julefrid, jaktmånad

Well, julefrid/julelättja, whatever – jag har inte jobbat på med texten om diktsamlingen, förlåt, det var så skönt att bara dra runt i mitt julstädade hem, äta knäck, måla naglarna, googla Alan Rickman-bilder och bläddra i en massa böcker som jag inte behöver läsa (det slutar alltid med att jag drar ut Stina Aronson ur bokhyllan och tänker jag dör, jag dör, det här är så bra).  Jag köpte två amaryllisar på extrapris på Konsum för ett tag sen och tänkte att det kanske var dumt att köpa så billiga, men de blommar helt galet nu. Så här såg en ut igår:

 julfonster2

 

…och nu har två knoppar till slagit ut där nere på den, så det är som en liten… explosion av blommor där. Folk säger alltid att de har så fina amaryllisar, visst gör de? Och så måste man kolla på dem och säga Ack ja, det var sanneligen en fin amaryllis, och så tänker man att det där var ju ingenting, min egen amaryllis är mycket finare! Det kanske är med amaryllisar som med barn.

Jag funderade på vad jag borde ta med mig att läsa över jul, jag gör alltid samma misstag, och tar med något som är för krävande. Alltså, förra året kunde jag inte ens hålla koncentrationen på Fördjupade studier i katastroffysik, men det berodde nog inte bara på glöggen utan på att det är en dålig bok. Jag vill alltid läsa poesi när jag är på landet och speciellt D H Lawrence, av någon anledning. Nu bläddrar jag i D H Lawrence. Nu tänker jag att en av hans dikter kanske handlar om en målning som jag är väldigt, väldigt förtjust i. Ja. Nu är jag säker på att det är så. Det här är dikten:

 

 

Tålamod, du lilla hjärta.

En dag en kvinna, tung och junihet,

skall öppna dörren, stänga den och stanna.

 

Och när ditt kvalda hjärta ville ropa

på kall och ensam natt, skall hennes spända bröst

ha kraft att hålla stånd mot natten,

sittande i ditt rum som två tigerliljor,

flammande ännu efter solnedgången,

förintande den kalla tomma natten

med glöden av sin heta skymning:

kvar ännu om morgonen, medan den sällsamma

vilda doften breder sig

ännu starkare, het och röd; tills du törstar efter påskliljorna

med en plågad, instängd törst, som du inte kan släcka,

eftersom påskliljorna är döda och en kvinna från jaktmånaden

håller dig i band.

Tålamod, du lilla hjärta.

 

…och det här är bilden:

 

leighton_flaming_june

Lord Frederic Leighton: Flaming June

 

 

… alltså, den heter Flaming June!  ”en kvinna, tung och junihet”! Jag brukar alltid tänka att jag aldrig har sett någon se så tung ut som hon på bilden. Visst gör hon? Som en Michelangelo, så där otroligt massiv liksom. ”två tigerliljor, flammande ännu efter solnedgången” – hon ser ju ut som en lilja hela hon, hennes klänning är ju som en lilja, en brandlilja, vet ni? En sådan där orange. ”flammande ännu efter solnedgången”, det är ju precis vad hon gör, ligger där och glöder, ja. Nu kommer den där dikten alltid höra ihop med den bilden för mig.

Fast enough with the bröst som liljor already, det är inte en helt lyckad bild tycker jag, men Lawrence envisas verkligen, i dikt efter dikt efter dikt… Fast jag gillar det med hennes spända bröst som håller stånd mot natten, det påminner ju, om vi ska gå lite i cirklar här, om min favoritdikt (well, en av dem..) av Stina Aronson: ”Kväv mig min älskade. / Jag vet att ditt breda bröst är en mur. / Låt mig ställa opp mot den framför bössmynningarna”…  

”en kvinna från jaktmånaden”, det är snyggt. Är juni jaktmånaden? Det låter ju grymt i såna fall, då är väl alla stackars djurungar alldeles nyfödda. Therese betyder jägarinna. Det är rätt fräckt. I am the hunter! I am going hunting! …tänker jag när jag är på glatt humör. När jag är på dåligt humör tänker jag att det är ett kasst arbetarklassigt sjuttiotalsnamn som låter som nån som stod i rökrutan på högstadiet och aldrig kom därifrån. Fast idag är jag på glatt humör. Idag tänker jag: Passa dig Alan Rickman..!

 

 

PS, Stina Aronson igen:

 

Till vintern kommer oförsonlig spårsnö.

På vintern är hetsens och jaktens tid.

Då ligger idyllerna

döda och svepta

i de rikas övergivna sommarslott.

Då återger skogen drevkarlarnas rop

med hatfullt eko.

 

Annonser

8 kommentarer

Filed under dagbok, konst, poesi

8 responses to “julefrid, jaktmånad

  1. Haha, jag tänker nog allt som oftast på alternativ nummer två, när jag tänker på mitt/vårt namn. Det var sannerligen eran då arbetarklassen valde tjusiga franskklingande namn åt sina barn. Sådant får man leva med.

