Jag känner mig så engagerad i den här Konstfackstudent spelar psyksjuk-grejen att jag till och med besöker åsiktsträsket Newsmill, där min chef Johan Lundberg har skrivit ett bra inlägg (jag tänker inte länka som ni fattar, ni hittar dit själva, yes? newsmill.se är adressen till själva sidan), och David Eberhard som är överläkare på S:t Göran har skrivit ett annat, där han tyvärr gör misstaget att börja diskutera huruvida det är fråga om konst och huruvida den är bra. Ett tips till alla som planerar att diskutera konst någon gång i sitt liv: Ifrågasätt aldrig om det som diskuteras är konst. ”Öh, kallar ni det där för konst..?! Det där är inte konst!” (i värsta fall följt av ”Det där kan väl vem som helst göra!”/”Det där skulle min treåring kunna göra bättre!”) – då har man diskvalificerat sig direkt. Man får börja med att köpa en definition av konst som går ut på att allt som presenteras som konst är konst. Och huruvida det är bra eller dålig konst är ju liksom inte frågan i detta fall – det är ju tyvärr inte förbjudet att göra dålig konst. Inte ens om den bekostas av skattepengar. Dålig konst happens every day! Så: Är Konstfackstudentens psykgrej konst? Ja. Är det bra konst? Nej, men det är inte relevant i detta fall. Är det etiskt försvarbart? Nej!
Ingela Lind har skrivit en artikel i DN, som slutar med meningen ”Hela frågan om hur samhället begränsar och snävar in definitionen av ‘det normala’ är för övrigt inte ett nytt, utan ett urgammalt ämne inom konsterna” – men alltså, vem tjänar på att psykisk sjukdom ses som ”normalt”? Det är ju onormalt så tillvida att majoriteten av befolkningen tack och lov inte är psykiskt sjuka. Och det är väl ingen som tror att det går en extremt tydlig gräns mellan frisk och sjuk: man kan ha ett skört psyke och ändå fungera i vardagen, eller man kan ha problem med delar av den, och om de problemen inte är alltför stora kan man kanske leva med dem, och om de är för stora kan man söka hjälp, vilket man givetvis bör göra om man är sjuk nog att vara en fara för sig själv eller för andra, det är klart att det finns en gråskala här, men vari ligger värdet av att en person som sitter på ett broräcke på väg att ta sitt liv ses som normal? Vad vinner vi på det? Vem vinner på det?
Dummast av allt hittills i denna debatt är dock Joanna Rytel, också på Newsmill (”Vem annars här i samhället skulle utsätta sig och spela psykisk sjuk och låta sig intas på psyket av idioter om inte yrke: Konstnär.” – eh? ”Av idioter”..?) , som tror att anledningen till att människor blir upprörda är att ”Folk blir osäkra de har inget grepp om konsten. Konsten förvirrar, de kan inte förhålla sig till den för de vet inte om det är på riktigt eller på låtsas. ” – jag hatar det där argumentet, det är så himla kasst: Uppskattar man inte detta konstverk så har man inte förstått det, och när man förstår det kommer man att uppskatta det. Jag blir inte ett dugg osäker! Jag fattar precis och jag tycker att det är fel ändå.
Okej, nog om detta… igen!
Thereses dagbok 
Förutom att jag håller med om precis allt du skrivit om det här fruktansvärt oförsvarbara och obegripliga konstprojektet, så håller jag också med om det sista. Ska precis skriva recension av ett litet verk som jag inte uppskattade det minsta: för att det var för…obegripligt. Inte i betydelsen att jag inte fattade det, men på ett sätt som jag tycker är ganska poserande och ja, inte så bra litteratur helt enkelt. Men om jag skriver det är det ju bara för att jag inte fattar. Ah, jag blir galen. Ska jag behöva vara positiv till det obegripliga för att inte diskvalificera mig som uttolkare av det?
Therese E: Ja, där har vi det i ett nötskal, anledningen till att nästan all Language-poesi nästan alltid får försiktigt eller entusiastiskt berömmande kritik.
Ping: Konstfackstudenten « Tidens tecken
jag känner henne. vi gick på gerlesborgskolan bägge två. hon har erfarenhet av psykvården och psykisk sjukdom. hon vill ge psykvården uppmärksamhet. hon tar det allt utom lättsinnigt.
