bokslut

”2008 ska jag vara glad, gå mer på museum och äta mer potatis. Åtminstone ett av dessa nyårslöften kommer att vara möjligt att uppfylla utan större besvär” skrev jag här för nästan på timmen exakt ett år sedan. Nu vet jag inte längre vilket av löftena som avsågs med den andra meningen – jag var inte gladare än något annat år, och under en period i somras och tidigt i höstas var jag till och med mindre glad än vanligt, varpå en kanske lite extra grubblande höst följde (en sinnesstämning som jag gissar dessutom fortsätter en bit in på det nya året). Jag gick inte mer på museum – fem museibesök kanske? Ja… det stämmer nog. Det är inte så mycket. Jag var på fler auktionsvisningar än konstmuseer. Och jag åt inte mer potatis, inte alls, även om det blev en del potatismos under hösten. 2008 var potatisens och grodans år (officiellt alltså! Det är inget jag bara hittar på! Fast varje år är potatisens år för mig). Jag funderade idag på att köpa en handväska som ser ut lite som en groda, är det en bra idé? Den är ljusgrön och har en lite ihoptryckt konstig form och ett guldspänne. Den kommer att vara fin i vårsol. Jag är inne på vårterminen nu, sedan ungefär sex timmar tillbaka: jag vaknade och ville inte ha vinröda läppar längre utan cerisa. Det betyder att våren är på väg. Jaha. Nu följer en sammanfattning av 2008:

Januari: Jag frös i min vinterkappa, ville dricka rödvin med någon, tröttnade på orden ”identitet” och ”kontext”, läste Carsten Jensens Vi, de drunknade samt reste till London.

Februari: Jag var full ovanligt många gånger, varav en gång i en kjol från London som Anneli Jordahl sa var fin, jag var ganska social och hade nog roligt (årets första månader flyter ihop lite för mig, men de var roliga, ja), jag tröttnade på att allt måste vara politiskt hela tiden, läste Stefan Lindbergs I Gorans ögon, gjorde all min bokreashopping (ganska omfångsrik sådan) via nätet, fick min F-skattsedel och började brottas med bokföring, tyckte om Michel Houellebecq samt skrev en text om Stina Aronson till Lyrikvännen som fick mer uppmärksamhet än det mesta jag skriver.

Mars: Jag tyckte om Amy Winehouse sådär ett år efter alla andra, läste Ulrika Kärnborgs Myrrah, tröttnade på liknelser vid klimatförändringarna, bjöds på luncher och vin på bra ställen, hade väldigt trevligt några gånger även om vissa av gångerna slutade med att jag stod för mig själv och gick hem för mig själv och grät och ville dö, tröttnade på att folk måste vara så himla programmatiska hela tiden, hade erotiska tankar om kung Bore, läste Novalis, läste John Ajvide Lindqvists Människohamn, läste Johan Kindes Någon sorts extas, läste den där Carolyn Cassady-boken och insåg att jag hatar beatförfattarna.

April: Jag levde på OLW:s Mini mellan-påsar med nötter och torkade blåbär, tänkte väldigt mycket på skor, vårkläder och Sophia Loren, ville resa till Capri, skrev en text om mode till Aftonbladet och läste Martina Bonniers Fashionista lite för mycket, läste Miranda Julys novellsamling och hatade den, samt – lite i förbifarten – Sofia Coppola, macaroner och tidskriften Lula, åt förrätter, ville dricka vitt vin med någon, fick vitt vin och mat på Operabaren, köpte världens bästa kjol på Monki, fick fina exlibrisar av min syster samt ignorerade Lars Norén.

Maj: Jag tröttnade på ljusmanifestationer, slentrian-feministisk kritik av kvinnoporträtt, vältrande i 1968-nostalgi samt åsikten att ”laddade ämnen som aktivism och synen på den Andre” automatiskt innebär att intressant litteratur har uppstått, jag hängde på en brygga i Eriksberg och hade på mig en New Order-tshirt, for ut på landet och vilade ut bland blommande slånbär, tyckte om ordet härbergera, blev full på Tranan två gånger samt en gång med en trattgrammofon, åt mycket kola.

