Hej, glad måndag, glad december. Vi börjar månaden med en bild ur Les Très Riches Heures du Duc de Berry, den föreställer december. December är månaden då hundar sliter ett vildsvin i stycken (klicka på bilden så blir den större). Ser ni skogen och torntopparna som sticker upp? Visst ser det ut som Central Park med lite skyskrapor som tittar fram?
Nu byter jag ämne: En sak jag ständigt förundras över är svensk kulturjournalistiks enträgna ansträngningar att slå fast att samtiden är den bästa av världar. Som Sinziana Ravinis artikel i dagens Aftonbladet. Umberto Ecos Om fulhet är ”en indirekt revolt mot alla kulturkonservativa svanesånger som beklagar skönhetens försvinnande ur samtidskonsten” – alla? De står som spön i backen, dessa kulturkonservativa klagorop? Tur då att någon vågar framföra den modiga åsikten att samtidskonsten inte alls har några problem.
Ja, och vad är grejen med att den allmänna åsikten verkar vara att det är för lite kul debatter i Sverige, alla tycker likadant, det är så tråkigt, konsensus-kultur, bla, gnäll… och sedan när någon för en gångs skull tycker något helt annorlunda än vad man brukar tycka i en tidning, så mobiliseras genast styrkor på varenda kultursida i landet för att upplysa denna person om hur otroligt FEL han/hon har, samt att diskussionen i fråga vare sig är önskvärd eller motiverad.
Då blir det ju bara kvar artiklar som den i DN i lördags (jag hittar den inte på nätet nu, den verkar ha tagits bort?), där Eva Åsa Beckman över ett helt uppslag förklarar hur oerhört bra den svenska poesin är just nu, med motiveringar som låter som kalkerade programförklaringar från poeterna själva. Eh okej… kulturKRITIK? Någon?
Thereses dagbok 