Monthly Archives: januari 2009

entusiastisk

Hej, glad boklördag, har ni läst Boklördag? Det står något bra i den för första gången på länge: ett samtal mellan Daniel Sjölin och Jerker Virdborg, där Jerker Virdborg säger typ allt jag önskar att jag hade sagt om jag varit med i ett liknande samtal. Nu tror jag faktiskt att jag slår till med en länk… här kan ni läsa. Virdborg är allmänt skeptisk till den urvattnade modernism som har en sån stark ställning i den yngre svenska litteraturen, och pratar om berättandet, och om ”de yttre rummen […], de konkreta världar som böcker faktiskt kan erbjuda […] Jag vill ha romaner som bejakar förtrollningen och strävar efter att skapa en illusion, du förespråkar sådana som utmanar eller trasar sönder den illusionen. Som ska visa att romanen egentligen är en ‘bluff’. Och då kan du väl lika gärna syssla med essäistik, eller rent av journalistik?” – det där är ju helt klockrent (och dessutom applicerbart på typ allt, inte bara litteraturen, utan även exempelvis fejkpsykoser som konstprojekt för att avslöja någonting…) Sedan älskar jag att Virdborg säger att han alltid har varit mer intresserad av stämningar och bilder än ordmässiga effekter, ja, ja, jag också…

Och ja, ”Mångas förväntningar på skönlitteraturen blir alltmer lika dem som man har på journalistiken. Många skrivande och kritiker längtar ju starkt efter texter som speglar ‘samtiden’. Det är ett av de mest missbrukade och överskattade ord som finns, detta politiskt hyperkorrekta ‘samtid’.”
Jag tror att man kan skylla en del av det där på förlagen faktiskt… eller, jag vet att det är så, av egen erfarenhet: Man kommer till ett fint förlag med sitt romanmanus och får av en trendkänslig förläggare som läst ens manus och bjuder på lunch höra att det kanske vore bra om något med romanen var lite mer samtidstillvänt… och om könsrollerna i den var mindre stereotypa… och, förstår man efter ett tag när man gått hem och smält detta möte, om romanen i största allmänhet var lite mer politiskt korrekt och anpassad till sådant man pratar om i morgonsoffor eller om den på något vis kunde väcka en debatt, kanske liknande de där debatterna om handväskor eller kärnfamiljen… kanske om något som är jobbigt med att vara ung kvinna i Sverige just nu, eftersom man sitter där och är ung kvinna i Sverige just nu och dessutom kan skriva, då vore det väl – ja, detta sägs inte rakt ut, men tydligt mellan raderna – snudd på bortkastat att med den erfarenheten och talangen skriva en världsfrånvänd roman som inte vill bli debatterad för sin brännande angelägna analys av samtiden… Ja, och är man då lite osäker på vad man faktiskt vill med sitt skrivande så köper man ju givetvis det där, eftersom det är en förläggare på ett fint och alldeles riktigt förlag som tyckt det, och utgiven vet man ju iallafall att man väldigt gärna vill bli… så då gissar jag att det är väldigt lätt hänt att man gör precis som förläggaren tycker, och skriver en morgonsoffa-roman, och så får man kanske vara med i tv, och så säljer boken kanske rätt bra, och sen är det inte en människa som minns den efter ett år och framförallt finns det ingen som helst anledning att läsa den då. Det verkar finnas ett cyniskt och kortsiktigt tänkande på de stora svenska förlagen, som genererar litteratur helt utan konstnärliga ambitioner, helt utan vilja att berätta något annat än något rätt ytligt och självupptaget, och med extremt kort bäst-före-datum. Det är en destruktiv och deprimerande tendens.

Ja. Daniel Sjölin är mer så där välvilligt SVT-mässig: allt är bra och fint och nog finns det rum för allt det här samtidigt och den unga svenska prosan är väl jättebra och det finns visst mångfald. Och så säger han, till Virdborg: ”För mig är läsning en hissresa neråt i människan. Den roman du förespråkar nöjer sig ofta med att stanna på entréplanet” – jag tycker faktiskt att det är precis tvärtom.

 

 
Jo, PS: Men näst sista frågan i intervjun har det väl ändå blivit fel i..? Fel initialer framför svaren?

