backup 4

i mitt hjärta har en varg sin kula [2008-02-25 10:08:49.463]

09:41

Jag tycker att det är jättetråkigt med Oscarsgalan. Och jättetråkigt att se bilder på vad alla hade på sig. Så jag har det rätt tråkigt nu.
Det står i GP att det är vår i botaniska. Det blommar allt möjligt, lungört (otäckt namn) och trollhassel (lika otäckt) och lite mer konventionella vårblommor. Göteborgs botaniska trädgård är helt obegripligt vacker när den är som bäst; när alla buskar och träd blommar, typ i maj.
Så här såg det ut en gång när B och jag var där:

Alldeles tropiskt.
Om man klickar blir bilden större och ännu finare.

Lite info om den fräcka växten gul skunk-kalla.
Den blir också stor om man klickar.

När jag har jobbat intensivt får jag åka till stan och prova lackpumps. Så jag ska väl jobba nu då.

11:19

Nu fick jag brev från Skatteverket. Jag har fått ett meddelande på telefonsvararen från Skatteverket också. Skatteverket hej hej, Skatteverket! (mel: Sommartider) Jag måste ändra min uppskattade inkomst. Tyvärr är det sjukt svårt att uppskatta min inkomst. Och öh, e-legitimation? Varför måste det finnas hundra olika konton och inloggningsuppgifter med hundra olika lösenord och koder? Kan man inte bara få ett datachip inopererat i handleden nån gång så man slipper allt krångel.

14:09

Dagens tjej, lite oväntat:

Edith Södergran!

14:56

Fast Stina Aronson är bäst idag också. Jag har Stina Aronsons autograf i en bok! Så här ser den ut:

15:09

Min oro –
ta bort min oro.
Jag kan inte vara ensam med detta
som alltid letar efter min strupe.
Kyss mig min älskade.
Stanna denna förgiftade natt.
I mitt hjärta har en varg sin kula.
Jag vet hans hunger,
hans gom,
hans bittra sömn.
Rädda mig, älskade.
Jag är själv oron, vargen,
vinden som havet nekar hägn vid sitt bröst.
I min nöd ropar jag mitt eget namn
och lyssnar förgäves efter det trofasta ekot
från jordens berg.
Stanna min älskade, låt oss ropa, ropa,
låt oss brinna skyhögt
som de skeppsbrutnas eldar.

Houellebecq-dagen [2008-02-24 21:05:44.883]

20:52

Okej, söndagsångesten blev inte mindre av Elementarpartiklarna på tv, jag var faktiskt tvungen att sluta titta när kvinnorna började dö – eller, jag vet inte om de dör, jag kommer inte ihåg, men illa gick det väl för dem. Det är typ vad jag minns av Houellebecq; först är de som sexuella änglar, sen dör de, det skrev jag om en gång i en av mina allra första nätdagböcker, troligtvis år 2000, för det var då jag läste Elementarpartiklarna första gången. Då var jag 22, det är ingen vettig ålder att läsa den. Nu är jag lite äldre och klokare och borde antagligen läsa om den. Ändå gillade jag den verkligen som 22-åring, för jag var nog en rätt cynisk 22-åring, plus att den var så mycket som en underhållningsroman, så väldigt medryckande skriven, lättläst, ja, underhållande. Men varför blev det en tysk film av en fransk roman? Det gjorde mig iofs ingenting, jag gillar han som spelade Bruno, han är het. Och Franka Potente gillar jag alltid, hon är så snygg, väldigt icke-Hollywood-snygg, som man kan tänka sig att snyggaste tjejen i ens grupp på universitetet ser ut, som folk faktiskt kan se ut i verkligheten när de är väldigt snygga (trots allt mitt tjat om perfektion tycker jag att det finns en typ av Hollywood-utseende som är fullständigt ointressant).
Jaha, nu vill jag att den här dagen ska ta slut nu och att det ska bli imorgon.

21:06

Men vad ÄR dealen med den svenska taglinen?

”Medelålders. Hur jävla kul låter det?”
Den handlar inte om medelålderskriser! Den handlar om själens obotliga ensamhet.

21:09

Och vad ÄR dealen med den svenska översättningen av Houellebecqs mycket vackra romantitel La Possibilité d’une île? Refug heter den på svenska. Eh.

21:12

Och medan vi ändå håller på: Vad ÄR dealen med de sjukt, sjukt fula omslagen till de svenska pocketversionerna av Elementarpartiklarna och Plattform? Kan vara de fulaste omslagen någonsin. Sverige har verkligen gett Michel Houellebecq ett okänsligt bemötande.

21:29

En tanke: Jag tror inte att Michel Houellebecq är speciellt förtjust i sig själv och det tycker jag är sympatiskt. Självgoda författare är som… eh, jag vet inte, jag orkar inte komma på en bra liknelse. Jag tycker om författare som inte tycker om sig själva, och jag tror att självförakt är en bra utgångspunkt för att skriva en god roman (vilket jag tycker att historien har visat). Svenska författare är så himla duktiga hela tiden. Jag tycker att de borde tycka lite sämre om sig själva och vara lite mer depraverade. Nån kunde väl vara det iallafall. Tack på förhand.

idag handlar det bara om ekonomi [2008-02-23 16:38:15.5]

16:35

Jag tror aldrig ens jag har SETT en faktura, varför kan man inte få se en faktura nånstans i alla informativa broschyrer? Jag vill se en faktura från någon som har sålt en tjänst, inte tyg och byggmaterial. Jag vet inte hur man börjar. Jag känner mig alldeles förvirrad nu. Hjälp. Ynk. Jag måste skicka en faktura. Nu, imorgon iallafall, jag har inga pengar. Jag är så rädd att göra fel.

18:23

Och sen om jag väl får iväg en faktura, och jag får mina pengar, så kommer jag ju inte våga göra av med ett öre för jag kommer vara så rädd att jag ska vara tvungen att betala en massa i… inte vet jag, kvarskatt, vad som helst. Jag vet inte ens hur man ger sig själv lön. Man borde ha ett särskilt konto som man kan föra över en summa till varje månad va? Hur vet man annars? Kan jag bara gå och köpa lite skor och mat för pengar som råkar finnas på kontot? Då försvinner det ju pengar. Ska jag skriva upp det i en bok? Nej? Skatteverket har ju inte att göra med vad jag köper för grejer privat. Alltså jag fattar inte. Jag fattar inte ens hur jag får använda mina egna pengar. Jag fattar ingenting.

18:26

Och vad jag verkligen inte fattar är hur alla kan veta allt sånt här.

självrannsakan [2008-02-22 11:04:22.637]

10:26

”I stället grönskar en fint förnöjsam slätstrukenhet” skriver Per Wirtén om svenska kultursidor i Expressen idag (här), och ja, det kan man ju lugnt påstå. Jag tar år mig lite av den där artikeln, för jag nojar rätt mycket över såna här saker. Typ ”Skriver jag det här tycker de att jag är helt sjuk i huvudet och då får jag aldrig skriva något igen”. (De = de på redaktionen. Att folk som läser tidningen tycker att jag är sjuk i huvudet kan jag ta). Det värsta med det här är ju att det blir så väldigt mycket tråkigare texter då.

Alltså, jag tror definitivt att det är värt i längden att stå på sig i en avvikande uppfattning för sen efteråt kommer det folk och säger ”Bra skrivet!” och man fattar att man inte alls var så ensam som man trodde, men när man befinner sig inne i det är det skitjobbigt och extra jobbigt då om det liksom är uppenbart att man företräder en åsikt som inte delas av den redaktion som tar emot ens texter.

Man känner sig rätt utlämnad som frilansskribent när man sitter ensam hemma vid sin dator och är högst beroende av redaktionens välvilja för både självförtroende och försörjning och då är det inte så konstigt om man drar sig för att skriva vissa texter, även om de säkert kunde ha blivit jättebra. Sorgligt men sant. Jag ska jobba på att bli modigare. Alltså, det ultimata vore ju egentligen att en redaktör sa ”Therese, jag håller inte med dig om ett ord, men shit vilken bra text!”. Hm ja. Det kan jag definitivt jobba på.

11:15

Jag fattar som vanligt ingenting av Karolina Ramqvists krönika i DN. Finns det ett problem med lackskor? Att man – p.g.a. sociala konventioner och uppfattningar om fint och fult, både estetiskt och moraliskt, förmedlade av personer som ger stiltips i tidskrifter – inte bör klä sig i för mycket lack? Är problemet att det ens existerar en uppfattning om hur en hora klär sig? Finns det ens ett problem? Vad handlar texten om annars?

En åsikt om lackskor: De känns lite sexiga och man klär sig i dem för att man gillar att se lite sexig ut och för att man gillar tanken att någon random person man möter på stan skulle kunna titta på dem och tänka att det där var minsann lite sexigt. ”Sexig” känns som ett ord som inte existerar längre i modesammanhang. Alltså, jag menar att lackskor inte behöver vara ett statement, att man inte klär sig i dem för att man ”vill fucka med horstigmat” eller för att man är naiv och inte förstår att man ser ut som en slampa, utan för att man helt enkelt tycker att de ser sexiga ut och man är glad och nöjd med det.

Jag älskar mina lackskor. Det är en åsikt som är betydligt mer estetisk än ideologisk, precis som de flesta av mina åsikter. Jag saknar ett… hm, ytligt men intelligent sätt att prata om mode. Jag saknar ett ytligt men intelligent sätt att prata om allt. Hey, jag saknar ytliga och intelligenta MÄNNISKOR.

18:47

Vad knasigt det ser ut med stycken så där. Jag försöker göra denna dagbok lite mer läsvänlig. Jag har till och med funderat på större bokstäver. Jag testar lite nu. Det blåste storm ute, bokstavligen, det var kanske lite dumt att gå ut. Jag trodde att jag skulle få ett träd i huvudet. Men jag köpte god mat. Timjan i kruka. Jag älskar timjan i kruka. Det blir alltid mysigt med lite timjan. Särskilt på potatisgratäng! Jag borde ha gjort potatisgratäng. Mm, potatis. Hur har ni det i potatisens år 2008? Jag ska göra klyftpotatis. Nu skriver jag vad som helst som ni märker. Ser det okej ut? Får ni mindre ont i ögonen?

skumtimmen [2008-02-21 11:22:22.69]

11:11

Det är så mörkt ute att utomhuseblysningen är tänd. Det är liksom helt skumt ljus, tungt, mörkgrått, som innan ett oväder. Jag har fått min F-skattbevis med posten. Oh the joy! Det var inte en dag för tidigt faktiskt, senast jag hade en ingående summa på mitt konto var decemberlönen. Jag till och med drömde om min F-skatt i natt, jag var på en fest, med mitt jobb tror jag, och så började jag prata om det här med F-skatten, och så sa jag att jag trodde att jag hade fattat iallafall ungefär hur grejer funkar, och så drog jag en liten resumé av det (jag brukar vara roligare än så på fester, hoppas jag), och så sa nån att nej, så är det inte alls: Man skickar en faktura på arvodet för jobbet och sedan dras det sociala avgifter på det, och jag sa nä, de ligger ju liksom utanför den summan, och sen betalar man in dem själv, och han sa Nej nej lilla gumman, nu har du inte förstått någonting. Och så tog han ett papper och ritade och förklarade mycket övertygande, och jag började gråta och sa ”Men då kommer jag ju förlora jättemycket pengar på det här!” och han sa ”Ja, det kanske du borde ha tänkt på lite tidigare”.

14:38

Nu regnar det. Jag som måste åka och köpa BOKFÖRINGSBOK och pärmar för fakturor och papper med dithäftade skrynkliga tågbiljetter.
Jag fick den vackra tidskriften Gods & gårdar i brevlådan, jag kanske har fått nog av den nu. ”Vi trivs så otroligt bra här!” säger det glada paret som lagt 25 miljoner på att fixa till sitt gods (eller gård, vad är skillnaden?), jag blir provocerad. Alla människor i hela världen skulle väl trivas bra på en herrgård som man lagt 25 miljoner på att fixa till som man vill ha den. Äsch, jag kan inte riktigt sätta ord på exakt vad det är som stör mig, jag stör mig bara. Men jag stör mig inte mer på Gods & gårdar än på Elle Interiör iallafall; ännu har inget nummer publicerats av Elle Interiör som inte innehållit Josef Franks Elefanttyg!

I lägenheten där det förekommer i senaste numret återfinns dessutom lite blandat Alvar Aalto-möblemang, Iittala-ljuslykor, Eames-stolar, Myran-stolar, PH-lampa, Le Klint-lampa och kobratelefon. Den Goda Smaken ligger faktiskt så tung i hela lägenheten att man skulle kunna skära den med kniv och servera den i en sån där färgglad liten Marimekko-skål i pressglas.

18:34

Nää, jag orkar inte, jag hade tänkt ägna kvällen åt att BOKFÖRA, jag tänkte nästan ta på mig en brunaktig tweedkjol och mina mest sekreteraraktiga pumps och glasögon och sitta vid köksbordet och knappa på en ylande liten räknemaskin. Min mamma hade en sån på sitt jobb, jätterolig – ja, jag har ingen alltså, men det vore kul, det kanske jag kan köpa? Vad får man egentligen köpa när man har ett företag som ägnar sig åt lite random litterär verksamhet? För företagets räkning alltså. Får jag köpa böcker? Ja? Nej? Det ingår ju i mitt jobb att hänga med, som i höstas när jag åkte och köpte Åsa Linderborgs bok för att ha läst den till ett visst tillfälle, den var definitivt arbetsmaterial och borde ha betalats av någon annan än privatpersonen Therese. Min bokreabeställning? Den är privat misstänker jag. Men en av böckerna köper jag faktiskt i reserchsyfte för en bok jag tänkte skriva. Är det okej? Inspirationssyfte, är det okej? En bok jag känner att jag borde ha läst i största allmänhet för att alla andra har gjort det och för att det är handikappande för mitt yrkesutövande att inte ha läst den, är det okej? Tidskrifter? Alltså jag måste ju hänga med. Gods & gårdar har jag väl ingen direkt yrkesmässig anledning att läsa, men om jag nu skulle vilja köpa en… eh, litterär tidskrift? Typ… eh, Pequod? I exempelbroschyren jag fick från Skatteverket handlar det om en kvinna som startar en syateljé, hon köper bara tyg och knappar, liksom saker som tveklöst är jobbrelaterade. Mitt jobb är ju så diffust. Dagstidningsprenumeration då? Ehrm. Arbetskläder? Jag skulle jobba så sjukt bra i den här kjolen.

obstinat [2008-02-20 11:30:13.727]

11:11

Jag känner mig så töntig varje gång jag lyssnar på Beautiful South. Det har aldrig varit tufft att gilla Beautiful South va? Song for whoever är jättebra, A little time är jättebra och Rotterdam or anywhere är jättebra, och innehåller bra städer.
Jaha, jobba lite dårå. Hej.

14:01

Varje gång det står ”Thomas Bodström” någonstans tror jag att det står mitt namn. Ni kan nog föreställa er hur jobbigt det är.

Det finns ett fastighetsföretag som heter Wallenstam som har en myra i sin logotype, och på ett hus i Göteborg har de satt en massa jättestora myror som klättar på fasaden och det ser rätt illa ut. Typ ”Wallenstam – vi förmedlar fastigheter med ohyra”. Någon pr-ansvarig borde se över detta.

Jag glömde använda parfym.

Min vardag handlar ganska mycket om att fundera ut var det godaste – eller snarare minst äckliga – kaffet finns, samt om det går att arbeta i anslutning till det.

Don’t marry her med Beautiful South är kanske bäst förresten. Så sorglig! Man tänker sig att hon ska sjunga ”Don’t marry her, marry me”, men hon sjunger ”Don’t marry her, fuck me”, för hon är inte en sådan flicka som man gifter sig med, eller hon tror iallafall inte att hon är det och det ska jag skriva en bok om nån gång.

Nu gick det förbi en kille som såg precis ut som en blond Alan Cumming.

Jag borde ha köpt en muffin.

14:17

Författare som jag aldrig tänker läsa eftersom ni har tjatat sönder dem:
Joan Didion
Mircea Cãrtãrescu

to be continued

hey litteraturvetare, leave that book alone [2008-02-19 19:10:54.093]

19:10

Okej, ett till bokreatips: Marsvin, 5-pack!

20:17

Jag har nu insett att jag inte är Litteraturvetare. Jag insåg detta när jag läste vad en Litteraturvetare skrivit om en diktsamling som jag tycker väldigt mycket om. Litteraturvetaren verkar inte alls tycka om den så mycket, Litteraturvetaren verkar faktiskt bara intresera sig för den för att med hjälp av den kunna bevisa en Tes och använda sig av Teorier – och dessa har liksom inte ens med diktsamlingen att göra, de tar spjärn i en Tendens i Tiden och gör diktsamlingen och dess författare till ett Offer för Samtiden, och poeten är knappt poet längre enligt Litteraturvetaren, utan nån slags Programmakare. Alltså, Litteraturvetaren läser diktsamlingen på ett helt annorlunda sätt än jag, ja, nästan på motsatt sätt faktiskt, och nu börjar jag tänka att hur ska jag kunna skriva något om diktsamlingen nu, nu när Litteraturvetaren har sagt att Så här är det minsann. Dumma Litteraturvetare! Litteraturvetaren är helt okänslig. Litteraturvetaren borde applicera sina Teorier på annat än litteratur, eller iallafall på annan litteratur än den jag gillar. Usch, litteratur som Redskap, det är inte bra. Jag blir sur.

On the bright side: Jag köpte en så fin kjol! ”Du gör ju inget annat än köper kjolar!” säger ni. Och det säger ni fast jag bara berättar om ungefär hälften av kjolarna jag köper. Jo jo, men kjolar är min hobby. Dessutom var jag på viktigt möte med Skatteverket så jag var tvungen att göra något kul sen. Jag provade en jättefin liksom utspätt blåklintsblå från Vanessa Bruno, men den var så genomskinlig, och en smaragdgrön med svarta sammetsprickar från Nümph, borde jag ha köpt den istället? Borde jag ha köpt den också? Fast smaragdgrön kjol alltså, det känns lite… Sofi Fahrman va..?

20:37

Alltså jag måste ju nästan beställa Marsvin, 5-pack för att kolla vad det är egentligen.

5-pack?

jag är som ett vimmel, ett smutsigt marknadstorg [2008-02-18 10:10:02.077]

jag stör mina egna andaktsstunder
med mina larmande steg

10:00

Glad måndag, himlen är så fin idag!, alldeles vårig och ljus och lite disig, min favorithimmel. Nu ska jag jobba, sen är jag rätt sugen på att göra nåt kul med dessa:

…som den osjälviska affärskedjan Hennes & Mauritz har belönat mig med för att de tycker om mig så himla mycket.

13:51

Jag har beställt böcker från en nätbokhandel! Det är första gången någonsin. Jag skojar inte. Jag har beställt hundra antikvariska böcker på nätet, men aldrig nya. Nu har jag alltså köpt reaböcker. Det som lockar mig mest denna bokrea är Umberto Ecos Om skönhet som verkar finnas hos de flesta boklådor till priser som skiljer sig upp till en femtiolapp, men som ändå är ett klipp: Runt 600 kostar den till ordinarie pris, 153 betalar jag på Bokus, det är mycket vacker bok för pengarna.
Övriga beställda böcker:
Christine Falkenland: Trasdockan
Anna-Karin Palm: Herrgården (verkar toppen! Varför har jag missat att den existerar?)
Thomas Mann: Buddenbrooks
Tony Samuelsson: Arbetarklassens bästa partytricks
Ola Wikander: I döda språks sällskap

Ett litet tips förresten, om man har typ 140 kronor över och är sugen på att lära sig lite basic grejer om konst: Den utmärkta konsthistoriaboken Bonniers bok om måleriets historia finns att köpa väldigt billigt lite överallt, och äger man inte en bok av den typen tidigare så lovar jag att det är ett köp man aldrig någonsin kommer att ångra.

