Månadsarkiv: januari 2009

vardag

Hej, glad måndag. Jag hatar redan inlägget från igår kväll (dumt att det inte står tidsangivelser på inläggen på WordPress, det gillade jag på Skunk, det kan ju ha betydelse vid vilken tidpunkt ett inlägg postats – de jag lägger ut typ 01:45 har en förmåga att skilja sig från 10:22-inläggen). Jo, som Baudelaire sa: ”Jag låter dessa rader stå, ty jag vill minnas min vrede.” Jag älskar att man alltid kan citera Baudelaire. Fast egentligen är det ju inte vrede jag vill minnas… om man skulle få välja.

Det är modevecka (eller, modedagar, snarare) i Stockholm. I Göteborg är det dagen när man är hemma och jobbar hyfsat duktigt. Och visar en fin parfymreklam på sin blogg – jag hittar ingen större bild och jag orkar inte scanna för tillfället, kanske senare:

 

agent_provocateur

 

Very Marcus Larson, J C Dahl + Elina Brotherius – så här:

 

marcus-larsson2

 

larson_marcus

 

i_c_dahl

 

nuendormi

 

Jag gillar bilder som föreställer tjejer i naturen, som framgår av det nuvarande sidhuvudet. Målningar med tjejer i naturen kunde bli ett eget tema på den här bloggen. Allt kunde bli ett eget tema här! Mm okej, nu måste jag jobba lite igen. Hej hej.

2 kommentarer

Under dagbok

människor

Jag förlorade en auktion på Tradera. Med en krona! Surt. Plus att jag råkade köpa tidskriften Glamour. Vad är det med mig? Nu är jag bara arg. Sorry om jag låter som en krönikör i Aftonbladet med en mamma som är en känd och för tillfället mycket omdebatterad författare, men: vilken skittidning… jag blir alldeles matt. Man får veta allt om vad män gillar och inte gillar, och det män gillar mest av allt är tjejer som är helt obegripliga, lynniga, oförutsägbara och ”eldiga”. Och tio sidor senare talar sju kvinnor ut om hur jobbigt det är att göra karriär när man är kvinna; manliga chefer och kolleger försöker hålla en tillbaka… finns det möjligtvis ett samband, kan man ju fråga sig då (=du beter dig som ett barn men förväntar dig befordran?)… Största dilemmat måste ju i så fall uppstå om man vill ligga med en arbetskamrat: vara lynnig och oförutsägbar (=sexigt) eller smart och fokuserad (osexigt, men bra för karriären)? Förlåt, jag ska inte skriva om det här för det är bara så dumt och blir en så tråkig text, men jag blir så trött på hela grejen med att lära ut hur man ska vara. Ibland när jag lyssnar på tjejer som sitter vid bordet bredvid på caféer eller restauranger tänker jag att det kanske har tagit till sig de där tipsen lite för mycket, för det känns som att de sitter där och försöker följa nån slags mall, en tjej-mall… jag har lite svårt att förklara det här. Men det är obehagligt. Jo, och det är inte så att jag tycker att man istället ska gå runt och tycka att man är så himla förträfflig precis som man är, tvärtom faktiskt, för det där är ytterligare en sak jag stör mig på med de där artiklarna: ”Lev efter devisen att du är ett riktigt jävla kanonkap!”… i all din lynnighet liksom… mest irriterad blir jag nog över tanken på att människor som följer dessa tips blir så sjukt jobbiga: Fantastiskt självförtroende, ta ingen skit, jag förtjänar det bästa, jag älskar mig själv, passar det inte så dra, jag är en självständig kvinna men vill ändå ha en man som tjänar mer, jag beter mig som ett tjurigt barn men förväntar mig ändå att göra strålande karriär, jag är otroligt självupptagen men förväntar mig ändå att bli älskad – jag tycker att det är så äckligt. Jag tycker att människor är så konstiga.

