lunaria

Jag tänkte att jag skulle ha lite blommor här på bloggen nu när det blir vår. På min allra första hemsida (jo, jag hängde på internet när man byggde hemsidor) var det fullt av precis sådana blommor som nu kan beskådas i spalten till höger -> (jag tänkte byta då och då), de kommer från Nordens Flora och är tecknade av C. A. M Lindman. Jag har Nordens Flora inbunden i tio band här hemma, jättetrevlig! Fast den tar en del plats, så den ligger i en hög nånstans, jag har nog inte sett den på rätt länge. Lupin är inte med tyvärr, är det alltså en trädgårdsblomma eller vad det heter… en blomma som inte finns vilt i naturen alltså? Som sedan spritt sig? Det verkar lite mystiskt det här med lupinen tycker jag.

Första blomman är som ni ser månviol som jag inte ens är säker på att jag någonsin har sett i verkligheten, jag valde den bara för att jag skulle kunna stoppa in Vilhelm Ekelunds dikt ”Lunaria” i det här inlägget eftersom jag kände för lite posei:

Här tätt vid den yppiga klyftan
flammar din ensamma prakt,
sig hög i skuggan reser
din spensliga ljusa växt.

Din gestalt, så lätt och så kraftig,
aldrig beundrar jag nog,
ett ädelt barn du är
af den blomsterrika dunkla jorden,
dess klara safter välla
i din höga friska kropp
så genomskinliga rena,
där spänstigt fri och stolt
i skönhetsbräddad kraft
du öfver svarta grunden strålar
det lefvandes symbol.

Så skild från de andra du synes stå,
så främmande och tyst,
och din blick är egen och kall;
men djupet är tungt af längtan.
Ingen ditt lynne liknar.

Men soliga klyftan upptill
är full af den sorlande sommar,
där dallrar törnros, konvolvel glad
och kaprifol i flamma;
de spela i vinden, de vaja mot hvarann,
de le och sjunga,
och alla blommor äro glada mot hvarandra,
och alla blommor äro vackra mot hvarandra.
Ingen dig ser,
ingen märker dig af de andra.
Hvar har du din vän, du blomma kall?

Eller kanske när allt i slummer sänkts
och sjupen blanka darra
och den tysta klyftan fylls
af svart och hemligt sus,
med stjärnorna du talar?

 

Gud vad Morrissey det där är – månviolen står där och ser ljus och blommor who are young and alive och den står för sig själv och går hem för sig själv och gråter och vill dö – nej, kanske inte, den är lite så där dumt stolt tror jag, lite föraktfull mot det där stojandet och stimmandet i ljuset, så glättigt, usch – fast egentligen skulle den vilja vara med, den känner sig lite fel bara, som att den är en helt annan sort, ja, det är den ju också, den blommar på natten, inte konstigt att den känner sig fel. Ingen ditt lynne liknar. Fint.

Fast jag har nog tagit fel bild inser jag nu. Lunaria rediviva skulle det ha varit. Det där är Lunaria annua, mer känd under det fräcka bibliska namnet (växter med bibliska namn är bäst!!!) Judaspenning. Äh, lunaria som lunaria. Jag byter om jag orkar. Nu ska jag se på Olle Ljungström. Hej hej.

orientalistisk frukost / likgiltighet och intighet

Det är så trevligt de dagar jag har fått mail från Sotheby’s med en auktionskatalog att scrolla igenom medan jag dricker morgonkaffe – idag var det orientalist-auktion, vilket gör mig exalterad i teorin, fast det slutar alltid med besvikelse: det är aldrig så bra som jag vill att det ska vara, det är dåligt måleri helt enkelt, grått (som i orena färger, uh) och klumpigt, det var uppenbarligen inte alltid de bästa målarna som hade råd att resa till orienten. Men de där palmerna var lite fina, jag tycker om palmer väldigt mycket.