Caroline RFN, och? gör detta hennes verk mer intressant? Har man med automatik en vettigare uppfattning om konst för att man suttit på psyket, menar du?Jag tror inte att Thesese menar att konststudemtem tar det hon gör lättsinnigt, men att hon inte tar det lättsinnigt gör det varken intressant eller försvarbart. Det är exakt lika dumt och korkat.
Therese, heh, jag skulle nästan kunna gissa vilken bok det är… jag tror att jag har skrivit om samma :) Jag har börjat tänka att det kanske är skillnad på begriplighet och tydlighet – att jag kan ta en viss obegriplighet, om det finns en tydlighet. Det är lite svårt att förklara skillnaden iofs! Men jag tycker att jag kan känna den iallafall… Eller, det där funkar kanske bara i mitt huvud och egentligen kunde man antagligen uttrycka det tvärtom: det är okej med otydlighet om det är begripligt… Men liksom, det kan få vara diffust, svårt att förstå, om man liksom känner en struktur, en riktning..? Å andra sidan undrar jag ofta VARFÖR det är diffust, när jag inte tycker att texten vinner någonting på att vara det… då blir jag bara irriterad. Då känns det ju poserat, som du skriver… Det här var ju inte till någon nytta… men alltså: att man finner någonting obegripligt kan ju definitivt vara ett tecken på att det inte är bra, och då tycker jag absolut att ”Det här är obegripligt!” är befogad kritik.
Men som Jakob skriver: att vara positiv till det obegripliga är ju en safe position. ”Ska jag behöva vara positiv till det obegripliga för att inte diskvalificera mig som uttolkare av det?” är ju en jättebra fråga! Den borde ju alla som håller på med kultur ställa sig lite oftare!
Caroline: Fast jag tycker inte att det spelar någon roll om hon tar det lättsinnigt eller ej – och hm, ge psykvården uppmärksamhet..? Alltså, jag tycker att hela grejen verkar ha gjort på så kassa grunder. Om hon anser att något är fel med psykvården så måste väl hennes iscensättning betraktas som fullständigt misslyckad eftersom personalen verkar ha handlat precis som de bör. Eller vilken slags uppmärksamhet var det fråga om?
Jag skulle kunna skriva under på varje mening, bra avklädning av kejsaren (och av Joanna Rytel).
För övrigt tycker jag att det här sidhuvudet är så snyggt att det borde få stanna ett tag eller åtminstone komma tillbaka.
Det är risk att det här låter helt fel men jag försöker:
Jag antar att det är en del av någon tavla jag tyvärr inte sett men jag tycker att det är en bra bild av den här bloggen. I gyllne snittet sitter du (rätt likt) och ser på oss iförd någon spektakulär kreation, omgiven av klassisk marmor och en byst som symboliserar konsten/kulturen. I bakgrunden syns natur, havsutsikt och vackert väder. Är det popplar föresten?
U.J.
Ni tar upp extremt viktiga och svåra frågor…
Vad gäller lyriken – obegriplig eller inte. Vad jag söker i lyriken liksom i den mesta annan litteratur är nog en lidelse, ett temperament, något som berör. Jag tror att frågan om begriplig eller obegriplig helt enkelt har en lägre dignitet. Man behöver inte ”förstå” en dikt fullt ut på det intellektuella planet för att beröras av den och faktiskt ta till sig den fullständigt. Men det måste finnas någonting att nysta i, något att borra djupare i, något som lockar… då kan man ägna åratal åt ett författarskap.
Skrivarkurserna har en förmåga att skära bort allt det där unika och speciella som faktiskt ger själva lockelsen åt litteraturen, förlåt, men det är min uppfattning. Ett indicium är all den unga bleka svenska skönlitteratur som i hög grad ter sig just som skrivarskoleprodukter. (Man känner – kanske intuitivt – att här finns inget djup under texten, inget att gå på upptäcksfärd efter. Det kan vi kalla en dålig ”obegriplig” text. Språkmaterialismen har inte ambitionen att skapa ett djup vare sig under texten eller över den – en himmel alltså.) En av de få som ”överlevt” att gå skrivarkurser är väl Lukas Moodysson som gick Poul Borums författarutbildning i Köpenhamn runt 1990. Jag märkte inte att Lukas direkt blev en bättre poet, men han överlevde i alla fall.
Therese: du har förstås helt rätt och jag skulle kunna skriva under på vartenda ord.
