson (här skulle jag lagt in en bild på henne, men hon är på väg att ta av sig sin jumper på varenda bild Google hittar)) – well, flickan på målningen var så fin iallafall, och satt med gracilt korslagda ben vid ett bord med ett stilleben med gula frukter och jag antecknade konstnärens namn och gick hem och Googlade och han är representerad både på Nationalmuseum och Moderna, fatta, det är som en liten gallerirunda när man städar hos nån med schysst konst, helt strålande. När jag blir rik ska jag också ha bra konst i mitt vardagsrum.

Nu ska jag äta dagens andra färdigrätt. Kyss!

gästboken!

and heaven knows etc etc etc [2006-03-01 21:21:44.257]

21:14

Jag har varit på födelsedagsmiddag och alla (typ 60+-människor) ba’ ”Therese, så du är färdig med dina studier nu?” och jag ba’ ”Eh nä, inte egentligen… alltså, jag har ju ingen examen eller så…” och de ba’ ”Oj nähä, det trodde vi ju, jaha, så du är inte BIBLIOTEKARIE nu?” och jag ba’ ”Nä alltså, jag har ändrat mig ungefär sjutton tusen gånger sen vi sågs senast. Jag kanske ska bli KULTURVETARE nån gång, men det är typ i Stockholm” och de ba’ ”Ja oj, och kultur… det är väl sånt de skär ner på först på alla företag..?” och jag ba’ ”Ja antagligen, skitdum utbildning…” och de ba’ ”Ja inte för att vi riktigt vet vad det är, men kultur… ja… så, vad gör du nu…?” och jag ba’ ”Jag jobbar extra inom hemtjänsten..” (med tystare röst:) ”…och skriver lite…” och de ba’ ”Jaha, i HEMTJÄNSTEN, ja, det är ju många tjejer som hamnar där, där behövs det ju alltid folk” och jag ba’ ”FDSFDKJFDAKJFDSAJFDJGF!!!! Jag SKRIVER alltså, det är det jag GÖR, det är det jag SKA GÖRA, kolla, krönika bildbyline recension mediakändisar i min inbox!!!!”. Fast det sista sa jag inte alltså, jag lät maten tysta munnen och sen gick jag hem och BLOGGADE.

21:25

Om DET PREGNANTA OCH LYHÖRDA SPRÅKET: ”Pregnant” betyder att författaren försöker vara lite mystisk och bara säger ”det nödvändigaste”, typ på ett lite efterblivet sätt (”En man ser på mig. Jag ser på en man”) och ”lyhört” betyder en massa iakttagelser som får författaren att verka speciell och utrustad med en exceptionell perceptionsförmåga, typ observationer om till synes banala saker som man misstänker är tänkta att hysa en djupare innebörd (fast man inte fattar vad), eller att författaren fångat nyanserna i ett samtal, tex. mellan en man och en kvinna som har lite svårt att kommunicera och liksom TALAR OM VARANDRA.
Mannen i fråga bor av någon anledning i en grotta med en hund. Kvinnan är svekfull. Hon bor kvar i stan. En gång ville jag skriva exakt så. En gång skrev jag exakt så. Nu vet jag inte längre hur jag vill skriva. Därför skriver jag inte. Skitdumt är det.

[2006-02-28 00:08:01.807]

00:07

Sorry om jag är tjatig:

Site Meter //

11:27

Hahahahaaa! I’m from Barcelona!!! Gud, jag dör.

18:23

Nu ska jag läsa en bok med ETT PREGNANT OCH LYHÖRT SPRÅK. Det är en hund på omslaget. Ett stycke i boken (sid. 49) går såhär:

Jag har stannat upp vid fontänen. En man ser på mig. Jag ser på en man. Världen finns överallt, men var finns vi?

Detta gör mig mycket skeptisk.

18:45

Ni noterade det snygga blockcitatet va?

gästboken!

you’ll always find me in the kitchen at parties [2006-02-27 22:54:52.08]

