anteckningar om anteckningar om bilder

Jag började smygläsa Lennart Sjögren så fort den damp ner innanför dörren – den har kommit nu, hurra, hurra! – fast jag ju hade tänkt vänta lite med den (och istället läsa en liten diktsamling som jag får betalt för att läsa, det hade ju varit smartare, jo, jag ska, snart, imorgon, efter att jag har handlat julklappar och slagit in julkappar och kokat knäck, igen – jag kokar knäck även i detta ögonblick, men jag måste koka mycket, jag ska försörja min familj – ska jag läsa en liten diktsamling). Det Sjögren skriver påminner en del om det Roger Scruton skrev, som folk gick i taket över tidigare i höstas – detta som Scruton kallar andlighet och Sjögren kallar Bilden (ja, med versalt B), som är det där med konst som det är svårt att förklara och som det därför, har jag börjat tänka, är lättast för vissa människor att helt och hållet förneka – eller så har man inte riktigt stött på det, det där som jag skulle kalla en estetisk upplevelse, även om det låter lite platt och kliniskt, och även om jag har börjat tänka att vadå estetisk, det är nog fel ord när man tänker lite på saken – och då är det ju ännu enklare att förneka det, såklart, och tala om det institutionella konstbegreppet, eller vad man nu vill kalla det.

Lennart Sjögren betraktar en bild av Andy Warhol och blir, till sin egen förvåning, tagen av någonting i den: monotonin, gissar han, som påminner honom om ett minne som liksom ligger inbäddat i kroppen, tror jag (det skriver han inte alltså! Han skriver att det är ”havsminnen med vågornas monotoni”, något jag tror att man minns med kroppen, men det spelar ingen roll) – ”Det är inte ‘Bilden’ som inför Vermeers konst jag finner här, inte detta själens högspänningstillstånd, men någonstans inom mig tangeras någonting som har någonting i flaskornas monotoni att göra. Längre än till att tala om ‘någonting’ kommer jag inte: Detta ‘någonting’, är det Bilden? Jag vet inte. Men detta vet jag: i vissa situationer kan hos vissa människor inför vissa föremål uppstå en korrespondens av ett slag som inte kan hänföras till någon speciell känd upplevelsekategori.”

”En korrespondens av ett slag som inte kan hänföras till någon speciell känd upplevelsekategori” – så kan man beskriva det. Eller, haha, inte beskriva det. Jag tror att Lennart Sjögren och jag är i synk, det känns bra: ”Sedan varje ideologi skalats bort fortgår samtalet med bilden – för den som deltar i detta måste allt prat runtom verka underligt och ovidkommande.” – Tell me about it!! Åh, jag skulle också vilja skriva en bok om bilder, där jag samtalar lite med dem. Tills vidare sköter jag dock detta samtalande i den här bloggen.

Annonser

6 kommentarer

Filed under dagbok, konst

6 responses to “anteckningar om anteckningar om bilder

  1. RH

    Kul att Sjögren kom till slut och att ni synkade!

    Den här Scrutons ödmjukhet inför ”konsten” tycks mig vara av det tvärsäkrare slaget, därför har jag svårare för honom. Svårt att exakt sätta fingret på varför, även där. Jag låter en snabb parallell illustrera, kanske orättvis, men det är mitt intryck:

    Sjögren: En möjlig tes: just i den fysiskt skapande perioden, i verkställighetsmomentet, tror jag det är nödvändigt att…

    Scruton: Förkastandet av skönheten härrör från en speciell syn på den moderna konsten och dess historia.

    Lycka till med knäckkok och lyrikbok.

  2. Therese

    RH, ja, det har du ju verkligen rätt i. Det är lite olika typer av texter iofs, det kan ju till viss del ha med det att göra – eller, det är jag säker på att det har. Även om jag nu inte tror att Sjöberg någonsin är särskilt tvärsäker… men jag tror att Scruton kan vara betydligt mer ödmjuk än han kanske framstår i den där texten. Men jag är med dig på det där, jag skulle föredra att samtala med bilder med Lennart Sjögen (Scruton kanske föredrar att hålla monolog..? Nej, det vet jag ju faktiskt inte).
    Det var förresten fint att du valde just det där lilla citatet av Sjögren, jag gillade fortsättningen på det. ”…först då kan det elementära i en person överflyttas till ett givet material” – det här vet jag inte om jag har läst någonstans, och ändå är det ju en så grundläggande grej i konsten (eller i den bra konsten iallafall?): att konstnären ger någonting av sig själv i konstverket. Ja, såklart liksom, men jag gillade att se det formulerat.

  3. RH

    Jag håller med. Att man ger något av sig själv, offrar, sätter på spel eller vad man vill kalla det, tror jag är en förutsättning för att bra konst ska uppstå. Konst måste få kosta! Tid, pengar, prestige, själsro… Så romantisk är jag.

    Den grymma nödvändigheten, har jag för mig att Horatius sa, fast på latin. Scruton har jag inte läst mycket av. Hans bok om rävjakt — On hunting? — är jag dock lite nyfiken på. Så ondskefull är jag.

  4. Therese

    Precis så ondskefull är jag också :)

  5. Lars

    Två begrepp att ta i beaktning: Aura (med hänvisning till Walter Benjamin) och Spelet (med hänvisning till Hans-George Gadamer – med betoning på de första kapitlen i den svenska, förkortade, versionen av ”Sanning och metod”).

  6. Lars

    ps. ”Åh, jag skulle också vilja skriva en bok om bilder, där jag samtalar lite med dem. Tills vidare sköter jag dock detta samtalande i den här bloggen.” Jag kan rekommendera, och jag vet att det är en sjukt mossig rekommendation, Roland Barthes ”Camera Obscura”. 120 sidor samtal med bilder.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s