entusiastisk

Hej, glad boklördag, har ni läst Boklördag? Det står något bra i den för första gången på länge: ett samtal mellan Daniel Sjölin och Jerker Virdborg, där Jerker Virdborg säger typ allt jag önskar att jag hade sagt om jag varit med i ett liknande samtal. Nu tror jag faktiskt att jag slår till med en länk… här kan ni läsa. Virdborg är allmänt skeptisk till den urvattnade modernism som har en sån stark ställning i den yngre svenska litteraturen, och pratar om berättandet, och om ”de yttre rummen […], de konkreta världar som böcker faktiskt kan erbjuda […] Jag vill ha romaner som bejakar förtrollningen och strävar efter att skapa en illusion, du förespråkar sådana som utmanar eller trasar sönder den illusionen. Som ska visa att romanen egentligen är en ‘bluff’. Och då kan du väl lika gärna syssla med essäistik, eller rent av journalistik?” – det där är ju helt klockrent (och dessutom applicerbart på typ allt, inte bara litteraturen, utan även exempelvis fejkpsykoser som konstprojekt för att avslöja någonting…) Sedan älskar jag att Virdborg säger att han alltid har varit mer intresserad av stämningar och bilder än ordmässiga effekter, ja, ja, jag också…

Och ja, ”Mångas förväntningar på skönlitteraturen blir alltmer lika dem som man har på journalistiken. Många skrivande och kritiker längtar ju starkt efter texter som speglar ‘samtiden’. Det är ett av de mest missbrukade och överskattade ord som finns, detta politiskt hyperkorrekta ‘samtid’.”
Jag tror att man kan skylla en del av det där på förlagen faktiskt… eller, jag vet att det är så, av egen erfarenhet: Man kommer till ett fint förlag med sitt romanmanus och får av en trendkänslig förläggare som läst ens manus och bjuder på lunch höra att det kanske vore bra om något med romanen var lite mer samtidstillvänt… och om könsrollerna i den var mindre stereotypa… och, förstår man efter ett tag när man gått hem och smält detta möte, om romanen i största allmänhet var lite mer politiskt korrekt och anpassad till sådant man pratar om i morgonsoffor eller om den på något vis kunde väcka en debatt, kanske liknande de där debatterna om handväskor eller kärnfamiljen… kanske om något som är jobbigt med att vara ung kvinna i Sverige just nu, eftersom man sitter där och är ung kvinna i Sverige just nu och dessutom kan skriva, då vore det väl – ja, detta sägs inte rakt ut, men tydligt mellan raderna – snudd på bortkastat att med den erfarenheten och talangen skriva en världsfrånvänd roman som inte vill bli debatterad för sin brännande angelägna analys av samtiden… Ja, och är man då lite osäker på vad man faktiskt vill med sitt skrivande så köper man ju givetvis det där, eftersom det är en förläggare på ett fint och alldeles riktigt förlag som tyckt det, och utgiven vet man ju iallafall att man väldigt gärna vill bli… så då gissar jag att det är väldigt lätt hänt att man gör precis som förläggaren tycker, och skriver en morgonsoffa-roman, och så får man kanske vara med i tv, och så säljer boken kanske rätt bra, och sen är det inte en människa som minns den efter ett år och framförallt finns det ingen som helst anledning att läsa den då. Det verkar finnas ett cyniskt och kortsiktigt tänkande på de stora svenska förlagen, som genererar litteratur helt utan konstnärliga ambitioner, helt utan vilja att berätta något annat än något rätt ytligt och självupptaget, och med extremt kort bäst-före-datum. Det är en destruktiv och deprimerande tendens.

Ja. Daniel Sjölin är mer så där välvilligt SVT-mässig: allt är bra och fint och nog finns det rum för allt det här samtidigt och den unga svenska prosan är väl jättebra och det finns visst mångfald. Och så säger han, till Virdborg: ”För mig är läsning en hissresa neråt i människan. Den roman du förespråkar nöjer sig ofta med att stanna på entréplanet” – jag tycker faktiskt att det är precis tvärtom.

 

 
Jo, PS: Men näst sista frågan i intervjun har det väl ändå blivit fel i..? Fel initialer framför svaren?