22:36

Jag är så trött att jag nästan svimmar. Jag måste göra en massa grejer. Skriva. Killen utan hand-recensionen. Svara på meddelanden. FÖRLÅT OM JAG INTE SVARAR PÅ ERA MEDDELANDEN! Jag ska göra det imorgon. Jag har jobbat och gått och gått och städat och tvättat jätteduktigt. Vi städade hos en man som hade en trave Connaisseur på sitt arbetsbord. Min arbetskamrat rev ner en lampa när hon dammade, den ramlade i golvet och gick sönder och mannen som ägde den ba’ ”Den var inte dyr, det är ingen fara!”. Höhö. Klart att den var dyr. Jag har sett ”It’s always sunny in Philadelphia”, åh vad jag äcklas av att skriva om tv-serier, gud, hela grejen är så obehaglig. Den sög ju i vilket fall. Eller, jag blir ju förvirrad när varenda ny sitcom hypas bara för att den är NY, för att alla nya tv-serier är bra tills Kjell Häglund har bevisat motsatsen. Det är så tråkigt med tv-serier. Det enda som är kul är första säsongen ”Gilmore girls” på dvd. Lorelai Gilmore, c’est moi! Rorys stilige lärare lånade ut På spaning till henne. Ååh. Jobbigt med tv-bloggar. Jobbigt med bloggar. Alltså, jag tror inte att särskilt många plankar andra, jag tror bara att det blir mer och mer omöjligt att tänka en enda originell tanke. Eller, kanske inte svårare än förut att just tänka den iofs, men svårare att hävda upphovsrätt på den eftersom chansen/risken är rätt stor att nån annan redan skrivit ner den. Nu för tiden skrivs allt ner direkt. Nu måste man formulera sina icke-originella tankar väldigt snabbt. Snabbast vinner. Känner ni BLOGGHETSEN? Känner ni den FLÅSA ER I NACKEN? SOM ETT KOPPEL HUNDAR? Det skrev jag i en dikt en gång. Skitlänge sen jag skrev en dikt nu. Typ i augusti. Den handlade om september. Månaden, inte artisten. Månader är det sexigaste jag vet. Idag tänkte jag att mars måste vara den osexigaste av alla månader. Har något roligt någonsin hänt i mars? Alltså, mars är ju helt värdelös. Det kommer ju vara skitkallt hela mars också, typ SNÖRIKASTE VINTERN EVER i Göteborg, ”en så strålande fin Göteborgsvinter har vi inte haft på många många år!” säger de GLATT, det var typ tio minus i morse, mitt hår torkar aldrig. Dumt att gå ut med vått hår i tio minusgrader. Jag blir förkyld. Alltså seriöst, jag känner det komma. Halsont, matthet. Jag måste läsa en bok nån gång. Säg vilken. Snälla.

boktips?
inget skräp nu tack

22:57

Alltså, seriöst inget skräp. Och inte Paul Auster eller den där boken om en pojke och en tiger i en liten båt, inte Monika Fagerholm eller nåt av en ryss, inget som är för tjockt, inget skrivet på 1990-talet av en svensk tjej med sorgsen blick, inte Fredrik Strages bok om fans, inte nåt av Daniel Sjölin eller någon som debuterat på 2000-talet över huvud taget, inte ”Alla vilda” av Birgitta Stenberg, inte Erlend Loe, inte nåt av nån nu levade person som har/har haft/kommer att få en krönika i en tidning. Gärna poesi. Kanske av nån som är död och bodde i ett annat land. Inget konstigt land bara. Frankrike kanske. Tack på förhand.

23:08

Nu ser jag framför mig hur ni hoppar upp och ner av glädje över att kunna skriva ”Men Therese!!!, tycker du att det där är SKRÄP?!?!? Det var väl väldigt EITISTISKT av dig!!!” i min gästbok, men det står faktiskt ”och” emellan. Inget skräp. Och inte Paul Auster, etc. Lugna ner er.

[2006-02-26 14:02:01.063]

13:57

Nu har jag fått en skiva med en sångare som sedan födseln saknar en högerhand. I höstas var det nån kille som haft en ovanlig blodsjukdom eller nåt. Alltså, jag tycker det är så himla osmakligt att skriva såna saker i pressreleaser. Vad ska jag göra med den informationen? Nu får ni skärpa er.

it was almost May [2006-02-25 17:43:02.433]

17:33

I natt drömde jag att det var sommar och att jag satt på en balkong på ett chartersemesterhotell och det var en grön- och vitrandig markis ovanför som skuggade och jag lyssnade på Milkys ”Be my world” som Pet Shop Boys hade gjort en jättejättebra remix av. Jag tror inte att det hände nåt särskilt, jag bara satt där och lyssnade. Möjligtvis drack jag ett glas apelsinjuice. Det var en jättebra dröm.

17:41

darlings!

dim the lights, you can guess the rest [2006-02-24 02:11:44.593]

19:40

Jag skulle gnälla lite, men sen kom jag på att det kanske var lämpligare att göra det här.
Nu ska jag dricka vin och laga mat. Det blir toppen.

19:41

Jag ska bara göra en topp tre-lista över låtar med motorljud i först:

1. Roxy Music – Love is the drug
2. Visage – Pleasure boys
3. Shangri-Las – Leader of the pack

Det var iofs de enda jag kom på. Och Superheroes ”Cool girl”, men den hade ju varit lite pinsam.

Hejdå.

19:48

Jag vet att jag kan ha skrivit om det här förut, men jag tycker det är så fint med The Sounds Roxy Music-blinkning i Rock ‘n roll – i Love is the drug sjunger Bryan Ferry ”Jump up, bubble up, what’s in store?/love is the drug and I need to score” och The Sounds sjunger ”Jump up, bubble up, what’s in store?/Bryan looked for love, but I want more”.
Alltså, jag har en soft spot för svenska Tracks-band. Jag säger bara MELODY CLUB!!! Jag är ensam om att heja på The Sounds. Åtminstone en av killarna i The Sounds är skitsnygg. Jag är bara rädd för The Tough Alliance-killar.
Haha, The Tough Alliance om att Mattias Wachtmeister bett dem plocka bort fatwan mot The Sounds från hemsidan: ”Of course, it’s darklords in suits as Mattias, not marionettes like The Sounds, who are the real forces of evil in this world. People who work actively to manipulate and defile the art. People who work actively to maintain the spectacle”. Haha, Tough Alliance har läst Guy Debord och gör ett statement.
På tal om Guy Debord: typ hösten 2001 brukade jag prata med Dennis Lyxzén här på Skunk. Jag funderade på att delge er ett utdrag av våra meningslösa konversationer, men sen tänkte jag att det kanske är olagligt eller nåt. Det enda vi nånsin sa var typ ”hej, är du online?”. Och typ tre timmar senare: ”oj, nej det var jag visst inte.. är du online nu?” och möjligtvis ”har du läst nåt kul?”. Jag hade aldrig hört talas om nåt av det han hade läst iallafall.

