triptyk i gråskala

 

chanel2-preview

Från Chanels vårkampanj (via Hotspot).

 

 

hammershoi

Vilhelm Hammershöi

 

 

khnopff_-_portrait_de_marguerite_sa_soeur

Fernand Khnopff (även mannen bakom det nya sidhuvudet).

19 kommentarer

Under dagbok, konst, mode

19 svar till “triptyk i gråskala

  1. Du har den här av Whistler också:

  2. Therese

    Jag tänkte på den! Fast den refuserades på grund av avsaknad av dörr. Men egentligen tycker jag bättre om den än bilderna i blogginlägget. Fin matta, fin björn, fin blomma, fin flicka, fina vita ytor.

  3. Gunnar

    Som Tarkovsky-nörd associerar jag till Offret. Inomhusscenerna har samma grå ljus och färgskalor som Vilhelm Hammershöis bild i inlägget. Hittar dock inget bättre än den här svartvita stillbilden:

  4. Therese

    Jag har inte sett någonting alls av Tarkovsky, men jag har tänkt att jag verkligen borde – Gunnar, var det du som skrev om Solaris i en kommentar för ett tag sedan kanske..? Eller, det var Stalker kanske..? De där bilden ser förresten läskig ut…
    Jo, har du läst Tarkovskys bok om film? Den förseglade tiden? Gillar du den i sådana fall?

  5. Hammershöi och Whistler är ganska jämnbra, tycker jag nog, men av Whistlers målningar är nog den här svåröverträffad: hennes ansiktsuttryck är så exceptionellt mångnyanserat! Senast jag såg Stalker förändrades hela min värld: allt blev Tarkovskijfierat … Solaris hade inte riktigt samma effekt, men är ändå så totalt vacker.

  6. Gunnar

    Ja, jag skrev om Solaris apropå sjögräs som böljar i vatten. Vatten, dess rörelse och väsen är fö ett återkommande tema i Tarkovskys filmer.

    Nej, tyvärr har jag inte läst Den förseglade tiden, men jag borde! Har hört att den ska vara välskriven samt handla lika mycket om konst som om film. Tarkovsky refererar ofta till konstverk i sina filmer, inte minst till din favorit Bruegel (se nedan) och lägger ofta in högläsning av dikter (ofta sin fars) som ett ljudspår över filmen.

    Inte sett något än? Nu blir jag så avundsjuk! Oj, oj! Vilken njutning du har framför dig!

    Men det är klart, alla är ju inte lika lyriska som jag, men jag tycker du ska jag ge den lille ryske hasselmusen en chans. För mig är han den store Bildmästaren och samtidigt så oerhört känslig för mänskans livsvillkor och inre. Ska inte nämna namn, men det är inte många poeter som når hans nivå, enligt mig.

    En annan ingångspunkt i hans verk, förutom bildkonst, är Freud eller psykoanalys generellt apropå din läsning 2008. Inte för inte brukar psykoanalytiker mer eller mindre dyrka honom för hans nästan skrämmande insikter i mänskan psyke, och nästan psykodramatiska gestaltning (se speciellt Solaris). Dock: att tolka alltför mycket kan såklart förstöra en del av upplevelsen (men det där vet ju du allt om).

    Så, nu hittar jag på en till fråga, en bloomsk sådan: Vilka filmer bör man se och i vilken ordning?

    Jag svarar: börja med hans debut och stora publikfriare,

    Ivans barndom. Här har vi en handling, en i nästan alla detaljer realistisk handling, utom vad gäller huvudpersonen, som är en ung pojke, Ivan 12 år, som arbetar som spion åt det Sovjetiska fosterlandet i andra världskriget. Om natten tar han sig över de träskmarker som skiljer de stridande åt, och samlar uppgifter åt Sovjet, som såklart är hänsynslösa då de utnyttjar ett barn i kriget. Ivan har tvingats att mogna för fort och – trots sina 12 år – drömmer han sig tillbaka till sin barndom. Världens bästa krigsfilm som egentligen inte är en krigsfilm. Här ser man den poetiska potentialen hos Tarkovsky som senare kommer att fulländas.