19:53

Jag köpte en Picassorandig tröja. I storlek small eftersom jag är så rädd för för stora tröjor, får inte vara pösigt, jag pallar inte. Så jag har alltid för små. Ingen som har klagat än. Även om detta nu råkade vara en tröja som väl var liksom oversize i modellen, och som SKA vara pösig, men jag hatar oversize. Jag hatar plagg som är icke-kroppssmickrande. Alla tjejer i hela stan hade parkas, tights och tygskor (=Monki-looken), eller liten skinnjacka och rysk sjal. Jag tycker liten skinnjacka och rysk sjal är fint. Jag provade en liten skinnjacka, men den var inte tillräckligt liten. Jag har haft pösiga kläder hela livet känns det som, för jag har lidit av förvrängd kroppsupfattning och trott att jag varit gigantisk, men nu har jag slutat tro det och nu vill jag att mina kläder ska vara så små det bara går. Fast jag har gått upp i vikt tror jag, det blir nyttig mat nu, det blir lax och morot och broccoli. En sås blir det förvisso också, men den ska jag inte äta så mycket av. Host host. Det är jättegod sås.
T och jag såg på Paradise Lost (Turistas heter den tydligen i nåt annat land) igår och den var jättedålig. Jag kan inte skriva om film! Jag skriver inget. Idag blir det kanske den där skräckfilmen som jag har glömt vad den heter, men som är som Hostel tror jag. Mycket skräckfilm nu! Eller så blir det Mitt så kallade liv. Utsikterna för en kvalitiativ vuxenfilm: Slim to none.

sultry, just-been-snogging-on-the-dancefloor lips [2008-02-17 12:57:44.29]

12:42

God morgon, det blåser så mycket ute. Det här är ändå en dal, antagligen flodbotten så sent som på 1950-talet, sen torkade nån upp det sista vattnet och sen gjöt de betong och nu håller husen på att sjunka ner i marken. Det kunde jag ha talat om för er! Jo men jag kan föreställa mig hur det måste blåsa uppe i ghettot, där höghusen står som murar på en ås, där blåser man nog bort om man går ut på balkongen idag.
Äsch vad deprimerande det låter när jag skriver sånt här, det är inte så illa. Det finns gräs och träd här, och ölandstok och… eh, ginst? Nä? Nån buske är det, utanför altanen, som blommar med vita blommor. Ginst är nog gul när jag tänker efter. På sommaren kan man ligga på en filt på gräset och läsa Gunnar Hardings samlade dikter och sola bakbenen. Jag vill åka till stan och köpa Color Riche Made For Me Lip Blush i färgen Berry Blush från L’Oreal Paris, men jag orkar nog inte. Jag vet att det här är en dag då jag kommar att köpa en lila kofta som jag aldrig kommer att använda. Jag måste sluta köpa lila saker. En gång hade jag en lila topp från Filippa K, mitt enda Filippa K-plagg någonsin, och den var så fin! Perfekt perfekt lila nyans. Så bra har en lila nyans aldrig varit sedan dess och ändå fortsätter jag envisas.

Det var säkert otroligt kul att hänga med Andy Warhol när det begav sig, men det här satans tjatet om Brilo-boxarna; vem bryr sig? De är fula och tråkiga och helt meningslösa.
Ville bara säga det. Hej.

Kolla vilken fin ikon jag fick av B!
Den är från Riga.

Det här är förresten bästa sminkgrunkan just nu.
Man kan ha det överallt i ansiktet, jag använder det på läpparna
och köpte det i en Benetint-liknande färg. Typ 12£ på Boots.
Det här är våren då saker är rosa!

18:32

Åh, vilken fin text om Brueghels ”Jägarnas hemkomst” av Peter Englund! (Jag envisas med att kalla den ”Jägarnas hemkomst” fast Englund skriver ”Jägarna i snön”, jag fick lära mig ”Jägarnas hemkomst” och jag tycker att det är en mycket bättre titel.)
Det är den bästa tavlan någonsin. Jo, jag tror faktiskt det. Jag återkommer till den om och om och om igen och den är precis lika bra varje gång.

ingen människa lever någonsin ett normalt liv [2008-02-16 15:53:52.753]

15:34

God morgon. Jag är i Göteborg efter två veckors tidskriftsproduktion i Stockholm, och har sovit halva dagen och nu dricker jag kaffe och läser bloggar och saknar DN. I GP står det om Björn Gustafsson, som jag aldrig sett röra på sig, men som är otroligt söt på bild. Jag är inte mer världfråvänd än att jag inser att detta inte är en originell åsikt.
I GP kan man idag testa hur emo man är. Jag är ganska emo. Fast mest ”alternativ” i största allmänhet. Emo är man exempelvis om man på frågan ”Hur uttrycker du dig när du är ledsen?” svarar ”Skriver i min dagbok att jag är trött på livet och undrar varför ingen i världen förstår mig”, haha, så där scorar jag ju definitivt emo-poäng. Sedan är det lite insändare om emo-debatten, för det förs tydligen en emo-debatt. En insändare börjar ”Ja, nu blir det emodebatt igen…”. Det verkar vara tonårssvaret på poesidebatt! Nån som ska vara så där distanserad och ba’ ”Jaha, ska ni bråka om det här nu igen, EGENTLIGEN ligger det ju till så här… ja, inte för att jag har en åsikt alltså, men jag vet ju bäst ändå”. Jag tycker att den personen ska vara tyst i samtliga debatter.

Jag läser Göran Häggs Välfärdsåren, den är jätterolig. Eller, rolig och rolig, jag gillar den. Den får mig att förstå mina föräldrars uppväxt, särskilt min pappas, där det verkar ha lyssnats på radio och senare setts på tv alldeles maniskt – vilket lever kvar i min familj i exempelvis besattheten vid väderleksrapporter. Min pappa brukade sjunga signaturmelodin till Frukostklubben för mig när jag var liten. Detta får mig att känna mig mycket gammal.

Jag ska läsa och skriva som en galning i några veckor nu. Så vi lär höras. Kyss.

jag hatar politik [2008-02-11 21:00:56.997]

20:12

Jag hatar politik. Det finns inget osexigare. Jag blir på dåligt humör av att tänka på det här. Jag är på dåligt humör nu. Skitdåligt! Jag har aldrig fattat politik, jag fattade det inte första gången jag fick det förklarat för mig när jag var liten. ”Hur kan man gilla allt?” tänkte jag då, typ även om man tycker att en del grejer låter bra med socialdemokraterna eller moderaterna eller whatever, hur kan man gilla ALLT? Det är precis samma sak som jag undrar fortfarande. Man gillar aldrig allt eller? Man bara väljer det alternativ som känns minst dåligt och köper resten? Jag kan inte ens gå med i en Facebookgrupp. Jag var på så dåligt humör att jag köpte en väska som är rätt ful. Jag har så mycket att bära varje dag eftersom jag jobbar med media och måste ha med mig typ en yoghurt och en anteckningsbok och jag är så trött på att dra omkring med en sliten tygkasse. Jag kan inte gå med i Facebookgruppen för människor som gillar tygkassar heller. Jag vill inte gå med i en grupp, särskilt inte i en som skulle kunna tänka sig att ha mig som medlem. Nu har jag en jättestor väska som allt går ner i. Sen kom jag på att det är politik att köpa en handväska. Stockholms mediemongos kan numera inte köpa en handväska utan att skriva en bok om det. Jag citerade Stefan Lindberg nu, jag skulle inte avända ordet ”mediemongos” men det var roligt. Jag hatade mig själv hela vägen hem från jobbet, jag gick nästan omkring och muttrade galet. Jag tänkte att alla i hela världen hatar mig. Sen tänkte jag att jag ju umgåtts med massa människor senaste dagarna. Sen tänkte jag att ingen av dem gillar mig på riktigt, ingen i hela världen gillar mig på riktigt. Sen tänkte jag att det snart är alla hjärtans dag och det var hjärtan överallt på hela stan och jag kände mig ensam och tänkte There’s no aphrodisiac like loneliness. Sen kände jag mig ful och vulgo. Jag gick in på Din Sko och tänkte köpa några oanvändbara hundrakronorspumps på rea men det fanns inga som var tillräckligt slampiga. Sen gick jag till biblioteket och försjönk i sju olika böcker om Carl Larsson. Jag älskar Carl Larsson! Fullständigt oreserverat. Sedan blev jag trygg och glad och gick till Konsum och köpte typ ett halvt kilo lösgodis och tjejen framför mig köpte nyttig mat och hade en dyr handväska och sen såg jag att det var en mycket känd modeblogerska och då blev jag alldeles exalterad och skämdes över min nya väska och ville säga Hej, jag gillar din blogg!, men jag tordes inte. Sen gick jag hem och skrev dagbok.

23:47

Äsch, jag hatar inte politik. Men det händer att jag blir lite äcklad.

what the world needs now is love [2008-02-08 09:51:40.993]

09:31

(skulle egentligen ha postats i natt:)
Annelie Jordahl sa att jag hade fin kjol!

snabbmat [2008-02-04 23:44:45.907]

23:10

Hej, jag är i Stockholm. Anteckning från igår när jag hellre skrev vad som helst än en recension:

Jo, jag har ätit ett Whopper meal (numera tradition efter anländande till Stockholm: jag är på väg att dö av hunger varje gång jag kommer fram eftersom jag vägrar stödja SJ:s äckliga bistroverksamhet) och en stor latte från 7-Eleven, och en torr-på-utan-och-svampig-inuti jätte-chokladmuffin från samma ställe och nu känner jag mig illamående. Det känns som jag har ätit ett kilo flottig tvättsvamp samt druckit en liter varm mjölk och en bunke kaksmet (seriöst, ”bunke”? Är det ett ord? Det ser helt sjukt fult ut. Jag tror aldrig jag har skrivit det förut. Är det östgötska? Säger ni bunke om en… vispskål i tunn plast, plankad efter modell av designprins (möjlig att inhandla i museieshoppar – bunken alltså, inte designprinsen, tyvärr), såld till en fraktion av originalpriset i set om tre på Clas Ohlson? Säger ni skål? Vispskål? Betydelsen av ordet bunke blir diffusare ju mer jag tänker på det – är bunke ett mellanting mellan skål och burk? Är skillnaden mellan skål och burk att en burk har ett lock?). Det var torrt och grått i Göteborg, behagligt väder, nästan vårigt, och sen efter typ en kvarts tågresa in i landet blev det snö, och den låg kvar hela vägen, jag halkade över Norra Bantorget, jag halkade och simmade genom ispölarna på Odenplan. Alltså ansvariga för snöröjning i Stockholms innerstad som läser denna dagbok: Ni kan väl fixa till Odenplan? Är det här straffet för protestaktionerna mot galleriabygget? Vi hängde ut röda halsdukar och nu måste vi vada i issörja? Och de av oss som hade tänkt klä sig i små högklackade lackskor imorgon då? Va? Va?

Tjuvlyssnat.vasastan: Roligt tre-ords-fragment av dialog mellan tonårskillar:
-”Prejudice”.
Förhud?
– Fördom!

gather ye rosebuds while ye may [2008-02-01 00:42:50.143]

11:37

Ibland skriver jag grejer innan jag går och lägger mig och sen har jag ångest när jag vaknar och tänker Nää shit, vad skrev jag egentligen, nu har jag hundra hatmail i inboxen, att jag aldrig lär mig. Och så tänker jag att jag inte förklarade saker ordentligt, typ klart jag inte menade människor, iallafall inte bara, klart jag inte tyckar att alla måste vara vackra hela tiden, det vore väl jätteosympatiskt! Nu kommer alla tycka att jag är jätteosympatisk. Jag menade ju inte ens att SAKER ska vara vackra hela tiden, bara att det är dumt att klaga när de faktiskt är det.
Men bla bla, jag orkar inte reservera mig för allting hela tiden, då blir det ju så tråkigt.
Anyhoo. Det är så dåligt väder, jag måste köpa hårfärg och detta bereder mig logistiska problem, jag vet inte riktigt vilket sätt samt vilken tidpunkt som vore lämpligast för att anlända till Nordstans köpcentrum så torr som möjligt. Vad tråkigt det är med den här årstiden när man får post varje dag och förväntansfull skuttar ut i hallen för att där finna KONTROLLUPPGIFT AVSEENDE ÅR 2007, del 17. Nu ska jag läsa kultursidorna, vi hörs.

12:48

Men vilken otroligt obehaglig artikel!

13:00

Det finns uppenbarligen inga gränser för hur mycket skit man får vara beredd att ta om man vill uttrycka en avvikande åsikt i det här landet. Fräscht. Men det kan ju vara bra att veta för alla som funderar på att tycka nåt som inte särskilt många andra tycker: bäst att låta bli om man inte vill bli kallad galen! Bäst att vi är tysta och håller med varandra.

00:20

Jo, en grej jag tänkte på, om Velvet, och om bilderna jag postade här idag, och typ alla bilder jag postat här någonsin… det var en intervju med Liselotte Watkins i programmet, och nu funkar det inte på svt:s hemsida, så jag citerar ur minnet, men hon sa typ att hon inte tycker om saker som är för vackra, saker som är enbart vackra, att det måste finnas något i det vackra som är fult, något som stör, irriterar, för annars är det ointressant.
Det där är kanske den minst originella åsikt man kan ha idag, det här verkar ju vara vad alla tycker, vad alla slänger ur sig i alla möjliga sammanhang, det snabbaste sättet att säga något smart och därtill ha raffinerad smak; skönhet är ointressant, banalt, naivt och tråkigt, men skönhet with a twist, det är minsann intressant!
Vad lever ni för liv? undrar jag alltid. Liv så fulla med perfektion att ni har tröttnat? Det tråkar ut er? Allt ni ser; perfekt och överjordisk skönhet, på väg till jobbet, på ICA, i tunnelbanan? Den står er upp i halsen? ”Åh nää, inte en sensuell yngling med böljande hår i solnedgång nu igen, bygger ni ett utsökt jävla tempel med harmoniska proportioner till så skriker jag och håll för guds skull era kväljande daggfuktiga anemoner och höga vårhimlar och pastorala landskap långt, långt härifrån för jag pallar inte fler, kan jag få vara ifred och ha det lite fult, TACK”?
Jag tycker att skönhet är bäst UTAN något som irriterar. Plain beauty. Som man hänförd kan stirra på och förlora sig i. ”Perfektion är tråkigt” måste ju vara det klyschigaste man kan säga. Perfektion är väl jättefascinerande! Hur ofta uppträder den egentligen? Rätt svar: inte speciellt ofta.
Och kräver man nu ett mått av oro så finns det ju alltid inbyggd i skönheten, utan att man behöver anstränga sig det minsta, utan att man behöver konstruera det: det kallas förgänglighet, och det innebär att inget som är vackert kommer att vara för evigt, utan rasa, slitas, gå sönder, förstöras, blekna, krackelera, förfalla, åldras, vissna och dö. Ni kräver något mer oroande än döden? Sorry, då kan jag inte hjälpa till.

– Men du kan väl anstränga dig LITE?

sensually stroking the weaves of a sleeve [2008-01-31 13:26:45.9]

(et in Arcadia ego)

13:01

Jag såg på Velvet, det var ju bra. Mycket upplysande, vilket var överraskande för ett modeprogram som jag hade föreställt mig skulle lära ut att det inte finns något att lära ut, och så var det helt folkbildande; kort historik om dekadens i modefoto (men jag motsätter mig å det bestämdaste att heroin chic-grejen skulle ha varit nåt slags kvinnoemancipatoriskt genombrott , den kräver ju att man är snygg på riktigt – den där tydligen förtryckande femtiotalshemmafrulooken med pancake och lagt hår kan man ju fejka sig till = mer demokratiskt, fast det här vet ni ju redan), inslag om Carlo Mollino som designade möbler om dagarna och fotade prostituerade om nätterna. Jag älskar när man får lära sig saker. Älskar, älskar. Lär mig saker och jag rullar ihop mig till en boll och myser. Och inte ett ord om trender, och nästa program har tema midja – det låter ju strålande.

Tjej med gloria av Carlo Mollino

Tjej med gloria av Pierre et Gilles

Kille med gloria av Wilhem von Gloeden

von Gloeden fotade också prostituerade fick jag för mig, fast nu tänker jag att de flesta killar han fotade förhoppningsvis var lite för unga för att ägna sig åt sådant. Jag tänker i alla fall på von Gloedens bilder (de flesta tagna mellan 1890-1914 ungefär) varje gång jag lyssnar på Morrisseys Christian Dior: ”kissing mad street boys from Napoli / who couldn’t even write their own name”, jag tror att det handlar om van Gloedens pojkar, som aldrig sett något annat än sin lilla italienska stad, och sedan blev fotade av den där konstige utlänningen som försökte återskapa antikens Grekland på sin veranda, och tryckta i tidskrifter och på vykort till förnöjsamhet för män (och kvinnor, hej Germaine Greer) över hela Europa och Amerika, helt öppet och under etiketten ”ethnographic studies of young natives of the island of Sicily”.

”Gloeden’s house, with its splendid garden, was one of the sights of Taormina and his visitors’ book contained illustrious names–men of letters like Anatole France, Gabriele D’Annunzio and Oscar Wilde; the actress Eleonora Duse; European aristocrats and American industrialists, such as Rothschild, Krupp and Vanderbilt; royalty, such as Edward VII, King of Great Britain and the King of Siam.”

Och nej, de var nog inte prostituerade. Jag blandar ihop saker. Jag blandar ihop von Gleoden- och Caravaggio-trivia. ”Gloeden paid his many models well and even opened bank accounts for them, which often made it possible for them to start some business of their own. It is said that there are still families in the area who owe their prosperity, next to their own work, to the impetus from the earnings of a great-grandfather who was a model for il barone.”

Ytterligare googling om von Gloeden sker på egen risk och förslagsvis inte på en jobbdator.

I went to the woods [2008-01-30 12:54:48.793]

12:28

Jo, jag har alltså kommit hem lyckligt och väl och läst igenom allt som hänt på hela internet sen jag åkte och det var som vanligt inte så mycket och som vanligt blev jag äcklad och tänkte Nää, jag lägger ner; bloggande, ”hänga med”, tycka saker, jag pallar inte, tack och hej nu flyttar jag ut på landet. Jag känner mig som en bluff till litteraturskribent, eller ”litteraturintresserad”, när jag åker till London och tillbringar ytterst kort tid (jag uppskattar det till en kvart, max en halvtimme) i bokhandlar, och köper en (1) bok (fast den är ju iofs högkvalitativ och ett utmärkt köp; D H Lawrences samlade dikter, tre pund), medan jag tillbringar, säg, tjugo gånger så lång tid med att prova kläder och leta efter rosa grejer man har på läpparna eller kinderna på Boots.

