and then it started to snow

 

Ned genom rymden
stjärnigt de sväva.
Mönster i fjunig
dallring de väva.
Marken de pälsa, –
veckas i fållar,
knypplas i spetsar,
kullras i bollar.

Vita och kyliga,
flocktätt de glida.
Kyrkstilla blir det,
helgtyst vida,
liksom i kyrkan
då psalmen slutat
och folket i stilla
andakt sig lutat.

Nu sjunker i själen
vinterblida;
nu ut den har gråtit
sin senhöstkvida.
I känslornas skrymslen
det töar och droppar –
till frostro vid doften
av isrosknoppar.

Och timmar, som svept sig
likt senhösttåga
och virvlat i sjuklig
stämningsråga
likt prunkande höstblad, –
som vita, svala,
mjuka flingor
över mig dala.

 

Det snöar i Stockholm nu, det är fredag på kontoret, knappt några människor här, tyst, stilla, det avlägsna ljudet av en scanner. Visst är det en fin bild? Och en underbar dikt? Det är Ola Hansson som har skrivit. Det är så det ser ut utanför fönstret på bilden, snöflingor som pälsar marken, det är tyst, rofyllt, jag tror att det brinner en brasa längre in i rummet, det är nästan så att jag vill ha en liten fru att tassa fram till och kyssa i nacken medan hon sitter och tittar på snön som faller. Visst är det fina mönster? Väldigt Vuillard, mönster-maniskt, horror vacui, men på ett mycket sofistikerat sätt. Jag vill ha hennes klänning, eller morgonrock eller vad det är. Jag tror att det är morgon på bilden.

Nu ska jag gå härifrån. Jag känner för att hänga i antikvariat, tror att jag ska göra det. Vi hörs. Kyssar.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, poesi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s