att känna eller inte känna

Jag fick Ord & Bild med posten, eftersom jag, när jag deltog vid den årliga lilla bokmässan i Göteborg (obs, det där var ingen ironi som syftade på Bok & Biblioteksmässans storlek, detta är verkligen en LITEN bokmässa, med små förlag och tidskrifter och veganmat och queerbarnböcker) och råkade tillbringa dagen (obs, kort sidospår: Vad är dealen med att varenda människa skriver spendera om tid? ”Kvällen spenderades med ett parti schack?”, ”Kvällen spenderades på Bar Rouge i Gamla Stan”  – nej, det gjorde den inte, den TILLBRINGADES, för det enda man spenderar på svenska språket är pengar. Sorry, inte meningen att bli gnällig, men jag stör mig på att folk som använder ordet ”spendera” om tid verkar tycka att det låter lite extra sofistikerat. Det gör det inte!) bredvid Ord & Bilds bord, och de hade ett prenumerationserbjudande där de bland nya prenumeranter lottade ut en Prins Eugen-reproduktion, från tiden då Prins Eugen var verksam alltså, den var nån liten present till prenumeranter då. Så jag tecknade en prenumeration och vann reproduktionen – jag kan ärligt erkänna att jag är mer intresserad av Prins Eugen än av Ord & Bild. Men i numret som kom idag var jag nämnd, det var detta jag skulle komma fram till med denna rekordlånga inledning:

Elin Grelsson har skrivit en artikel om dagboksbloggar, där denna blogg (well, eller den gamla dagboken på Skunk är det ju, men de beter sig ju rätt likartat) tas upp som exempel på en ”intresseblogg”: ”I litteraturkritikern Therese Bohmans blogg, som rör sig kring litteratur och konst, förekommer instick, som i exemplet ovan [en liten utläggning om ensamhet, min anm.] , kring hennes liv, men det finns ändå ett markant avstånd mellan bloggförfattaren och läsaren. Det tydliggörs att det som ligger till grunden för bloggen är just kommentarer kring litteratur, konst och samtid.”

Detta ställer Grelsson i kontrast till ”den utlämnande, privata bloggen”, där ”avståndet mellan bloggidentiteten och läsaren är mindre”, vilket exemplifieras med ett citat ur en blogg som heter ”Den goda hustrun”. Där skriver någon (den goda hustrun?)  att hon trots ett tyggt liv med slentriansex och släktmiddagar (hennes definition av trygghet, inte min)  är  ”en känslomässig kompost av bekräftelsebehov, uppmärksamhetssökande och komplimangfiskande”.

Jag tycker att det här är ett lite naivt sätt att se på bloggande, tänkte jag skriva, men nu ändrade jag mig: Jag tycker att det är ett lite naivt sätt att se på vad det innebär att känna någon, kanske till och med på vad det innebär att vara privat. Jag tänkte faktiskt på det här under julen, när jag inte skrev någonting här om min julafton, för den innehöll sådant jag inte skriver om här. Jag tror inte att man automatiskt lär känna en människa för att man delges djupa förtroenden. Faktiskt. Jag hade brevvänner när jag var yngre, särskilt när jag gick på högstadiet, och poängen med hela brevväxlingen var att liksom agera terapeuter år varandra när det gällde vänskap och kärlek, och det var verkliga förtroenden som utbyttes, och några gånger hände det att jag träffade brevvännerna i verkliga livet (detta var innan termen IRL existerade), och det var alltid en besvikelse, det slutade alltid med att jag tänkte Vem är den här människan..? Att VETA saker om en annan människa innebär definitivt inte att man KÄNNER henne.

Jo, och sen tänker jag att man väl kan tänka att de erfarenheter jag gör i den del av livet jag inte uttryckligen skriver om i den här bloggen är sådant som ändå påverkar det  jag skriver om här: mina tankar om litteratur och konst, åsikter i de frågor jag brukar ha åsikter om, själva min upplevelse av världen – det är ju texter som har filtrerats genom den person jag faktiskt är, även om jag nu inte visar upp… primärmaterialet liksom. Jag skulle nästan kunna argumentera för att det är ett… sannare sätt att lära känna en människa på, än det där spilla ut sitt hjärta-sättet. Fast jag har verkligen inget intresse av att någon ska lära känna mig genom att läsa det här alltså! Vill man känna mig får man göra sig besväret att interagera med mig under en längre tid. 