Jag provade kjolar. Typ ingen var bra. Sen hittade jag en som var bra och sen insåg jag att den var en kopia av en Luella-kjol; blommor, och tyll!, och sen kom jag hem och läste Sofis Mode (Agnes af Geijerstam i Expresen idag: ”…Aftonbladet släpper Sofis Mode, en så devalverad variant på de brittiska framgångssagorna Grazia och Look, att man på allvar börjar misstänka att svenskarnas modeintresse aldrig kommer tillåtas sträcka sig längre än det senast inkomna lasset partytoppar på Gina Tricot” – man kan ju bråka rätt länge om vad modeintresse egentligen SKA vara och jag brukar tycka att det är osympatiskt att hävda att om man nu ska vara intreserad av mode ska man vara det på det där postmoderna förhålla sig till kroppen uttrycka sin identitet problematisera vara medveten om en effekt av politik och världsekomomi använda ordet diskurs-sättet, men det måste väl finnas ett mellanting tänker jag när jag läser Sofis mode, det måste väl inte vara RIKTIGT så här… urvattnat) och det stod Det är inne med kjol, kjol är det enda vi tänker på nu, kjol och blommor och kjolar med blommor, och sen ville jag inte tänka på varken kjolar eller blommor mer och nu ligger den blommiga kjolen där och väntar på att jag ska bli på bättre humör och börja älska den efter förtjänst.
Dessutom är det tydligen fucking modevecka och mode överallt, ta bort, ta bort, inga fler kjolar nu snälla, inga fler kjolar. Nu önskar jag att jag hade köpt fler böcker. Fast jag hade iofs bara fått packa ner fyra hekto till i min väska så det hade fått vara väldigt lätta böcker.

Vi var på Tate Gallery, det gamla (vad ÄR dealen med Tate Modern? SKA det se ut som ett koncentrationsläger? Det är kanske den obehagligaste byggnad jag någonsin sett) , det var så roligt. Lite mycket 1700-tal bara, men sen toppen, min favorittavla i hela världen (baby love Dante Gabriels Prosperine), och en ny favorit, Waterhouses Saint Eulalia, som var så Alma-Tadema i allt (komposition, motiv, färg) att jag tänkte att det inte kan vara möjligt, är ni med? Den ser ju inte det minsta ut som en Waterhouse. Mycket fascinerande. Plus att de hade så fräcka grejer från 1600-talet, jag ska visa snart.
Och så var vi och kollade in Lord Leightons hus! Han hade den vackraste hall man kan föreställa sig, en uppstoppad påfågel i trappan och William Holman Hunt som granne. Det var så fint väder, sol, och snödroppar och krokus som yrvaket tittade fram i lille lordens gräsmatta och sol genom de arabiska glasfönstren och sol i sinnet. Titta på konst gör mig gladare än det mesta, entusiastisk, babblig, rosig om kinderna, jag känner mig HEMMA i konsten, bekväm och avslappnad, på ett sätt som jag faktiskt inte gör alls lika ofta i litteraturen, tyvärr tyvärr.
(- Kanske borde du skriva mer om konst nånstans Therese?
– Ja, behovet av någon som bevakar förra sekelskiftet lär ju vara skriande på de flesta redaktioner.)
Lord Leightons hus var det enda stället i London där de inte oupphörligen spelade Chasing pavements, men det är antagligen bara en tidsfråga innan den går att höra där också.

Tidningen Vi kom med posten, jag medverkar. Jag har tänkt på Dirty Dancing (så här gick min tankekedja: Tidningen Vi -> tänk om jag har en text i Aftonbladet idag också -> ”Quite the little joiner, aren’t we?”) – jag älskar Dirty Dancing. Jag tycker att det är en vacker och stämningsfull historia om kärlek över klassgränserna, en tonårs-Fröken Julie, en Lady Chatterleys älskare med Be my baby. Jag såg lite på en annan av mina gamla favoritfilmer, Pretty Woman, som gick på tv en kväll i London, och det är också en historia om kärlek över klassgränserna men gud vad sunkig den är, vad dåligt den har åldrats. Och på tal om gamla favoriter: Jag köpte Mitt så kallade liv-boxen! Nu ska jag gräva ner mig i nittiotalet fullständigt.

16:12

Nu har jag mailat hundra personer och nyst lika många gånger tror jag, jag blir alltid förkyld av intensiv luftkonditionering, och pytteliten flygresa gånger två plus dragigt hotellrum är uppenbarligen mer än jag pallar. Jag måste vara frisk nästa vecka för då ska jag på fest tre dagar i rad. Det har nog aldrig hänt tidigare i mitt liv att jag varit bjuden på fest tre dagar i rad så nu tänker jag inte låta irriterade luftvägar hindra mig från den oändliga mängd vin och fint umgänge som kommer erbjudas mig.
Klockan är 16:12 och himlen är fortfarande alldeles ljus! En annan bra grej: Karins blogg! Jag vet att jag har länkat till den massa gånger redan men jag måste göra det igen, ”Jag funderar på om jag skall börja störa mig på Lykke Li eller om jag ska skita i det”, haha! Det funderar jag också på.
Nu ska jag läsa Stefan Lindbergs bok. Det är en teckning av Oskar Korsár på omslaget och det är mycket illavarslande, men jag ska försöka bortse från det. Det är dessutom lite yoghurt på omslaget ser jag nu. Jag äter skogsbärsyoghurt, den luktar så gott! Den luktar precis som en duschtvål med björnbärsdoft som jag använde våren jag läste litteraturvetenskap B i Linköping, våren jag träffade Ola Hansson och läste honom på tåget över Östgötaslätten och tänkte att jag ska skriva en roman och den ska utspela sig i öppna skånska landskap. Ola Hansson kommer alltid att dofta björnbär för mig, björnbär och vår.

tillbaka [2008-01-29 23:09:04.217]

22:31

Jag vet att det inte syns hur jag ser ut på den där presentationsbilden, men ni vet ju hur jag ser ut, och jag tyckte den såg ut som en bild från nittiotalet som ska se ut som en filmstjärnebild från 1954 ungefär, och det tycker jag om.

Kolla, fin Rossetti på Tate Gallery:

Kolla, jag och Rossettigraffiti!

Jag ska skriva lite mer imorgon, jag är för trött nu. Hej hej.

terapiblogg, comfort art [2008-01-25 10:07:47.797]

09:32

Jag hatar ju att resa, inser jag varje gång jag ska göra det, det gör mig bara nervös, uppstressad, oroad över allt (just nu tänker jag Men shit vad det blåser ute, är det normalt? Kan flygplan lyfta i så hård blåst? Borde det inte stå något om orkanvarning på SMHI:s hemsida?), jag nojar över min hårblås som inte kommer funka (mitt hår tar ungefär tre timmar på sig att självtorka, mer kanske, fyra? Det torkar aldrig), att min mobil inte kommer funka, att mina stövlar kommer att gå sönder, att jag ska ha glömt något viktigt, att jag ska dö. Liksom, resande ställer allt på sin spets för mig, jag börjar tänka helt ovidkommande saker, typ att jag inte har tagit körkort än, nån gång i livet måste jag ta körkort och hur ska det gå till, det är antagligen en projicering av dödsångest, men det funkar uppenbarligen inte helt, nu har jag både döds- och körkortsångest. Kanske beror det på att jag är en ovan resenär, det var inte mer än typ ett och ett halvt år sedan som jag tyckte att tågresor var uppstressande, nu gör jag dem i sömnen. Jag skulle vilja att nån klubbade mig hårt i huvudet och så skulle jag vakna upp i eftermiddag i en skön hotellsäng med en flaska vin och en påse salt- & vinägerchps. Eh, det är en dålig kombination kanske? Vinäger är ju så surt, vad dricker man till salt- & vinägerchips egentligen?
När jag var liten och vi skulle åka på semester med familjen (ja, det var aldrig fråga om flygresor alltså, jag flög första gången när jag var 18, det var oftast inte fråga om utlandsresor ens, kanske Danmark, men annars Öland, Gotland eller Skåne nånstans) gick man upp sjukt tidigt på morgonen, fem kanske, och packade bilen alldeles trött och samtidigt pirrig, sovsäckstäckena som luktade lite instängt, det blev en speciell doft i kombination med morgonluften – morgonluft kommer aldrig att lukta så gott som när jag var liten och skulle åka på semester, på riktigt, sommarmorgonluft liksom, lite fukt över sand och sommargrönska, yrvakna rosor i rabatten, cikoria som inte vaknat ännu, gatan alldeles tyst av sovande grannar. Och sedan smörgås nånstans på vägen, innan Jönköping kanske, det var fortfarande tidigt då, det går snabbt till Jönköping – klockan kanske åtta, halv nio, Vättern alldeles spegelblank, himlen ljus, lite disig, men man såg redan att det skulle bli en fin dag.
Åh nu blev jag alldeles lugn. Terapi-bloggande. Okej, jag åker snart nu dårå. Hörs, kyss.

L A Ring: Konstnärens hustru i dörren mot trädgården
(jag gissar titeln)
Visst kan man nästan känna blomdoften?

Den där bilden är så fin och trygg. Att framhålla det som något positivt att en bild är trygg var det iallafall dagsböter på senast jag kollade (jämför motiveringen till årets Turnerpris exempelvis, där en videofilm med en man utklädd till björn på ett galleri är ”djupt oroande” = bra), jag gillar comfort food (potatismos!) och comfort art (begreppet uppfinns nu tror jag, men jag tänkte att det skulle bli en liten serie). Trygghet är min bästa grej. Trygghet är kanske det töntigaste som finns? Typ folk som vill bo i villa med fruktträd, vers på rim… öh, hundra andra exempel som jag inte hinner komma på nu för jag måste sminka mig, men ni fattar nog. Jag älskar när det känns tryggt.

strike dear mistress, and cure his heart [2008-01-23 23:09:45.257]

22:31

Spermieornamentik, del 1 + 2:

Vet inte hur tydligt spermierna syns på första bilden, men det är en massa i det innersta fältet runt det läskiga barnhuvudet också, det blev lite dålig skärpa.
Jag läser D’Annunzio parallellt med Sacher-Masochs Venus i päls; en sadist och en masochist, det är ganska förvirrande. Båda har dessutom teorier om kvinnor som de gärna delar med sig av. Kvinnor är ljuva och goda och oskuldsfulla säger D’Annunzio, utom om de är älskarinnor för då är de ena riktiga slampor. Äsch, Sacher-Masoch säger väl ungefär samma sak inser jag nu, systrar och fruar är goda, resten är av naturen dirty och dessutom tydligen inte speciellt trevliga. Jo, jag roas ju av det här. Spermieornamentik nummer två ovan är av Edvard Munch (vilket alla allmänbildade läsare givetvis redan känner till), en annan kille med dokumenterat gravt madonna/hora-komplex.

nå, jag skall skänka henne en päls [2008-01-22 13:15:35.25]

12:47

Haha!, kolla vad roligt! Jag trodde först att jag faktiskt hade mailat Märta Myrstener och sedan fullständigt glömt bort det, alternativt att någon hade hackat min mail (…för att skicka fanmail till Märta Myrstener? Ja, det var kanske inte en helt logisk tanke.) Men det var ju ett jättefint svar från Märta! Jag blir jätteglad över det, även om jag inte har gjort mig förtjänt av det.

14:44

Så fint porträtt!

14:48

edsekfjlewifhsefjeshktuweg ööh det känns som jag sitter i en grotta hela dagarna, det var sol nyss och jag skulle springa ut och se den lite, IRL, men jag kunde inte klättra över bokhögarna, jag lovar, och nu har solen sänkt sig så att de skymmer den och det är bara långa skuggor överallt här nu, jag måste ut, jag måste till H&M – ni fattar inte, men när jag bara har varit hemma i evigheter är allt jag vill att åka till H&M:s accessoaravdelning, sen känns det bra, sen känner jag mig som en människa igen.

18:20

Jag insåg att jag kanske lät taskig förut, ”att någon hade hackat min mail (…för att skicka fanmail till Märta Myrstener? Ja, det var kanske inte en helt logisk tanke.)” – jag menade alltså inte att det var en orimlig tanke att jag skulle skicka fanmail till Märta Myrstener, utan att det vore en konstig grej att göra om man nu hackat någons mailkonto.
Alltså jag känner mig inte ett endaste dugg mer som en människa efter H&M:s accessoaravdelning, eller uthämtad bok, fast det inte var en jobbok utan pleasure reading som antagligen inte kunde vara mer pleasurable; Gabriele D’Annunzios Den oskyldige, den verkar toppen, och den filmatiserades av Visconti 1976, det låter ju ännu mer toppen faktiskt, ”one of the most beautifully filmed and costumed movies ever, with sumptuous deep red wallpapered rooms with velvet curtains”, plus att Alain Delon skulle ha spelat huvudrollen. Jaha, lite gladare blev jag kanske av boken, men annars är jag bara helt stressad och skör och ynklig och lite gråtig, jag vill ligga under ett täcke och se på Seinfeld och ha bockat av allt på mina att göra-listor. Bara tretton punkter kvar nu! Öh. Nu ska jag få honungsmarinerade kamben. Kan vara precis vad jag behöver.

Den undre bilden var ju väldigt Richard Bergh!

[2008-01-21 10:30:10.177]

10:11

Jag önskar mig lite lättja.

13:21

Det finns tydligen inga gränser för hur många gånger det kan påpekas att Stefans Spjuts roman Fiskarens garn beskrivs med adjektivet ”klassisk” i baksidestexten. Och well, helt lyckat är det kanske inte om man nu tänker sig att det är tiden som utvisar om något förtjänar epitetet klassiskt eller ej, och att Fiskarens garn kanske mer lämpligt beskrivs så när den kommer i nyutgåva om åttio år eller så, men alla fattar väl vad som åsyftas? Klassisk som i vanlig, traditionell – det är väl okej att upplysa om? Jag tycker att det är okej. Eller kan vi påpeka med samma eftertryck och lätt misstänksamma distans nästa gång det står exempelvis ”nyskapande” på baksidan av en bok också? ”Jaha minsann, ‘nyskapande’, och VAD menas med det? Nu vill jag minsann se något jag ALDRIG NÅGONSIN sett förut!”

13:52

Jag verkar så arg här hela tiden. Det beror på att det är roligast att skriva då. Resten av tiden är jag glad och snäll.

boksöndag [2008-01-20 16:46:40.043]

16:06

Jag freakar ur på vårbokkatalogen, jag har inte ens hunnit halvvägs och jag freakar redan ur. SvBs kataloger gör mig bara arg och äcklad, och snobbig bortom all fattningsförmåga, jag tänker snälla snälla kan det inte ges ut två olika kataloger, en med BÖCKER och en med LITTERATUR. Det är symptomatiskt att Natur & Kultur inte börjar sina annonssidor med den svenska skönlitteraturen som är brukligt, utan med de fucking jävla självhjälpsböckerna, detta är alltså högsta prioritet i Natur & Kulturs vårutgivning får man anta: Sluta jämföra dig själv med andra – våga vara dig själv, Lyckligare – den största belöningen i ditt liv, Finn din livsuppgift, Lär dig säga nej, Från skam till självrespekt, it goes on and on, och inte bara hos Natur & Kultur, det är ungefär 82% självhjälpsböcker i SvB-katalogen, Finn din inre Katerina Janouch, och så Kim Kärnfalks självbiografi, SLÄPPS UNDER MELODIFESTIVALEN! – seriöst, den släpps under melodifestivalen.

Post av det mer uppmuntrande slaget:

Världens finaste läppglans från H!
Det luktar päron, mycket bra doft.

Okej att mitt namn är felstavat (jag är så himla van vid det att jag knappt märker det längre) men det är verkligen inte varje dag jag får så här entusiastisk post.

trött i fötterna, trött i huvudet [2008-01-17 22:32:24.417]

21:52

Alltså vad ÄR dealen med klackarna på högklackade skor? Man köper ett par skor som kostar typ sjuhundra (well, man köper dem på rea så de är betydligt billigare än så egentligen, men nån lär väl ha köpt dem för sjuhundra) och så är det plastklackar, så ska man göra annat än gå runt med dem hemma måste man klacka om dem det första man gör. Är det här nån slags mystisk deal mellan skobranschen och skomakarna? ”Vi sätter kassa klackar på skorna så ni stackars skomakare ska ha nåt att göra i en tid när folk inte bryr sig om att laga sina gamla skor längre utan går och köper nya och nåt straff ska de väl ha för det, hehehe”. Vad kostar en klack liksom? Tre kronor? Fem? Det är ju bara en liten gummigrej. Jag betalar gärna för att slippa gå till skomakaren det första jag gör. Tack på förhand.

Jag måste läsa så mycket! Snabbt dessutom, jag ska till London nästa helg. Saker jag vill göra i London:
1. Gå på Tate Gallery och kolla prerafaeliter. Rossettis bebådelse finns där! Har de massa prerafaelit-merchandise? Nyckelring med Jane Morris? Tehuva med Waterhousetjejer? Nymfer?
2. Gå på Boots. Gärna fyra-fem stycken. Köpa billigt läppglans jag aldrig kommer använda.
3. Gå på stora Top Shop vid Oxford Circus. I love Top Shop. Det tar mig två timmar att gå hem från jobbet varje dag eftersom jag går förbi en Top Shop. Ja, nu finns ju alltså Top Shop i Sverige också, men jag måste gå till Top Shop vid Oxford Circus ändå, den är the mothership.

Sen vet jag inte. Nån som har tips? Det finns en länk till gästboken ute till höger nu!, där det står ”vanlig hemsida”.

Saker som är jobbiga:
1. Folk som säger ”kontext” hela tiden.
2. Folk som säger ”…och det står jag för” och tycker att då kommer man undan med vad som helst. Typ ”Jag säger vad jag tycker, och det står jag för”. Det betyder ”Jag är plain otrevlig, och det skiter jag i”.

Saker som är toppen:
1. En roman jag läser som jag ska berätta för er om snart.
2. Johan Croneman!

Ja, måste jobba. Hej hej.

[2008-01-12 16:49:02.337]

16:06

God morgon, glad boklördag! Min hyrestant har DN, men boklördagen kommer tydligen inte igång förrän nästa vecka, då ska det handla om debutanter, det kommer jag ju få ångest över. Måste skriva färdigt en roman, måste bli en debutant. Sen ska jag skriva jättemånga böcker. Tyvärr tror jag att alla kommer bli ungefär likadana. Fast det blir ett senare problem. Jag har ingen mat kvar, och jag orkar inte gå ut och handla för det regnar. Min syster ska ge mig mat snart, hurra. Hemlagat! Hurra! Jag åt fiskgryta på restaurang igår, det var jättegott. Som gulaschsopa fast med fisk. Gulaschsoppa är grejen! Jag är nästan sugen på att försöka koka en egen. Men jag tycker att den på konservburk är toppen, Felix? Eller Findus kanske, jag kan aldrig skilja på dem. Mycket bättre än de där färdigmatssopporna som står i kyldiskarna, de smakar för mesigt och har inte kokat ordentligt för köttet är helt segt, uh. Jag ska bli gulasch-expert.
Jo, jag är så trött på ordet ”identitet”. Jag läste Bon, det stod som vanligt typ ingeting i den jag ville läsa. Enda numret som varit lite kul var det med Sigge Eklunds sex-samtal, fast det blev ju alla bara arga på. Jag tyckte det var kul, mycket roligare än den här artikeln om den nya narcissismen som det pratats om överallt nu. Det hänger ihop lite, den nya narcissismen och ”identitet”. Bon har en ny skönhetsredaktör, hon presenteras i början av tidskriften och hon tycker om smink när det inte bara är nåt man har för att bli snygg, utan för att uttrycka sin identitet. Alltså vilken neverending hets om identitet, jag pallar inte. Det är töntigt med ”identitet”! Sluta tjata! Mycket bättre med en personlighet. Då kan man ju ta det lugnt liksom. Jag vill exempelvis ha en liten skinnjacka, en sån som alla har, den kommer inte att vara ett endaste dugg identitetsskapande eller identitetsbyggande eller identitetsuttryckande, men det är jag helt okej med. Jag har en personlighet så det är lugnt. Jag har smink för att bli snygg. Jag vill vara ifred, tack.

