Jag måste ta en paus och blogga lite, jag blir snurrig i huvuet av den satans bokföringen. Nu har jag betalat moms för sista kvartalet (-Gud vad du är duktig Therese! -Åh, tack! Tack så jättemycket!), nu måste jag bara lämna in en PRELIMINÄR SJÄLVDEKLARATION också, och det går helt ärligt inte så himla bra. Jag fick en bok med storslaget naturromantiskt omslag med posten, det gjorde mig glad. Jag tycker inte att det är okej att fejka sinnessjukdom och bli inlagd på psykakuten, jag blir äcklad av hela grejen med att psykisk sjukdom betraktas som ”spännande” att ”utforska”: det är inget spännande med det. Det är bara tragiskt, och det är en sjukdom som får människor som man älskar att må fruktansvärt dåligt och göra hemska saker mot andra människor som man älskar. Okej, nog om det: Jag har tänkt på Arnold Böcklin. Jag bläddrade i en bok igår där den här bilden fanns med:
Det är som ni ser Böcklins Toteninsel, etsad av Max Klinger. Jag har den inramad stående på golvet i köket – tanken är att den ska hänga över mitt skrivbord, men det har inte riktigt blivit av. Ni ska få ett tips om ni också vill inreda som en person med god smak (Strindberg, Levertin, Ellen Key, Prins Eugen, Erik Folcker…) vid förra sekelskiftet: klicka här så kommer ni till en mycket högupplöst version av Klingers bild. Skriv ut med högsta kvalité, kanske på extra fancy papper. Rama in. Voila! (Och vill man inte skriva ut den så är det ändå roligt att titta på den i så stort format. Fina linjer!)
Nu följer en dikt av Oscar Levertin.
ITHAKA
Där står det vita, marmorsvala hus,
i vilket jag vill bo.
Där silverpoppeln har det högtidssus,
som hägnar med sin ro.
Ack, världens vägar, jag är trött på dem.
Jag hör det dunkla kravet
mot längtan Ithaka, mitt hjärtas hem,
min vita ö i havet.
Den är alltså tydligen skriven till Toteninsel. Okej, planerade bildblogginlägg: Skumma målningar av Axel Gallén, fina bilder av Maxfield Parrish som illustrerar en bok om italienska villor av Edith Wharton (!), tio-i-topplistan över den västerländska målarkonstens historia. Jag skriver upp det här för att inte glömma bort det. Hejdå bloggen, nu måste jag jobba lite.
PS, update: Jag kanske har Böcklin på hjärnan för tillfället, men visst är det lite Den heliga lunden över JennyMarias bild…?
Den heliga lunden!
(Inte så lite Caspar David Friedrich över den va..? – Jag kan leka bildassociationsleken tills ni stupar…)
Thereses dagbok 
Svartvitt är alltid snyggt! Men är inte molnen oroligare på Klingers etsning än på Böcklins original? Och tittar man närmare på den högupplösta bilden ser man att det står AB över dörröppningen längst till höger, det blir en aning störande, man vill ju att ön ska vara helt gåtfull.
Tydligen kunde Böcklin inte låta bli att måla dit ett AB (det verkar dessutom som om han gjort flera versioner av bilden):
Ah, fast jag tycker att det är coolt med AB:et, jag tänker mig att Böcklin tänkte att det är där han ska begravas/bo/vistas/whatever, efter att han har anlänt med båten till ön… tillräckligt mystiskt för mig :)
Och ja, jag har fyra olika versioner av bilden i min dator, det kanske finns ännu fler… de skiljer sig rätt mycket från varandra, framför allt i färgsättningen och i hur ljusa/mörka de är.
Lyssna gärna till Vilhelm Stenhammars tonsättning av Ithaka. Detaljer finns här:
http://mom.naxosmusiclibrary.com/catalogue/item.asp?cid=CAP21358
Therese!
Såg du det här; http://blog.magnumphotos.com/2008/11/surfing_the_archive_competition_entries.html