Ja. Jag är alltså inte alls säker på att privata detaljer skulle innebära att avståndet mellan mig och de/ni som läser här krympte – även om många nog skulle tycka att det gjorde det. Här kommer vi då in på frågan vad det egentligen innebär att känna en annan människa, och kanske därmed frågan om vad en människa är. Summan av drömmar, rädslor och sexuella preferenser (som i ”den utlämnande, privata bloggen”)? Summan av de tankar som väcks av en bok av Lennart Sjögren eller en målning av Brueghel? Smak i stickade koftor och föredragna nyanser på läppstift? Favoriter bland listpop mellan åren 1986 till 1992? När jag deltog i den där skrivarkursen under ledning av en känd manusförfattare från Hollywood tjatade han om och om igen om att man inte lär känna en människa förrän man ser hur hon regerar i en krissituation – ”choice under pressure” tror jag att han kallade det för. Det är kanske en del av sanningen, men jag håller inte med honom ett dugg om att det skulle vara det SANNASTE om en människa – kanske i fiktionen, då är det ju behändigt om inte annat.

Jag har väldigt svårt att komma fram till vad jag anser är det sannaste om en människa. Men jag är som bekant (om man känner mig iallafall – heh, eller vet vad jag brukar tycka om littertur?) alltid väldigt skeptisk till alla typer av litterära försök som uttalat vill gestalta en hel människa med alla små nyanser och egenheter (den där motbjudande amerikanska romantypen som exempelvis Jonathan Safran Foer företräder, eller Jan Kjaerstad, även om han inte är motbjudande). Jag tycker inte att det känns som sanning heller, jag tycker att det känns utstuderat, att det lätt blir pose. Fast jag tycker inte att försök att visa på människans ruttenhet automatiskt känns sannare heller – nu kommer jag inte på något bra exempel, men ni vet? ”Jag ska berätta om alla de mörkaste och sjukaste tankar som dväljs i mitt inre för att ni ska få se SANNINGEN”?  Sanningen om en människa består kanske av en summa där även det man inte själv är medveten om ingår? Ni vet, som när man är med på ett fotografi och plötsligt ser sig själv i en vinkel man aldrig sett sig själv i förut, eller med en min man inte visste att man kunde göra? Och man känner inte igen sig själv, och man tänker ”Kan jag verkligen se ut så där?” Hm. Fast samtidigt tycker jag att den människa man faktiskt försöker vara ingår, den man vill vara, den man medvetet arbetar på att vara. (Om man nu gör det.)

Jo, men tillbaka till artikeln: ”Här tillåts människor ge uttryck för det behov av bekräftelse som finns även för våra svaga sidor, sorger och självtvivel” står det, och jag tänker Vadå bekräftelse: Jag skriver om ensamhet och ingen säger ett ljud, jag skriver om yoghurt och får tjugo kommentarer. Äsch, jag vet, vissa saker är svårare att kommentera så klart. Jag tycker att det finns så mycket välvilja när man talar om bloggar bara, så många förhoppningar, en tendens att skriva om bloggande som något så autentiskt och vackert. All text som skrivs för att läsas skrivs ju med vetskapen om att den faktiskt ska läsas. Och ja, om man är anonym så… men ändå, jag vidhåller: Det är verkligen skillnad på att veta saker om en människa, även om det man vet är ytterst privat, och att faktiskt känna en människa.

17 kommentarer

Under dagbok

17 svar till “att känna eller inte känna

  1. Linnéa

    Bra skrivet!
    Jag har omedvetet väntat på en text som tar upp det här temat och jag tycker att du gjorde det på ett förtjänstfullt sätt! (Nu känner jag mig som en folkskolelärarinna: ”Det blir stora A”)
    / stretar_emot

  2. Soy

    ehja… och bara för att exemplifiera det där med ensamhet och yoghurt genom att kommentera en parentes i sammanhanget; kan tidsspenderandet hänga samman med uppfattningen/uttrycket att tid är pengar kanske? och man spenderar ju som sagt pengar. jag menar ju inte att tid och pengar någonsin är synonymt i sak men i språkbruk kanske de kan bli det ibland. konstigare kopplingar har väl uppstått.

    ja, och jag tror att jag förstår vad du menar med det andra… det här var ett bra inlägg tycker jag.

