Fint med Jan Myrdal i Expressen idag! ”Det är bara att gå hem till unga lönearbetarfamiljer (arbetarklass även om de nu är slipslösa men har vit krage, villa och tror sig vara medelklass) och se deras bokhylla. Deras farföräldrar och morföräldrar och ibland deras föräldrar hade en välfylld hylla med folkböcker. Man läste – ja, man läste! – Ivar Lo och Moa och många, många andra. Själva har de i sina fina hem nu kanske hyllor; men inte för böcker. Där finns blott tv och krafs.”
Det ÄR ju faktiskt något som har hänt här, det där exemplet stämmer exakt in på min släkt: När min morfar dog hamnade en del av hans böcker – för han hade faktiskt böcker, min morfar var inredningssnickare på varvet i Norrköping och även om han inte var någon ”arbetarintellektuell” så läste han – hemma hos mina föräldrar, jag har i en låda någonstans hans exemplar av Moa Martinsons Mor gifter sig och Ivar Lo Johanssons Vagabondliv i Frankrike.
Äh, jag vet inte vad jag hade tänkt att komma fram till med det här, jag blev bara glad över att känna igen min upplevelse. Och även om det nu är så att bokföräljningen slår rekord, och det inte riktigt är så att arbetarklassen enbart ägnar sig åt ”tv och krafs” så är väl boken man plockar på sig från pocketstället i kassan på Ica Maxi knappast av kalibern Ivar Lo eller Moa Martinson. Och det är bra att folk läser, ja, jo, men det är ännu bättre om folk läser bra böcker när de väl läser. Allt är inte lika bra! Att hävda det är ett svek mot arbetarklassen.
Det är givetvis möjligt att ha ett fullvärdigt liv utan att läsa böcker, ja, är man inte intresserad av att läsa så är man väl inte, men jag tycker att av följande två tankar: 1) Någon känner sig kränkt över att få höra, exempelvis i skolan, att boken han/hon läser inte är bra, och 2) Någon missar möjligheten att läsa böcker som verkligen är bra eftersom han/hon aldrig får höra, exempelvis i skolan, att det finns böcker som är mycket bättre än boken han/hon valt att läsa – – – …så är tanke nummer två oändligt mycket sorgligare.
PS: Jag är lite, lite svajig i den här åsikten även om jag vet att jag kan låta så himla tvärsäker – man måste börja med något, ja, och det är lättare att börja med något lätt, precis som jag gjorde, javisst, Allers-romaner, Sidney Sheldon, Danielle Steel, men grejen är ju att om man inte kommer från en miljö där någon någonsin skulle kunna säga Hallå, du kanske borde testa den här boken istället, den tror jag att du skulle kunna tycka om – och sätter något lite mer substantiellt i händerna på en, så är risken att det aldrig händer. Sedan är det ju givetvis möjligt att söka upp det där mer substantiella på egen hand, om man nu alls har ett behov av det, jo, men jag är trött på det där välvilliga Läs vad som helst!, Det finns ett värde i det som av tradition anses som dålig litteratur också! – ja ja, lätt för dig att säga, du kommer ju från ett hem med bokhyllor – – –
Thereses dagbok 
Intressant! Teven har nog under ett par generationer ersatt böckerna. Mina farföräldrar, som är bönder, har inte många böcker men de som finns där i hyllorna är omhuldade. Utan att kunna svära på det tror jag att Ivar Lo-Johansson, Sven Delblanc, Moa och Harry Martinson och Vilhelm Moberg är representerade. Breda svenska 1900-talsepiker. Det är nog mest farmor som läst dem, farfar har främst ägnat sig åt Bill & Ben och OSS 113, agent- och västernböcker alltså som slits och slängs. Den yngre generationen i vår släkt där uppe i norra Bohuslän har nog däremot mest ”tv och krafs” i sin bokhylla, som Myrdal skriver.
Och den där svajiga åsikten känner jag själv igen som f d skolbibliotekarie: klart ungarna ska läsa vad de vill, men helst ska de ju vilja läsa bra litteratur…
Själv läste jag i stort sett bara fantasy och skräck under några formbara år i min barndom (mellan sisådär 10 och 13), så jag är väl ett levande exempel att det inte är kört bara för att man börjar läsa ”skräplitteratur”, he he.
Åh min morfars bokhylla! Ivar Lo, Moa M, Jan Fridegård och en del klassiker, som Tom Saywer och Giftas.
Plus samtliga nummer av Råd&Rön 1975 och framåt. Eller, det låg alltid högar av R&R under deras tv-bord. Och Verdandi, ända tills jag var 18 trodde jag att Verdandi var en italiensk kompositör.