Jo, SvD-artikeln om skyskraporna i Stockholm. Är det inte lite som Hassan-sketchen med 50 000 tyska bögar?
– Om vi går med i EU, kan det komma hit 50 000 tyska bögar då?
– Ja det kan det ju göra…
– Så om vi går med i EU kommer det att komma hit 50 000 tyska bögar?
Liksom, skönhetsrådet säger inte NEJ för de tänker väl att det inte är uteslutet att det kan bli iallafall några skyskrapor, men det betyder ju inte att de säger ”Ja! Smäll upp 37 skyskrapor, det låter skitbra!”. Jag gillar inte skyskrapor alltså, jag tycker bara att det där var en konstig artikel. Att man inte säger nej till allt innebär väl inte att man säger ja till allt. Men i Paris är ju skyskraporna det fulaste. Montparnassetornet! Uh, det kastar sin kalla kalla skugga över stan, helt svart och hotfullt, jag tyckte alltid att det var obehagligt att promenera i Montparnasse för att det där svarta fula huset stod där och såg skrämmande ut.
Jaha, hej. Nu måste jag skriva puffar.

en anteckning om att jag är sugen på rödvin [2008-01-09 20:16:25.227]

19:53

Åh vad jag vill ha god mat, jag kommer drömma om god mat på nätterna snart, jag gick förbi tusen restauranger på vägen hem och det satt folk i alla fönster och fick vin upphällt i stora fina glas av alldeles lagom trevliga servitörer, åh, jag vill också ha vin, stort glas, perfekt tempererat, första klunken liksom, jag skulle tänka JAAA, åh, vin, åh. Man kan inte dricka vin hemma när man är inneboende, typ sitta i tv-soffan och dricka vin med min hyrestant, eller dricka själv på mitt rum – haha, det är en otroligt sorglig tanke båda två. Mat och vin, ynk, måste få god mat och vin. Jag är så frusen, jag kommer aldrig att bli varm igen. Min kappa är för tunn. Ynk, frys.

[2008-01-07 21:39:24.563]

21:21

Det är så sorgligt att Anders Paulrud är död! Jag läste Håkan Jaenssons text om honom i Aftonbladet och började gråta lite, det är en jättefin text. ´
Jag träffade nog inte Anders mer än fyra gånger, men han var alltid så himla söt och rolig. På bokmässan förra året var några från Aftonbladets kulturredaktion, och jag, ute och åt en kväll, och Anders ville ha en gin & tonic och det var typ en praoelev eller nåt i baren, och Anders sa ”En gin & tonic tack” och hon sa ”Vad är det i en sån?”. Jag hörde det inte alltså, men han berättade om det när jag kom och det var kanske inte så roligt egentligen, men när han berättade det var det jätteroligt.
Äsch, jag kan inte skriva sånt här. Förlåt. Det där var en kass grej att bli ihågkommen för, men jag ville typ säga att han fick saker att bli så roliga. Anders var så glad och genuint trevlig varje gång jag träffade honom, helt trevlig by default, och man fattade att han var klok och att han alldeles säkert hade fantastiska historier att berätta om man hade frågat och det är så himla sorgligt att han inte får berätta dem.

a total waste of makeup [2008-01-05 12:00:36.027]

11:29

Jaha, glad boklördag till er som har boklördag, jag har GP-lördag (förlåt GP för allt gnäll! Typ alla jag känner i Göteborg tycker att GP är en riktig toppentidning!). Tycka vad man vill om gallerior etc., men lite tjatigt är det allt med all nyhetsrapportering om nya köpcentrum, idag står det om Backaplan, det ska bli ett attraktivare shoppingområde (kanske inte mer än rätt när man har bäst falafel i stan), i Norrköpings Tidningar har det stått en massa om att centrum håller på att flytta på sig, nedför Drottninggatan, det blir nya småbutiker, fiskaffär och brödbutik och mysigt för alla. Det blir det väl kanske, Norrköpings city är kanske den mest deprimerande platsen i världen (äsch, det är det ju inte, det ser ut som säkert tio, femton, hundra andra svenska städer där stadskärnan revs på sextiotalet, en gång åkte jag buss genom… Karlstad tror jag, jag tänkte att det såg precis ut som Norrköping. Eller Jönköping).
Det stod tydligen om Freuds texter om konst och litteratur i DN igår, det verkar ju rätt kul, den boken borde jag läsa, jag får lägga den till min omfattande läsarlista (jag har redan läst över 800 sidor i år, så jag har inte legat på latsidan). Jag borde läsa mer Freud. Den där texten om Leonardo da Vinci ingick på konstvetenskap A+B vid Stockholms universitet när jag läste där och jag tyckte att det var det dummaste jag någonsin läst och att Freud var helt bonkers och jag tänkte att ska vi verkligen ta detta på allvar? Dessutom är det felöversatt, det var inte alls en gam utan en glada som stoppade sin stjärt i Leonardos mun, och då faller ju hela Freuds teori, fast det låtsas man inte riktigt om för det är så festligt alltsammans med hieroglyfer och grejer. Jag kommer ihåg hur irriterad jag var när jag skrev en dålig hemtenta och hur jag tänkte att om detta är konstteori vill jag inte befatta mig med den. Skrev inte Freud nån poesi? Det kunde ju ha varit kul.

Jag tycker att reklamen för nån nyttig dryck i en liten förpackning som man ska svepa (”shotta” ska man nog till och med göra) istället för att äta en banan, den som är på affischtavlor nu (det blir kanske syftningsfel, sorry, bananen är inte på affischtavlorna, utan reklamen – detta torde vara rätt uppenbart men man vet aldrig, nån är säkert ute efter att sätta dit mig) ser så äcklig ut: en hög med vitaminspäckade frukter och bär, typ… hallon och morot. Liksom, hallon och morot..? Det är ju en jätteäcklig kombination. Det är ungefär som när jag gick på lekis (ja, lekskola, jag gick aldrig på dagis, jag hade snälla dagmammor istället, vilket innebar att jag aldrig behövde cykla omkring på en trehjuling på en sandig inhägnad gård, utan kunde springa med vinden i håret i den djupa Kolmårdsskogen och lära känna varje hörn av den; torrt och talligt och kåddoftande frasande barrigt i solen, ormbunkar och doft av fukt i skuggan, javisst, very Ronja Rövardotter, Tintomara, vad ni vill – jag överdriver bara lite. När min snällaste dagmamma skulle sluta vara dagmamma och min mamma frågade med försiktig röst om jag kanske skulle kunna tänka mig att börja på dagis istället så grät jag en hel kväll, jag minns det precis, jag satt i badrummet med det turkosa sjuttiotalsporslinet och grät och var otröstlig. Jag föreställde mig dagis som ett fångläger; organiserade gruppaktiviteter (vilket jag inte gillade som barn heller), staket man inte fick överträda. Dagmammetillvaron var mycket neverending Röda-vita-rosen-omgångar och skattjakt och kojbyggande och pulkabackar i skogen, fantastiska stupbranta livsfarliga pulkabackar som jag kunde ligga och glädja mig över på kvällen när jag skulle sova och jämföra i huvudet med dagisbarnens gräsbevuxna anlagda sorgliga små kullar i lekparken. Åh ni hör ju hur bra det var att vara dagmammebarn, dessutom blev man, om man inte var det tidigare, kass på social interaktion och ett, om man inte var det tidigare, introvert och grubblande barn som växte upp till att bli en trygghetstörstande överkänslig nästanvuxen som är bra på att blogga men dålig på att mingla på fester – inte enbart ett resultat av dagmammetillvaron iofs, men den mer Proustska delen av min barndom sparar jag till min självbiografi och nu skulle det ju handla om frukt). På lekis hade man varje dag en fruktstund, och den första måndagen i varje månad samlade de som enligt rullande schema ålagts kökstjänstgöring (en gång fick man baka tigerkaka, det var jätteroligt… vad hände med tigerkakorna? Jag har inte sett en tigerkaka på tjugo år tror jag) ihop alla barns medhavda frukt för att skära den i små tärningar och blanda till en stor härlig fruktsallad som man sedan delade lika. Grejen var bara att det alltid var någon som hade med sig en morot eller – värst av allt – en tomat till fruktstuden dessa måndagar, och det gick ju givetvis inte att tacka nej till någons frukt (det skulle ju ha varit knäckande för det stackars tomatbarnet), så tomaten skars i små tärningar och blandades med äpple, apelsin, päron och vindruva och sabbade hela fruktsalladen – ja, kanske sabbade den mest min estetiska upplevelse av fruktsalladen, men bananbitar med små tomatkärnor på alltså, det är inte bra.
Ibland när jag ska berätta om något berättar jag så mycket annat att det jag egentligen skulle säga framstår som ett jättestort antiklimax. Jag tänkte i alla fall på det här med fruktsalladen när jag såg reklamen.
– Jaha det var ju väldigt intressant.
– Men läs inte då.
– Lite vresig idag?
– Jajamensan.

nu börjar det [2008-01-02 12:44:28.223]

12:00

Jag blir så deprimerad av GP! Jag blir deprimerad av alla morgontidningar i och för sig, det är mest en fråga om vilken slags depression jag föredrar. Jag läste Norrköpings Tidningar under julen, jag minns när jag var liten och tyckte att den var så STOR (well, det var den ju då också, dubbelt så stor som nu, men den lär väl knappast ha varit särskilt tjock) och jag tänkte att hur kan man läsa hela den, och varje dag dessutom. Detta ter sig inte som ett problem för mig längre. GP-depressionen är värre än övriga depressioner tror jag, Göteborg känns så himla litet när man läser GP, mycket mindre än när man bara bor i stan och undviker rapportering om den, och då dammsuger GP ändå varje upptänkligt hörn av Göteborg, ”bästa falafeln finns i den lilla friggeboden utanför Jysk alldeles i slutet av Backaplan”, det är verkligen en oländig plats att ta sig till; genom stim av alkisar och deras luggslitna schäfrar, tillrop från suspekta män, ekot i huvudet av rubriker om mord och knivslagsmål, dödsföraktande gymnasieesteter i färgglada kläder (ja, och jag då, med förhoppning om Bertel Gripenberg-förstautgåvor, en äkta Zornetsning för en tjuga, fantastiska antika möbler – en divan med William Morris-tyg, en kinesisk vikskärm i lack) på väg till Emmaus, ledda av hoppets stjärna, stretande mot iskalla vindar över parkeringsplatserna, vi kan inte stanna, inte för falafel, inte nu, det kommer att ta mer än nittio minuter, stämplingen på hundrakortet kommer att gå ut, ska du köpa en pianopall? du måste skämta, hur ska du få hem den, vi måste skynda oss nu, det börjar snöa, snart är tiden ute, snart går sista spårvagnen, jag orkar inte längre, no no you must go on without me.
Det börjar faktiskt snöa nu, det yr i luften, torr vass snö, det ser kallt ut. Jag pallar inte snö, jag pallar inte januari, februari, en kall grå mars med smutsig grusig is som aldrig smälter. No no you must go on without me. Jag går i ide nu och kommer fram i april. Ses.

15:44

Ned genom rymden
stjärnigt de sväva.
Mönster i fjunig
dallring de väva.
Marken de pälsa, –
veckas i fållar,
knypplas i spetsar,
kullras i bollar.

Vita och kyliga,
flocktätt de glida.
Kyrkstilla blir det,
helgtyst vida,
liksom i kyrkan
då psalmen slutat
och folket i stilla
andakt sig lutat.

Nu sjunker i själen
vinterblida;
nu ut den har gråtit
sin senhöstkvida.
I känslornas skrymslen
det töar och droppar –
till frostro vid doften
av isrosknoppar.

Och timmar, som svept sig
likt senhösttåga
och virvlat i sjuklig
stämningsråga
likt prunkande höstblad, –
som vita, svala,
mjuka flingor
över mig dala.

iexplore.exe har stött på ett problem och måste av [2008-01-01 18:49:58.073]

18:26

Åh vad bra det känns med nytt år, och gud så skönt att slippa fler utvärderingar och listor nu, och sladdriga satinklänningar och kuvertväskor. Nu vill jag ha SVB:s vårbokkatalog, sol ute, sol inne, sol i hjärtat och inte minst sol i sinnet. Snart ska jag äta potatis. Jag läser en roman som överraskande nog är bra men jag vet inte vad man får skriva om en roman innan man har skrivit om den i den tidning som ger en betalt för att göra det… så jag skriver väl inget för säkerhets skull.
Jag måste läsa lite mer nu, men först måste jag visa en så gullig grej ur dagens Aftonbladet:

23:02

Jag började 2008 med att se Darling och den var ju jättefin. Den var liksom mycket mindre än jag hade trott, och för en gångs skull var det inte en besvikelse (att jämföra med exempelvis August, som jag hade föreställt mig ungefär som den där BBC-serien om impressionisterna som jag såg gick i repris på dagtid under julhelgen – det var iofs en väldigt tråkig serie, men den kändes påkostad, liksom… arbetad, och det kan man ju inte säga att Strindbergserien gjorde. Ja, som en blandning av Impressionisterna och den där scenen i Picassos äventyr ni vet, ”Och en Anders Zorn, och en Carl Larsson, och en Bruno Liljefors, och en Apollinaire…”, när det sitter förra-sekelskiftetkändisar i långa rader på en trottoar i Montmartre, hade jag föreställt mig August… och då blev jag givetvis besviken). Jo, Darling var en liten film och det var bara bra. Oj, nu höll jag på att nämna året som precis tog slut igen och det vill jag inte göra så hej hej, nu återvänder jag till romanen.

jag kommer inte på någon nyårsrelaterad rubrik [2007-12-31 16:17:47.04]

15:40

Jag var och handlade och det blev helt apokalyptiskt väder, från nästan våraktigt milt och sol till kall luft och regn som blev sylvassa iskristaller som blev snöfall. Åh jag måste ha retat gudarna, måste gjort nåt fel. Min mamma ringde, de hade fått 25 centimeter snö och hade strömavbrott och inget vatten och därmed avblåst nyårsfest, det lät så sorgligt, min mamma hade planerat en så fin nyårsmeny.
2008 ska jag vara glad, gå mer på museum och äta mer potatis. Åtminstone ett av dessa nyårslöften kommer att vara möjligt att uppfylla utan större besvär. Nu ska jag städa på en byrå så jag har någonstans att ställa en kanna tulpaner, sen ska jag bli 1)snygg 2)mätt 3)full. Kram och gott nytt år.

modeblogg [2007-12-30 20:51:27.17]

20:24

Jag är så pepp på den randiga tröjan! Jag har varit lite skeptisk till den till kjol förut, mest för att typ alla mina kjolar har nåt slags mönster och jag tänker att det blir för rörigt, men nu kastar jag alla förbehåll och omfamnar den; kom hit lilla randiga tröja så ska du få all min kärlek! Här är dagens outfit:

Nä, det är inte alls dagens outfit, jag har jeans och en varm tröja på mig nu. Det där var när jag provade min nya kjol. Den har broderade blommor och fåglar, man ser lite ut som en rysk docka eller en allmogemålad ballerina. Jo, den randiga tröjan: jag måste hitta en ny, de jag har är lite för urtvättade för att vara riktigt till sin fördel i vårsol (jag är redan inne på vårterminen 2008 nu! Blir det snö och is i januari kommer jag att gråta). Jag hatar trender, jag hatar att det antagligen är omöjligt att hitta en tight och båtringad randig tröja i år. Dessutom skulle jag vilja ha en stor randig tröja (vit bakgrund, kanske ljusblå ränder) och kanske ett par… öh, capribyxor? Svarta. Inte tights. Och svarta ballerinaskor och stora solglasögon. Ja ja. Allt jag vill är att se ut som Sophia Loren i Cannes.

Jo, min reashopping var inte så himla knasig. Jag köpte en kappa (halva priset på Top Shop, äntligen lite riktig rea. Jag kan gnälla lite över fejk-rean som pågår i de flesta butiker: 30% är klart vanligast. Liksom, en klänning som kostat nåt på 700 till ordinarie pris kostar med den lilla rean nåt på 500 och då vill jag inte köpa den. Hade den kostat 300-nånting hade den ju däremot känts som värsta fyndet. Värst av allt var Scorett där jag kollade på pumps som kostat 499 och nu kostade 400. Öh, 20% rea? ÄR det ens rea?) och en handväska av udda färg och material som jag var lite skeptisk till först, men nu har vi blivit vänner och trivs bra ihop. Ja, och så köpte jag kjolen ovan, men den var inte på rea, den var VÅRNYHET.

Jag är med på en bild i Aftonbladet idag och ser ut typ som ett ägg med hår. Jag känner mig lite uppgiven över saker. Jag vill hellre tänka på kjolar än på litteraturen just nu. Jag vill hellre tänka på nästan vad som helst än på litteraturen faktiskt, vi kan ta ett helt slumpmässigt ämne: Mexiko, getter, bladspenat. Nu tänker jag på bladspenat.

Duran Duran-blogg


23:07

Alltså har ni sett Duran Durans The Chauffeur? Så otroligt vacker, och mer Helmut Newton (man klickar på filmrullarna för att se bilder) än Helmut Newton själv. Ni kan kolla på videon här. Bra låt dessutom! Så där monoton som jag gillar det. Duran Duran är ett så märkligt band, diskrepansen mellan det som är bra och det som är dåligt är så otroligt stor. Men det som är bra är jättebra! Och Nick Rhodes är min favoritkille.

[2007-12-29 19:42:43.887]

19:21

I give you skapelsens krona:

Granatäpplet! Så vackert! Ja, bilden föreställer inte själva äpplet, det inser ni förhoppningsvis, utan rubinerna i det. Vad har man granatäpple till egentligen? Mer än dekorerar grejer? Jag har ätit upp nästan alla små röda grejer nu, är detta normalt förfarande vid ganatäppelsinnehav? Man kan ju inte bara titta på dem. Men borde man typ… stoppa dem i något? Det känns skumt att bara äta dem.