Juni: Jag åt tilapia, solade på Gods&Gårdar-filten, drack rosévin i Botaniska, läste Silke Scheuermanns Timmen mellan hund och varg, tröttnade på glättighet människor emellan, åt färsk ananas, gjorde en intervju med en rysk politiker, åt vaktelägg, lyssnade på Lee Hazlewood, tyckte om John Ruskin, var förkyld, medverkade i en enkät i Nöjesguiden om svenska debutromaner, läste Carina Rydberg samt köpte en stråhatt.

Juli: Det hälsade på en massa katter här, jag for ut på landet och cyklade och åt lax, läste en bok om moln, läste Lawrence Durrells Justine, läste Jonathan Littells De välvilliga, var ledsen, var lite glad mitt i allt det ledsna och sedan ledsen igen samt köpte fler Carina Rydberg-böcker.

Augusti: Jag tröttnade på Library Lovers-kampanjen, tänkte väldigt mycket på höstkläder, var ledsen, reste till Skagen, fyllde år och hade ett kalas på landet och fick en uppstoppad fasan, hatade ordet ”diskurs”, funderade en del på lyriköversättningar och den allmänna förflackningen.

September: Jag tyckte om Harold Bloom och Sigurd Agrell, läste Christine Falkenlands Vinterträdgården, var på bokmässa, fick mat på Prinsen, köpte en minidator, gjorde ett tidskriftsomslag med en naken tjej på som folk blev arga över samt började klä mig i vinröda strumpbyxor.

Oktober: Jag åkte ut på landet och gick i en skog som doftade höst, åt libanesisk mat, gillade Snoilskys dikt om de svarta svanarna, hade låtsas-turistweekend i Göteborg och gick på Naturhistoriska, hade en höstromans med det östeuropeiska köket, gick på Brett Anderson-konsert, var sur på folk som inte gillade den nakna tjejen på tidskriftsomslaget, läste Prousts Om läsning, köpte en ny mobiltelefon för första gången på kanske sex år samt lärde mig allt om symbolismen.

November:  Jag ville ha en rävtröja men fick nöja mig med en med en ren på, såg Låt den rätte komma in, köpte en noppmaskin och återvann på så vis halva min garderob, gick på skrivarkurs, insåg att jag väl är kulturkonservativ då och om ni ska hålla på och bråka blir jag det bara ännu mer, fördjupade relationen med den söta katten, läste Freud, uträttade bankärenden samt kände mig ensam.

December: Uh, det var för nyligen, jag känner mig lite äcklad av att tänka på december, men jag flyttade iallafall till den här bloggen, fick Biff Rydberg på Bobergs matsal, rödvin bland orientaliska mattor på Grill del Mundo och anka på en fransk restaurang samt läste, efter mycket bestyr, Lennart Sjögrens Anteckningar om bilder.

Puh. Okej, så här i efterhand inser jag att början på året var bäst, det är ju hoppingivande. Jag inser dessutom att jag nog aldrig har ätit bättre än under 2008. Så måste det fortsätta! Jag köpte krokusar i kruka idag, det blir fint, de blommar snart och då känns det som vår. 2009 blir utmärkt. Jag vet inte vad jag ska göra mer än gå ner nåt kilo i vikt (beräknas vara avklarat om tre veckor) och skriva färdigt en roman (kan ta längre tid), men jag är pepp! Hurra. Gott nytt år! Kyssar!

triptyk i gråskala

 

Från Chanels vårkampanj (via Hotspot).

 

 

Vilhelm Hammershöi

 

 

Fernand Khnopff (även mannen bakom det nya sidhuvudet).

mitt plebejiska blod räddade mig

Kulturtidskrifterna regnar in här (det blir ju ingen Carl-Johan Vallgren läst om jag bara får tidskrifter hela tiden, plus att jag tänker på blogginlägg resten av tiden – jag läste på Blondinbellas blogg att ett medellångt inlägg inklusive bilder och allt tar henne tio minuter att skriva och publicera – tio minuter!?!), idag kom senaste numret av Fantasin, tack! Numret heter ”Jävla medelklasshora” och jag skulle ha medverkat i det, med en text som aldrig blev färdig tyvärr. (”Medelklasshora” har jag dock aldrig kallat någon – jag tycker  att ”medelklasslampa” är ett mycket roligare ord, om vi nu ska vara lite vulgära, men det kan vi väl vara någon gång: det är så fint tvetydigt: medelklass-lampa är en smakfull taklampa ni vet, kanske av dansk design, och medelklass-slampa är en person som kanske har en medelklass-lampa – ”slampa” i denna konstruktion bör tas med en s.k. klackspark, det säger inget om sexuella utsvävningar utan är mest lite taskigt i största allmänhet, eller kanske till och med lite kärleksfullt när det sägs bakom ryggen om någon som man tycker om… inte för att jag säger sånt alltså… inte längre.)