Jag hade en liten sådan upplevelse häromdagen, när jag glatt förvånad hittade en inrökt utgåva av Brideshead Revisited i föräldrahemmet. Min farfar, som bodde på landet, putsade på sin husvagn, matade sina kanske tolv katter, och inte gjorde något särskilt väsen av sig, hade till min förvåning en egen namn och adress-stämpel, som han då stämplat denna bok, och alla sina andra, med. Så rart! …dock såg varken pärmarna eller bladen särskilt använda ut – kanske är det därför jag fortfarande väntar på den där TEDDYBJÖRNEN i present!
Jag tycker att det där är så svårt. I en viss ålder är det så himla viktigt att man får ”rätt” God Litteratur för att inte bara bli totalt ointresserad och anti (eller för all del – i ganska många åldrar). Jag läste mycket själv, men jag gillade ofta inte den där goda litteraturen man fick av välmenande svensklärare, för det var inte den typen av böcker jag ville läsa just då. Min bror började inte läsa förrän han var ungefär 19, trots massor av olika ”lättlästa” och ”spännande” böcker som han fick av våra föräldrar och av lärare – men det var inte förrän han fick Den hemliga historien som han blev intresserad.
Jag fattar fortfarande att jag själv hellre läste Stephen Donaldson istället för att läsa, tja, Steinbeck. Jag kände inte för Steinbeck, och jag känner fortfarande inte för Steinbeck (inte för Stephen Donaldson heller, numera). Men ofta när man tackar nej till några exemplar av den Goda Litteraturen så uppfattar vuxna det genast som att man har lite lässvårigheter eller inte ”har koncentrationen”, när man kanske bara vill läsa om ett annat ämne. Läsupplevelser är så personliga. Jag tycker att det verkar som om många vuxna som har makten över vilka böcker man får tillgång till ser böcker som helt utbytbara – att det finns det som är kvalitet och ”lämplig” litteratur för en viss ålder, och det som är skräp och olämpligt, och inom dessa två grupper är böckerna helt likvärdiga och alla får samma. Det är synd tycker jag, för jag tror att det kan få en att bara ge upp. Det är ju som att tvingas umgås med nån man inte trivs med.
Hm. Jag vet inte riktigt. De där bokhyllorna var väl ofta för syns skull? Man hade ett par rader böcker för att visa upp? Kanske inte för alla, men för en del. Nåväl.
Vad gäller bra och dålig litteratur, kan det leda till en väldigt snårig diskussion. Rentav oerhört komplicerad både från ett filosofiskt, socialt och psykologiskt perspektiv. Bra för vem? Bra på vilket sätt? Bra nu eller igår? Bra för vad?
Så mycket är dock klart att jag kan skriva under på att det finns skön (där skön är mer än bara vacker) och laddad litteratur och urvattnad smörja. Men jag vågar mig inte på någon definition av bra och dålig.
Själv tror jag inte att det är hela världen om inte alla eller många läser skönlitterärt – långt ifrån! Icke-läsare kan vara empatiska, reflekterande, snälla, begåvade, bildade och allt som en skönlitterär läsare kan vara. På det området har livet lärt mig en del läxor. För övrigt kan ju en skönlitterär läsare kan ju vara egoistisk, dum, elak, obildad, trångsynt et cetera.
Vad mer tror jag? Jo, jag tror att det finns vissa mänskor som behöver läsa för att deras själar behöver just den typen av näring för att frodas och växa. Och om denna typ av mänska har lite otur eller hamnar lite fel från början så kanske det inte blir någon läsning, och de kommer då att gå miste om något som just de hade behövt i sina liv.
Det är de individerna som ”man” (vi som läser och på något sätt är deras äldre syskon?) ska identifiera och uppmuntra att leta sig fram, och här håller jag med Moa, på egen hand! För mycket pekfingrar och det blir revolution, men ingen vägledning och det blir Idol och känslan av att något saknas.
Och för att inte trampa någon på tårna så var det här bara ett djäkla tyckande som jag såklart inte har några som helst belägg för…
För övrigt, grattis till flytten! Jag saknar egentligen inget förutom att det fanns möjlighet att rekommendera något (i ett speciellt fält!) när man lämnade en kommentar.
För nostalgins skull: jag rekommenderar Eyvind Johnson idag. Strändernas svall.
För varje poäng litteraturvetenskap som jag fått har jag lärt mig uppskatta min farmors bokhylla lite bättre. Jag tycker också på sätt och vis att jag lärt mig uppskatta min farmor lite bättre. Och andra släktingar för den delen – häromåret slukade jag Mobergs utvandrarböcker eftersom jag hittade dem i min svärfarfars bokhylla. Han frågade uppriktigt förvånat ”har du aldrig läst dem”? Och då skämdes jag lite. Men sen kunde vi prata om dem! Det kan jag dock inte göra med min farmor – hon glor bara på teve nuförtiden.