    Avnjut sedan

    Solaris, ett filosofiskt och existentiellt mästerverk. Inte bara lyckas Tarkovsky göra Sci-fi som har en diametralt motsatt estetik mot Hollywoods dito mästerverk som 2001 och liknande, med en förhållandevis liten budget, utan han lyckas också gestalta vad saknad och längtan kan driva oss att göra (inte minst mot oss själva) och utstå. Även här spelar vatten en stor roll. Enligt Wikipedia visas här Bruegels Jägare i snö i ngt sammanhang, men det minns jag ej.

    Och fortsätt med

    Spegeln. Det här är skönhet i koncentrerad flytande form! Jag skulle vilja säga att det är Poesi som film. Min favorit. När jag såg den första gången grät jag mig igenom stora delar av filmen. Så mycket sorg, så vackert. Barndom, faders- och modersrelationer, ett konstnärskap under skapande. Krig, evakuering.

    Rolig detalj för dig i Spegeln: De scener som utspelas på vintern speglar Bruegels Vinterlandskap och även här Jägare i snö : )

    Rolig detalj för skräckfilmsfantaster (varav jag inte är en): Skräckisen The Ring har stulit/lånat/inspirerats av en scen där mamman har allt hår kammat framför sitt ansikte (och är lite läskig, men inte så farligt läskig som i The Ring).

    Sedan skulle jag vilja rekommendera Andrej Rubljov – den yttersta domen. Jag hade svårt för att komma in i den, men här tror jag att någon med lite större konstbildning än jag skulle kunna få ut mer. Den handlar om en ikonmålare på medeltiden i Ryssland. Den handlar också om krig och religion.

    Offret kan man vara utan tycker jag, inte minst (tyvärr) på grund av de svenska skådespelarnas alltför stora respekt för Regissören; de försöker för hårt, det blir stelt och platt och alltför sökt intellektuellt. Jag skäms något över Erland Josephsons insats, tyvärr. Han verkar vara förblindad av att visa hur duktig han är för mr Tarkovsky.

    Stalker hade jag personligen lite svårt att ta till mitt hjärta, men det är en mycket bra och vacker film. Jag var förmodligen inte rätt för den just då när jag såg den, tror jag. Hela filmen är fuktig av vatten som droppar, rinner, och sköljer.

    Haha, det blev ett långt svar. Hoppas du/ni blir lite inspirerad av att se något av honom : )

  7. Salomo

    Så här skriver Tarkovsky om sin film Offret i boken Den förseglade tiden:

    ”Min film avser inte att vare sig stödja eller motarbeta enskilda idéer eller företeelser i det moderna livet. Min avsikt var att peka på problem i och ställa väsentliga frågor kring vår existens och få publiken att återupptäcka tillvarons dolda och förbisedda källor. Bilder, visuella gestaltningar är betydligt bättre lämpade att åstadkomma detta än ord, i synnerhet nu när ordet förlorat all mystik och magi, och talet förvandlats till tomt prat utan innehåll… Vi håller på att kvävas under ett berg av information, samtidigt som våra sinnen inte nås av de utomordentligt viktiga budskap som skulle kunna förändra våra liv.”

    På ett annat ställe i samma bok skriver han att han med just Offret ville göra en långfilm ”om en människa som genom sitt beroende av andra uppnår oberoende, som är fri men samtidigt bunden vid det allra väsentligaste – kärleken”.

    Kanske är det en bra utgångspunkt för några nyårsföresatser (jag säger inte löften).

  8. Gunnar

    Salomo: först var jag glad, sedan blev jag matt.

    Vad tycker du själv om Offret? Har du sett den? Är det du som ska lova något eller föresätta dig något eller är det någon annan? När jag läser det du skriver låter det ungefär som om vi andra (jag? vem?) borde FÖRSTÅ vad vi borde föresätta oss… ja, vad? Och vilka borde förstå?

    Och är ditt citat från Den förseglade tiden en pik eller inte? Om ja, mot vem? Mot mig? Om du nu är så vis som du vill göra gällande med tanke på ditt alias, så kanske du skulle lära dig att tala bättre ur skägget. Att jag inte gillar Offret betyder ju ingenting eller hur?

    Om du inte menar något illa, eller om det är jag som paranoiskt övertolkar, då stryker vi ett streck över den här kommentaren, och jag ber om ursäkt. Men det känns lite mångtydigt att läsa din kommentar, jag vet inte vad jag ska tro. Förklara gärna! Och om jag skrivit något som gjort att du vill trycka till mig, förklara gärna vad det skulle vara, jag är övertygad om att vi kan reda ut det. Jag vill hellre vara glad än matt, och jag har ingen alls lust att käbbla.