Det är tröttsamt att gnälla över medelklassen, ja, jo – men jag har alltid retat mig på att mot överklassen är det minsann tillåtet. Som när Andres Lokko skrev det där med att alla brats borde spetsas på pålar – jag har alltid stört mig mer på kulturvänstermedelklassen, särskilt de som är mellan 20 och 30 och läser en kurs på universitetet, kanske kunde man spetsa några sådana på pålar också? brukade jag tänka när det där med pålarna diskuterades. Men nej – det är en dålig idé att spetsa människor på pålar. Haha…  alltså, jag menar att det är en smaklös formulering… och att jag är mot det här med pålarna.

Och jag kan känna mig oerhört trött på överklassen också (för att inte tala om hur trött jag kan bli på arbetarklassen! – men det får vi ta en annan gång), jag tänkte på det innan jul när en person jag känner lite berättade om en fin resa hon gjort med sin konstvetenskapsgrupp på universitetet. De ordnade en resa när jag läste konstvetenskap också, till Rom, det lät faktiskt lite underbart: att få hänga runt i Rom med personer som vet exakt allt om vad som är bra och värt att se och få allt berättat för sig och, ja, vara i Rom (jag har aldrig varit i Rom) – men det kostade några tusen att följa med, fyra, fem?  Det var iallafall helt uteslutet för mig, eftersom jag levde på studiemedel, och att ”leva på studiemedel” betydde just det, och det fanns ingenstans att ta fyra, fem tusen ifrån, så jag följde inte med till Rom, och jag tänkte när den där personen berättade om sin konstvetenskapsresa att jo jo, vissa har ju råd (denna person är väluppfostrad bildad överklass) och så blir jag lite bitter. Det är jobbigt det där med att det är lätt att bli bitter, för då går man liksom att avfärda direkt (”Det är bara bitterhet!”). (”Bara och bara” tänker jag ibland…)

Jag har rensat ur en massa gamla grejer ur en gammal dator, och i ett dokument hittade jag en dikt av Åsa Nelvin som jag inte riktigt vet hur den hamnade där. En gång läste jag en roman av Åsa Nelvin och mådde så dåligt av den att jag gav bort den. Men den här dikten var fin – ”Psyke från förstaden” heter den, bra namn på en dikt. Jag citerar ett litet stycke som jag tycker passar idag (- det är väl bäst att tillägga att den inte är tänkt att läsas politisk eller polemiskt eller tänkt att säga eller antyda något som har med samhällsklasser eller en erfarenhet grundad i en specifik samhällsklass eller någonting att göra, jag tyckte om dikten bara, särskilt de sista raderna).

 

Jag hade drabbats av den underjordiska sömnen.
Jag sov som en prinsessa
med alla burkarna uppställda bredvid mig
och vattnet rinnande över mina handleder.
Det fanns en outsinlig källa inom mig,
och när jag äntligen vaknade
var jag inte ens törstig.

Mitt plebejiska blod räddade mig.
Jag har inte så lätt för att dö.
Det är värre för gudarna som måste ha kärlek.
/…/
Jag sitter i köket och mitt hjärta
är inget annat än en tvättsvamp.
Det har varit på bottnen, och kan suga upp
vad som helst.