Annonser

10 kommentarer

Filed under litteratur

detta om detta

Jag känner mig så engagerad i den här Konstfackstudent spelar psyksjuk-grejen att jag till och med besöker åsiktsträsket Newsmill, där min chef Johan Lundberg har skrivit ett bra inlägg (jag tänker inte länka som ni fattar, ni hittar dit själva, yes? newsmill.se är adressen till själva sidan), och David Eberhard som är överläkare på S:t Göran har skrivit ett annat, där han tyvärr gör misstaget att börja diskutera huruvida det är fråga om konst och huruvida den är bra. Ett tips till alla som planerar att diskutera konst någon gång i sitt liv: Ifrågasätt aldrig om det som diskuteras är konst. ”Öh, kallar ni det där för konst..?! Det där är inte konst!” (i värsta fall följt av ”Det där kan väl vem som helst göra!”/”Det där skulle min treåring kunna göra bättre!”) – då har man diskvalificerat sig direkt. Man får börja med att köpa en definition av konst som går ut på att allt som presenteras som konst är konst. Och huruvida det är bra eller dålig konst är ju liksom inte frågan i detta fall – det är ju tyvärr inte förbjudet att göra dålig konst. Inte ens om den bekostas av skattepengar. Dålig konst happens every day! Så: Är Konstfackstudentens psykgrej konst? Ja. Är det bra konst? Nej, men det är inte relevant i detta fall. Är det etiskt försvarbart? Nej!

Ingela Lind har skrivit en artikel i DN, som slutar med meningen ”Hela frågan om hur samhället begränsar och snävar in definitionen av ‘det normala’ är för övrigt inte ett nytt, utan ett urgammalt ämne inom konsterna” – men alltså, vem tjänar på att psykisk sjukdom ses som ”normalt”? Det är ju onormalt så tillvida att majoriteten av befolkningen tack och lov inte är psykiskt sjuka. Och det är väl ingen som tror att det går en extremt tydlig gräns mellan frisk och sjuk: man kan ha ett skört psyke och ändå fungera i vardagen, eller man kan ha problem med delar av den, och om de problemen inte är alltför stora kan man kanske leva med dem, och om de är för stora kan man söka hjälp, vilket man givetvis bör göra om man är sjuk nog att vara en fara för sig själv eller för andra, det är klart att det finns en gråskala här, men vari ligger värdet av att en person som sitter på ett broräcke på väg att ta sitt liv ses som normal? Vad vinner vi på det? Vem vinner på det?

Dummast av allt hittills i denna debatt är dock Joanna Rytel, också på Newsmill (”Vem annars här i samhället skulle utsätta sig och spela psykisk sjuk och låta sig intas på psyket av idioter om inte yrke: Konstnär.” – eh? ”Av idioter”..?) , som tror att anledningen till att människor blir upprörda är att ”Folk blir osäkra de har inget grepp om konsten. Konsten förvirrar, de kan inte förhålla sig till den för de vet inte om det är på riktigt eller på låtsas. ” – jag hatar det där argumentet, det är så himla kasst: Uppskattar man inte detta konstverk så har man inte förstått det, och när man förstår det kommer man att uppskatta det. Jag blir inte ett dugg osäker! Jag fattar precis och jag tycker att det är fel ändå.

Okej, nog om detta… igen!

24 kommentarer

Filed under konst

snäll och glad

Jag låter lite arg ibland, men jag är faktiskt nästan alltid snäll och glad. Nu visar jag dessutom några fina bilder här för att piffa upp både bloggen och den tugoåttonde januari. Det är de utlovade bilderna från Edith Whartons bok om italienska villor. Maxfield Parrish har målat.

 

wharton-villa

 

wharton-villa5

 

wharton-villa4

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

and then my heart with pleasure fills

Ann Heberlein for president! Alltså seriöst, syftet med denna konstfackselevs examensarbete är att ”belysa och testa idén om att psykosen är en sorts lögn”.  EN SORTS LÖGN? Bara den formuleringen skulle kunna få mig att bruka våld. Har man någonsin känt en person som upplevt en psykos om man ens kan använda den formuleringen? Det är en förolämpning mot människor som fått sina liv söndertrasade, det är så fruktansvärt okänsligt och… ja, ointelligent. Ogenomtänkt. Och please, nej: att jag blir upprörd betyder inte att det har skett något konstnärligt betydelsefullt, det där är en självförklarande skitdefinition. Aids, är det kanske en sorts lögn? Cancer? En social konstruktion? Gud, all ”konstnärlig” flirt med sinnessjukdom är så himla vidrig. Var för helvete glada att ni är friska, dumma dumma människor! Okej, nog om det… igen.