  9. Salomo

    Gunnar, lugn!

    Ingen pik, ingen polemik, bara ett lustigt sammanträffande. Stryk ett streck!

    Baserat på tidigare inlägg, där du associerade en av triptykbilderna till Offret, plockade jag fram mitt ex av Den förseglade tiden och hittade ett par citat som jag tyckte var bra som tankar på nyårsdagen (främst för mig själv, möjligen också för andra). När jag sedan tryckte på knappen ”Skicka kommentar” fann jag att du redan kommit med ett långt, kunnigt och intressant inlägg medan jag skrev. Vi satt alltså samtidigt och plitade vid våra tangentbord men du hann före.

    Sen kan jag bara rekommendera en läsning av Den förseglade tiden som enligt min mening är en av 1900-talets bästa konstfilosofiska reflektionsböcker (även om kultursidespoliserna skulle klassificera den som ”kulturkonservativ” eller rent av ”retrogardistisk” och därmed farlig för den allmänna moralen). Den är tyvärr svår att hitta antikvariskt men den engelska versionen ”Sculpting in time” finns säker att köpa via nätet. Fast då missar man Erland Josephsons fantastiska förord till den svenska upplagan.

    Och ja, jag har förstås sett Offret. Men jag återvänder helst till Andrej Rubljov och Den yttersta domen om vilken det för övrigt finns en utomordentlig liten bok av Robert Bird med titel Andrei Rublev (London 2004). Läs den gärna.

  10. Gunnar

    Salomo, det gör mig glad att höra!

    Ledsen att jag hetsade upp mig så… Får skylla på ungdom och ett dramatiskt lynne. Eftersom jag respekterar dig och din kunskap kändes det lite extra svårt att jag eventuellt fick en känga från dig. Och också för att jag håller med Tarkovsky i det han säger i citatet om ordets förlorade mystik och tomt prat. Det slog an i mig.

    Tack för fler boktips! Nu måste jag läsa Den förseglade tiden. Lyckligtvis fanns det ett exemplar inne på Östermalms bibliotek som jag reserverade, för jag vill inte missa Erland Josephons förord (trots min lilla sågning av hans insats i Offret håller jag honom mycket kärt).

    Allt gott!

  11. Therese

    Bernur, där tycker vi olika – Hammershöi blir lite tråkig i längden tycker jag, eller, jag har liksom svårt att engagera mig i var och en av hans bilder, medan varje Whistler-målning är som en hel liten värld för mig. Plus att det är något med själva hans teknik som som jag tycker är alldeles, alldeles underbar… ah, hans ytor…

    Gunnar och Salomo, haha, fint att det inte var ett litet Tarkovsky-bråk (Tarkovsky? Tarovskij?) och ännu finare med så insatt disussion, tack! Jag lovar att 2009 blir året då jag både ser och läser Tarkovsky – just Solaris har jag blivit rekommenderad tidigare just pga. den där (eventuella?) Bruehel-referensen.

  12. Salomo

    En sista kort kommentar (förlåt Therese att jag stjäl utrymme på din blogg):

    Kärt barn har många namn. I den litteratur om Tarkovskij som jag råkar ha i min hylla finns minst fyra varianter på hans efternamn och lika många på hans förnamn. Så är det ju när man på olika språk transkriberar från ryskan.

    Den rätta svenska versionen bör vara Andrej Tarkovskij men jag ser ovan att jag själv varit inkonsekvent. Ibland kan även en språklig purist som jag halka på ett engelskt bananskal. Men det har vi ju redan diskuterat ( i den s.k. spendera-debatten häromdagen).

  13. Therese

    Du stjäl inte alls utrymme!

    Min k-tangent är förresten lite trasig, därav en del uteblivna k:n – jag tror alltså inte att en svensk variant av Tarkovskij kan vara Tarovskij.

  14. Hanna

    Enligt Adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186095056 ska Den förseglade tiden utkomma i en ny svensk upplaga till våren, på det lilla förlaget Atrium. Dock står det inget om det på förlagets hemsida http://www.atriumforlag.se... Någon som vet mer om detta?