Granatäpplet i konsten, del 1:

Dante Gabriel Rossetti: Proserpine

Jag ägnade hela dagen åt shopping, jag köpte så knasiga saker. Fast jag måste göra vansinnigt nyttig köttfärssås nu, så jag återkommer. Hej så länge.

just like honey [2007-12-28 18:09:07.173]

16:43

Det var inte meningen att bli på så dåligt humör, jag vet inte vad som hände. Eller jo; tåget var jätteförsenat, jag var trött och ful i håret, det regnade jag när klev av, jag övervägde vagt en sväng på stan för att kolla lite rea, fast jag var för apatisk, jag känner mig fortfarande apatisk, jag släpade hem min hundrakilosväska i ösregn och kuling. Plus att jag har blivit tjock. Kul! Jag hade gått ner i vikt under sommaren och hösten, utan att anstränga mig alls, bara genom att ha ett oordnat liv och därmed oordnat ätande, måste jag BANTA nu? Nu blir det ju januari, den tråkigaste månaden på hela året, då borde man bara ligga inne och höra de isande vindarna vina och äta väldigt god mat. Och så träffade jag nån från litteraturvetenskapen i Linköping på tåget, jag minns inte vad hon heter, Maria kanske. Hon hade pluggat ekonomi i Kalmar i fem år sedan vi sågs senast. Fem år! Jag måste ju vara skitgammal nu. Jag vill inte tänka på hur gammal jag är, la la la, inte tänka.

Jag köpte lite femkronorspoesi på Myrorna i Norrköping, nån som heter Erik Goldkuhl som har skrivit en diktsamling som heter Skuggspelets gåta. Albert Bonniers förlag, 1930, första delen heter ”Smärtornas väg”. Erik Goldkuhl är nästan lika munter som D H Lawrence, hm, nästan värre faktiskt, och det är så snyggt, jag tänkte åter igen hur trevligt det är med rim, hurra, jag älskar när det rimmar, det galopperar framåt över sidorna, eller vaggar och gungar, en dikt låter som ”Jag har nigit för nymånens skära”, vad heter det versmåttet? Jag har glömt precis allt jag lärt mig om versmått. ”Jag har nigit för nymånens skära / tre ting har jag önskat mig tyst: / Det första är du och det andra är du / och det tredje är du, min kära”? ”Men sist, när jag ruttnat bland liken / skall dock min bröstkorg ur dyn / i längtan, evigt besviken, / än lyfta sin båge mot skyn” skriver Erik den gamle gothen. Men alltså, dessa tungsinta män som diktade strängt om döden och kärleken i skarven till den modernistiska dikten, varav ingen gick till historien och som idag endast genererar googleträffar från bokförsäljningssidor, jag älskar dem. Det kan bli mitt mål i livet att återupprätta deras ära, när jag hängt runt på tillräckligt många Myrorna och har ett tillräckligt urval att utgå från kan jag göra en antologi: Best of tungsinta män som skrevs ut ur litteraturhistorien, men som förtjänar att läsas.

Sen köpte jag en diktsamling av någon som heter Maria Larsson, Norstedts förlag, 1992. Honung heter den, den verkar rätt porrig. Eller det kanske är önsketänkande.
Jaha, imorgon är det jag som vaknar tidigt och åker och köper nåt på rea så jag blir glad.
– Therese, man blir inte lycklig av att konsumera.
– Joho.

Mandelträd nedanför terrassens räcke, [2007-12-27 17:46:58.53]

svarta, rostiga järnstam!
Vad gör du i decemberregnet?
Har du en säregen elektrisk känslighet i dina
stålantenner?
Söker du elektriska strömmar i luften
liksom ett underligt magnetisk instrument?

17:32

Hej, det är mellandag. Jag är slö. Det är inte så sakral stämning här som man kan tro om man bara tittar på bilderna från igår, mest är det så här: Man sover länge. Man dricker kaffe länge. Man tänker att man ska läsa den roman man åtagit sig att skriva om. Fast sen går man ut och går. Det är kallt, sydlig vind, det är den kallaste vinden här (vid nordlig vind är det lä). Man kollar på vass och sjöbodar i blek sendecembersol, ser svanar som står på huvudet och äter, tänker att de måste ha det så kallt om fötterna. Kanske ser man en människa, kanske inte. Man går hem och försöker bli varm; tänder en brasa, sitter en timme och väntar på att den ska ta sig, dricker glögg, blir äntligen varm och lite packad, inser att man inte kommer att få nåt läst idag heller, lägger ner hela grejen, äter nån god fisk, ser nåt trevligt på tv och äter godis, somnar som en stock och drömmer hur mycket som helst. Repetera till avfärd. Avfärden äger tyvärr rum imorgon förmiddag, och när jag kommer hem och har bättre uppkoppling ska jag svara på snälla mail jag har fått (tack på förhand! Jag har blivit så glad!).

Jag läser lite i Fördjupade studier i katastroffyskik och vänligen bortse från att jag nästan placerade den bland årets böcker. Vilken dålig bok! Jag blir så arg över saker på varje sida. Så otroligt irriterande skriven, så överlastad. Överlastad på fel sätt alltså; i somras läste jag Gabriele d’Annunzios Elden som egentligen bara består av en massa storslagna adjektiv, men gud så underbar den var, alldeles magisk, som en spettekaka av liknelser som innehöll juveler och dess färger, årstider eller italienska renässanskonstnärer. Fördjupade studier i katastroffysik är så äckligt präktig, varenda mening är liksom ”Kolla vad duktigt jag har researchat!”, så där lillgammal och spralligt amerikansk, som Jonathan Safran Foer, min hatförfattare. Det är något glättigt med hela den där stilen, alla namn och företeelser som Blue i Fördjupade studier i katastroffyskik droppar är helt banala, det är bara MYCKET av allt. Igår kom jag till ett parti där hon skulle beskriva sin underbara filmlärare, och konstaterade att hon trotsade all beskrivning, att ord inte kunde beskriva, så hon började använda tomrum istället för ord: ”Hon hade helt enkelt något – – – över sig”, jag blev så arg att jag var tvungen att sluta läsa.

Och jag ska inte ens börja prata om hur irriterande Blue är, och hur irriterande hennes pappa är, och hur otroligt allt Blue berättar liksom i förbifarten är, en massa HÄRLIGA anekdoter, späckade med onödiga och myllrande fakta, referenser, noter, krystade och haltande liknelser (”de där orden levde sitt eget liv, där de gled som heliumballonger genom korridorerna ända bort till förlossningsavdelningen”, jag läste det för min syster, hon sa ”Men heliumballonger glider ju ingenstans, de åker ju bara rakt upp och fastnar i taket” – just det!). Jag pallar inte! Det är så jobbigt! Det är yta förklädd till djup på det mest osympatiska sätt man kan föreställa sig.

Jag blir så besviken, det var samma sak förra julen när jag önskade mig Juli Zehs… eh, vad den nu heter, den Stora Tyska Romanen, ja, Leklust, som skulle bli underbar jullovsläsning, och den var dålig också. Jag gillar aldrig succéromaner. Nästa logiska felköp vore väl den där Att mäta världen eller vad den kan heta, av det tyska underbarnet som skriver om några upptäcktsresande eller vad det nu är han skriver om, nåt vansinnigt bildat var det. Den suger säkert. Jag ska bara läsa sånt som folk hatar, då verkar ju chansen vara större att jag ska gilla det. Nej, det ska jag inte, men jag blir sur. Jag ska köpa böcker för mina julklappspengar och jag vill helst inte köpa något som kommer att suga. Jag har förresten hittat böcker som jag glömde här i somras, min försvunna D H Lawrence till exempel, den låg under en massa gamla Serie-Starlet, hurra! Åh, han är så trött på människor, trött på livet, utan att vilja dö – han vill bara sova och sedan vakna och vara alldeles renad och liksom pånyttfödd, någonstans där det är tyst och han är ensam och slipper bry sig om en massa trams. Så här skriver han:

FÖREVISNINGAR

Om en man idag gör något avsiktligt och
anspråksfullt,
låt honom visa det för mängden, den applå-
derar troligtvis,
och i varje fall gör den honom ingen skada.
Men om han skapar någonting vackert, med
livets egen bräckliga skönhet i,
låt honom då gömma den väl, så att den får
fortsätta att blomma.

Ty om han visar den, skall massans ögon och
andedräkt
fläcka dess skönhet och förstöra det.

Till och med parkernas och blomsterhand-
larnas blommor
ha vissnat av blickarna från så många orena
ögon.

Eller den här då:

SKRATT

Lyssna på människorna som skrattar,
och du skall höra vilka lögnare de är
och vilka stackare.

En till, jag gillar när det är poesi här:

BLOMMOR OCH MÄNNISKOR

Blommorna fullborda sin egen blomning,
det är ett under
Människan fullbordar icke sin egen mänsklig-
het, tyvärr! tyvärr, tyvärr!

Allt vad jag begär av er, män och kvinnor,
allt vad jag begär,
är att ni ska slå ut i hela er skönhet
som blommorna.

Och sluta upp med ert prat att jag vill göra
er till vildar.
Säg mig, är gentianan en barbar, på toppen
av sin grova stam.

Och vad hos er kan tävla med dess blåa ljus?
… som gentianan och den gula liljan …
Säg mig, säg mig! finns det hos er något så
vackert
som kaprifolen, då den andas ut sin doft
om kvällen.

Åh, D H Lawrence i mitt hjärta! Han är så bitter och sur, jag hade velat känna honom. Vi skulle suttit på hans veranda i Italien och tittat på de blommande granatäppelträden och jag kunde ha försökt muntra upp honom lite (fast de enda kvinnor han verkar ha tålamod med är de med bröst som liljor, vilket jag har lite svårt att föreställa mig, men jag tror inte att jag har det). Alltså shit vad vackert han skriver. Blommor och död, en hel bok med bara blommor och död. Och Medelhav, med dödens skepp vid horisonten (”Ty utan sång om döden blir sången om livet trubbig och tom”). Jag har inte läst honom på engelska, bara fint översatt av Erik Blomberg, det rekommenderar jag alla att göra, om ni lovar att inte besudla honom med era orena ögon. Jag ger er ett förtroende nu.

julhelg [2007-12-26 20:24:32.383]

19:49

Julafton:

Vid en kyrkogård, för att sätta ett ljus vid min
mormor och morfars grav. Solen håller på att gå ner.

B och jag i farmors fina vardagsrumsspegel.

I farmors bokhylla. Gipsbysten som heter Påskliljan
var det finaste jag visste när jag var liten.
Nästa gång jag ser en på Myrorna köper jag den.

Dagens outfit.

Annandagen:

Det har varit ovanligt mycket kyrkor i jul.
På juldagen var jag på mitt livs första julotta. Idag var vi
och kollade på Sankt Annas gamla kyrka. Den är från 1300-talet,
men nästan allt som är riktigt gammalt är tyvärr tyvärr borta
sedan länge, bland annat fina takmålningar.
Här är min familj utanför det som är kvar av kyrkan.

Och det här är ett fönster.

En dikt till Gud i en gästbok.

Sedan promenerade vi till Herrborums gård som står och
förfaller efter att greve Stenbock dog. Den stod och förföll innan
dess också förresten, eftersom han inte hade råd att underhålla den.
Nu är allt ödsligt och övergivet. Ladugårdarna låg som ett fort på en kulle.

B och jag promenerade i allén när vi såg ett djur
komma springande mot oss och blev jätterädda.

Fast det var bara en liten jakthund. Den hette Molle.
Sedan kom det en jeep åkande med en macho Stockholmsman
som blev glad över att Molle inte sprungit till skogs och försvunnit.

Herrgårdens framsida. Det fanns en igenvuxen
köksträdgård och ett orangeri som rasat ihop.

Mina föräldrar vid den gamla smedjan. Här arbetade
min morbrors pappa som smed och han var den
starkaste mannen i världen.

. . . [2007-12-23 00:55:29.687]

00:41

god jul!

2007! [2007-12-22 10:51:20.91]

10:33

Jo, 2007 handlade mycket om litteratur för mig, och jag tycker att det på alla sätt har varit feghetens år. Ju mer jag tänker på 2007, ju mer irriterad blir jag. Och vill skriva saker som ”Årets smartaste: Alla som valt att bo i ett annat land än Sverige”, eller ”folk är så jävla tröga att vissa fortfarande verkar tro att all kritik av samtida litteratur kan avfärdas med att bla bla bla lång utläggning etc mm mfl”, eller ”Jag ska gå i kloster”.

2007 var ett halvbra år med halvbra böcker, musik som gick mig spårlöst förbi, film jag inte brydde mig om, kläder jag inte klädde i och ett allmänt nedslående tillstånd för samtidskulturen och samtalen om den. Det som gjorde mig gladast var människorna, de få men högkvalitativa vars bekantskap jag gjorde, och de små sammanhang som faktiskt var behagliga att ingå i efter att jag insett att det finns många jag inte trivs i alls. Ja, 2007 var lite som en genomspolning, som när slagg spolas bort och allt framträder klarare. ”Smak är politik” var min stora insikt förra året. No kidding! I år har jag mest ägnat mig åt att inse hur oerhört fyrkantiga uttryck detta tar sig. Freaks me out. Jag fixar inte nyanslöshet eller klaustrofobisk gruppkänsla i något läger, och tro mig, jag är mycket känslig för detta.
Well, 2008 möter jag lite mer härdad, med rent hjärta och förväntar mig inget mindre än att bli tagen med storm.

Böcker som var bra som kom i år: Gunnar Harding: Dikter 1965-2003, Åsa Ericsdotter: Förbindelse, Frederik Stjernfelt & Sören Ulrik Thomsen: Kritik av den negativa uppbyggligheten, R S Thomas: Minnen av eld, Kristoffer Leandoer: Huset som Proust byggde, Philip Teir: Någonting ur hennes mun faller i min mun, Ugo Foscolo & Giacomo Leopardi: I skuggan av cypresser, Alan Hollinghurst: Skönhetens linje, Jerker Virdborg: Mannen på Trinisla, Peter Kihlgård: Kicki & Lasse

Böcker som inte kom i år, men som jag läste i år, och som var bra: Stina Aronson: Medaljen över Jenny, Gabriele d’Annunzio: Elden, Vårdröm, Sara Gordan: En barnberättelse

Bok som var okej, men inte så bra som jag först trodde: Ian McEwan: På Chesil Beach

Årets jag uppskattar initiativet: Göran Palm: Tack modernismen för den tid som varit, Ebba Witt-Brattström: Dekadensens kön

Årets personliga flopp: Fria seminariet i litterär kritik

Årets personliga triumf: Arbete på redaktioner! Och en grej jag inte tänker säga.

Text jag varit nöjd med i år: ”Söndra och härska” och en kärleksförklaring till Lisa Simpson (ej på nätet, tyvärr) i Aftonbladet, tre långa texter om konst i Axess under våren, intervju med konstnären Cecilia Sikström i Residence som blev så vackra sidor med fina bilder, mini-recension av R S Thomas Minnen av eld i Kritiker, Pulp-text i Lyrikvännen, allt jag skrev till Aorta, samt fint samarbete med årets tidskrift, Vi.

Årets finaste: Weekend i Göteborg i juli, weekend i Stockholm i augusti (rosévinsberusning under äppleträden i Rosendal, kanske årets bästa dag)

Årets restaurang: Hemma hos, Sarajevo (båda i Göteborg).

Årets mat: Bregott med havssalt, Guldfiskens marinerade lax med potatisgratäng och en ganska blek bit broccoli (frekvent äten färdigmatlåda), hjort, persilja (obs, svensk och krusbladig), palsternacka i ugn, Kalixlöjrom, gulaschsoppa, ärtskott, äppelpaj

Årets blogg: Vem bryr sig

Årets material: Angora, porslin, läder och nykomlingen Corian® – som en blandning av plast och marmor!

Årets plagg: svart body, svart tight kjol (del i 1990-tals-revival), mina första dyra jeans sedan högstadiet, lackskor, tygskor, allt som trotsade rådande trend och markerade midjan.

Årets nagellack: L’Oreal Resist & Shine nr 602 (kyligt pärlemorrosa) för sommarbruk, Essies After sex (perfekt mörkrött) för höst och vinter

Årets dofter: Cristiane Celle – Calypso Rose för den ljusa delen av året, samt fortfarande Laura Merciers efterrättsparfym för vintern

Årets låtar: Rihanna: Umbrella. Sen vet jag inte. Allt jag har lyssnat på har kommit från andra år än 2007.

Årets film: Ingen aning.

Årets konst: Öh, visning på Bukowskis?

Årets tidskrift (utöver de jag medverkat i alltså): Hem & Antik, symbolism-numret av Pequod

Årets växt: Stjärnflocka, slånbär, ek

Årets epok: Renässansen

Årets chock: 55 vänner på Facebook!

Årets kvinnofälla: Litteratur som blir debatt

Årets absolut tråkigaste: Konsumtionsdebatt. Oavsett hur, oavsett var. Tråkigt. Alltid tråkigt.

Årets dussinegenskap: ”kritiskt tänkande”

Årets obegripligast/tröttsammast: folks aldrig avtagande besatthet av shushi, tjat om tidskriften Lula (kass, och dessutom 2006), tjat om Nigella, att ständigt göra en poäng av saker, oavsett vilken sak det gäller.

Årets skönaste: Allt man inte behöver bry sig om.

…och litteraturåret 2008: Jag tror att Ulrika Kärnborgs romandebut Myrrah blir toppen! Ganska överraskande, men jag är jättepepp redan. Jag planerar att under kommande år äntligen ta mig igenom Camille Paglias Sexual personae: Art and decadence from Nefertiti to Emily Dickinson, det är typ ett nyårslöfte. Jag förväntar mig Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik i julklapp, jag tänkte klämma den i mellandagarna och jag tror att den, om jag hade läst den tidigare, hade fått vara med på listan över årets böcker. Ja, plus att jag ska läsa Världens Tjockaste Roman. Dessutom är jag så pepp på typ allt från Alastor Press under året som kommer – Aubrey Beardsley, OMG!

it’s beginning to look a lot like christmas [2007-12-21 11:56:54.393]

11:17

Nu kom julstämningen litegrann! Det är min första jullovsdag, eller, nästan: jag är lite nervös över huruvida posten ska komma med en avi eller ej, så jag kan hämta ut Världens Tjockaste Roman och ha dåligt samvete hela julen över att jag inte läser i den som jag borde. Eller, om det inte kommer en avi: vara nervös över att jag inte ska hinna läsa. Det är ju ändå Världens Tjockaste Roman, så det lär ju ta ett tag att plöja igenom den.
– Det kommer att ordna sig, ta det lugnt.
– Åh, tack. Kommer jag att få en tvättid också?
– Javisst. Allt kommer att ordna sig.

Okej, jag är lite kluven över en grej. Jag har lust att starta en modeblogg. I kid you not. Eller, jag har ju mer än lust, jag har redan startat den. Jag har postat två inlägg och bytt layout ungefär… fjorton gånger. Den är inte tänkt som en modeblogg som modebloggar oftast ser ut alltså, utan ungefär som den här dagboken, fast alla inlägg handlar om mode (eller kräm man har på läpparna eller örhängen eller en fin bild med någon som har på sig fina kläder, obs, troligtvis ej en Olsen-tvilling). Problemet är bara att jag inte riktigt vet hur jag ska fördela skrivandet. Oftast när jag skriver något kläd-relaterat här känner jag mig lite dum/ointressant (jag har en bild av att vissa som läser här enbart vill läsa om exempelvis litteratur, och tänker på det här som en LITTERATURBLOGG, när det i själva verket är vad det alltid har varit; en slags… tankeanslagstavla). Fast om jag skulle ta bort allt som har med mode att göra från den här dagboken skulle det ju bli tråkigt. Hm, jag tror att min modeblogg blir ytterst kortlivad. Men det är roligt med blogg! Jag gillar Blogger-verktyget, jag gillar att pilla med html och att kunna ha stora bilder i inläggen utan att fucka upp formatet (och att slippa photoshoppa dem till ett visst format innan, och ladda upp dem på en satans bilduppladdningssida) och att det blir fint och läsvänligt. Well. Jag ska fortsätta fundera på det här. Den andra av mina två modebloggs-postningar är iallfall den här bilden:

Teri Hatcher i Seinfeld. Det var nåt slags hundra-avsnitts-jubileum igår, ett sånt där värdelöst ihopklippt avsnitt, men det var toppen att se Teri Hatcher som otroligt nittotalssnygg: jeans med hög midja, brunt skärp, svart body. Så vill jag se ut! Jag misstänker att julmaten kommer att sätta stopp för siluetten jag är ute efter, men kanske någon gång i februari.