att känna eller inte känna

Jag fick Ord & Bild med posten, eftersom jag, när jag deltog vid den årliga lilla bokmässan i Göteborg (obs, det där var ingen ironi som syftade på Bok & Biblioteksmässans storlek, detta är verkligen en LITEN bokmässa, med små förlag och tidskrifter och veganmat och queerbarnböcker) och råkade tillbringa dagen (obs, kort sidospår: Vad är dealen med att varenda människa skriver spendera om tid? ”Kvällen spenderades med ett parti schack?”, ”Kvällen spenderades på Bar Rouge i Gamla Stan”  – nej, det gjorde den inte, den TILLBRINGADES, för det enda man spenderar på svenska språket är pengar. Sorry, inte meningen att bli gnällig, men jag stör mig på att folk som använder ordet ”spendera” om tid verkar tycka att det låter lite extra sofistikerat. Det gör det inte!) bredvid Ord & Bilds bord, och de hade ett prenumerationserbjudande där de bland nya prenumeranter lottade ut en Prins Eugen-reproduktion, från tiden då Prins Eugen var verksam alltså, den var nån liten present till prenumeranter då. Så jag tecknade en prenumeration och vann reproduktionen – jag kan ärligt erkänna att jag är mer intresserad av Prins Eugen än av Ord & Bild. Men i numret som kom idag var jag nämnd, det var detta jag skulle komma fram till med denna rekordlånga inledning:

Elin Grelsson har skrivit en artikel om dagboksbloggar, där denna blogg (well, eller den gamla dagboken på Skunk är det ju, men de beter sig ju rätt likartat) tas upp som exempel på en ”intresseblogg”: ”I litteraturkritikern Therese Bohmans blogg, som rör sig kring litteratur och konst, förekommer instick, som i exemplet ovan [en liten utläggning om ensamhet, min anm.] , kring hennes liv, men det finns ändå ett markant avstånd mellan bloggförfattaren och läsaren. Det tydliggörs att det som ligger till grunden för bloggen är just kommentarer kring litteratur, konst och samtid.”

Detta ställer Grelsson i kontrast till ”den utlämnande, privata bloggen”, där ”avståndet mellan bloggidentiteten och läsaren är mindre”, vilket exemplifieras med ett citat ur en blogg som heter ”Den goda hustrun”. Där skriver någon (den goda hustrun?)  att hon trots ett tyggt liv med slentriansex och släktmiddagar (hennes definition av trygghet, inte min)  är  ”en känslomässig kompost av bekräftelsebehov, uppmärksamhetssökande och komplimangfiskande”.

Jag tycker att det här är ett lite naivt sätt att se på bloggande, tänkte jag skriva, men nu ändrade jag mig: Jag tycker att det är ett lite naivt sätt att se på vad det innebär att känna någon, kanske till och med på vad det innebär att vara privat. Jag tänkte faktiskt på det här under julen, när jag inte skrev någonting här om min julafton, för den innehöll sådant jag inte skriver om här. Jag tror inte att man automatiskt lär känna en människa för att man delges djupa förtroenden. Faktiskt. Jag hade brevvänner när jag var yngre, särskilt när jag gick på högstadiet, och poängen med hela brevväxlingen var att liksom agera terapeuter år varandra när det gällde vänskap och kärlek, och det var verkliga förtroenden som utbyttes, och några gånger hände det att jag träffade brevvännerna i verkliga livet (detta var innan termen IRL existerade), och det var alltid en besvikelse, det slutade alltid med att jag tänkte Vem är den här människan..? Att VETA saker om en annan människa innebär definitivt inte att man KÄNNER henne.

Jo, och sen tänker jag att man väl kan tänka att de erfarenheter jag gör i den del av livet jag inte uttryckligen skriver om i den här bloggen är sådant som ändå påverkar det  jag skriver om här: mina tankar om litteratur och konst, åsikter i de frågor jag brukar ha åsikter om, själva min upplevelse av världen – det är ju texter som har filtrerats genom den person jag faktiskt är, även om jag nu inte visar upp… primärmaterialet liksom. Jag skulle nästan kunna argumentera för att det är ett… sannare sätt att lära känna en människa på, än det där spilla ut sitt hjärta-sättet. Fast jag har verkligen inget intresse av att någon ska lära känna mig genom att läsa det här alltså! Vill man känna mig får man göra sig besväret att interagera med mig under en längre tid. 