  15. Hej!
    Läste detta först idag. Atrium har gett ut boken i somras. Vill du få lite intro till Tarkovskijs värld kan du också kolla på YouTube, en trailer för ”Meeting Andrei Tarkovskij”, en liten film där medarbetare, sonen, vänner (en ung amerikan som blev ortodox munk efter att ha sett T:s filmer) ger en prisma-bild av honom. Filmaren Dmitry Trakovsky (så likt!) är ryss-amerikan och uppvuxen med T:s filmer. Jag träffade honom på Göteborgs filmfestival i vintras och blev starkt berörd av hans film. Vilka möten i livet blir livgivande?

  16. fransyskan H

    Ah, Birgitta! Tack för denna ”sena” kommentar fick jag läst hela inlägget – och dess mkt utförliga kommentarer – som jag annars skulle missat da detta var langt före min tid som ”Therese-blogg-fan” (!). Inser ju dock att jag nu kan ta pausen som anledning till en tillbaka blick.

    Hu! En ung amerikan som blev ortodox munk efter att ha sett T:s filmer. Det var väl trakigt?

    Ah, Gunnar! Tack för din utförliga kommentar! Jag sag (nästan) alla Tarkovskiijs filmer när jag nyligen anlänt till Paris för nu mer än tio ar sen – de, och andra ”filmens mästare” fran ung. samma tid, öppnade en hel värld!
    Din resumé av de samlade verken öppnar ikväll i sin tur en hel värld.

    Ivans barndom, oj oj – Max Linder’s balkong och mer än tre timmar film. Fantastiskt! Och sällan har jag skadat ett sa ”komplett verk”.
    Spegeln – haller med dig, vansinnigt poetisk. Och nästintill ”ljudlös”, minns du?
    Stalker, dock, kom jag ut ifran och tänkte att den här skulle jag sett när jag var tretton/fjorton och fast i science fiction…
    Och Offret har jag faktiskt aldrig vagat mig pa – lite pga av andra, liknande, kommentarer ang. den. Av att kanske inte vilja förändra en uppfattning. Kanske.

    Dock gillar jag ju Erland Josephson sa mycket att jag ofta velat se den. Och därför avhallt mig. Hm.

    Var pa Farö i somras och tänkte – Bergman. Tarkovskij. Liv Ullman. Erland Josephson. Vilket formidabelt herrskap!

    Fast efter blasten var vi ack sa glada att komma tillbaka till det lite mer gladlynta Gotland.

    Tack för ikväll! Och nästa att upptäcka i raden: Nikita Mikalkhov. Âh.

  17. Hej fransyskan H!
    Tack för din kommentar. Alla de människor man möter i Dmitry T:s film är så levande. De väcker egna minnen och drömmar till liv, man känner sig som en medskapare i filmen, som i Tarkovskijs filmer. När man ser och hör den unge munken tala om kärleken som strömmade till honom under en påsknattsmässa, hur nära rösten är att brista, kameran som respektfullt lämnar ansiktet och i stället visar regnet… Då är man där. Hans ansikte påminner mig om Aljosja Karamazov, den yngste brodern.
    En medarbetare (minns ej namnet just nu, tror de arbetade med Nostalghia) berättar om det sista samtalet med Tarkovskij: Han blir uppringd av en sjuksköterska, hör en tung andning. Sedan andas de tillsammans i 5-6 min, mer orkar inte T. Men det är nog, mellan vänner finns ändå bandet.
    Erland Josephson är märkt av sin sjukdom, men ända påtagligt upplivad…
    Nej nu får det räcka, kolla gärna trailern och hemsidan.

  18. Birgitta. Är det manne jag som inte hittar rätt – det jag hittar är en mini-trailer (eller sa väntade jag mig för mycket), samt en hemsida som talar om en film som inte än är utgiven. Kan man se utdrag ur den nagonstans dit jag ännu inte hittat? (jag hittade ett radioprogram, pa amerikanska, men det kändes lite för langt i fran det jag sökte…).

  19. Fransyskan H. Filmen har ännu bara visats på olika festivaler runt om i världen, därför är det amerikanska radioprogrammet det närmaste man kan komma just nu. Sent i höst hoppas DT att han kan leverera beställningar på dvd (han är en ung independent-filmare utan anställda).
    Jag har beställt och följer ibland på twitter var det är visningar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s