ett jättelångt dagboksinlägg [2006-02-23 00:46:40.887]

som inte handlar ett dugg om mailinglistor

00:38

Eftersom jag pga dålig ekonomi sällan rör mig utanför Nordstans varuhus nu för tiden (med fåtaliga avvikelser tvärs över Brunnsparken för att hänga lite på Top Shop) missar jag alla gratispublikationer som bara distribueras i fräckare kvarter, typ runt Järntorget. Jag hängde där lite idag och hittade, typ en månad efter alla andra (alltså sorry om ni redan läst tusen blogginlägg om det här, ni får gärna strunta i den här texten då) första numret av Odd at Large. Jag fattar ingenting av den. Den är tryckt på tre olika sorters papper. Det är inte just det jag inte fattar alltså (eller jo, jag fattar iofs inte riktigt hur detta finansieras), det är typ allt annat. Mest det hopplöst förvirrade ESTETISKA MANIFEST som tydligen ska vara tidningens ryggrad. Alltså, det är kanske det konstigaste jag läst. Först handlar det om att festa på Stureplan, sen är det nån slags recap av nittiotalet (”Andres Lokko sa att inte ens risotto gäller”) – typ exakt samma observationer som Fredrik Strage gjorde i DN:s nittiotalsspecial i somras eller när det var. Sen ska detta knytas ihop med nån tes om att det är REGIMSKIFTE nu och det finns inget högt och lågt längre, och det är minsann inte bara nåt postmodernistiskt trams utan nåt helt annat (eh?).

Odd at Large vill lansera begreppet SKARPKULTUR, som utgörs av summan av den BRA kulturen, oavsett om det är hip hop eller opera. Detta resoneras fram med hjälp av exempelvis följande iakttagelse: ”medan finkultur kan vara enbart en vacker dikt om månen måste populärkulturen säga något om samtiden” (för att tas på allvar av ”den finkulturella världen”, min anm.).
Alltså, jag undrar ju vad det är för slags finkultur Odd at Large-redaktionen tagit del av för att bilda sig den uppfattningen. Finkultur har väl inte varit ”enbart vacker” på typ hundra år (Picasso målade ”Flickorna i Avignon” 1907, och visa mig gärna den där ”finkulturella” dikten som enbart är ”en vacker dikt om månen” och som läses och uppskattas av de tongivande på det ”fina” samtida litterära fältet). Om det är NÅGOT som utmärker dagens finkultur är det väl just att den till varje pris försöker säga något om samtiden – det är ju precis den typen av konst som gång på gång kramas ihjäl av borgerligheten med den fina smaken.

Det är jättekonstigt att Odd at Large känner nåt slags behov av att positionera sig mot kultursides-finkultur. Extra konstigt blir det när redaktionen ska förklara vad som är just ”skarpkultur”: Strindberg är bra men Dan Brown är det inte, Antony and the Johnsons-Antony är bra, Crazy frog är det inte. Eh okej. Tur att detta gjordes klart. Sen blir det ännu lite konstigare när Suzanne Osten och Horace Engdahl tydligen är bra – allt Odd at Large gillar är skittråkig twentysomethingmedelklass-med-koll-gone-några-humaniorauniversitetskurser-kultur. ”Är du finkulturell? Nej, jag betraktar mig snarare som skarpkulturell” tycker Odd at Large att man ska säga. Och gilla Stina Nordenstam, Dolly Parton och R Kelly. Eh, regimskifte? Förklara för mig, snälla förklara. Jag fattar ingenting. Jag tycker bara att Odd at Large har väldigt dålig smak. Och det är inte som att det där regimskiftet tas i bruk i tidningen – den är upplagd precis som Rodeo och innehåller en intervju med Tiga, lite mode, en artikel om den metrosexuelle mannens badrumsskåp och en text om färgen blått av Jonas Hassen Khemiri. ”Vart tog Strindberg vägen då?” är en fråga som känns högst motiverad att ställa. Jag fattar inte. Jag fattar verkligen ingenting.

13:05

Jag pratar i telefon med min mamma. Hon använder uttrycket ”kaffe latte-färgad”. Weird. Det är bokrea nu va? Kul för er. Jag var lite pepp på På spaning-boxen, mest för lådan den kom i. Jag tänkte att det vore roligt att förvara helt andra saker än böcker i en Proust-låda. Typ smink. Jag har fått ett kuvert från CSN som jag inte vågar öppna. Jag måste ringa till min optiker men jag törs inte för de kommer att gnälla över att behöva skicka linser till mig. Jag måste skriva nu.