Jaha, nu ska jag göra det tråkigaste jag vet i hela världen: betala CSN-räkning, inklusive 120 kronors påminnelseavgift. Tar inte alla andra 50 kronor? 120 är rätt saftigt va?

nu kokar jag knäck igen [2007-12-20 09:35:37.953]

08:57

Öh, jag är så trött, halvt i koma faktiskt, inpackad i myströja och filt och tofflor, jag gick upp och sov vidare en stund i läsfåtöljen i köket, jättedålig idé, man får sjukt ont i nacken av att sova i den. Aj, och i ryggen känner jag nu. Nu är kaffet färdigt. Jag har fått nån konstig liten lön (varför står det alltid bara LÖN på kontobeskeden? Varför kan det inte stå LÖN FR FÖRETAG X? Så man vet? – Du får väl ha koll på lönespecifikationerna? – Nä men alltså, jag har inte fått nån för den där lilla lönen, jag är säker), så nu kan jag iallafall köpa färdigt mina julklappar, jag vet inte vart mina pengar har tagit vägen den här månaden. Inga stora klädmässiga utgifter (bara nämnda myströja, en liten och billig blommig klänning samt en ännu billigare H&M-topp), och just kläder är i princip min enda återkommande utgift. Kläder och mat. Jag åt ute igår också, på Amanda Jenssens biffhus, vilket kanske inte riktigt kan räknas som uteätning iofs. Lunchbiff med extra potatis. Jensens biffhus är som McDonalds fast med biff. Fast det var toppen alltså, särskilt med tanke på att det dessutom kostar ungefär som på McDonalds. Det satt ett barn bredvid mig igår också, ett white trash-barn, Pierres raka motsats. Han hetter Marcus. Marcus och hans mamma pratade om silikonbröst. Hans mamma förklarade konceptet för honom (”Om man tycker att man har väldigt små bröst, så kanske man vill ha större…”) och Marcus tyckte det verkade äckligt, och var FULT (allt yttrades med mycket hög röst), och vilka hade gjort det egentligen, Carolina Gynning? Emma Andersson? Marcus drack Fanta och tyckte att maten var äcklig. Det var nog mest att han pratade med så otroligt hög och skrikig röst som gjorde honom jobbig alltså. Och att han la sig ner i den väggfasta soffan där vi satt och liksom rullade runt som en säl. Han var kanske 11.
Jag har en massa saker att göra som jag inte hinner, jag fattar inte vad jag gör egentligen, jag måste börja jobba mer effektivt nån gång. Jag måste koka mer knäck idag. Färga håret, fixa med julklappar. Plantera stackars hyacinter som börjat blomma i sina tråkiga fyrkantiga plastkrukor. Det är jättesvårt att bestämma vilken färg på hyacint som är finast. Jag köper alltid rosa först, och sen kommer jag på att lila nog är finare, och sen ser jag vita nånstans och tänker nej, vita är grejen. Det är som att försöka bestämma vilken färg som är godast i en Ahlgrens bilar-påse.

09:25

Jo, jag såg så fina knäckformar i nån tidning, typ med röda hjärtan. Och sen trodde jag att det var på Åhléns de skulle finnas, och så gick jag dit och frågade, och tjejen där sa ”Va, knäckformar? Eh, nä, det har de väl i mataffärer?” och lät närmast förolämpad, och sen tänkte jag att det kanske var på Lagerhaus då, så jag frågade där, men deras var i guld och silver och dessutom slut. Jag skulle nöjt mig med vanliga mataffärsknäckformar alltså, om de sett ut som förra året, med röda och gröna stjärnor, men de enda som fanns på Hemköp var helvita och det ser jättetråkigt ut. Jag vill inte göra minimalistisk knäck, jag vill göra överdådig knäck med hjärtan. Någon som har ett knäckformstips?

09:33

Haha, om man bildgooglar ”knäck” är i princip varenda träff en bild med de där knäckformarna med stjärnor. Detta land, så knäckformskonformistiskt.

19:00

Expressen Kultur var roliga igår

Tidningen Vi (årets tidskrift!) kom med posten,
jag har skrivit en recension av Peter Kihlgårds
Kicki & Lasse. Bra bok, fin tidskrift.

jag är sur, det fanns ingen tvättid [2007-12-19 09:33:01.96]

09:07

Jag åt så mycket mat igår. Fransk mat, jättegod. Det satt en stor familj vid bordet bredvid, gissningsvis farmor och farfar med sina två söner plus fruar och barn. Den ena frun var fransyska och mamma till Pierre som satt precis bredvid mig. Pierre var kanske sju år och hade vit skjorta, röd sammetsfluga och svarta lackskor. Jag älskar finklädda barn! Mina barn ska bara ha lackskor och sjömansdräkter och helst skoluniform. Europeiska barnkläder, som något i skyltfönstret på Benetton eller Zara. Inga Polarn & Pyret-ränder! Bara skotskrutigt. Jag tror att jag hade en skotskrutig finklänning när jag var liten. Jag hade så fina klänningar! En prickig ljusblå i nåt tyllmaterial, jag hade den på midsommarafton och matchade den med blomsterkrans i håret. Jo, Pierres helsvenska kusin hade urtvättad röd collegetröja och sa ”Vad är det här?” när servitrisen kom med en massa flaskor Perrier. ”Mineralvatten!” sa hon. ”Jag vill ha Fanta!” sa Pierres kusin, men det fick han inte, för Pierres kusins föräldrar ville inte låta sina barn dricka sådana vulgära drycker inför Pierres classy franska mamma. Pierre drack snällt sitt mineralvatten och blinkde lite när kolsyran stack honom i näsan. Jag slår vad om att han hade en mörkblå duffel i garderoben.

09:33

Hallå, ”polkaprickig”? Säger vi så nu? Vad saknar vi i så fall i ordet ”prickig” som kräver komplettering i form av ”polka-”?

09:40

Hm, det kanske faktiskt finns en betydelseskillnad? Det som avses med ”polkaprickig” är jämnt fördelade prickar, samma avstånd mellan alla? Medan det mer ospecifika ”prickig” kan innebära att prickarna varierar i storlek och avstånd?

[2007-12-18 10:54:51.693]

10:40

I senaste numret av tidskriften Fantasin har Klara Bengtsson skrivit en så bra och viktig text om skrivarskolor. Väldigt intressant! Väldigt intressant är till exempel att undervisningen bedrivs på samma sätt på i princip varenda skrivarskola (textsamtal, textsamtal), vilket är en undervisningsform som inte är speciellt lämpad för exempelvis romanprojekt. Plus att det inte ges några handfasta tips för den som faktiskt försöker skriva en roman, eftersom alla former av ”undervisning” verkar skys (”Skrivarskolor är inte så gamla att de har en erfarenhet av en sådan [=gammaldags undervisning med regler och glosor och läxor] pedagogik, ändå är det mot en sådan gammal form av lärande man vänder sig”). Väldigt intressant att detta skrivarskolesystem där en rätt stor del av den unga svenska litteraturen valsar runt är så illa lämpad för större och sammanhängande berättelser: ”Att skriva fram en situation i en skrivövning är inte svårt, men det kräver mycket arbete att ta den situationen någonstans, att låta den utvecklas naturligt till andra situationer.” Yes! Det är skitsvårt att få en roman att hänga ihop. Och det lär ju inte bli lättare när man sitter runt ett bord och dissekerar den var fjärde vecka. Ja, hm, jag skulle ju kunna sitta här och citera halva artikeln (särskilt ett utmärkt stycke om ”skrivarskole-bra”), men ni borde läsa själva istället. Det är faktiskt lite sjukt att ingen har skrivit en liknande text innan. Så: köp och läs!

I can taste your fear [2007-12-16 15:30:26.72]

it’s gonna lift you up and take you out of here

15:16

Jaha, sa hon surt, är det här dagen när ingenting fungerar? Comviq och Facebook har klappat ihop samtidigt (jag kan inte besvara friend requests! Det gör mig olycklig). Internet explorer har stött på ett problem och måste avslutas. Jag har ätit så mycket knäck att jag har träningsvärk i käkarna. Plus att jag blir på dåligt humör av GP:s ungdomssidor. Allt på dem handlar om huruvida man är indie eller brat, vänster eller höger, vegetarian eller köttätare, går ut på Pustervik eller Avenyn. Jag skulle vilja hävda att detta oavbrutna hetsande till nyanslös grupptillhörighet är mer skadligt för den unga generationen än det sammanlagda hot som Disneyprinsessor, ompackad köttfärs och gallerior i innerstan utgör tillsammans. Meddelande till formbar ungdom: Det går bra att strunta i hela indie/brat-dilemmat! Man har en identitet ändå!

Nu lyssnar jag på Arcade Fire. Är de bra alltså? Första låten låter som… rock. The Doors. Men jag är inte omöjlig. Däremot hade jag blandat ihop Arcade Fire med Junior Boys. Jag trodde att det var Arcade Fire som hade gjort en låt som heter ”Birthday” (som jag dessutom gillar), men det är det ju inte. Sen trodde jag att det var Arcade Fire som gjort ”The Valleys” (som jag också gillar!), men det är ju Electrelane. Man får inte blanda ihop de här banden va? Förlåt. Har jag ens hört Arcade Fire förut? Jag trodde att det var ett elektroniskt band, men de låter ju som Bruce Springsteen.
Jag var på posten och hämtade ut två tekoppar och fyra fat som jag vunnit på Tradera. Engelska tekoppar, jag sparar ihop till en tebjudning. Jag vet faktiskt inte vad jag saknar nu, jag har både sockerskål och mjölkkanna och assietter att ha gurksmörgåsar på. Ett uppläggningsfat kanske? Ja, och en tekanna! Jaha, men låten som heter ”Intervention” har jag ju hört hundra gånger. Varför har jag det? Jo, trots min okunskap om årets album har jag skrivit en text i nya Lyrikvännen med tema musik, om ett band jag faktiskt har koll på: Pulp. Jag var och hämtade Lyrikvännen också på posten (även om jag gnällt över att det inte finns några postkontor längre så uppskattar jag verkligen möjligheten att kunna hämta paket på söndagar), jag älskar att medverka i Lyrikvännen! Det känns så trevligt. Det var en idolbild på en så vacker ung man:

Det är Josh Hartnett som Rimbaud! Närå. Det är Kanadas ende fin-de-siècle-poet, Émile Nelligan, vars dikter är ”fulla av höstlöv och undflyende kvinnofigurer”, det låter ju toppen. För hundrade gången: Synd att jag inte kan franska.

Vilken konstig text av Natalia Kazmierska i Expressen idag. Alltså, det verkar ju vedervärdigt att bosätta sig på ett ställe där det bara bor människor som jobbar med kulturmedia, men det är ju konstigt att liksom antyda att det skulle vara något suspekt i största allmänhet med att vilja bo i ett vackert trähus med äppelträd i trädgården. Tycker hon något? Den frågan definierar kanske 2007 bättre än något annat. Jag ska återkomma till detta. Jaha, ”No cars go” har jag ju hört också, massa gånger. Har någon spelat Arcade Fire för mig i sömnen?

21:01

Ja men alltså, hjälp! Var har ”Intervention” varit med? En tv-serie? Film? Trailer på Kanal 5? Vinjett till ett tv-program? Varför har jag hört den så många gånger? Snälla upplys mig! Jag kommer inte att kunna sova. Här är gästboken.

21:31

Någon har sjungit den i Idol..?

22:08

Arcade Fire är också från Kanada! Det blev kanadensiska dagen idag, det var ju synnerligen otippat.

[2007-12-15 11:32:09.187]

10:56

Hej, förlåt min frånvaro, jag har varit i Stockholm. I Stockholm finns det inte internet. Jo då, det gör det, man Skunk har buggat sig, jag har försökt uppdatera tre gånger, jag lovar! Jag skrev ett långt, sorgset inlägg om skillnaden mellan ”frihet” och ”ensamhet” och hur snudd på obefintligt liten den är. Det kan ni ju vara glada att ni slipper läsa. Igår promenerade jag till Centralstationen, det var ju mycket bättre än att släpa runt sin resväska i tunnelbanan. I love Västmannagatan ner mot Norra Bantorget, jättetrevligt. Det ligger en så fin skola där, med jugendutsmyckningar, jag tänker mig en liten Gustav Klimt i en lågstadieklass där, storögd, han säger ”Åh vad fint det är med allt guld!”. Jaha, ingen boklördag idag, DN-prenumerationen har gått ut. Nu har jag GP nästan gratis i tre månader. Att ha GP är som att plötsligt ha en ostkupa över huvudet, allt är bara GÖTEBORG GÖTEBORG GÖTEBORG.
Här kan man läsa lite boktips i Aftonbladet. Det där ÄR nog faktiskt mina tre favoritböcker från 2007, jag vet inte om det är så stor idé med mer utvärdering av året här. Jo det är det kanske. Bla bla. I love Åsa Ericsdotter. Hej så länge.

[2007-12-08 18:14:23.483]

17:48

Blossa 07 får klart godkänt! Hm, den känns lite… blaskig kanske, men det är okej, störst plus får den för att den inte är så kväljande söt, den smakar faktiskt lite som varm cider. Det passar fint till min hastigt påkomna brittiska vurm som har sitt ursprung i det ogenomtänkta köpet av den mycket vackra tidskriften Country Living, med jultema. Åh, en hel tidning med brittiska herrgårdar och små stugor, och rustika män i gummistövlar och stickad tröja som matar får på en frostig äng, och järnek och rödhakar och öppna brasor, gammalt porslin och fina tyger och så vackra kvinnor, så där brittiskt tidskrifts-vackra, som alla i min gamla favorittidning B Magazine; mörkhåriga och bleka med fantastisk hy, inte alls särskilt brittiska egentligen, mer… ja, lite brittiska kanske, med medelhavspåbrå och kanske rysk mormor, de gillar mysiga koftor och sexiga underkläder och får dyra julklappar av sina rustika män när alla får är mätta. Så här ser deras resväskor ut:

De packar bara ner smakfulla saker i sin smakfulla väska, utmärkta material på allt, dyrt och diskret och väldigt tjusigt. Och mörkröd basker har de, jag slår vad om att de har en perfekt mörkröd halsduk nånstans också. Sen går de runt och nynnar en julsång och pyntar lite medan de smuttar på nåt gammalt sött vin ur ett kristallglas som nån i släkten köpte på artonhundratalet.
Svenska tidskrifter när aldrig min fantasi på det här sättet. Svenska tidskrifter gör mig oftast bara på dåligt humör. Nu ska jag koka knäck! Tjarrå.

bildblogg, to be continued [2007-12-07 01:19:30.127]

18:39

Äsch, jag hade tänkt mig hyfsat ambitiöst bildbloggande, en bild i timmen typ, men det blev ju inget. Jag hade med mig kameran in till stan och allt, jag skulle fota det magiska Tim Burton-trädet vid Brunnsparken och visa så att alla Stockholmare kan bli avundsjuka (trädet är verkligen fint, det är upplyst underifrån och fullt av stora julgranskulor i silver, det är lite hyptotiserande… tycker till och med jag, som borde vara blasé efter många år i SVERIGES JULSTAD, Norrköping, som faktiskt har ett ännu vackrare träd, eller, mer stämningsfullt iallafall, om än mindre gothigt; den belysta kastanjen vid Strömmen), men det regnade och sen kom det en spårvagn och så blev det inget. Jag skulle köpa en mörkröd halsduk, alltså, jag är en sån expert på att ge mig själv omöjliga uppdrag, förra hösten drog jag omkring i butik efter butik på jakt efter en kanelbrun basker (jag hittade aldrig en), nu är det mörkröd halsduk som är omöjlig att hitta. Åh vad jag önskar mig en affär som har ALLT i väldigt basic modeller och färger, men ett obegripligt stort antal nyanser; en vägg med halsdukar, som en regnbåge. Alla fina röda halsdukar är rutiga. Eller för ljusröda. Ljusrött är min värsta färg. Men det finns så vackra saker i alla affärer nu, jag kan hänga runt på stan i evigheter och aldrig slita mig från avdelningar med underkläder eller vantar eller dyra almanackor eller pärlarmband eller små meningslösa necessärer och portmonäer som är för små för att få plats med nåt vettigt i, men som jag alltid känner en oerhörd dragning till, det fanns en med skinnapplikationer på Monki, i den kunde jag ha… två tamponger och en hårnål. Det är så roligt på Monki, jag känner mig så fel, på ett roligt sätt. Eller ja, det är väl klart att jag känner mig fel, målgruppen är väl typ 13-18 eller nåt. Ändå vill jag köpa en massa saker. Grön långärmad blank topp i gymnastikdräktsmaterial. Vilket vore ett ohyggligt dumt köp. Men jag tror man känner sig som en skalbagge i den.
Av anledningar jag aldrig vet om man får avslöja ser jag fram mot nya numret av Lyrikvännen, borde det inte komma snart? […] Mitt favorit-Lyrikväns-omslag:

Jag tycker att det är en så strålande vacker bild! Jag tänker alltid på en text jag skrev en gång för länge sen när jag ser den, en text från min period av… ordknappa textstycken av den typ som ventilerades på skrivarskola:

För att få tiden att räcka längre gör vi saker vi aldrig gjort förut. Går på museum. Det är första gången vi gör det tillsammans fast vi sagt flera gånger att vi borde. Tiden går lånsammare framför tavlorna men vi är sent ute, det är söndag, de ska stänga snart. Du blir stannar framför en av målningarna, blir stående länge. Jag känner mig stressad. Kommer du? säger jag, du verkar frånvarande.
Vi promenerar hem till mig sedan, jag har glömt att köpa vin till maten. Vi går ut och äter då säger du, jag protesterar inte. Jag har aldrig varit på restaurangen förut fast det är min stad. Maten är bra. Du blir pratsam efter två glas vin, vill diskutera. Säger emot mig vad jag än säger. Frågar vad jag menar egentligen. Jag vill inte tänka. Jag rör i mitt kaffe medan du slänger ur dig allt möjligt som du hoppas ska provocera mig. Ibland tror jag att du tror att jag är dummare än vad jag är. Ibland tror jag att du vill att jag ska vara det.
Vad barnslig du är säger jag och då tystnar du. Jag vet varför jag säger det, jag måste hålla dig på avstånd nu. Vi kunde struntat i middagen, du kunde ha ätit på tåget. Vi borde ha stannat hemma istället, varför gjorde vi inte det? Vi ska ju inte ses på länge nu, hur länge är det? Jag tittar på dig. Nu tycker du att jag är jobbig. Du tycker att jag är jobbig när jag vill bestämma saker. Jag vet vad du tänker, att själva förutsättningen för det här är att vi inte ska bestämma saker. Det blir väl i höst säger du. Det är ju höst nu säger jag. Det är det väl inte säger du. Vi är tysta sen. Du säger inte ens något om kaffet fast jag vet att du tänker att det inte är gott. Du betalar, som du alltid gör. Jag har slutat säga tack för maten efter att du bett mig låta bli.
Det är bara en knapp halvtimme tills ditt tåg går. Du har med dig din väska till restaurangen. Vi behöver inte gå hem emellan, du planerar allt mycket väl. Det är kyligt ute och redan skymning, starkt orangea moln, hela himlen flammig av dem. Inga förseningar, ditt tåg anländer någon minut före utsatt tid. Du kysser mig innan du stiger på, lägger dina händer mot mina kinder och drar mig hastigt intill dig. Kaffe och rök, du smakar alltid kaffe och rök. Liksom kärvt, en smak som skrämde mig i början, precis som allt med dig skrämde mig i början. Vi ses säger jag och det är en meningslös sak att säga. Du svarar inte och mina ord hänger kvar i luften ända tills någon ropar Resande mot Stockholm Uppsala Gävle och jag försöker att se dig inne i tåget, vill se dig bara en sista gång men det går inte, antagligen sitter du på andra sidan.