Man kunde tillägga en sak. Enligt dem som ägnar sig åt den här sortens konst äger konstverket rum när människor som vi blir upprörda. Konstnärerna tycker sig se hypotesen i sin konstnärliga ”forskning” bekräftad: Titta, folk blir ju förbannade, vi lyckades visst bryta ett tabu, demaskera en social konstruktion.
Man kan ifrågasätta ett sådant konstideal. Men låt oss säga att vi godtar den som premiss för vidare överläggningar. Fine. Om konstnärerna bara hade velat ta den debatten!
Men konstfackstudenten tiger och från de ansvariga på utbildningen hörs inte mycket. Först legitimerar man sin fiffiga lilla tabubrytarhappening med att den ska skapa debatt, sen vägrar man ta den debatten.
Det är genomfegt.
Om man nu har gjort denna konstgrej för att uppdaga hur psykvården fungerar, och hur samhället reagerar när en människa står i begrepp att ta sitt liv, får man säga att samhället har ryckt ut och på bästa sätt försökt rädda denna människa.
1) Empatiska människor har hållit henne tills poilsen kom.
2) Polisen ryckte ut och förde henne till psykakuten.
3) Psykakuten ( som har mycket få inläggninsplatser) lade in henne.
Alla handlade enligt det solidariska kontrakt vi har med våra medmänniskor i samhället att vi ska hjälpa och skydda varandra, och att också skydda människor som vi inte står i en personlig relation till.
Det är detta underförstådda kontrakt som har missbrukats, det förtroende som detta innebär som har svikits. Inte minst därför reagerar människor.
Men samhällets solidaritet i att skydda och rädda ett människoliv har försvarats.
Therese: Nu har jag sent omsider skickat iväg min egen recension av Gordan, och kan därför läsa din (som jag tyckte var jättebra) och andras och prata om den lite mer. Till slut bestämde jag mig för att köra på obegripligt = inte bra, eftersom det faktiskt är det jag tycker om den. Men det är jättesvårt, och varje gång är det lika jobbigt att läsa andras recensioner eftersom de säkert sett något fundamentalt som jag missat! :)
Andreas: Jag håller med dig helt och hållet, om att beröras och få en känsla för ett verk är viktigare än att förstå ”vad MENAR han/hon egentligen?!”. Och finns det inget att fundera vidare över så är det ju ganska platt. Men däremot tycker jag att det som jag ser som poserande språkexperimentellt och bara förvirrande, snarare bidrar till att förta eventuell stämning och känsla. Kvar blir bara ett otillgängligt, och konstigt språk, som distanserar läsaren från texten snarare än att locka den till fördjupning.
”Ett tips till alla som planerar att diskutera konst någon gång i sitt liv: Ifrågasätt aldrig om det som diskuteras är konst. “Öh, kallar ni det där för konst..?! Det där är inte konst!” (i värsta fall följt av “Det där kan väl vem som helst göra!”/”Det där skulle min treåring kunna göra bättre!”)”
Håller inte med. Om allt är konst, så är ingenting konst. Med andra ord så är konsten död. Att provocera är, no pun intended, ingen konst.
Stefan: Jag håller ju inte med heller egentligen, eller, jag gör det väl liksom på ett uppgivet vis – det är inte så där jag tycker att konst borde vara. Men i en diskussion som den här tycker jag inte att man vinner ett dugg på att ifrågasätta om det är konst det är fråga om, eller, det är liksom en annan fråga. En fråga man på goda grunder kan ställa om typ all samtidskonst. Fast just i det här fallet tycker jag att det finns frågor som är betydligt viktigare att prata om, och börjar man ifrågasätta om det ens är konst som diskuteras så riskerar man ju helt enkelt tyvärr att framstå som lite dum, om man framhärdar i just det när alla andra pratar om något annat. Men i en annan diskussion, eller i ett sidospår till den här diskussionen, så tycker jag att konst borde vara något helt annat.
UPDATE, typ en kvart senare: Det är om man talar som någon som inte är en representant från konstvärlden som jag tycker att man gör bäst i att köpa att det faktiskt är konst alltså. Däremot hade jag otroligt gärna sett Lars Vilks säga ”Jag tycker inte att det här är konst!” i SVT:s ”Debatt”… fast det gjorde han ju givetvis inte… Det krävs nog tyvärr att rätt person säger det.
