bankärende

Jag var och träffade en liten bankkvinna och pratade om pensionssparande och sjukförsäkring det var ytterst deprimerande. Den lilla bankkvinnan var glättig och glad och fattade ingenting av vad jag höll på med eller planerade att hålla på med, och definitivt inte vad jag hade hållit på med hittills i mitt liv; ostrukturerade studier, kassa jobb – hon hade gått ekonomisk linje på gymnasiet och sedan fortsatt med ekonomi, åh ekonomi, så spännande, jag kände mig som nån slags bohemtyp, jag visste inte ens om jag har en olycksfallsförsäkring. Och sedan skulle jag fylla i tre sidor hälsodeklaration, herregud så hemskt, jag körde fast direkt, på rutan med längd och vikt: jag har inte vägt mig på tolv år. Bankkvinnan skulle aldrig ha begripit detta eftersom hon såg ut att vara aerobicstypen, jag chansade på en siffra jag tyckte kändes rimlig, hon protesterade iallafall inte. Sedan följde en lista över alla sjukdomar man kan tänka sig och några man inte kan tänka sig , värst var ”Har du gjort ett genetiskt test?” – jag mådde nästan illa över tanken, nej tack, jag har svårt att tänka mig något mer deprimerande än ett genetiskt test. Allmän melankoli av ärftligt slag fanns däremot inte med på listan, så allt jag slutligen kryssade i var närsynthet, varpå jag var tvungen att redogöra för optiker, regelbundenhet för kontroller, huruvida mitt handikapp beräknades fortgå, huruvida det föranlett sjukskrivning (”Det var lite besvärligt att läsa Haruki Murakami sedan jag tappat en kontaktlins, men jag fann det inte nödvändigt att underrätta föräkringskassan” fick jag lust att skriva). Ja, och sedan skulle jag svara på hur länge efter pension jag planerade ”att vara aktiv”, d.v.s. leva, eller liksom vara rörlig och medveten, jag sa Nej, nej, jag vet inte, bankkvinnan undrade om jag ville ha en aktiv persion, hon ville uppenbarligen själv ha en aktiv pension, och ”göra världen”, jag tänkte att jag väl skulle vara rätt nöjd med att sitta på nåt fint ställe och skriva lite, bankkvinnan och jag var inte i synk. Jag sa ja till allt hon föreslog och skrev under typ tio papper och nu har jag lagt min framtid i den lilla bankkvinnans händer. Det var deprimerande alltihop. Liksom, jag satt där och pratade om kvinnliga åkommor (ingen av dem behövde dock kryssas i på hälsodeklarationen) med en fullständig främling och hon verkade tycka att det var rätt käckt, det blev sån där kvinno-gemenskap som jag är fullständigt apart inför, jag fattar den inte, hon ska sköta min ekonomi, jag vill inte vara väninna med henne och jag vill inte låtsas att jag är det. Det här är det konstigaste med tjejer: att man hela tiden ska låtsas att man har så himla mycket gemensamt; vi har äggstockar, vi förstår varandra. Jag har aldrig nåt gemensamt med nån. Det är kanske det mest deprimerande av allt.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Kommentarer inaktiverade.