13:29

Alltså, vet ni hur lite 400 tecken är? Helt sjukt lite. Helt omöjligt att säga nåt vettigt på 400 tecken om man som jag har en faiblesse för elaborerade meningar med krångliga adjektiv och många inskjutna bisatser. Jag behöver ju de där orden för att kunna uttrycka mig exakt, hjälp! Jag hinner bara skriva inledningen så är det typ 436 tecken. Jag slår vad om att det här är 400 tecken nu.
Well, 392.
Alltså fatta. Så himla jobbigt.

16:49

gästboken

[2006-02-22 01:07:00.407]

10:48

Alla säger TACK MEN NEJ TACK. WTF!, det är en ÄRA! Fatta! Jag blir ledsen på riktigt nu.

10:50

– Till skillnad från ledsen på låtsas då, eller vad?
– Mm, jag vet, jag borde lägga av med att skriva så där.

but for now we are young, let us lay in the sun [2006-02-21 00:03:59.97]

00:01

När man uppdaterar klockan 00:00 freakar Skunk ur helt. Jag skulle lägga till en rubrik bara ju. Den här rubriken skulle varit över det jag skrev innan midnatt här nedanför. Sånt här trams får mig att tänka att en sån där blogg kanske vore nice ändå.

00:04

Det är Neutral Milk Hotels ”In the aeroplane over the sea”, och den känns som littvet A och buss till Linköping i snöslask och cognacsfärgad skinnjacka och en liten portmonä jag fått av B med mönster av jungfru Maria mot lila hologrambakgrund som imponerade på mina kurskamrater. Regression är så våren 2006 så ni fattar inte.

00:27

Jag lyssnar alltså inte på Neutral Milk Hotel i vanliga fall.

12:32

Fascinerande att BLOGGSFÄREN är så monumentalt ointresserad av idrott. Ingen skriver om OS, alla skriver om en tv-krönika.
Korrigering: Fascinerande att BLOGGSFÄREN är så monumentalt ointresserad av omvärlden.

Det här är så bra! Om svensk medelklass: ”De är ju så jävla ologiska! Marimekkotyger och glas får kosta hur mycket som helst, men bilen ska helst vara klar för skrot liksom TV’n.” Det där ÄR verkligen så sjukt typiskt medelklass, det eviga koketterandet med den dåliga tv:n. Jag tog upp det med T, som upplyste mig om hur det var på journalisthögskolan: ”De hade bostadsrätter i Masthugget och ändå värdelösa jävla tv-apparater”. Ja exakt. Vacker bostad, kass tv. Inget är mer medelklass! Inget!

12:44

Och BLOGGSFÄREN ba’ ”Hallå, vi är JÄTTEINTRESSERADE av omvärlden!!!”. Ja ja whatever.

19:46

Jag är så frusen hela tiden, nu värmde jag en kopp överbliven romglögg i ett försök att sluta frysa. Tror det funkar. Nu vore ett toppentillfälle att gilla whisky, jag vill verkligen gilla whisky. Det är så snyggt. Min romglögg har iallafall rätt färg.

Jag har köpt turkosa sandaletter! Skitsnygga! Jag kan inte fota för jag har inga batterier i kameran och inte råd att köpa nya. De är lite slitna på själva remmarna man knäpper dem med bara. Nån gång måste jag skaffa mig en bra skomakare som kan fixa allt. En sån man rekommenderar för sina vänner och som man småpratar lite med. Åh, det vore toppen.

and count every beautiful thing we can see

[2006-02-20 00:02:00.07]

00:00

Bra händer, del 2: Anthony van Dyck

23:27

De bor i så vackra lägenheter nästan alla. Eller fascinerande iallafall – en man bor i ett område som är det närmaste gated community jag någonsin sett, helt nybyggt. När man ska ringa för att komma in genom porten letar man fram hans namn med hjälp av piltangenter och en liten display. Sen kan han se vem det är som ringer eftersom det sitter en Big brother-kamera ovanför porttelefonen. I trappuppgången, där det brukar sitta en anslagstavla i vanliga hus, sitter det en platt tv-skärm i stället. På den rullar texten ”Det är förbjudet att parkera cyklar i trapphuset!”. Allt är gjort av matt aluminium och glasbetong och verkar mycket lättstädat.
De flesta bor i gamla lägenheter som är fantastiska även om man lätt missar att de är fantastiska eftersom det luktar instängt och är fullt med trasmattor och sockerskålar som saknar ett öra och strumpbyxor och konstiga små byttor och plastblommor. Men de har vackra saker också, de har en fantastisk turkos jugendvas där en naken kvinnas i relief har långt böljande hår som blir till vågor, en blekrosa brokadtapet som blänker som vore den gjord av siden och smakfulla femtiotalsmöbler som designintresserade medelklasspar i trettioårsåldern skulle döda för – sällan har jag sett så mycket smakfulla femtiotalsmöbler. Där står de och väntar på att deras innehavare ska bli ännu lite mer förvirrade så att en flytt till slut blir nödvändig – och sen kan teakborden hamna på Myrorna och så småningom i en bostadsrätt i Linnéstan. The circle of life of teakbord.