  3. Therese

    Linnéa, åh, tack!

    Soy, aha! Bruar du skriva ”spendera” om tid? För du ingår i de exempel jag hade i huvudet iallafall :) – jag tänkte på mest på en massa modebloggar. Det var ju en fin förklaring! Mycket bättre om det skulle vara anledningen än att det heter ”spend” om både tid och pengar på engelska. (PS: Youghurt vs. ensamhet var ett dåligt exempel, jag vet ju själv vilket jag är mest benägen att kommentera, men det visar ju iallafall att bloggar inte alltid är några härliga stödgrupper – – – fast det är ju iofs inte direkt vad jag skulle föredra att den här blogen var.) (PS 2: Välkommen till WordPress… :)

  4. Gunnar

    Visst är det så som du skriver om att känna någon (vilket ju är en sjukt komplex utsaga fö. I denna parentes vill jag också passa på att säga att jag är livrädd för mänskor som frågar vem jag är. Usch! Varför vill de veta det undrar jag? Och i ärlighetens och Dylans namn: ibland vaknar man som en person och äter lunch som en andra, och somnar som en tredje och drömmer som en fjärde. Hur ska jag kunna sammanfatta mig? Omöjligt. Hur förväntar sig folk att man ska svara? I vilken proportion man har sina fyra vätskor? Nej, nej. Hellre blågjuts jag över hela kroppen ; ), och det måste förflyta mycket samtals- och känslotid i relationen för att man ska känna att man känner någon (för det är väl det det handlar om? En sorts tillitskänsla?)

    Och, Therese, jag för en (lite mer svengelska) vill inte att du börjar skriva om dina mer privata delar (och lite till) , och det glädjer mig att du inte avser att göra det heller!

    Och, no. 2, skulle du vilja ha en massa kommentarer om att det är synd om dig om du känner dig ensam (även om det kanske är det, vad vet jag) från oss som läser din blogg och som du ju inte Känner känner?

    Och, no. 3, Sanningen, det är något som rasar ihop som ett korthus så fort man försöker undersöka den närmare och inte minst om man försöker sätta ord på den. Undflyende.

    Gott nytt!

  5. Usch jag får alltid sådan ångest när jag läser sådana här inlägg, jag skulle mycket väl kunna tänka mig att skriva ”spenderade dagen”, det är ju för att jag inte kan bättre. Var det du som skrev om människor som använder ordet ”karaktär” om personer i böcker för ett tag sedan också, eller det kanske det inte var, men shit svenska språket alltså, jag bemästrar det så dåligt. Man kan kanske inte bemästra ett språk heller, vad vet jag, skämskudden åker fram så ofta.

  6. Salomo

    Kajsa. du behöver inte skämmas. Jag skulle i och för sig själv aldrig använda ordet spendera med avseende på tid men den förträffliga Svenska Akademiens Ordbok upplyser om att det användes på detta sätt redan 1734: ”Alla wäl inrättade Hushåld, som spendera en tima eller något mera om dagen, antingen at dricka Thé eller äta Fru­ kost.”

    Citatet är häntat från Kling, Jacob. Den engelske Spectator. utgiven i Stockholm 1734-35. Det är alltså en översättning från engelska men SAOB upplyser om att originalet har orden ”set apart” där översättaren väljer spendera. Kanske var han alltför påverkad av engelskan?

    Sedan använder ingen mindre än Erik Gustaf Geijer samma uttyck i ett brev till sin hustru i början av 1800-talet. Men även Geijer var ju en anglofil som till skillnad från sina samtida verkligen lärt sig det engelska språket på plats.

    Att använda ”karaktär” i stället för personer eller roller gillar jag inte heller. Men nutidens språkvårdare är fruktansvärt liberala och accepterar i stort sett allt som får ett tillräckligt antal träffar när man googlar (detta senare också ett nytt ord).

    Det är bara att bita ihop tänderna och försöka vårda sitt eget språk. Men aldrig skämmas – utom för oförmågan att skilja mellan subjekts- och objektsform (det finns faktiskt människor som skriver ”för de som gillar…” etc). Då ryser jag oavsett utetemperatur.

  7. Therese

    Salomo, mycket upplysande!

    Gunnar, som svar på nummer 2: Nej, nej! Jag hade faktiskt med en mening om det i första versionen av blogginlägget: Jag skulle nog tycka att det kändes obehagligt.