Nu ska jag läsa de 465 modetips som jag köpte tidskriften för att kunna ta del av och sedan måste jag göra något vansinnigt substantiellt – läsa Harold Bloom, läsa Illiaden, vad ska jag hitta på? Jag måste renas. Seriöst.

6 kommentarer

Under dagbok

skor

snygga-skor

Åh jag dör, jag kommer att drömma om de här skorna i natt. (Jag såg dem här, länk länk.)

Jag lämnade tillbaka den ljusbeiga jackan idag. Jag sa ”Hej, jag skulle vilja lämna tillbaka den här” och tjejen i kassan sa, nästan anklagande, ”Den här fina?!”, och jag sa typ ”Ja men alltså jag köpte den i båda färgerna för jag kunde inte bestämma mig och jag har tänkt på det jättemycket och det var ett jättesvårt beslut men nu har jag faktiskt bestämt mig för att jag passar bättre i den mörkare och jag tycker att den är fin alltså jättejättefin underbar faktiskt så jag ska ha den alltså jag ska bara inte ha den här färgen!” och tjejen i kassan sa ”Eh, okej…”.

Nu ska jag laga mat med granatäpple i! Hej hej.

Lämna en kommentar

Under dagbok

Hygien. Uppförande. Moral.

Hej, glad boklördag! Är det ingen som säger potatismos längre? ”Potatispuré” står det vart jag än vänder mig, är det någon skillnad? Är mos lite mer mosat? Puré fastare i konsistensen? Jag tycker att puré låter rätt äckligt och dessutom tror jag mest att det är ett dumt knep för att få det hela att låta lite mer exklusivt, som något man inte lika gärna kunde äta i en korvkiosk. Men om det är en okej restaurang man besöker så är det väl ingen som tror att man ska serveras rinnigt pulvermos? Jag tycker att man ska säga potatismos, det låter så snällt och mysigt, jag äter jättemycket hellre potatismos än potatispuré. Mm, potatismos.

Jaha, det här skulle handla om Baudelaire egentligen, men jag kommer faktiskt inte på en naturlig övergång från potatismoset, så jag bara byter ämne: Jag läste ut Mitt nakna hjärta igår (jag åt tacos och drack lådvin och såg på På spåret och Let’s dance-finalen också, som en helt vanlig människa… Blondinbella åkte ut! Det var väl tråkigt? – obs, ej ironi.) ja, och det var ju en underbar bok. Om jag fick välja tre historiska litterära personer att hänga med skulle jag välja Novalis, Oscar Wilde och Baudelaire. Åh, det vore så roligt! Plus att jag tror att vi skulle komma rätt bra överens – eller, Oscar Wilde vet jag inte med förresten, och jag skulle ju bli ledsen om han inte gillade mig. Men Novalis och Baudelaire och jag skulle ju ha det fint: titta på blommor, shoppa, gnälla över personer vi ogillar. Vilka tre personer skulle ni välja? (Jag har aldrig ställt en fråga till mina läsare förut! Mer än rent själviska: Hjälp mig fixa min dator, vilken jacka ska jag välja – – – ni får gärna svara, det vore trevligt.)

”Jag har till viss del utvecklat mig genom sysslolöshet. Till stor skada för mig; ty sysslolöshet utan förmögenhet ökar ens skulder, och skulder resulterar i förödmjukelser. Men också till stor fördel för mig med avseende på min sensibilitet, min tankeförmåga och mina möjligheter till dandyism och känsla för konst. Andra författare är oftast usla, okunniga arbetsmyror.” – fint! Jag tror precis som Baudelaire att sysslolöshet skapar tänkande, känsliga människor. Om vi satt nånstans och fikade kunde vi prata om det här: Hur ska det gå för människorna? Nu när ingen har tråkigt längre, nu när ingen någonsin är sysslolös? Särskilt när man är barn tycker jag att man ska ha det lite tråkigt. Nej, det tycker jag kanske inte, men jag tror inte att det är till någon skada. En positiv effekt av det är ju dessutom att man blir mycket lättroad. – Här kunde Novalis lägga sig i samtalet, och peka på ett moln och säga ”Ser det inte ut som Atterbom?”. Och så skulle vi titta på molnet och dricka vårt kaffe.