  2. Anonym

    Men åhhh, nu skrev du en så sjukt bra text igen. Att gå i cirklar är det bästa för de går igen och vidgas och blir även tyngre (inte som ringar på vattnet).

  3. Therese

    Therese E: Haha, ja, så var det ju verligen: Jeanette och Louise och Madeleine och Desirée hette tjejer jag lekte med när jag var liten. Min mamma brukade säga ”Therese är ett franskt namn!” och få det att låta väldigt fint och speciellt.

    Anonym: Åh, wow… tack!!!

  4. Gunnar

    Jag läser, tittar och njuter. : )

  5. Salomo

    Mycket vackert.

    En sak förbryllar mig ändå. I originalet säger Lawrence så här på slutet:

    When the daffodillies are
    dead, and a woman of the
    dog-days holds you in gage.
    Patience, little Heart.

    Nu betyder ju inte dog-days ”jaktmånad”, så som den svenska översättaren vill få oss att tro. Det är egentligen den hetaste perioden under sommaren, närmast vad vi på svenska kallar rötmånad. Caniculares dies var romarnas namn på den period som kopplats samman med ”hundstjärnan” Sirius och dess förhållande till solen. Man förknippar dessa hunddagar snarare med dåsighet och lojhet än med jakt.

    Det minskar förstås inte den poetiska kraften i Lawrences suggestiva dikt.

    Om Lord Leightons målning finns för övrigt en intressant artikel här:

    http://www.independent.co.uk/arts-entertainment/art/great-works/leighton-frederic-flaming-june-1895-814972.html

    Den speglar olika betraktares ambivalens inför denna intensiva studie. Vad är skönhet och varför, för att nu anknyta till ett aktuellt tema.

  6. Therese

    Gunnar: Åh! :)

    Salomo: Underbart! Vilken fin kommentar! Men alltså, nu när jag försöker slå upp dikten i min Complete poems of D H Lawrence så blir jag också förbryllad: den ser helt annorlunda ut på engelska i min bok. Till att börja med heter den ”Forecast” – inte direkt samma sak som ”Epilog” som den heter i min svenska bok. Och så är den helt annorlunda från mitten, längre, och slutar ”Patience little heart! I shall be sweet / In after years, in memory, to you” – eh? Den finns uppenbarligen i olika versioner. Min engelska Lawrences samlade suger.

    Jo men alltså, det var ju verkligen väldigt bra med dog-days också! Bättre nästan. (Man kan ju, om man till exempel är jag, dessutom associera till jakthundar även där.) Men det där med dåsighet och lojhet tilltalar mig ju verkligen, det stödjer ju min tanke om att dikten och bilden hänger ihop. Plus att jag själv är född i augusti, på vad som var det årets varmaste dag – så nu kan jag tänka att jag connectar lite extra med både dikt och målning. Jag ska läsa texten om målningen så fort jag är lite piggare! Tack!

  7. Therese

    Salomo, hej igen, nu har jag läst artikeln, hm… Till att börja med är det ju fascinerande att den här bilden uppenbarligen är så otroligt uttjatad i England – så upplever man(/jag?) den ju definitivt inte i Sverige, det tog rätt många år av aktivt konstintresse innan jag stötte på den första gången.

    Jag invänder helt och hållet mot det där turistbroshyrs-argumentet: artikelförfattaren har ju helt missförstått eskapismens väsen. Det handlar ju inte om att längta till en specifik plats, eller ens till något konkret, utan att längta efter NÅGOT ANNAT – det kan man ju förvisso använda denna bild för att göra, javisst, men då handlar det ju inte om att längta efter en FAKTISK semesterresa till Cypern. Så jag tycer visst att det skulle vara att ”be falsifying the picture’s appeal”.

    Sen kan jag instämma om det där med tyget, fast det innebär inget problem för mig: det ser lite omväxlande lätt och tungt ut, och tunt och tjockt, ibland svävar det lite mystiskt, jo, det är okej. Posen tycker jag är toppen, just det där med tyngden, massiviteten, det tycker jag absolut är lyckat.

    Så hm, jag håller nog inte md om så mycket – jag tycker inte att den är ”lukewarm”, jag tycker att den het :) Väldigt sensuell och vacker och extremt stämningsfull, det nöjer jag mig definitivt med. Vad tycker du?

  8. Salomo

    Jag håller inte heller med om det som står i Independents artikel.

    Också jag tycker att den är otroligt sensuell. Titta bara på den vänstra foten som man anar under det böljande klädnaden. Jag skulle försiktigt vilja lätta på tyget för att kyssa hennes stortå utan att hon vaknar och sedan försiktigt smyga ut ur rummet igen.

    Rent och kyskt som det anstår en viktoriansk beundrare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s