  8. Sorgligt nog kommer både karaktär och spendera (tid) att bli accepterade, liksom mycket värre avarter. Men jag gillar att du så där avstår från att skriva om julen, exempelvis – för det är ändå inte på det sättet man lär känna en annan människa, utan det är i subtila omedvetna avslöjanden (som det där vad man tycker om användandet av vissa uttryck!), när man utan att tänka på det är privat. Eller att ha åsikter.

  9. h.

    Men i en krissituation är ju en person just under krisstress och det säger väl bara vad den personen gör just då, den gången, i chock? Eller om en person tar typ enda livbojen själv, betyder det att den alltid är ett enda stort ego och alltid har varit?
    Dömd till evigt dåligt samvete känns ju givet.
    Och det där med dagsform räknas ju inte in alls, eller vem man faktiskt är där med, i krissituationen, är Paolo Roberto den andra, kanske jag tar den där bojen själv. Eller förlåt, så gör man förstås inte, såg ett avsnitt av Xena i morse, och hon simmade ner och räddade den dumma mördaren, i djupet, fast han just försökt sno hennes luftpåse, då förstod man ju att hon var ganska ädel, och att det så klart är på det viset man ska göra.

  10. Therese

    Bernur: Fint!

    Och h, ja, eller hur – jobbigt om man faktiskt lever ett liv som innebär att man till allra största delen är en god människa (ja, vad nu det innebär, men för enkelhetens skull: man är rätt så god) och så hamnar man i en sådan situation som Hollywoodmannen beskrev: en brinnande buss full av små barn, och här ansåg han att människans sanna karatär avslöjas: Vem räddar sig själv? Vem räddar barnen? Vem gör ingenting? – och säg att man i en sådan situation faktiskt inte gör något annat än räddar sig själv (och – gissar jag – hemsöks av tanken ”Borde jag ha gjort mer?” resten av livet) – jag kan inte alls gå med på att det skulle vara SANNINGEN om en person… jag satt och störde mig på det där i tre dagar :)

  11. Men det där tar jag ju också upp i artikeln. Att man i dagboksbloggen får veta en persons vissa privata sidor, det blir en självutlämnande identitet – som samtidigt också är ett identitetsbygge och en yta. Men att läsarna samtidigt inte har en aning om vem personen är på ett annat plan.
    Generaliseringen av olika sorters bloggare var ett led i att inledande försöka ge någon slags hyfsad pedagogisk ingång till bloggandet, men jag tycker att det är tråkigt om det uppfattas som att jag försökt göra en värdering kring vad som är bättre och sämre och att jag där anser att det utlämnande dagboksbloggandet stå högst.
    Syftet med artikeln var att skriva om just dagboksbloggandet, men att först ge ett perspektiv kring vad som skiljer den skribent som mest skriver om sitt privatliv från den som skriver om t.ex. litteratur och koftor. Dessutom är ju dagboksbloggandet en betydligt mer bespottad och nedvärderad genre än t.ex. kulturbloggar, så jag ville försöka förhöja dess värde, framförallt för de som skriver dessa bloggar, de som läser och de som ingår i den kulturen.

  12. Therese

    Elin! Nej, ingen skugga över din artikel! – jag tänkte faktiskt att jag kanske låter lite sur i mitt blogginlägg, så var det ju inte – snarare var det så att din text satte igång en massa tankar hos mig om vad det innebär att känna någon och vad en person är och allt det där. Och att det brukar hävdas, i andra texter än din, att vissa typer av bloggar/dokusåpor/dagboksromaner är sådana förträffliga sätt att lära känna en person på. Fast jag håller inte med dig om att dagboksbloggar skulle vara en bespottad genre, eller att det privata är bespottat över huvud taget, just därför att det brukar kramas så mycket i media (Lars Noréns getost och kostymer och sånt, du vet – vilken enastående inblick i en person…). Allmänna tankar egentligen, som tog spjärn i din artikel.