Jag läste ut Konkurrens till döds igår, den var inte riktigt så bra som jag hade trott och hoppats, men läsvärd. Elementarpartiklarna är mycket bättre. Michel Houellebecq är sympatisk, på ett osympatiskt sätt, eh, sympatiskt klarsynt, vilket är deprimerande och uppfriskande på samma gång. Och så är han rolig. Han bekymrar sig över att den minskande kontakten människor emellan (man säger ”vi hörs!”, och så hörs man aldrig typ) ska få konsekvenser för litteraturen:

Den gradvisa utplåningen av mänskliga relationer innebär vissa problem för romankonsten. Hur ska man kunna berätta om lidelsefulla passioner som sträcker sig över flera år och ibland påverkar flera generationer? Vi är långt ifrån Svindlande höjder, det är det minsta man kan säga. Romanformen är inte till för att skildra likgiltighet eller intighet. Man skulle behöva uppfinna en artikulation som är plattare, koncisare, gråare.

– Michel, välkommen till BLOGGOSFÄREN…

nytänkande rubrik

Äsch, allt som är bra befinner sig inte alls på gränsen, det där är sånt jag skriver efter en god middag och några glas vin. Det finns saker som är bra som inte alls befinner sig på gränsen till kitsch, även om mycket av det som är bra faktiskt gör det: ligger och guppar där på gränsen till det för myckna, sentimentala, klyschiga, överdrivet vackra och lätt genanta. Tycker jag tycker jag tycker jag.

Roligt hos Karin Stensdotter som har sett på Babel: ”Det såg helt enkelt ut som en sändning där man tagit in ett par hemlösa och piffat upp dem”, och fint hos Peter Englund: ”Vår kontemplation av skönheten är mera oegennyttig än vår tillbedjan av kärleken”, osv – nåt att bita i. Jag fick Ord & Bild med posten, de har tema ”Människan efter människan”, det handlar ”transhumanism”, ”att lyfta människan ur hennes naturgivna begränsningar” – också väldigt Michel Houellebecq, fast mer Refug än Konkurrens till döds, non? Hittills är Konkurrens till döds som en blandning av The Office och American Psycho. Jag kanske skulle behöva tänka på något nytt? Ja. Läsa Ord & Bild är kanske det sista jag borde göra? Ja. Ja, ja, ja!

 

UPDATE: Nu har jag också sett på Babel, jag tycker att det var ett ovanligt kul avsnitt. Även om hälften av de samtalande såg lite… ostylade ut, ja – men både Björn Wiman och Daniel Sjölin var fina i håret, SVT har en bra hårperson, ja? Som rufsar till de medverkandes hår lite klädsamt? Plus att Björn Wiman sa bra saker, som att han tycker att samtidskonsten verkar vara ”en enda stor brottsprovokation” och ”Vi sitter fast i en tankefigur: /…/ Provokation är positivt. Varför är det det? /…/ Det mest provokativa kanske är att vara lika oprovokativ som… Kay Pollack. Att vara god och sprida kärlek [litet förvirrat skratt från publiken]. I vissa delar av kulturlivet är det här det mest provokativa man kan ägna sig åt.” Här kan man titta.

in good company

Jag hittade mitt blogghuvud på en bok på biblioteket:

 

 

Kitsch and art! Passar mig utmärkt. Och kolla, kolla: Fin och snäll liten text i Helsingborgs Dagblad om min artikel om prerafaeliterna! ”Ren kitsch, i mångas ögon” – allt som är bra befinner sig på gränsen.

the age of innocence

I senaste numret av Tidningen Vi har Jenny Morelli gjort en så himla bra intervju med Nina Björk, jag måste citera ett stycke. Det börjar med att Nina Björk talar om att ”våga formulera ett alternativ till den ordning vi lever i”:

 