00:55

En otäck tidning jag fick med posten igår.

De tre snyggaste, på samma bild:
Sophia Loren, Yvonne de Carlo, Gina Lollobrigida

körsbärsblom på insidan av Pet Shop Boys I get along-singel

11:06

julblommor

[2007-12-06 11:44:28.353]

11:33

Min hyrestant har hängt en röd halsduk utanför vardagsrumsfönstret för att visa att hon är emot den planerade gallerian vid Odenplan. Hon bor inte med vardagsrumsfönstret mot Odenplan, utan några hundra meter upp på en gata som knappt ens med riktig god vilja kan sägas vara en tvärgata till Odenplan, men andra människor på den gatan har också hängt ut röda halsdukar (eller bordsdukar eller grillvantar eller vad de nu hänger ut).
Det var en artikel om det här på Expressens kultursida igår. Någon som heter Dan Hallemar är för gallerior av orsaker som man inte får veta, man får bara veta av vilka orsaker han föreställer sig att folk är mot dem (samt av vilken anledning Eva Rydberg, som alltid kan presentera en kvalificerad åsikt i stadsplaneringsfrågor, är mot).

Nu när jag researchade galleriabygget vid Odenplan lite visade det sig att hela grejen ska byggas under mark i samband med uppförandet av en ny pendeltågsstation (jag hade verkligen funderat över det där, själva Odenplan är ju inte så stort, var ska en galleria få plats?). Det gör rätt stor skillnad för mig: över mark är jag väldigt mycket mot, under mark spelar det mig ingen större roll, men det är ju synd om de måste hugga ner träden, jag tycker alltid det är ohyggligt sorgligt med träd som huggs ner (ja, inne i stan alltså… eller, träd man har något slags förhållande till. Skogsavverkning har jag en rätt osentimental inställning till).

Men ja, jag tycker ändå att Dan H:s artikel är fascinerande. Kanske mest i sin oerhörda substanslöshet, men även för att den knyter an till den här ideologiseringen av förorten som sipprar in i diskussion efter diskussion. I en fråga om stadsbebyggelse hör den väl iofs hemma, men förorten blir liksom samma slags luddiga slagträ som den blir i andra diskussioner, som befinner sig betydligt längre bort från stadsplanering (till exempel poesi).
Förorts-förespråkare verkar leva i en föreställning om att förorten faktiskt är så bra att det bästa vore om hela stan var förort – och att alla slags invändningar mot detta innebär att man föraktar människorna som bor i förorten.
Och, det här är det allra konstigaste: Det verkar förutsättas att det är människorna som bor i förorten som vill ha förort överallt, att de som redan sköter sina inköp i gallerior vill att det ska finnas precis likadana gallerior inne i stan också.
Och att man genom att ställa sig på denna – påhittade – åsikts sida är tolerant, människovänlig och god i största allmänhet.

Jag undrar varför man utgår ifrån att de som bor i en förort skulle föredra om innerstan också såg ut som förorten. Varför, varför? Varför skulle man vara oförmögen att uppskatta något annat än gallerior bara för att man till vardags befinner sig bland dem?
Jag är lite osäker på den här frågan än så länge, men det är något med Dan H:s artikel som får mig att tänka nej nej nej, det är något svartvitt med den – vill du ha mångfald av ost eller mångfald av människor? Är du ond eller god? Det gör mig illa berörd.

11:45

Eh, fast nu läser jag Expressen-artikeln igen och blir bara förvirrad. Vad tycker Dan Hallemar? Är han för eller mot en galleria vid Odenplan? Det får man ju inte veta. Det bara antyds en massa saker om de som faktiskt uttrycker en åsikt.

Det finns en bra text hos Håkan som knyter an lite till det här. Inte alls till det eventuella byggandet av gallerior alltså, men till tendensen att – ofta i toleransens namn – blunda för att det finns människor som vill ha NÅGOT ANNAT, för att det är enklare så.

lussekatt till frukost [2007-12-05 00:31:12.523]

00:14

(Jag ville inte uppdatera på eftermiddagen idag, jag ville att männen nedan skulle få en egen dag.)

Jag skriver detta 14:43, jag har precis kommit in, det doftar hyacint så fort man öppnar dörren, alldeles lagom mycket hyacint, inte så där stickande parfymerat och psykosomatiskt allergiframkallande, jag har röd mjuk kofta och rosor på kind och en ny blank bok med en vacker airbrushad yngling i min väska och ska göra kaffe och suck the marrow out of frilanstillvaron.
Jo, när slutade dagens ungdom med skolväskor? Jag hade skolväska hela grundskolan, och på gymnasiet (kanske med komplettering av nån slags… påse, men det fanns alltid en väska som liksom var skolväskan, gud så hopplöst töntigt det låter), nu har alla tjejer dyr liten handväska och kemiboken ihoprullad under armen. Har de aldrig gympa? Vad har de då? Vintage Dior-kappsäck? Jag köpte Aftonbladet, det står om Juha Valjakkala. När jag hade bad på mellanstadiet (plus töntig påse till badkläderna) bussades man till den otäcka högstadieskolan där Kolmårdens simhall var belägen, och på väggen i tjejernas omklädingrum hade nån otäck högstadietjej skrivit JUHA ÄR SNYGG. Detta var alltså tydligen 19 år sedan. Det betyder att jag är ohyggligt gammal.

11:30

Åh ni fattar inte hur fin min amrayllis är. Eller, om ni någonsin har sett en röd amaryllis som blommar så fattar ni antagligen rätt bra. Måste köpa fler! Och hyacinter, så fort julen är över är det omöjligt att få tag i en hyacint, vad är dealen med det? Jag får bunkra, ha dem i en kartong i förrådet eller nåt och så plocka fram dem efterhand. Men amaryllisar (eh, amaryllis i plural? allt man lägger -ar på låter så hemmagjort) alltså, igår när jag åkte buss genom villaområden stod det amaryllisar i alla vackra villors vackra fönster, jag minns när jag var liten och såg amaryllis i fönstren på en av de väldigt fina innerstadsvillor som finns i Norrköping, precis utanför norra promenaden (mycket centralt belägna idag alltså, men precis utanför stan när de byggdes antagligen); det är sådana där pampiga stenhus från 1910-talet kanske, med ganska liten trädgård med några syrénbuskar, och när man kikar in lite diskret när man går förbi ser man blankt mörkt piano och vackra gamla prydnadsföremål och allmän Carl Larsson-stämning, och så amaryllis i fönstren, jag tänkte DÄR SKA JAG BO, det tänker jag fortfarande. Amaryllis får genast hem att se ut som hem man vill bo i, amaryllis måste ju vara bästa homestyling-knepet någonsin.

Sneak home and pray you’ll never know [2007-12-04 01:15:58.953]

The hell where youth and laughter go

(hey can I go with you
my beauty number two?)

01:06

Jag ger er en mycket vacker ung man i denna sena timme:

Det är Sir Philip Sassoon (1888-1939, tacknad av baby love John Singer Sargent). Man får numera förtur i den här dagboken om man är Sir. Närå. Men ni ser ju hur vacker han var, och är man vacker får man alltid förtur, ty detta är en av livets stora orättvisor. Philip Sassoon var nån slags politiker samt konstsamlare och ”social host” vilket tydligen är något man kan skriva i sin cv. ”He had a reputation for being one of the most eligible bachelors and greatest hosts in Britain.” Sen vet jag inget mer om Sir Philip Sassoon och det gör inte så mycket – jag känner istället att det är min plikt att upplysa er om Philips kusin, Siegfried Sassoon (1886-1967):

Siegfried var inte lika bildskön (well, mer sportig look, plus imponerande hakgrop) men med bra förnamn – för att hans mamma var så förtjust i Wagner – samt, till skillnad från sin kusin, poetiskt begåvad. Siegfried deltog i första världskriget men råkade bryta armen innan han hann kriga särskilt mycket. Sen blev hans lillebror dödad och Siegfried flyttades till Frankrike och träfade Robert Graves och insåg att krig var alldeles för hemskt för att vara det allra minsta kul, och blev istället hängiven pacifist. All hans poesi verkar i princip handla om krig och död. Eller typ: först är man ung och har man inte dött då blir man gammal och då dör man alldeles säkert.
Så här kunde det låta:

Memorial Tablet

SQUIRE nagged and bullied till I went to fight,
(Under Lord Derby’s scheme). I died in hell –
(They called it Passchendaele). My wound was slight,
And I was hobbling back; and then a shell
Burst slick upon the duckboards: so I fell
Into the bottomless mud, and lost the light

At sermon-time, while Squire is in his pew,
He gives my gilded name a thoughtful stare;
For, though low down upon the list, I’m there;
”In proud and glorious memory” … that’s my due.
Two bleeding years I fought in France, for Squire:
I suffered anguish that he’s never guessed.
I came home on leave: and then went west…
What greater glory could a man desire?

En till:

Everyone Sang

EVERYONE suddenly burst out singing;
And I was filled with such delight
As prisoned birds must find in freedom,
Winging wildly across the white
Orchards and dark-green fields; on—on—and out of sight.

Everyone’s voice was suddenly lifted;
And beauty came like the setting sun:
My heart was shaken with tears; and horror
Drifted away … O, but Everyone
Was a bird; and the song was wordless; the singing will never be done.

Siegfried Sassoon var homosexuell och hade ett längre förhållande med Stephen Tennant (”a British aristocrat known for his decadent lifestyle. It is said, albeit apocryphally, that he spent most of his life in bed”), hängde med E. M. Forster och skrev en självbiografi som heter Memoirs of a Fox-Hunting Man och hurra, den finns på svenska – När vi red efter räv heter den, vad fint. Den blir det imorgon! Nu orkar jag inte googla mer utan skickar stafettpinnen vidare. Hej hej.

[2007-12-03 13:04:35.81]

12:54

Alltså om jag inte hinner blogga så mycket så beror det på att jag är rätt upptagen med att skriva en KLIMATHOTSROMAN. Det är nästan som en vanlig roman, fast vattennivån i världshaven är lite högre och det växer mango i Uppland.

16:22

Hej, hur har ni det med Augustpeppen? Jag är inbjuden att gästblogga lite på Aftonbladets kulturredaktions blogg, vilket plötsligt känns förlamande otäckt. När jag skriver här kan jag lura i mig själv att ingen läser, det kan jag ju inte riktigt göra om det står AFTONBLADET högst upp… även om jag för all del gör mitt bästa till och med när det rör sig om en TIDNING där det står AFTONBLADET högst upp. ”Ingen läser, ingen läser” är mitt mantra för att kunna fortsätta med min existens.

250 visitkort GRATIS! [2007-12-02 19:13:19.997]

18:57

Jag känner mig så bekymrad över det här med magtröjorna. Det är en så dålig idé med korta tröjor. Ingen passar i det. Eller, det är ju aldrig snyggt PÅ RIKTIGT. Möjligtvis kan det vara snyggt på ett sånt där ”det är inne med magtröjor och jag är en sån som klär mig i det som är inne och alltid lyckas se stunning ut i det, och nu är jag stunning i magtröja!”-sätt. Men inte på riktig. Jag provade en jättefin tröja på Mango, den var av vit – dare I say it? – angora, med mörkröda snöflingor på, såna stiliserade snöflingor som är på tumvantar, och den var mycket vintrig och rar och en fantastisk tröja för den som aldrig kommer över sin längtan efter att se ut som den söta flickan i Döda poeters sällskap, även om hon hade blond page och lugg och man egentligen är brutalt medveten om att man aldrig ens kommer att vara i närheten. Ja, inte kommer det att ske i snöflingetröjan från Mango i alla fall, den slutade en bra bit över min navel. Det är omöjligt att visa magen och se classy ut, och vill man då använda en kort tröja måste man ha något under som sticker fram, och det är väl ALDRIG snyggare att ha en kort tröja med något under som sticker fram, än att ha en helt normallång tröja och slippa det där som sticker fram? Jag fattar inte. Ska alla fina tröjor vara korta nu? Förbered er på en hel del gnäll.

Chris hette hon i filmen, jag hade glömt.
Här har hon på sig en vit angoratröja
vars längd jag inte heller minns,
men jag är rätt säker på att hon inte visar magen.

Erasmus of Rotterdam [2007-12-01 01:07:31.56]

or anywhere, Liverpool or Rome

00:24

Fast nu får jag spara rödhakarna till ännu lite senare, för nu är jag alldeles uppfylld av dagens man HANS HOLBEIN, vilken fantastisk konstnär! Kolla det här porträttet:

Det är Sir Thomas More, antagligen en DEMONISK MAN, som tagit på sig sitt bästa pimp-halsband (närå, det är släkten Tudors vapen tror jag) och innematerialet mörkröd sammet. Klicka på bilden så blir den stor, kolla skäggväxten, och hakan, så fin haka, jag vill känna på den, dra med pekfingret där i mitten där den har en grop. Thomas More var inte bara snygg, han uppfann även odet ”utopi” och blev helgonförklarad.

Ja, och kolla den här målningen:

”Porträtt av en dam med ekorre och stare”! Klicka på den också, kolla ansiktet, bakgrunden! Ekorren! Staren! Jag dör. Så sjukt vacker!
Typ hälften av alla renässanstjejer ser ut som Cate Blanchett. Kanske mest Botticellis tjejer förresten. Fast det här porträttet är ju verkligen rätt Botticelli, även om han nog skulle ha gjort det lite glättigare, lite fluffigare, lite mer kritigt ljust och italienskt. I min älsklings-konstbok med det osexiga namnet Bonniers stora bok om måleriets historia finns det ett kapitel om den italienska renässansen och ett om ”renässansen norr om Alperna”. Den första är ljus och pastellig, den senare börjar med ett utsnitt ur en Brueghel-målning, vilket liksom sätter tonen: snö och mörker, glosögda barn med ansikten som åldringar, höga kragar, trötta människor med trötta kroppar, Lukas Cranach, Martin Luther, svart svart svart. Det är något liksom förvridet med alla människor, lite knöligt, oskönt – jag har issues med renässansen norr om Alperna, jag tycker egentligen att den mest bara är otäck, och ändå dras jag till den. SOM EN MAL TILL LJUSET.

01:03

På temat tjejer med fåglar förresten, den här målningen är så fin!

Fast det är inte Hans Holbein alltså, det är någon som heter Saveli Abramovich Sorin som målat (typ på 1920-talet kanske) och det är en amerikansk arvtagerska utklädd till kosack som poserar med en dresserad falk. Utstyrslar likt denna önskar vi oss givetvis av dagens amerikanska arvtagerskor också. Och ögonbryn som dessa! Här har Paris Hilton en del att lära.

jag tänkte ut typ åtta rubriker till idag när jag [2007-11-30 23:53:40.48]

åkte tåg hem igen, men nu har jag glömt dom också

23:22

Stockholm var snällt mot mig den här gången. Fast vädret sög. Jag hade fin kjol. Jag tänkte på den neverending tågresan hem (sex och en halv timme för sträckan Stockholm – Göteborg! Stopp i städer jag inte visste fanns! Ingen restaurangvagn som man kunde sitta i när man tröttnat på de infama samtal som fördes i ens närmaste omgivning, ingen chans att Clark Gable kunde stiga över tröskeln och bjuda på en drink (-Va? -Jo, men det är väl en bra tanke?), bara en liten kiosk med en stressad man med borstig mustasch som hets-micrade lasagne) att jag knappt skriver något privat här längre. Igår var jag iallafall på Aftonbladets litteraturprisjubileum. Mirja Unge fick pris. Man fick sitta jättelänge i Kulturhuset och lyssna på folk som läste saker ur böcker, jag hade varit vaken sedan 04:20 och var inte på topp. Jag gillar inte uppläsningar ens i piggt tillstånd. Idag kan jag inte ens minnas om Ann Jäderlund var där eller om jag drömde det. Eller om jag kanske sov till Ann Jäderlund, vilket, alldeles oavsett vad man faktiskt tycker om Ann Jäderlunds poesi, måste anses vara ouppfostrat. Ja, och sen fick man mat. Björn Ranelid hälsade på mig. Jag åt ett kilo fetaost.
Jag har tänkt en del på rödhakar. Nu är klockan snart midnatt och då blir det ny dag i den här dagboken och allt börjar bugga sig när man försöker spara, så jag får skriva om rödhakar imorgon, men jag kan visa en idolbild på en redan nu. Helt overkligt vacker fågel. Kolla:

åh jag tänkte ut en så bra rubrik när jag åkte tåg [2007-11-29 23:50:53.197]

och lyssnade på en låt och hörde nån bra rad i den som jag tänkte kunde bli perfekt här, men nu har jag glömt vad det var

23:35

Hej, jag är i Stockholm och det har varit toppen hittills! Jag är lite full och mycket glad och har matats med fina grejer hela dagen; laxar och risotto och pumpasoppor och små knyten med spenat och fetaost och några marinerade paprikor och skitmycket vin. En kulinarisk utflykt till huvudstaden! Kan jag bara hitta en mörkröd halsduk imorgon vore allt perfekt.

dust yourself off and try again [2007-11-28 08:51:46.483]

08:41

Jag kan inte jobba, jag måste spela resespelet på svd.se i evigheter. Ni måste testa! Jag har blivit besatt av att ta mig till sista nivån.

yes, yes, it’s all a rich tapestry [2007-11-27 11:08:54.42]

10:51

Jag gjorde så god kola i söndags. Söndags-kola, sån jag gjorde när jag var liten och allt var söndagstråkigt och i ärlighetens namn inte blev speciellt mycket roligare av kolan eftersom jag alltid gjorde den på söndagar, den var liksom besudlad av söndagsångest från början. Man kokar ihop margarin, socker, sirap, mjöl och kakao. Jag hade i tre gånger så mycket kakao som det stod i receptet för att det skulle bli lite mer som Riesen-kola och mindre som… socker. Det blev toppen, oerhört chokladigt. ”Ca 60 kolor” stod det i receptet, jag räknade dem inte men det blev rätt många och nu är det SJU kolor kvar, vilket skulle innebära att jag satt i mig FEMTIOTVÅ stycken (jag tvingade en motvillig T att äta en) på ett och ett halvt dygn och ja, det är nog faktiskt inte helt otänkbart. Detta är vad frilansskribenter gör; är hemma och äter kola.

Här är den efterfrågade grodkatten!

