Ann Heberlein for president! Alltså seriöst, syftet med denna konstfackselevs examensarbete är att ”belysa och testa idén om att psykosen är en sorts lögn”. EN SORTS LÖGN? Bara den formuleringen skulle kunna få mig att bruka våld. Har man någonsin känt en person som upplevt en psykos om man ens kan använda den formuleringen? Det är en förolämpning mot människor som fått sina liv söndertrasade, det är så fruktansvärt okänsligt och… ja, ointelligent. Ogenomtänkt. Och please, nej: att jag blir upprörd betyder inte att det har skett något konstnärligt betydelsefullt, det där är en självförklarande skitdefinition. Aids, är det kanske en sorts lögn? Cancer? En social konstruktion? Gud, all ”konstnärlig” flirt med sinnessjukdom är så himla vidrig. Var för helvete glada att ni är friska, dumma dumma människor! Okej, nog om det… igen.
Den där nyutnämnda kultursideschefen som har skrivit en bok i vilken en man samtalar med en terrier hoppas jag innerligt blir bättre som kultursideschef än som upphovsman till texter där en man samtalar med en terrier: Det är liksom så safe att det är fånigt. Det finns ingenting att stå till svars för, allt är nästan på låtsas, allt är nästan ironi, eller skulle kunna vara det. Jag tycker att man ska säga saker och mena dem, och menar man dem inte ska man inte säga dem. Eller, jag fattar inte poängen med att säga dem då. För att få kompisar? Går vi på högstadiet eller? Jag fattar inte varför man vill skriva om kultur om det man skriver om kultur inte är det man tycker. För att man tycker att skriva om kultur är det ultimata jobbet liksom i sig självt? Jo, det är det väl kanske. Man får vara hemma och läsa böcker och får betalt för det. Men ändå. (Obs, andra hälften av detta stycke handlar alltså inte specifikt om boken med samtal med en terrier eller om mannen som har skrivit den, utan om människor som skriver om kultur i största allmänhet.)
Nu ska jag jobba färdigt med en grej, sedan får jag äntligen ta det lite lugnt. Hurra! Det blommar minipåskliljor och tulpaner här i köket, det är så fint så fint, det ger en speciell känsla med påskliljor en gråmulen dag, visst gör det? Liksom särskilt gråmulna dagar.
Thereses dagbok 
Det värsta är väl ändå att hennes handledare på skolan antagligen varit med i planeringen av det hela och anser att det är en grej som faller innanför skolans ramar. Jag skäms över att gå på den skolan.
ann heberlein for president, helt klart. och du vet kanske att hon finns på akademibokhandeln på regeringsgatan 14/2? prat om boken, vilket skulle kunna bli intressant av hundra anledningar.
Jag ska väl inte försöka försvara terrierprataren. Är man kulturchef ska man kunna försvara sig själv. Även om han väl just nu har lite otur med tajmingen.
Jag har inte läst mycket om honom och Svante och då är jag ändå BT-läsare, men jag började lite för sent.
Fast i grund och botten tycker jag det är rätt sympatiskt. Man måste få leka lite. Prova att säga saker för att se om man håller med. (Jag har skrivit en del hemtentor på det sättet och det är betydligt mer tvivelaktigt.)
Så länge det publiceras på kultursidan i Borås Tidning då och då tror jag inte någon klagar fast att trycka det i bokform är kanske en annan sak. I synnerhet när det recenseras som skrivet av Svenskans kulturchef.
Leka får man däremot definitivt inte med akutpsykvården eller medborgare som slår larm om de ser någon som mår dåligt. Iallafall inte bara för att bevisa att det finns människor som slår larm och att man kan hamna på psykvården om man beter sig på ett visst sätt.
Ett passande (fast låt oss verkligen hoppas att det inte slår in) eftermäle vore att någon verkligt störd människa sökt vård den natten men blivit avvisad på grund av platsbrist. (Ta den här tabletten och kom igen i morgon.) Och sedan går människan ut och anfaller folk med knivar, bilar eller järnspett eller vad som finns till hands och blir nästa aftonbladet-framsida. Isåfall skulle tjejen verkligen ha skapat ett konstverk som säger något om vår tid.
U.J.
Urban: Jo, det är klart att det var lite otur med tajmingen… nu blev det ju en stor grej av nåt som antagligen var tänkt att vara mycket anspråkslöst. Fast jag stör mig ändå – jag har ingenting emot det resonerande alltså (så håller jag ju på här hela tiden: testar och omprövar tankar), men det jag har läst av de där krönikorna har gjort mig sur över att det är så himla helgarderat… på ett sätt som jag tycker är fegt.
Bea, ja, uh… äckligt! Har ni pratat nåt om det i skolan? Alltså på initiativ av Konstfack?
Soy, aha, bra tips! Jag vet ingenting om sånt där.
Vi kunde göra kampanjnappar kanske..? Kom jag på nu. ”VOTE HEBERLEIN!” :)
Jag glömde föresten tillägga att Stefan är på väg att bli Borås Store Son – det är symptomatiskt att han är född och uppvuxen i Norrköping.
Heberlein-motton… hm… ”No we don’t [missbruka välfärden och skylla på konsten]!!!”
U.J.
Inget är så tråkigt som konst som vill ”pröva gränserna”.
Bra konst prövar ibland gränser men då har det aldrig varit avsikten.
Planerade provokationer… är så jävla tråkigt.
I det här fallet handlar det om hederlighet – man gör inte så!
Jag tycker att du skall bli president! :-)
Nils, haha… fint! :D Fast att vara president är nog inte min grej…
JM: Nej, precis… man gör inte så. Och jo, jag glömde ju svara på din kommentar med Magnum-bloggen, jag ingnorerade den inte..! Det var jätteroligt, tack för tipset!
Och korkskallen Caroline Ringskog ondgör sig på sin SvD-blogg över att alla som inte gillar det konstnärliga tilltaget att spela psyksjuk är talibaner och sharialagskramare. Och ondgör sig över att ”vem som helst utan vare sig utbildning i konst, eller konstvetenskap uttalar sig i frågan”.
Så håll käft allihop. Det är bara Caroline R som får uttala sig. (Men hon borde fan inte få skriva på SvD. Har hon akademinsk utbildning i svenska? Eller ens journalistutbildning? Hon kan ju inte kommatera…)
Heja Therese. Och Ann.