  13. Eva Ström

    Att lära känna en människa under en krissituation: ofta vet man inte ens själv hur man kommer att reagera i en sådan: det kan hända att man blir alldeles kall och glasklar och handlar fullständigt förnuftigt som genom en autopilot, och motsatsen att man bara grips av panik kan också hända.
    Vad jag menar är att man inte ens känner sig själv.
    Vad jag också menar att du skriver ett mycket bra text.
    Och hur mycket säger det om man berättar hur man firar jul?
    (De flesta äter väl skinka, köttbullar och delar ut en eller annan julklapp under granen, det är om man så vill ett flockbeteende, eller traditioner.)

  14. Jag tänker nog snarare att det är så att man lär känna en människa mer av HUR hon säger/skriver saker än VAD hon skriver.
    Att man vet vad någon gör och har på sig och vad hennes hund och pojkvän heter och vad hon tänker i en massa frågor – gör väl inte precis att man känner henne…

    När jag läser bloggar som kallas självutlämnande så tänker jag ofta att det där är en period i livet, något du också är inne på här. Det var en ganska lång period som man höll på och försökte få rätsida på vem man egentligen var. I de här bloggarna och i dagsdebatten handlar det mycket om ”klass” och en hel del om ”kön” eller ”genus” och man försöker genom att blogga och genom att umgås och prata/supa/ligga med olika människor komma till klarhet i var man befinner sig inom de där ramarna.
    Det tar en jäkla tid, kanske tar det aldrig slut, men för mig känns det ungefär som att det (klass och kön) var ”ungdomen”. Sen orkar man inte hålla på med det längre, i alla fall inte på samma sätt. Det är som att man måste vidare och det är som om en hel del av en (och så var det förmodligen redan i ”ungdomen”) inte rymdes inom de där ramarna.
    Man är liksom mer. Andlig, skönhetstörstande, sånt.

    Och jag kan tänka mig att det även är vad som kommer att hända med en del av de här yngre bloggarna/skribenterna.

    Men för att återgå till den där frågan om man känner folk genom att läsa vad de skriver… Nej, det gör man väl inte. Samtidigt som man på sätt och vis kanske gör det.
    Eller jag tänker att man känner ”den skrivande delen” av dem – det kan vara en ganska viktig del, men den sammanfaller inte nödvändigtvis med själva människan.
    Att läsa är ju egentligen en otroligt intim handling. Det är spåren av en hjärna som utan omvägar går in i den läsandes hjärna, det kan vara våldsamt, lika våldsamt som någonsin en passion.
    På sätt och vis kanske man känner dem man läser bättre än dem man har omkring sig i vardagen?

  15. Per K

    Jag läste igenom kommentarsfältet något slarvigt men företräder inte Stig Larsson (och kanske Nikanor Teratologen) den där ”ju-vidrigare-desto-uppriktigare-är-det-säkert”-genren? Det som faktiskt känns som en ärligt ställd öppen fråga i ”Autisterna” och ”Nyår” förvandlades i det fallet ganska snabbt till en genuint obehaglig litterär konvention.

    Lite som med Killinggängets ironi; ett sätt att gardera sig, i det här fallet bara så mycket äckligare.

  16. Gud, vilken intressant diskussion du fick till här, Therese!

    Therese: Jag skulle nog påstå att det finns en viss skillnad i upphöjandet av och gottandet i exempelvis Noréns privata dagböcker och en anonym 20-årig kvinna som skriver om sina ätstörningar på nätet.
    Det handlar om vem som är intressant som privatperson, vem som har rätten att få utrymme med sina personliga och privata tankar och också vem som kan göra anspråk på att säga något allmängiltigt och större med det.
    I och med bloggandet är det inte längre bara Norén et al som får det utrymmet.

    Karin S: Jag tror också att de flesta anonyma, självutlämnande bloggare gör det under en kris och en period av sitt liv då man har behov av att definiera sig själv, sin bakgrund och sin framtid. Men att det finns ett stort värde i att då kunna lämna ut sina tankar och finna andra som ”tänker exakt likadant” och utbyta erfarenheter med varandra. Att man sedan egentligen inte alls känner varandra och kanske skulle bli besvikna på varandra om man verkligen träffades, likt man blev på brevvänner ibland, spelar kanske inte så stor roll. Det finns en pseudoterapeutisk roll som bloggkommentarerna kan fylla i alla fall.

    För övrigt anser jag att vad som räknas som privat och privatliv bör ifrågasättas och i mångt och mycket förstöras.

  17. Ping: Å kjenne eller ikke kjenne? « Hjorthen uttaler seg om ting han ikke har greie på

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s