Jag skulle skriva en så bra recension om jag fick lite fler tecken. Jag vill ju typ för första gången någonsin driva en tes. Om det orättvisa i att om man spelar syntpop, poserar i randig tröja och säger ”Vi älskar åttiotalet!” får man spela på sunkiga indieklubbar och kanske nåt kårhus, men om man spelar exakt samma syntpop fast inte nämner åttiotalet utan är lite mer svävande och arty och kisar mot vårsolen på en gata på Söder på pressbilderna och har på sig en jacka av nån up and coming svensk designer så får man genast reportage i SvD och DN och kallas ”bästa electropopen sen Kraftwerk”.
Words could not begin to describe, etc.

it’s a shame we can not act [2006-02-19 02:23:32.963]

02:21

Ny bildserie! ”Bra händer”, del 1:

Niels Jensen

16:08

[borttaget gnäll]

gästbok, för diskussion av litteraturkritik,
skor och Sophia Lorens byst

[2006-02-18 13:34:22.167]

13:32

Det luktar jättemycket klor om vattnet här idag.

16:21

Sms från min syster: ”Vi måste diskutera vårmodet”. Det måste vi faktiskt. Jag skulle gärna se ut så här i sommar:

Måste jobba lite på det bara. Men pumpsen har jag.

where the loser removes one item of clothing [2006-02-17 18:42:36.453]

17:40

Modeblogg: Vackraste tjejen ever var på spårvagnen, värsta grekiska profilen, helt rak näsa. Och såndär designskole/åttiotals-lightstil som gör mig våldsamt avundsjuk eftersom jag aldrig fixar den. Ni vet, typ hundtandsmönstrad kort jacka av kavajmodell, oftast med nån festlig detalj, typ assymeterisk knäppning eller överdimensionerade knappar. Och till den mycket smala jeans, vintagestövlar, kul handväska (fejk-Chanel med guldkedja – på våren antagligen röd vintageväska med matchande röda pumps). Problemet är att jag tror att jag ska komma över det där stilpaketet second hand, men den där jackan har jag letat efter i fyra år nu och fortfarande inte hittat. Det spösnöade ute, jag köpte bruna pumps för trettio kronor och de är lite för små och en gång läste jag att man kan få skor gjorda av skinn att töja sig genom att går runt med blöta strumpor i dem, så nu testar jag. Tro mig när jag säger att det inte är särskilt behagligt.

18:46

Det funkar nog lite iallafall. Eller så har mina fötter domnat bort. Kan vara så. Pumps ska inte vara bekväma, säg att det är så. Man ska plågas lite, och sen när man tar av sig dem ska man säga ”Aah” och vicka lite med tårna, som min mamma gjorde när jag var liten och hon alltid hade pumps med vansinnigt höga klackar. Min mamma har alltid haft väldigt snygga skor. Jag minns särskilt de vita sandaletterna hon bar när jag var fem år och vi var på utflykt med kyrkans barntimmar på Esterön (=ö i Bråviken som tydligen stått modell för Atterboms ”Lycksalighetens ö” vilket är helt och hållet obegripligt med tanke på att den endast hyser granar, snårskog, lera, mygg och en ful liten stugby) och min mammas outfit skilde sig radikalt från medeklassmammornas gummistövlar och Kånken-ryggsäckar, de syrénlila pumpsen hon bar till en dräkt i exakt samma färg när min gammelmorfar fyllde 100 år, samt de cerisa pumpsen med veckat skinn på ovansidan, som färgade hennes fötter rosa, bars med matchande runda plastclips och i mina ögon fick henne att framstå som extremt sofistikerad (detta var på åttiotalet).

”Jag bor i ett lusthus ovanpå spetsen av ett högt marmorberg,
på tre sidor omgiven av hav, med de rikaste utsikter åt öar,
fjärdar, seglande skepp, tornen i Norrköping på långt avstånd o. s. v.”

19:24

Ja, och givetvis de knähöga vita lackstövlarna min mamma bar ihop med rosa minikjol och pandamakeup när hon stod och fiskade torsk (ja, som i fisken torsk, lat: Gadus morhua) på en klippa i Nordnorge. Fast det har jag bara sett på kort, det var innan jag föddes, när min pappa fortfarande såg ut som femte medlemmen i The Kinks. Mina föräldrar var skitsnygga.
Och alla män jag städar hos nu var helt mindblowing jättesnygga när de var unga! Jag går omkring och kollar på deras foton i vardagsrummen och alla såg ut som Josh Hartnett i ”Pearl Harbour”, det är mycket fascinerande.