Den där nyutnämnda kultursideschefen som har skrivit en bok i vilken en man samtalar med en terrier hoppas jag innerligt blir bättre som kultursideschef än som upphovsman till texter där en man samtalar med en terrier: Det är liksom så safe att det är fånigt. Det finns ingenting att stå till svars för, allt är nästan på låtsas, allt är nästan ironi, eller skulle kunna vara det. Jag tycker att man ska säga saker och mena dem, och menar man dem inte ska man inte säga dem. Eller, jag fattar inte poängen med att säga dem då. För att få kompisar? Går vi på högstadiet eller? Jag fattar inte varför man vill skriva om kultur om det man skriver om kultur inte är det man tycker. För att man tycker att skriva om kultur är det ultimata jobbet liksom i sig självt? Jo, det är det väl kanske. Man får vara hemma och läsa böcker och får betalt för det. Men ändå. (Obs, andra hälften av detta stycke handlar alltså inte specifikt om boken med samtal med en terrier eller om mannen som har skrivit den, utan om människor som skriver om kultur i största allmänhet.)

Nu ska jag jobba färdigt med en grej, sedan får jag äntligen ta det lite lugnt. Hurra! Det blommar minipåskliljor och tulpaner här i köket, det är så fint så fint, det ger en speciell känsla med påskliljor en gråmulen dag, visst gör det? Liksom särskilt gråmulna dagar.

9 kommentarer

Filed under dagbok

min vita ö i havet, preliminär självdeklaration

Jag måste ta en paus och blogga lite, jag blir snurrig i huvuet av den satans bokföringen. Nu har jag betalat moms för sista kvartalet (-Gud vad du är duktig Therese! -Åh, tack! Tack så jättemycket!), nu måste jag bara lämna in en PRELIMINÄR SJÄLVDEKLARATION också, och det går helt ärligt inte så himla bra. Jag fick en bok med storslaget naturromantiskt omslag med posten, det gjorde mig glad. Jag tycker inte att det är okej att fejka sinnessjukdom och bli inlagd på psykakuten, jag blir äcklad av hela grejen med att psykisk sjukdom betraktas som ”spännande” att ”utforska”: det är inget spännande med det. Det är bara tragiskt, och det är en sjukdom som får människor som man älskar att må fruktansvärt dåligt och göra hemska saker mot andra människor som man älskar. Okej, nog om det: Jag har tänkt på Arnold Böcklin. Jag bläddrade i en bok igår där den här bilden fanns med:

 

klinger-toteninsel

 

Det är som ni ser Böcklins Toteninsel, etsad av Max Klinger. Jag har den inramad stående på golvet i köket – tanken är att den ska hänga över mitt skrivbord, men det har inte riktigt blivit av. Ni ska få ett tips om ni också vill inreda som en person med god smak (Strindberg, Levertin, Ellen Key, Prins Eugen, Erik Folcker…) vid förra sekelskiftet: klicka här så kommer ni till en mycket högupplöst version av Klingers bild. Skriv ut med högsta kvalité, kanske på extra fancy papper. Rama in. Voila! (Och vill man inte skriva ut den så är det ändå roligt att titta på den i så stort format. Fina linjer!)

Nu följer en dikt av Oscar Levertin.

 

ITHAKA

Där står det vita, marmorsvala hus,
i vilket jag vill bo.
Där silverpoppeln har det högtidssus,
som hägnar med sin ro.
Ack, världens vägar, jag är trött på dem.
Jag hör det dunkla kravet
mot längtan Ithaka, mitt hjärtas hem,
min vita ö i havet.

 

Den är alltså tydligen skriven till Toteninsel. Okej, planerade bildblogginlägg: Skumma målningar av Axel Gallén, fina bilder av Maxfield Parrish som illustrerar en bok om italienska villor av Edith Wharton (!), tio-i-topplistan över den västerländska målarkonstens historia. Jag skriver upp det här för att inte glömma bort det. Hejdå bloggen, nu måste jag jobba lite.

 

 

PS, update: Jag kanske har Böcklin på hjärnan för tillfället, men visst är det lite Den heliga lunden över JennyMarias bild…?

 

bocklin-den-heliga-lunden

Den heliga lunden!

(Inte så lite Caspar David Friedrich över den va..? – Jag kan leka bildassociationsleken tills ni stupar…)

4 kommentarer

Filed under dagbok