 – /…/ Jag vill inte att alla ska gå på myten om att vi är fria. Jag vill inte att vi ska investera så mycket i vårt utseende. Visst: jag tror också att folk kan bli lyckliga av att operera brösten i ett samhälle där det anses fult att åldras. Men jag säger att den typen av samhälle inte leder till lycka.
– Jag har opererat brösten.
– VA? Har du? Får jag se?
– Nej, men är jag fördömd nu?
– Nej, jag fördömer inte den enskilda individen som gör en skönhetsoperation men jag skulle aldrig göra det själv.
– Varför inte?
– För att då förstärker jag de värderingar som säger att fasta bröst är finare än hängiga.
– Men jag tycker det.
– Ja, men ju fler som opererar brösten, desto mer onormal känner sig den kvinna som inte gjort det.
– Så jag är omoralisk eftersom jag sätter mitt eget personliga välbefinnande över ansvaret att bryta mot ett förtryckande system?
– Ja, det tycker jag nog att du är. Du är med och formar en falsk bild av hur en äldre kvinna ser ut.
– Men jag tycker att fasta bröst är snyggare och att unga flickor är vackrare än äldre.
– Jag tycker också att unga kvinnor är vackra!
– Alla unga kvinnor är dessutom lika vackra.
– Ha, ha, jag vet, jag håller med, det måste vara ett ålderstecken att vi tycker det.
– Det kanske inte bara har med ideologi att göra att vi tycker det?
– Men vad jag försöker säga är att jag längtar efter andra kriterier som gör att det är något fint att bli äldre, inte att vi ska låtsas att vi är unga hela livet.

 

Jag tycker att Jenny Morellis frågor är helt underbart avväpnande, även om man nu inte verkar kunna avväpna Nina Björk så lätt. Det är en intressant diskussion! Ibland när jag tänker tillbaka på min gymnasietid känns det som att det enda jag gjorde var att sitta och grupparbeta i skolbiblioteket om osunda skönhetsideal, sexistisk reklam som ger tjejer destruktiva förebilder, unga kvinnors oförmåga att älska sina egna kroppar, eller iallafall försonas med dem och det fullständigt förkastliga i skönhetsoperationer eftersom alla kvinnor helt enkelt borde vara nöjda med sig själva precis som de ser ut (denna typ av arbeten genererade dessutom alltid MVG av någon anledning) – och nu tänker jag att det är väl helt idiotiskt att sitta där och vara 17 år och tro sig veta hur alla kvinnor borde bete sig och känna inför sina kroppar (jag var nog ungefär lika onyanserad fortfarande när jag var 22 sådär, sen började jag kanske tänka efter lite), nu tänker jag istället BRING ON THE BOTOX – eller, inte än alltså, men om det nu skulle få mig att känna mig lite hetare i framtiden så skulle jag inte ha några moraliska problem med det längre.

Fast sedan är det ju verkligen så att det ena inte utesluter det andra, eller leder till det andra liksom: Bara för att jag skulle kunna tänka mig att fixa till mitt utseende så innebär det ju inte att jag liksom tycker att det är så det borde vara, att det är så kvinnor borde göra, och det innebär definitivt inte att jag vill försöka låtsas att jag är ung hela livet eller att jag tycker att det är något fult att bli äldre – jag kan ju snarare bli äcklad av mig själv när jag tänker på hur jag resonerade om saker och ting när jag var yngre, och så tänker jag att gud vilken tur att jag är äldre och klokare nu, tänk om det skulle ha fortsatt så där, om jag skulle ha fortsatt resonera så där naivt genom resten av livet, det hade ju varit fruktansvärt – – – men jag tycker ju samtidigt, precis som Jenny Morelli, att det är vackrare med unga kvinnor. Är det här dubbelmoral? Jag tycker inte det. Men jag vet inte om jag förklarar mig så bra.

Ja, resten av Nina Björk-intervjun är jättebra också, så spring och köp! Det är dessutom fina bilder på Nina Björk. Hon är så vacker! Alltså, det är ju svårt att inte tänka ”Ja, ja, lätt för dig att säga…”, hur gärna man än önskar att man kunde låta bli… Jag skulle aldrig vara så där snygg i platta kängor och raggsockor. Tyvärr.

 

PS: Nu kom posten äntligen med Konkurrens till döds – ”en desillusionerad skildring av den ökande konkurrens människor utsätts för – en tävlan som inte bara gäller framgång i termer av ekonomi eller karriär utan som i hög grad handlar om att lyckas sexuellt” – kan inte nån arrangera ett samtal mellan Nina Björk och Michel Houellebecq?