arbetsrum, del 1

Jag hamnade, via en av mina favoritbloggar, på den här sidan, där man kan se denna bild: 

 

turkiske-ministern-pascha-cherif-i-sitt-arbetsrum2

 

Det är den turkiske ministern Pascha Cherif i sitt arbetsrum på Kommendörsgatan 32 i Stockholm. Är det inte fint? Kolla taket. Jag gillar även verkligen de där arkviskåpen eller vad det heter, med etiketter på lådorna. Det ser väldigt seriöst ut. Ja, och så gillar jag fåtöljerna så klart. Gud vad jag också vill ha ett arbetsrum. Med en jordglob! Jordglober kommer att bli nästa stora grej, tro mig. 
 

Ett arbetsrum till: Bertil Malmbergs skrivarlya i München:

 

malmberg2

 

Skrivarlya och skrivarlya förresten, skrivarsal är väl mer precist. Fotot är lite suddigt, men man ser ändå de två viktigaste grejerna: De oerhört stora fönstren och den fantastiska kristallkronan. I ett arbetsrum! Vad hade han då för takarmatur i sitt vardagsrum?

Ett annat underbart arbetsrum är det här:

 

hugo-von-hofmannsthal-skriver-lite

 

Det är Hugo von Hofmannsthal som sitter och skriver lite. Han har också kristallkrona, men bäst här är väggmålningarna och mattan. Det verkar inte vara något större fel på soffan eller kakelugnen i bakgrunden heller. Men en sak jag skulle tycka var lite skum är det här med att bordet står mitt i rummet, som det gör hos både Malmberg och Hofmannsthal. Jag skulle tycka att det kändes lite… jag vet inte, otryggt? Jag föredrar att ha skrivbordet med åtminstone en sida mot en vägg.

Jo, Hugo von Hofmannsthal är för övrigt kanske stiligast i hela litteraturhistorien, och nu följer en idolbild.

 

hugo-von-hofmannsthal

Ååh..!

 

Imorgon ska jag scanna ett annat arbetsrum ur en bok som jag håller på att läsa. Det innehåller bland annat påfågelfjädrar och en idolbild på Oscar Wilde! Det får ni inte missa!

Annonser

8 kommentarer

Filed under dagbok, litteratur

8 responses to “arbetsrum, del 1

  1. Oj, jag kunde ha svurit på att von Hofmannsthal och mannen på det här porträttet (länken) var samme man (men han på porträttet hette visst Hans Massmann). Men väldigt likt, visst?

  2. Jag vet inte hur det såg ut i taken hos Malmberg, men fönstren var tydligen sex meter höga. Så storslaget måste det ha varit. De hade nog en del tur som lyckades få tag på våningen. Som f.ö. finns kvar, idag håller en arkitektfirma till där.

    Så här lär det ha sett ut från gatan:

    Det är bra att du har gått över till WordPress, tycker jag. Man blir ju så fnittrig av det du skriver och vill kommentera ibland! Lättare nu.

  3. Therese

    Johanna, det var ett fint porträtt! Men hm, nja, jag tycker nog inte att de är så lika… Massmann är inte riktigt min typ :)

    Oskar, aha! Det där fotot har jag ju sett förut, men eftersom jag är lite trög så har jag aldrig fattat att det alltså var allra högst upp han höll till… för det var det väl? Men vad var det för utsikt?

  4. Jo, det var högst upp, men vad kunde man se därifrån? Jag vet inte. Popplarna och engelska trädgården, kanske. Automobiler som svischade förbi.

  5. Therese

    Alltså, jag undrade över utsikten eftersom jag tänkte att hela grejen med sexmetersfönster kanske fallerar lite om man ser nåt trist genom dem… men popplar och en engelsk trädgård låter som en riktig drömutsikt.

  6. Jo, om det nu var så. Det finns hursomhelst en storslagen engelsk trädgård i närheten, där han brukade gå omkring och studera

    popplarnas skymningsfacklor
    och fontänernas fladdrande hår

    som han tyckte var

    bara ett spel av dagrar
    mot nattlig grund
    över djupet, som gapar stjärnlöst
    från begynnelsens stund

    varför han utropade:

    ― o, sällsamma kramp kring hjärtat,
    o, förlamande rus,
    att vandra i väldiga parker
    under bedrägliga ljus!

    Du är förresten inte trög, du är bara en estetisk människa, tror jag. Det är fint, rätt och bäst.

    Jag vill förresten också ha en jordglob! Jag var inne i en trevligt stökig bokhandel idag och där hade de en jordglob, mitt bland böckerna. Man kunde känna på bergen, de buktade utåt. Svenska fjällkedjan var knappt kännbar, men Himalaya var rena höjden.

    Och det är ju helt rätt att man måste ha skrivbordet mot en vägg!

  7. Therese

    Oskar, åh, fint!
    Popplarnas skymningsfacklor och fontänernas fladdrande hår var ju fantastiskt… (jag är en sån sucker för all poesi som handlar om parker) – annars är jag ärligt talat mer imponerad av Malmberg som heminredare och posör med cigarett i handen än som poet… förlåt :) Jag vet inte vad det är, jag har bara aldrig blivit verkligt berörd av något jag läst av honom.

  8. Det är OK, nu när det var du!

    Man blir inte alltid just ”berörd” av Malmberg, det är det många som har ansett. Eller snarare: man blir det först när man har studerat honom i typ ett decennium. Författare som han, som skrev prickfria dikter i tioårsåldern, är liksom så upptagna av sig själva och sitt uppdrag i livet, dvs. att leva upp till sin begåvning. Och så möter de ständigt mindre känsliga människor hela tiden, får felaktig kritik och hamnar i djupa depressioner och ett problematiskt förhållande till omgivningen, vilket också det kan göra dem mindre berörande.

    När Stig Ahlgren recenserade Malmbergs memoarer så var han helt häpen: det var det bästa som skrivits på svensk essäprosa, tyckte han. Och ändå lade han till att formuleringarna var ”iskalla vid beröring”. Jag håller inte riktigt med Stig Ahlgren där, för om man gnuggar tillräckligt länge så blir de varma…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s