 

baudelaire

– Välj den mörkbeiga jackan! säger Baudelaire.

5 kommentarer

Under dagbok

dokument rörande Carl-Johan Vallgren

Vad roligt det är med recensionerna av Carl-Johan Vallgrens bok, vad roligt att Björn Wiman och Åsa Linderborg tycker helt olika och dessutom nästan verkar ha kunnat förutse det: ”Den surmagade skulle givetvis kunna se Kunzelmann & Kunzelmann som ännu en detalj i en större kulturkonservativ fresk över samtidens sönderfall. Det förutsätter dock att man saknar allt sinne för skönhet” skriver Björn Wiman i Expressen, ”Enligt Vallgren finns Sanningen i Konsten och Kärleken, en romantisk föreställning som är lika diffus och konservativ i dag som när den frodades på 1800-talet. /…/ Vallgrens romanvärld yttrar den sig i förakt – rädsla? – för bloggarna, b-kändisarna, de illa klädda Hennes & Mauritz-människorna, flickebarnen i palestinasjal och allt annat talanglöst avskrap som flyter in i offentligheten med anspråk på att också kunna skapa” skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet. (Jag länkar inte till dessa texter eftersom jag oroar mig för att nån av de där koppleritjänsterna som verkar finnas på alla tidningars webbplatser ska slussa hit hundra arga Vallgren-fans eller Vallgren-haters, som bara längtar efter att fullständigt missförstå varenda ord jag skriver.)

Jag har skrivit om Kunzelmann & Kunzelmann i Tidningen Vi, som jag inte tror har kommit ut än, men det är en entusiastisk recension. Jag kan bli lite trött på kritiker ibland, och alltså även på mig själv: på att det är svårt att vara nyanserad, på att det så himla lätt bara blir ”för eller emot?” av hela grejen. Och på att det kanske faktiskt är just detta folk som läser recensionen är intresserade av att veta: för eller emot? Bra eller dåligt? Ska jag läsa boken (och gilla den), eller ska jag inte läsa den (och inte missa nåt)?

Och jag tänker idag, när jag läser alla recensenters smarta take on det där med falskt och äkta, att det är en rätt tröttsam verksamhet, det här med recenserandet: Man måste hänga upp sin text på något, man måste ta fasta på nåt – i det här fallet falskt och äkta: så, man hittar paralleller, syr ihop sin recension med en tanke om att oj, oj, vad är falskt och vad är äkta, i själva denna roman? Jag tänker att det är skillnad på analys och på recensent-smartness. Ja, just! (Jag tänkte det medan jag skrev det, och nu blev jag väldigt förtjust i min egen tanke.) Det är en skillnad som antagligen inte märks ett dugg för den vanlige recensionsläsaren.

Plus att jag tänker att man borde sluta ängslas och lära sig att bara uppskatta en god historia, men när det är fråga om Carl-Johan Vallgrens comebackroman måste man skriva stort och långt, och då måste man hitta på smarta grejer att fylla sin text med (=falskt och äkta, till exempel). Och sen tänker jag att jaha, vad tycker jag att man borde göra då? Bara skriva ”Bra roman, läs!” Dela ut solar, getingar, tärningsprickar? – det låter ju precis som den där nyanseringen jag efterlyste för två stycken sedan… äh, jag vet inte vad jag tycker. Men jag tycker att man ska läsa Carl-Johan Vallgren!

 

Det är snö ute idag så nu ska jag linda in mig i en filt och läsa ännu en bok som jag ska producera åsikter om. Åsikter är obehagligt! Jag brukar tänka det om Newsmill – att det är sajten som mal ner allting till åsikter. Det är skillnad på litteraturkritik och åsikter? Ja, det är en bra tanke. Det är något att sträva efter.

11 kommentarer

Under dagbok, litteratur, media