Therese: Ja, den var rätt obegriplig, eller hur? Jag vill jättegärna läsa din text! Plus det där med att noja över att ha missat något fundamentalt, det gör ju alltid jag också, bara det är ju egentligen ett tecken på att något inte är riktigt som det borde… jag menar, vi är ju inte dummare än de flesta, plus att vi är betydligt mer läsvana än de flesta, så finns det något som vi missar borde ju de allra flesta missa det och då kan man ju verligen fundera på om det är särskilt lyckat… om det nu inte är en författare som skriver texter som är några slags rebusartade intelligenstest…
Urban, haha, fint… Fast det är nog cypresser… :)
Men precis! Min text kommer nog snart i Arbetarbladet. Du kan hålla utkik där eller så säger jag till.
Att all konst är politisk (antingen för rådande normer eller mot dem) är väl en gammal vänstersanning.
Jag förstår däremot inte varför svårbegriplig konst genast blir relevant eller intressant om dess enda poäng är att verket är sprunget ur en politisk avsikt.
Dessutom, om man verkligen vill förändra något snabbt i samhället måste det vara enklare att övertyga med klara fakta och rationella argument än att använda konsten som medel och skapa förvirrade verk som bara väcker antipati. (Det finns säkert historiska exempel på motsatsen, men är de demokratiska?)
Borde inte det motsatta då också vara giltigt, att alla förvirrade politiska yttringar är konst, bara de är tillräckligt förvirrade och oklara?
Nils, jag tycker inte att konst borde vara politisk alls, jag tycker att konst borde vara NÅGOT ANNAT än politik, NÅGOT ANNAT än allt annat, och få sitt värde just genom att den är något annat. (Skriver jag i all hast på väg till en middag… det här kan man givetvis prata mer om..!)
Fast nu måste jag bara korrigera mig själv lite: Jag tycker inte att konst bör vara ENBART politisk… den kan givetvis vara politisk, det finns ju massa bra verkt i konsthistorien som är i högsta grad politiska, men de har även en annan dimension… kanske något större, liksom högre än den enskilda politiska frågan… eller en estetisk dimension (mindre vanligt idag…).
Jag tycker att det är omöjligt att skilja konst från politik; eftersom konst påverkar oss som människor så har den också politiska effekter. Däremot blir det sällan bra konst om den har ett uttalat politiskt ärende, en agenda ett – som du skriver – enbart politiskt syfte. Jag skriver om detta i LO-tidningen idag, lägligt nog! :)
Det sägs att konsten är till för (bl.a.?) att tänja och överskrida gränser. Men att gå över gräsen sas, kan väl inte vara ok bara för att någon påstår att det är ”konst” och att konstutövare därmed skulle få bete sig hursomhelst utifrån sitt behov att posera.
Jopp. Det går visst att skilja konst från politik för det finns saker som är politik men inte konst. (Jag går inte med på att ersättningen riksdagsmännen lyfter är att betrakta som konstnärslön.) Fast vem vet. Hon som gjorde ”gubbslemskuppen” tyckte tydligen att det var konst. Jag tyckte nog att det ”bara” var samhällsdebatt. (Vilket inte är så bara men varenda manifestationsarrangör är väl inte konstnär?) Alltså är det i teorin lätt som en plätt: man tar biten som skiljer det från den rena politiken. I praktiken kan det vara lite svårare.
Det är något konstigt med den här konstfacksgrejen. (Visst har varumärket fått en annan klang?) Det finns väl ingen dokumentation? Hur kan det egentligen vara tänkt att det här ska presenteras? Hon kan knappast ha haft någon kompis som gick strax bakom och videofilmade. Hon KAN ha haft en mp3-spelare som spelade in ljudet men det verkar opraktiskt när man slänger sina kläder och brottas med polisen. Hur fanken ska det här presenteras som konstverk? (Det kan väl per definition inte vara en happening om det inte finns publik?)
Det här får mig att tro att vi alla är lurade. Att dokumentationen består av mediastormen i sig. (Vi kan använda samma försvar för oss själva som vi använder om psykvården: ”vad skulle vi annars gjort?”) På ett sätt har nämligen verkligen konstnären lyckats ”gå in i offerrollen” – det finns inte många i Sverige som har lika svårt att gå ut och köpa mjölk som hon idag. Liza Marklund har fått avlösning som Sveriges mest mediehatade person.
Det måste finnas en slug baktanke med det här. (Fast då borde rimligtvis konstfack vägra att kommentera något alls.)