[2006-02-16 21:02:03.57]

20:48

Jag har jobbat jätteduktigt, jag fattar inte hur folk orkar, 40 timmars arbetsvecka är helt sjukt. Okej om man sitter och softar på ett kontor, men åtta timmar om dagen i hemtjänsten; bära kassar uppför trappor, dammsuga, moppa golv, bära tvättkorg, hämta grejer – röra sig hela tiden, gå från servicehem till lägenhet till annan lägenhet uppför trappa nedför trappa, jag blir helt slut. Jag är i rörelse hela dagarna. När jag kommer hem somnar jag i soffan utan att ta bort sminket eller ut linserna och vaknar och känner mig liksom klibbig och känner hur det sticker i fötterna. Idag hade vi handlat åt en liten tant och hon var ute och gick med sin rollator när vi kom, och mina arbetskamrater ba’ ”Therese, du kan väl följa med henne upp?” och så gick vi långsamt långsamt till hissen och väntade på den jättelänge och hon var alldeles tyst och jag kan inte småprata så vi stod där i hissen helt tysta och hon liksom log och tittade på mitt hår, och sen sträckte hon mig sin nyckel, fortfarande utan att säga nånting, och jag öppnade dörren och hjälpte henne in och började packa in maten i hennes kylskåp och då liksom dunsade det till ute i hallen och hon hade ramlat och låg där på rygg och det var jätteotäckt, och hon sa fortfarande ingenting, bara nickade lite när jag frågade om hon var okej, och jag hjälpte henne upp, lyfte henne, hon var så liten, hon vägde nästan ingenting. Och jag sa ”Hur gick det!? Hur mår du?!”, hon log lite, gick ut i vardagsrummet. Jag stoppade in hennes pålägg i kylskåpet, helt skakad, sa ”Hon ramlade i hallen!!!” när jag kom ner till mina arbetskamrater, och de ba’ ”Du, hon ramlar flera gånger om dagen, ta det lugnt. Hon är van.”

21:08

Jag ska läsa nåt av Stina Aronson. Typ boken det skrivs om i Expressen idag (även om formuleringen ”En kultbok bland kvinnliga litteraturstudenter på Södertörns högskola” kan vara de mest offputting på mycket länge). Året innan skrev hon under pesudonymen Sara Sand diktsamlingen ”Tolv hav” (tidigare bildbloggad här som vinterns bästa femkronorsdiktsamling) – full av rader av typen ”Ta hit din piska, brännmärk mig. Jag har fört dig bakom ljuset”, och bästa bästa ”DU FAMNADE MIG/OCH JAG LÅG I SALIGHET VID DIN SIDA/DU DÖDADE MIG/OCH JAG LÅG I SALIGHET BLAND DE DÖDA”, den borde ni sticka och låna, den är toppen.

bending the rules of a late night card game [2006-02-14 00:09:12.393]

00:07

Per Hagman, Rickard Engfors och en jättestor kanin.

14:17

Alltså, vad är det med litteraturkritiken, vad är det som händer? Det blir på riktigt bara värre och värre. Först det samstämmiga snömoset om Joar Tibergs ”Mellanben”, och nu Johannes Heldéns två parallellutgivna diktsamlingar om vilka recensionerna är fullständigt vettlösa, det värsta trams jag läst i en tidning, helt obegripligt. Vad är dealen? Vad håller ni på med? Jag frågar för att jag vill veta. Snälla skriv och berätta. Ni får vara anonyma. Som hos Linda Skugge. Hur blev det såhär?
Det är min fasta övertygelse att det går att skriva om poesi som det skrivs om popmusik, med samma passion och tro på poesin som något som är PÅ LIV OCH DÖD, något som KÄNNS och GÖR SKILLNAD. Hallå, HALLÅ!, kan ni ärligt säga att Johannes Heldén gör något av det? Ni måste förklara varför i så fall. Eller tycker ni inte att han gör något av det där?, varför skriver ni inte det då? Varför sitter ni och nickar och hummar och kliar er i skägget och är lite ljummet NÖJDA? Jag vet inte vilket som är värst.
Kan ni snälla lägga av med att skriva en massa trams om det raffinerade i att förståelse inte är målet, kan ni sluta få det att låta som att ni nått nån slags högre insikt och nivå, som att det är något FINARE, som att ni minsann är ena riktiga finsmakare när ni uppskattar vad det nu är ni uppskattar, den fräcka idén, ”utforskandet av språkets mekaniska sida”, TANKEN, SMARTHETEN, whatever. Har ni levt en dag i verkligheten?, har ni KÄNT något? Alltså på riktigt. Kärlek, typ? Mer än i teorin? Hur kan ni då gång på gång ställa så låga krav på poesin?, jag fattar inte. Jag börjar gråta nu. Varför sökte ni er till poesin över huvud taget? För att ni hade ett trängade behov av att ta del av ”utforskandet av språkets sumpmarker”? Grattis i såna fall. En gång när jag undrade vad jag höll på med egentligen fick jag rådet att gå tillbaka till de där texterna som skakade om mig för första gången, de där livsavgörande texterna, de som ändrade allt. Har ni ens sådana texter? Texter om vilka ni inte tänker ”hmm ja, det här var minsann intressant…” utan ”ÅH GUD, JAG DÖR!!!”. Har ni glömt bort dem? Kan ni inte leta upp dem, leta er tillbaka, utgå från dem? Och sluta NÖJA ER, på riktigt, sluta vara så fega, sluta skriva er fria från att ha en åsikt genom att vara lika obegripliga som poesin ni skriver om. Kan ni inte TYCKA NÅT nån gång, kan ni inte skriva som det är, ”JAG KAN INTE FÖR MITT LIV SE VAD FÖR GOTT SOM SKULLE KUNNA KOMMA UR DEN HÄR DIKTSAMLINGENS EXISTENS”, kan ni inte skriva ”okej, NÅGOT ÄR RUTTET HÄR, detta har pågått länge nog, det här är bara kulisser, trams, skval, nu får nån faktiskt ta och skriva nåt med SUBSTANS”. Nästa som använder ordet ”språkterräng” eller ”ordlandskap” måste dö, jag menar allvar, det räcker nu. Jag fixar inte mer. Jag ska gå i landsflykt.

