heimlich-manöver

Jag var på rea på Weekday, det lät så bra när jag läste om den, halva priset på alla märken, jag såg framför mig den där Acneklänningen med Liberty-tyger jag är sugen på, och de där Acnejeansen jag är sugen på, och nån fin tröja. Fast sen var det bara ett pyttelitet hörn där de sura trendiga tjejerna med fula nördglasögon (alltså, om man själv haft fula nördglasögon och känt sig som en ful nörd i dem finns det inte en chans att man kan tycka att de är på något vis smickrande, jag mår lite dåligt av att se dem, det är en sådan där anti-grej som man kan kosta på sig när man ser bra ut och vet att man ses av andra som en person som ser bra ut – jag ogillar allt sådant) slet i de oversizeade grå koftorna. Uh.

Jag lånade med mig Freuds skrifter om konst och litteratur hem – ja, inte från Weekday, från biblioteket – och nu läser jag om det kusliga, das Unheimlich på tyska. Unheimlich och det svenska ordet ohemul borde vara släkt, eller hur? ”Hemul, av äldre fornsvenska hemold, avledning av hem”, precis som Heimlich ju. Detta tas inte upp i förordet så jag skriver det här i syfte att imponera på uppskattningsvis två av mina läsare. das Unheimlich bor granne med det sublima tror jag (även om nu inte Freud skriver det), fast det är lite porrigare och har oftare än man kan tro att göra med kastrationsskräck. Plus att det befinner sig i ett gränsland, som allt annat som är skrämmande: mellan levande och död, tydligen. Tanken på att en docka skulle bli levande påstår Freud är en önskan hos barn, det är ju helt bonkers. Jag tyckte det var äckligt med dockor när jag var liten just för att tanken på att de skulle kunna bli levande smög sig på. Jag kan lova att jag aldrig önskade mig en levande docka. Uh. ”Kärlek är hemlängtan” står det snart (jag fuskar och bläddrar lite framåt). Fint! Allt är hemlängtan för mig.

 

 Ceci n’est pas un cigare.

 

 

12:14

Jag har länge känt mig lite provocerad över de små skålarna, muggarna och glasen som står på disken på caféer, där det är tänkt att man ska lägga sin dricks. Ja, just, dricks. För vad? För att man får bära sin muffin till bordet själv, och sen vänta tio minuter på kaffet och gå och hämta det själv och sen kanske till och med plocka undan efter sig själv? På ett café som jag besöker ibland har de hällt vatten i ett sånt där stort latteglas (de serverar sitt te i samma typ av glas, detta oskick, denna dumhet! Te i glas! De är omöjliga att ens nudda i sådär en kvart, skållheta, dumma dumma, jag upphör aldrig att förvånas över det där, hur man på respektabla ställen kan få sitt te i ett glas) och tejpat fast en handtextad lapp (med så där kväljande söt handstil, lite naiv) där det står ”Önskebrunn”.
Jag var i stan nyss och köpte en grej på 7-Eleven och till och med där hade de en liten skål på disken. Med handtextad lapp där det stod, med fånig handstil: ”Tack! Vad söt du är!”. 7-Eleven-kassörskorna vill ha dricks? För vad? För att de råkar tillhandahålla mat? Är detta logiken i det hela? För då kunde de ju börja med det i livsmedelsaffärer också. Det kanske bara är en tidsfråga.