Vad som gör det knepigt är att folk på millan faktiskt gått ut och tyckt att det är bra konst utan baktankar! ”Hon blev ju bältad” jublar de.
De verkar inte riktigt ställt sig frågan ifall de skulle ha något emot att bli bältade om alternativet vore att dränka sig.
Så åtminstone det tyder på att projektet är precis så korkat som det verkar.
Det där med resurserna tycker jag borde störa alla och om jag hade ställt till det här hade jag förhoppningsvis ringt till psykakuten och bett om en avbetalningsplan. Alternativt: om det här nu är bra konst så finns det säkert 120 personer i Sverige som tycker om det. Isåfall kan ju de träffas på facebook eller liknande och skänka en hundralapp var så att det räcker till något äkta psykfall och till en försoningstårta till personalen.
Vi får se hur det går när facit kommer.
U.J.
Urban: Självfallet finns det enskilda konstverk som inte direkt har något med politik att göra, samtidigt som det i än högre grad finns politiska företeelser som någon koppling till konst överhuvudtaget (jag skulle nog säga att konst mycket oftare har politiska dimensioner, än vad politiken har konstnärliga, vilket beror på att konst enligt min uppfattning har potential att vara så mycket fler saker än vad politik har). Vad jag var ute efter var däremot en mer allmän och indirekt betydelse, nämligen den att konsten är en del av samhället och därför alltid länkad till det politiska i någon mening. Jag anser att precis som det är riskabelt att säga att konsten ska ha politiska uppdrag eller budskap, så är det farligt att säga att den inte har med politik alls att göra. Det skulle vara ungefär detsamma som att påstå att konst inte har någon effekt i människors liv, att den inte kan förändra oss.
Therese E: Det instämmer jag i. Tror jag.
När jag tänker på saken var kanske mitt inlägg i den frågan lite onödig men nåja. Lite drygt var det kanske i vilket fall. Om någon tyckte det var gapigt ber jag om ursäkt.
U.J.
anna odell har beskrivit vad hennes konsverk handlar om. vad hennes syfte med att iscensätta en psykos och också räkna med att bli omhändertagen.
det handlar om att uppmärksamma hur vi behandlar människor som är i ett oerhört kritiskt tillstånd.
det handlar om vad som är accepterat och inte, vad som är sjukt och vad som är friskt.
alla ni accepterar att psykvården ser ut som den gör. att det finns för få platser är det ingen som kritiserar, utan att anna odell denna kväll skulle ”ta upp någon annan människas plats”. ni kritiserar inte att de på avdelningen bältessängar henne och ger henne intramuskulärt lugnande, trots att hon är den mest hjälplösa av alla just då (vilket de på psyk måste ha trott, annars hade de ju avfärdat henne o bett henne gå hem o dricka te).
varför satt de inte hos henne och tillät henne må precis som hon mådde och visa mänsklig förståelse? varför kan en läkare göra en helt felaktig bedömning? uppenbarligen kunde de ge henne en diagnos som hon inte har, och därefter behandla henne med farmakologiska preparat och fastlåsning?
jag tycker att anna odell är modig som gör en tvärinsats i människans tjänst. att anmäla psykvården traditionellt leder ingenstans. för den som oftast anmäler är en tidigare behandlad patient, och är i psykvårdens ögon inte psykiskt frisk och därmedi inte heller värd att tas på fullt allvar.
sen kan jag hålla med om att det varit för tyst kring den debatt som skulle kunna ägit rum, och att anna kunde varit mer aktiv och verkligen gått till botten med varför hon gjorde konstverket.
det här handlar om hur vi tar om hand om människor med en ”annorlunda verklighetsuppfattning” i samhället. och det visade sig att vi gör det med paternalism, med översitteri och med en ekonomisk kalkyl som grund. även ”vi andra”, vi och ni som betalar skatt reagerar på kostnaden och inte hur jävla sjuk psykvården är istället. ni som kritiserar annas sätt att framhäva ett problem, våga ifrågasätta det verkliga problemet och inte anna.
det är vackert att se de människor med kurage som hjälpte henne på bron.
det är inte vackert att se era kommentarer om ett iscensatt tillstånd som belyser att vi fortfarande behandlar människor som uppenbarar ett annorlunda beteende, som direkt sjukt, direkt ska behandlas med lugnande, inlåsning och fastlåsning.
kärlek och respekt till alla!