gästboken

[2006-02-13 12:17:55.017]

12:07

Det är så äckligt med vitt formbröd. Det möglar fortare än nåt annat i hela världen. Det börjar mögla så fort man tittar bort. Seriöst. Vitt formbröd är tvåtusentalets ultimata vanitassymbol. Tillsätter de inte konserveringsmedel eller nåt? Är det farligt med konserveringsmedel? Jag fattar inte grejen med ”UTAN KONSVERVERINGSMEDEL!” på typ ketchup och sylt. I love konserveringsmedel. När vitt formbröd legat i sin påse i några timmar och man öppnar påsen är det alltid helt varmt i den och brödet är varmt och liksom lite fuktigt, det blir som ett växthus i formbrödspåsar. Det sätts igång jäsprocesser så fort det kommer ut ur ugnen. Jag slår vad om att man skulle kunna se möglet börja växa om man bara hade lite tålamod. Jag har tålamod. Jag tycker tex. om att följa processen medan min dator defragmenteras. Jag är mycket lättroad.

Fåfänglighet! Förgänglighet! Formfranska!

gästbok!

12:17

Jag befinner mig i ett träsk av recensionsex med artister som beskrivs på följande sätt: ”H har tidigare turnerat med Loosegoats”, ”M ingick förut som en av musikerna bakom David and the Citizens”, ”En gång fick L bära Kristoffer Åströms förstärkare” och nu senast ”T har varit Nicolai Dungers gitarrist”. Det är typ bottenskrapet av den svenska gitarrbaserade Sonic-prefererade och ointressantaste tänkbara killmusiken som av obegripliga anledningar skickas till mig gång på gång. Hela den där scenen är så fullständigt utanför mina referensramar att jag tvingas hänfalla åt spekulationer i hur artisterna ifråga kan tänkas inreda sina lägenheter.
Ville bara gnälla lite. Jag ska gå ut nu. Det är dimma. Lovely.

13:17

Att ”recensionsex” kan läsas ”recension-sex” blir helt sjukt obehagligt i sammanhanget ovan.

19:17

Eftersom jag blivit helt indoktrinerad av alla modebloggar jag hänger runt på har jag köpt ett rött resårskärp med mässingsspänne. Han som tog betalt för det verkade tro att jag försökte lura honom på nåt sätt, typ lura till mig en exklusiv bit resår till underpris.
Man i kassan: -Vad är det här?
Jag: -Eh, ett skärp.
Man i kassan (betraktar det skeptiskt): -Ja, det är tio kronor för alla skärp… så, tio kronor då…
(Jag betalar.)
Man i kassan: -Ha det så kul med ditt skärp nu då.

[2006-02-12 00:58:05.273]

00:52

Min dator är så himla fin just nu att jag blir alldeles lycklig.

[2006-02-11 13:54:09.667]

13:33

Jag orkar inte med mig själv. Jag orkar inte tycka saker. Jag orkar inte läsa saker nån annan tycker. Inga tidningar, tidskrifter, bloggar. Särskilt inte bloggar. Jag ska bara tänka på åsiktskyska saker idag. Växter exempelvis. Jag ska läsa alla tio band av Nordens flora. Topp tre växter med luddiga fröställningar: Ängsull, harklöver, kavdeldun. Annars är jag inne på ärtliknande växter idag, med snirkliga skott och små fröskidor, eller för all del allt som slingrar sig. Åkervinda. I love åkervinda. Åkervinda har mycket lite med media att göra.

one beat away from becoming elevator music [2006-02-10 12:54:39.69]

12:54

Aftonbladets Ronnie Sandahl är av den radikala åsikten att det är förkastligt med småsinthet, avundsjuka, kreddängslan och stakettänkande. Skönt att nån vågar ta bladet från munnen. (Jag skriver detta med ironiskt tonfall eftersom jag nyligen ondgjorde mig över hela state-the-obvious-grejen. Inte för att jag saknar hjärta. Mer om detta strax.)