Ja. Jag är alltså inte alls säker på att privata detaljer skulle innebära att avståndet mellan mig och de/ni som läser här krympte – även om många nog skulle tycka att det gjorde det. Här kommer vi då in på frågan vad det egentligen innebär att känna en annan människa, och kanske därmed frågan om vad en människa är. Summan av drömmar, rädslor och sexuella preferenser (som i ”den utlämnande, privata bloggen”)? Summan av de tankar som väcks av en bok av Lennart Sjögren eller en målning av Brueghel? Smak i stickade koftor och föredragna nyanser på läppstift? Favoriter bland listpop mellan åren 1986 till 1992? När jag deltog i den där skrivarkursen under ledning av en känd manusförfattare från Hollywood tjatade han om och om igen om att man inte lär känna en människa förrän man ser hur hon regerar i en krissituation – ”choice under pressure” tror jag att han kallade det för. Det är kanske en del av sanningen, men jag håller inte med honom ett dugg om att det skulle vara det SANNASTE om en människa – kanske i fiktionen, då är det ju behändigt om inte annat.

Jag har väldigt svårt att komma fram till vad jag anser är det sannaste om en människa. Men jag är som bekant (om man känner mig iallafall – heh, eller vet vad jag brukar tycka om littertur?) alltid väldigt skeptisk till alla typer av litterära försök som uttalat vill gestalta en hel människa med alla små nyanser och egenheter (den där motbjudande amerikanska romantypen som exempelvis Jonathan Safran Foer företräder, eller Jan Kjaerstad, även om han inte är motbjudande). Jag tycker inte att det känns som sanning heller, jag tycker att det känns utstuderat, att det lätt blir pose. Fast jag tycker inte att försök att visa på människans ruttenhet automatiskt känns sannare heller – nu kommer jag inte på något bra exempel, men ni vet? ”Jag ska berätta om alla de mörkaste och sjukaste tankar som dväljs i mitt inre för att ni ska få se SANNINGEN”?  Sanningen om en människa består kanske av en summa där även det man inte själv är medveten om ingår? Ni vet, som när man är med på ett fotografi och plötsligt ser sig själv i en vinkel man aldrig sett sig själv i förut, eller med en min man inte visste att man kunde göra? Och man känner inte igen sig själv, och man tänker ”Kan jag verkligen se ut så där?” Hm. Fast samtidigt tycker jag att den människa man faktiskt försöker vara ingår, den man vill vara, den man medvetet arbetar på att vara. (Om man nu gör det.)

Jo, men tillbaka till artikeln: ”Här tillåts människor ge uttryck för det behov av bekräftelse som finns även för våra svaga sidor, sorger och självtvivel” står det, och jag tänker Vadå bekräftelse: Jag skriver om ensamhet och ingen säger ett ljud, jag skriver om yoghurt och får tjugo kommentarer. Äsch, jag vet, vissa saker är svårare att kommentera så klart. Jag tycker att det finns så mycket välvilja när man talar om bloggar bara, så många förhoppningar, en tendens att skriva om bloggande som något så autentiskt och vackert. All text som skrivs för att läsas skrivs ju med vetskapen om att den faktiskt ska läsas. Och ja, om man är anonym så… men ändå, jag vidhåller: Det är verkligen skillnad på att veta saker om en människa, även om det man vet är ytterst privat, och att faktiskt känna en människa.

en mellandag till

 

 

(Nästa år ska jag komma på bättre rubriker.)

Hej, nu är jag i Göteborg igen. Det doftade hyacint när jag klev innanför dörren, och Viktor Rydberg-sällskapets tidskrift om ”Tomten”, eller, Tomten, eller hur man nu vill ha det, låg innanför dörren. Jag har nästan läst hela redan. Dessutom måste jag läsa 534 sidor Carl-Johan Vallgren-roman i korrektur, men först av allt måste jag på rea. Jag har läst Ordfronts litterära magasin också för att jag tänkte att något i den borde vara bloggbart om inte annat, men jag vet faktiskt inte om det var så – eller, kanske kan jag gnälla lite över det här med årsbästalistor imorgon om ni påminner mig. Jag kanske kan göra en Inför 2009-lista nu när det inte blir någon utvärdering av 2008? Två saker jag ska försöka med under 2009 är till exempel att äta mat med mindre tillsatser samt att skaffa en kvinnlig förebild.