13:26

Jag tror jag har upptäckt en ny fobi, som nu läggs till listan med de tidigare existerande: Medelklasskildringar. En gång såg jag Alla älskar Alice av Richard Hobert, Lena Endre sprang omkring i en skog och grät och var älskarinna till nån, Mikael Persbrandt? De var journalister allihop, eller nåt sånt kulturkapital-creddigt, god smak i god villaförort, jag pallar inte, jag har läst Peter Kihlgårds Kicki & Lasse nu och jag vet liksom att det är en bra bok, det råder ingen tvekan om detta; otroligt mänskliga människor, som gör roliga och knasiga och dumma och sorgliga saker och är så MÄNSKLIGA så det är inte klokt, och kärlek och svek och ångest och… alltså jag vet inte vad problemet är, skitbra bok, det är nåt jag inte pallar bara, det är… ja, är det självklarheten på nåt sätt? Nej? Jag vet inte, kanske. Självklarheten med vilket allt utförs? Det här bli bara förvirrat och substanslöst, förlåt, jag kan inte sätta fingret på mitt problem. Glöm Richard Hobert-kopplingen om ni vill, den gör ingenting tydligare. Kanske är det det… uppfuckade, det undanträngda liksom? Medelklasskvinnorna som är lite hysteriska, lite drama queens, lite labila hela tiden? River och klöser och skriker och gråter och är nyckfulla? Det kanske är medelklasskvinnorna jag har problem med? Medelklassmännen är lite mer hyvens kanske. Till och med när de är skitstövlar är de lite hyvens, sympatiska trots allt, stabila, ja, så är det nog. En stabil och likeable, easy going medelklasskvinna, finns det en sån?

Tipsa om en stabil och easy going medelklasskvinna?

18:09

Jag har inget emot att det skrivs om medelklassen i största allmähet alltså, jag uppmuntrar det faktiskt, det är bara nåt som gnager i mig… jag ska be att få återkomma om det här. Tills dess kan jag rekommendera programmet ”Älskade medelklass”, som man kan titta på om man klickar på länken. Åsa Linderborg, Johan Rheborg och Carl-Johan de Geer pratar klass. Mest fascinerande är att Johan Rheborg verkar fullständigt omedveten om vad de andra pratar om, så till den grad att han nästan blir irriterad, att han måste säga typ ”Jag förstår faktiskt inte vad ni pratar om, jag känner inte igen mig i nånting av det här…”. Och att han inte verkar ha tänkt på att de män han brukar spela är medelklassmän – han tänker bara på dem som män, helt vanliga män, som kunde vara vem som helst.. i trevliga villaområdet.

18:17

Jag köpte Gods & gårdar. Jag ska läsa om hur den skånska slottsadel som Carl-Johan de Geer är uppvuxen i ska fira jul. Det ser faktiskt alldeles, alldeles underbart ut. Bjud in mig så kommer jag! Jag tror nästan att jag ska ge mig själv en prenumeration på Gods & gårdar i julklapp. Man får en härlig chenillepläd, med exklusiv känsla och varma färger! I smakfull kombination! Jag är bara lite lite ironisk nu, över pläden, för jag tycker på riktigt att Gods & gårdar är en oändligt fascinerande tidskrift och jag skulle älska att bo på vilket ställe som helst som exponeras i den (till skillnad från andra inredningstidningar!).
Jag tänkte på Riesen-reklammannen på väg från spårvagnen. Han som är boss på ett bygge och kompis med alla arbetare (”gubbarna”) men bor betydligt bättre än de (kanske i närheten av Johan Rheborg, kanske grillar de och blir packade ihop nån kväll varje sommar) och har en stund för sig själv ibland när han kan äta Riesen-kola. Jag tror han arbetar på bygget bredvid min spårvagnshållplats. De bara bygger och bygger, de slutar aldrig. 19:30 en fredagkväll är de i full gång; lampor som lyser upp helt spöklikt, kranar som svänger. Risenreklammannen sitter i en barack och tuggar kola till 16:00, sen drar han hem till sin vackra fru, han lyssnar på radio i bilen. Vad gillar han? Bruce Springsteen? Jag ska skriva en novell om Riesenreklammannen.

-Bra jobbat gubbar! ropar Riesenreklammannen.

the breath she takes [2007-11-26 11:49:39.063]

in-between the words her mouth makes

11:21

Ibland känner jag ett sådant intensivt motstånd – nej, fel, inte motstånd, snarare… likgiltighet – inför att läsa en bok att jag inte för mitt liv kan begripa hur det kommer sig att jag till större delen faktiskt livnär mig på att göra just detta. Liksom littvet-likgiltighet, som när jag satt där med Litteraturens klassiker och ba’ ”Beowulf omkväde bla bla bla öööh…” och kunde inte uppbåda vare sig koncentration eller engegemang hur gärna jag än ville, hur mycket jag än intalade mig att det här faktiskt är MIN GREJ. Det är ibland – inte alltid, men rätt ofta faktisk – sjukt stor skillnad på att läsa som jobb och att läsa för sitt eget höga nöjes skull. Igår slukade jag hundra sidor Den hemliga historien på typ en kvart och det var fantastiskt. Finns det ett stycke där Richard tänker att Camilla – trots något jag inte kan komma på, sin likhet med sin bror kanske, sina för stora herrtröjor, sin okvinnliga tankeverksamhet – är flicka, i varje liten detalj? Jag trodde att det skulle vara någonstans i början men det var det inte. Snart kommer den fantastiska meningen ”Nere under vattenytan slog en mörk blodplym ut runt hennes fot”. ”Blodplym”! OMG. Jo men alltså, annars finns det tusen saker jag vill göra hellre än läsa en bok nu; hitta ett recept på riktigt god pasta, åka till stan och lukta på Paul Smiths Rose, köpa en fjantig hästbrosch på Top Shop, till och med betala biblioteksböterna för En fauns eftermiddag. Det finns tusen saker jag hellre skulle göra än jobba alltså, nån som känner igen sig?

12:16

Så vitt jag vet, del 2:

Uppifrån:
Helene Schjerfbeck, ”Sårad krigare”, 1880
Joaquín Sorolla, ”Moder”, 1895
Mark Rothko, hm, ingen aning om vare sig titel eller år. Jag gissar! Man kan inte vara helt ute och cykla med Mark Rothko: ”Grått på grått”, 1956.

13:10

Ibland tänker jag att jag känner så snälla människor. Jag tänker det just nu.

18:39

Jag såg ett så roligt barn, det var utklätt till björn, i en björn-overall, med öron och allt. ”Barn ska få vara barn!” är en åsikt man ofta hör. Jag tycker att barn ska få vara djur. Hade jag ett barn här skulle jag klä ut det till djur hela dagarna. Hade jag ett djur här skulle jag klä ut det till nåt annat djur. Ni vet den där bilden med en katt som är utklädd till groda? Jag skrattar ihjäl mig när jag ser den. Hade jag en katt skulle jag klä ut den till groda och sen skratta från morgon till kväll.

somebody told me that everyone’s lonely [2007-11-25 17:21:41.063]

but I was the only fool there waiting
down by the ocean
with my heart all the way open

17:12

Jag drömde en massa i natt, den sista drömmen innan jag vaknade – precis innan, fortfarande i mycket klart minne – handlade återigen om mitt före detta marknadsundersökningsjobb. I drömmen var det också söndag och jag skulle dit och jobba, och entrén till området där företaget låg såg – ursäkta mina osmakliga drömmar – precis ut som entrén till Auschwitz. Man fick skriva sin namnteckning på en elektronisk liten platta vid ingången, övervakad av ett kameraöga, och sedan blev man insläppt till ett område som jag antar såg ut ganska mycket som Holmen-området i Norrköping gjorde när jag var liten, innan fasader putsades och allt blev fräscht och inbjudande för latteklunkande mediastudenter; nedslitna tegelbyggnader á la engelsk industristad, skräp, trasiga fönsterrutor, allt liksom belagt med en hinna av sot. Sedan var det plötsligt inte alls Gallup jag befann mig på, jag var i Sovjetsk i Kaliningrad, tegelhusen var plötsligt bostadshus; höga, fyrkantiga, alla fönsterrutor var fortfarande trasiga och igensatta med playwoodskivor och hela staden var full av branta backar, jag gick dem upp och ner, gatorna hade inte asfalt, inte ens grus, utan grovkornig, rödaktig sand som jag sjönk ned lite i med fötterna för varje fotsteg, det var jobbigt, min skor blev alldeles sandiga. Jag skulle köpa lax i en speciell affär där de hade så god lax att det skulle vara värt allt besvär, men jag kom aldrig fram

Via Karin hittade jag en krönika i SvD om NK:s julkatalog. Clemens Poellinger (bra namn! Det låter nästan som en pseudonym) som har skrivit den tycker att NK:s julkatalog saknar bredd i etnicitet, men jag lovar: ingen som skulle kunna ta illa vid sig av personlig icke-representation kommer att märka det, för NK:s julkatalog delas bara ut i de områden där NK:s potentiella kundkrets residerar, d.v.s. i innerstan och medelklassiga dyra funkis-närförorter. Jag har sett NK:s julkatalog en enda gång i mitt liv, när jag hyrde en vacker lägenhet i Hammarbyhöjden (högst upp i det högsta huset, en genomgående hörnlägenhet; sol åt alla håll, utsikt över tallkronor, alla de goda intentionerna med modernismen förverkligade i ljus och luft och ett stort svart piano i vardagsrummet, c/o adligt efternamn gone renlevnadsvänster och ivägflyttad till torp på landet för självförverkligande terminer på folkhögskola). På Hisingen får man inte NK:s julkatalog. Jag drömmer om den ibland, med tindrande ögon. Åh, NK:s julkatalog. Närå. Men lite fint vore det. Jag vill också se en mamma som heter Therese,”slank och välryktad som en rashäst” sucka av vällust över sina nya Jimmy Choo-stövlar (från 8690:-). Jag får Åhlénsreklam iallafall, men det kanske bara är för att jag är medlem i deras kundklubb.

Dagens låt är ”Since you stole my heart” med Saturday looks good to me. Har ni hört? Ni borde lyssna annars. Jag hittade den på nytt när jag slumpade i min indiemapp. Jag vill ha en kysk blommig klänning! Kanske den här. Snart ska jag äta lax, dock inte från Sovjetsk (tveksamt om man vill äta en lax från Sovjetsk, är det inte? Det finns nåt Simpsonsavsnitt med en scen från en flod utanför kärnkraftverket, där alla fiskar har två huvuden… som jag kommer att tänka på. Jag vet inte om det finns nåt kärnkraftverk i Kaliningrad alltså, det var inte det jag syftade på: vi må fira vår återuppståndna svenska blåstång, men jag tvivlar på att just det där hörnet av Östersjön är speciellt välmående), ursäkta min besatthet vid Kaliningrad men jag såg så fantastiska bilder därifrån. Saturdays in Kaliningrad! Holidays are for heroes! Paint your pretty face, put on your cardboard dance shoes! Jag minns inte var jag såg fotona, hos nån bildbyrå kanske, jag skulle vilja visa. En bild föreställde det här stället. ”House of Soviets”. Det skulle bli ett affärscentrum av något slag men är fortfarande inte färdigbyggt. ”Europas fulaste byggnad” brukar den tydligen kallas. Den där bilden will haunt me ’til the day I die. [update: Nu googlade jag fram att de sprängde bort Köningsbergs slott för att anlägga den där byggnaden. Öh.] Fast det finns en fin katedral också, den är helt nybyggd. Här.

Jag tycker förresten att “enklav” är ett så bra ord! Jag har nyss upptäckt att jag hyser en närmast fetischartad kärlek till de flesta ord med ljudet ”kl” i. Som ”enklav”. ”Klappra”, ”klicka”, kl-ljudet + en (oftast) kort vokal klapprar liksom, är ni med? Jag älskar ”block”, så snyggt ord! Inte ett block man skriver i alltså, ett stenblock. Kanske av kalksten. ”Kalk”. ”Kalkhaltig”, gud. ”Klack”. Klackar har en tendens att klappra. ”Enklaven Kaliningrad”, åh, sending shivers up and down my spine! ”Kalmar” kunde vara en bra enklav också. Det klirrade om isblocken. Klipp Klimt! Jag ska kalka en akleja.

saturday looks good to me [2007-11-24 20:18:03.407]

19:58

Alltså jag skrev ett iallafall halvintressant dagboksinlägg ungefär vid lunch, men sen buggade sig Skunk när jag skulle spara det och allt försvann. Jag skrev bland annat ”Glad boklördag! Jag ska be att få återkomma när jag har läst DN”. Jag har fortfarande inte läst DN men är skamlös nog att återkomma ändå. Jag for till stan och köpte en ljusslinga som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Den är från Indiska och har små röda sidenskärmar över varje lampa, såna där sidenskärmar som lampor på kinarestauranger har, med en röd slinkig tofs under som är skön att röra vid, ungefär som tofsarna ens farmor hade på gardinomtagen när man var liten och som man alltid ville känna på, men inte på den sidan av fönstret där den stora moraklockan stod, för en gång när man var liten var man nära att välta den och alla blev jätterädda för att man skulle bli mos under den och själv trodde man att de blev arga för att man nästan förstörde den fina klockan och först i efterhand förstod man att de ju i själva verket blev rädda att man skulle skadas, precis som när man var kanske ännu mindre och kröp in i en plastpåse och skulle leka lite och ens mormor skrek GÖR INTE SÅ! och man blev ledsen för att hon var arg när hon ju egentligen var livrädd för att man skulle kvävas… och sen fortsatte man gå genom livet fullständigt övertygad om att folk är arga på ett eller annat vis. Ja, såna lampor om ni fattar.
Varför är det så att gott och väl tio år efter internets ankomst så har @-tecknet fortfarande inte fått en egen tangent utan är ett jobbigt spelialtecken som man måste trixa lite för att få till?
Jag är i Göteborg, det regnar. Min ljusslinga lyser vänligt. Jag ska dricka vin och ha Seinfeld-maraton nu. Jag återkommer när jag har läst DN. Kyssar.

20:19

All I want for Christmas is you, del 2:

Den finns till salu här. Jag var och tittade på visningen (så otroligt roligt! Ni fattar inte riktigt hur roligt det var), och såg den i verkligeheten och den är alldeles, alldeles underbar.

for beauty we will pay [2007-11-22 21:13:21.213]

20:52

Okej, de dåliga nyheterna först: Marc Almond ställde in! Jag vet faktiskt inte vilken konsert jag hellre skulle vilja gå på. Jag kommer kanske inte på någon. Morrissey? Nä. Inte Morrissey. Maaarc! Yyynk!
Jag är ensam hemma nu, gud så skönt. Det blir stökigt på två minuter när jag är ensam nånstans. Jag breder ut mig i hela vardagsrummet nu. Jag såg årets sista pumpstjej idag. Jag vill fortfarande ha en body. Åh vad bra det vore, den skulle aldrig knorva och knöla sig och hasa upp i midjan. Jag frågade på Body Shop, men de bara stirrade på mig.

De bra nyheterna får bara vissa utvalda höra.

Jo alltså, de litterära män jag vill ligga med var ju jättesvårt. Jag tänkte också genast Henry Winter i The Secret History, drömmannen för alla tjejer som imponeras av bildning. Jag gillar att han är kärv, jag skulle gilla att se ett litet litet leende, kanske bara i hans blick, och veta att jag får honom att le. Tadzio i Döden i Venedig är kanske lite för ung, ehrm? Jag kunde vara nöjd med att titta på honom. Ge honom en strut jordgubbar och se honom äta dem. Sen tänkte jag på Hemingways The Garden of Eden, där vill jag ligga med alla. Den unge, stilige Hemingways alter ego, eller han nyblivna fru (jätteblont, kortklippt hår, mycket solbränd, mycket vackert ansikte, som Lee Miller, kanske fräknar över näsan, klädd i korta vita shorts, mjuksliten ljusblå herrskjorta och espadrillos), eller tjejen de raggar upp i staden de är i, vilken stad det nu är, vid Medelhavet nånstans, jag tänker mig henne som en nittonårig Monica Bellucci, mörk och sydländsk och yppig och klädd i nån blommig sommarklänning och så vacker att man svimmar. Liksom, bra sällskap. Hm, och Humbert Humbert i Lolita, särskilt om han såg ut som Jeremy Irons. Hemskt gärna Charles Ryder i Brideshead Revisited, särskilt om han såg ut som Jeremy Irons. Hemskt gärna Jeremy Irons, även om han inte har skrivit en bok. Annars vill jag hellre ligga med döda författare. Heidenstam är kanske i topp på min lista. Ni behöver inte fatta det här. Jag gillar att han var så lång och stor, det tycker jag är hett. Plus bra hår och mustasch. Ja, och så var han ju väldigt stilig i största allmänhet. Och så… ja, isbjörnsfällen, den mycket goda smaken (ja, isbjörnfäll är kanske inte mycket god smak, jag menade mycket god smak i annat, men jag har inget emot konserverade djur alltså, nån gång ska jag ha en uppstoppad fasan, jag skulle ha gillat isbjörnsfällen). Ola Hansson vill jag kanske ha ett mer kyskt förhållande med faktiskt, jag tror att vi är själsfränder, vi kanske inte borde äventyra något genom att ligga med varandra. Hugo von Hofmannsthal, inte så känd för den breda publiken men ÅH HERREGUD SÅ STILIG, jag dör, jag dör. Han är kanske mer stilig än het förresten, han är en mer raffinerad Heidenstam. Och baby love Novalis som var så vacker, han var lite för vacker, jag skulle nog snarast velat smeka hans bleka kind försiktigt med fingertopparna, han kunde ha legat med huvudet i mitt knä, pipit ”Jag har migrän igen”, jag kunde ha baddat hans panna med en sval fuktig handduk, förvånats över hur bräcklig han verkat. Jaha ja. En ung Harry Martinson skulle jag ju inte ha tackat nej till. Lord Byron? Ja tack. Lord Byron är lite Caravaggio, blanka mörka lockar, den där typen av hy som blir rosig. Blossande kinder ni vet, glittrande ögon. Hm, allra roligast vore kanske att med bilder lista män på målningar som jag skulle vilja ligga med. Landskap på målningar som jag vill ligga med män på målningar i. Eller kanske de tapeter jag önskar i det rum som jag skulle ligga med män på målningar i. Böcker som de män på målningar som jag skulle vilja ligga med skulle lista som sina favoritböcker? Fiktiva kvinnor som jag skulle vilja att män på målningar som jag skulle vilja ligga med skulle vilja ligga med? Nu har jag sysselsättning hela vintern.

Tous les jour des fetes! [2007-11-19 19:28:18.263]

19:21

Dagens beauty-tips! Ldb:s rosa deodorant! Det är ny doft på den, den luktar jättegott. Väldigt skum dag utöver att jag luktade ovanligt gott under armarna, jag försov mig jättemycket och kände mig yrvaken hela förmiddagen och sen skulle jag på litteraturprislunch, vilket var en förtjusande tillställning där jag på fastande mage matades med löjrom och vin i förnämlig, sjönära miljö, och sen kom jag tillbaka till kontoret lite packad och jobbade helt sjukt effektivt. Jaha, får man softa lite nu med tv och juleskum?

19:27

Hm, fast nu kommer jag ju fundera hela kvällen på vilka fem fiktiva personer jag skulle vilja ligga med.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s