Ronnie anser att Nöjesguiden står för allt han avskyr. Jag fattar inte hur någon år 2006 kan uppröras över Nöjesguiden. Seriöst. Givetvis är Nöjesguiden ”kreddängslig” (”kreddängslig” förresten, säger vi så nu? Alltså, förutom att det låter töntigt så är det väl liksom fel, eller används det så? Kanske i Stockholm. ”Trendängslig” skulle jag sagt – det är Per HagmanTM, jag minns tom. en exakt formulering där han använder det: ”En trendängslig tonårsflicka, stylat epeleptisk i negativ engergi” (ja okej, det var kanske inte särskilt briljant, men det gjorde starkt intryck på mig) och sen nåt om att staden (Stockholm) är som en fitta (det låter inte alls så Ulf Lundell i sitt sammanhang), och jaget minns NK-klockans siluett mot en mjölkvit försommarnattshimmel och det är syréner och rätt Hjalmar Söderberg alltsammans, men Stockholm har blivit kallt och jaget och hans älskade är ”unga och blåsta” och kan inte ens längta rätt – jag skrev av det där stycket med lila tuschpenna och satte upp på min anslagstavla – eh, sorry, riktigt såhär off topic vet jag inte om jag någonsin varit tidigare – om ni läser den här texten en gång till kan ni med fördel hoppa över den här parentesen), det är ju grejen med Nöjesguiden. Det är ju därför man läser den. Hur skulle den annars se ut? Som Joakim Berners Expressen kultur? Som… eh, vad? Klart att Nöjesguiden har varit bättre än vad den är nu, men jag blir så trött på den där utbredda missuppfattningen att man inte kan skriva med hjärta och övertygelse och seriöst intresse om ”trendiga” saker, och att all text som behandlar sådana ämnen per definition är ytlig och dålig. De där sakerna är ju sällan speciellt trendiga ens, det är bara nåt som folk förutsätter eftersom sammanhanget påbjuder det (och för att de är lantisar och har dålig koll – been there – gud så Nöjesguiden skrämde mig när jag var nitton och nyss inflyttad till Stockholm).

Nu kanske ni tror att jag tar åt mig för att jag är personligt involverad (jag har skrivit en notis till Nöjesguiden! Den kommer i göteborgsdelens nästa nummer om inte Carl Reinholdtzon Belfrage får åka till en europeisk storstad och träffa nån annan pojkrumsidol), men tro mig när jag säger att min text inte är kall och cynisk (sfw förresten om den skulle vara det – alltså seriöst, Ronnie, hur många texter i Aftonbladet kommer från HJÄRTAT?) – [här utelämnar jag ett parti om vad min notis handlar om]. Det finns inget ”kreddigt” med den. Jag hörde en låt och tyckte att den var toppen. Jag är inte ”kreddig”. Haha! Ni har ju antagligen fattat att jag anser att den västerländska civilisationens höjdpunkt inföll 1986.

Jo, jag skulle ju säga nåt om bitterheten. Bitterhet är, som jag varit inne på tidigare, förolämpningen par préférence i Sverige 2006 – slarvigt använd om alla som inte är odelat positiva till allt, och i nio fall av tio förväxlad med vanlig gnällighet eller förmågan till kritiskt tänkande och en livsinställning som går ut på att det är dumt att gilla sånt som är halvbra när det finns sånt som är skitbra (hej Johan Croneman!). Och det är ju lite sant att det var ett tag sen Carl Reinholdtzon Belfrage hade sin absoluta peak – när han åkte till Moskva, närmare bestämt (vi brukar referera till den där texten som Carls ”It pays to belong” när vi, samtliga Nöjesguidenskribenter, sitter och gör utelistor och bestämmer vad som är det nya svart medan vi skrattar åt alla med överbett som ändå vågar visa sig på Magasinsgatan), men att han skulle vara bitter är ju helt fel. Att bitterheten frodas i Dagens skivas forum är ju däremot alldeles korrekt uppfattat. Det är en helt egen text. Jag planerar att skriva den själv. ”Killar som hänger i forum” står näst på tur i serien som inleddes med ”sköna killar”. (Det kanske blir ett avsnitt om ”fina killar” också, där tror jag att Ronnie Sandahl kommer att ingå.)

Sen är det ju en rolig detalj att han i ”Storm” skriver i Nöjesguiden (särskilt roligt när det står ”han är journalist, han skriver i Nöjesguiden”, haha – alltså, han kanske faktiskt ÄR utbildad journalist, det vet jag ju inget om, men det är roligt när det verkar som att han kallar sig journalist enbart för att han skriver i Nöjesguiden). Det är de som gjorde ”Spung” som har gjort ”Storm”, har de nån slags Nöjesguiden-hangup? Kommer ni ihåg i ”Spung” när Pelle fick skriva en (väldigt dålig) recension i Nöjesguiden? Tom Pyl ringde. Och sen satt typ Andres Lokko och Jan Gradvall i en soffa på nåt ställe (alltså, Lokko väl aldrig haft nåt med Nöjesguiden att göra? Han var nog bara där som maskot.) och Pelle var så nervös att han spydde. Var det så? Mitt minne är så opålitligt. Shit vad jag babblar. Just nu skulle jag kunna fortsätta i evigheter. Stick till mig ett ämne bara.

15:16

VG på barnlitteraturkursen! ”Verkligen intressant” uppsats!

Eh, nu har jag pluggat i sju terminer och samlat ihop 60 akademiska poäng i avslutade kurser. Bra jobbat.

17:37

Åtta terminer är det kanske förresten. Plus två på folkhögskola.

21:07

Åh, det här är så spot on littvet! Få saker får mig att känna mig mer alienerad än när alla har funktionella kläder.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s