I’m in love with an Italian poet I once saw in a book

Jag har börjat läsa Gabriele d’Annunzios Dödens triumf, eftersom jag tänkte att jag ska läsa allt av d’Annunzio som finns utgivet på svenska, och sedan gå och sukta resten av mitt liv efter den där obegripligt vackra italienska originalutgåvan av Fedra som finns på Stockholms universitetsbibliotek, och som jag aldrig kommer att begripa ett ord av (jo, ett ord kanske, kanske flera till och med, men läsa den lär ju inte funka. – Du kunde ju lära dig italienska? – Nja, jag skulle nog hellre kunna bra franska faktiskt. Eller tyska).

Jag känner mig attraherad av Gabriele d’Annunzio. Seriöst. Jag funderade lite på det här när jag gick till spårvagnen: det finns några författare som jag nog måste erkänna för mig själv att jag gillar iallafall delvis för att jag känner mig attraherad av dem. d’Annunzio är definitivt en. Grejen är att alla jag kunde komma på är personer som det antagligen var (jo, var, de är döda allihop… haha) skitjobbigt att ha att göra med: hyperkänsliga självupptagna svartsjuka superesteter som befann sig på randen till galenskap. Först tänkte jag att detta var lite oroande, men sedan tänkte jag att det kanske är liksom som det ska vara: en buffertzon på hundra år, sådär som man har en buffertzon till popstjärnor man förälskar sig i när man är tretton (de bor i USA och är kanske inte heller så himla sympatiska).

Jag är alltså ytterst medveten om alla de osympatiska sakerna med Gabriele d’Annunzio, men när jag läser det han skriver blir jag lite kär i honom. Han är så där förra sekelsiftes-exakt när det gäller att formulera känslor (precis som andra litterära döda män jag känner mig attraherad av – Ola Hansson, till exempel), och så är han lite smörig, på ett sätt jag gillar, och på ett sätt jag fascineras av eftersom han var en sån där djärv och modig man, flygaress, härförare (/hänförare/förförare), och därtill extravagant inredare och välklädd bortom all fattningsförmåga.

Jag har bara läst tjugo sidor i Dödens triumf, för jag måste ta paus och blunda och mysa lite typ efter varje stycke, jag tycker att det är så himla bra. Huvudpersonen tänker på sin älskarinna, som han nu är tillsammans med men som han tillbringar rätt mycket tid ifrån, då de har varsin tillvaro på varsitt håll:

Hvad var det hon berättade igår? Jag har glömt hvad det var, det var visst någonting lustigt som förefallit medan hon var hos sin syster i Milano . . . Hvad vi skrattade! sade hon . . . Hon kunde således skratta och vara lycklig, fastän hon var skild från mig? Och ändock voro alla hennes bref fulla av sorg, saknad och tårar . .

Jag gillar det där så himla mycket! Jag skulle vilja citera ett stycke till, men det är så långt så jag orkar inte, det handlar också om svartsjuka, han skriver rätt mycket om svartsjuka. Han var säkert extremt possessive, vad heter det på svenska? Jag känner att jag har svårt att göra d’Annunzio rättvisa nu. Fast grejen är alltså att det är honom jag identifierar mig med. Är jag så svartsjuk? Nej, det är jag inte… men jag har (och framför allt har haft) tillräckligt dåligt självförtroende för att fatta precis.

Nu ska de gå åt olika håll, och ses igen senare på kvällen. Det är deras tvåårsdag och de borde vara glada, men det är de inte, för det har blivit fel, det började med ett litet, litet tvivel och nu är allt jättefel, det duggregnar ute, det är grått och dimmigt och det lyser i fönstren i byggnaderna omkring dem fast det inte är riktigt mörkt ute än.

– Du kommer ju eller hur? frågade Giorgio.
– Ja, jag kommer.
– Kommer du snart?
– Vid elfvatiden.
– Jag dör om du inte kommer.

JAG DÖR OM DU INTE KOMMER.

 

dannunzio

Attraktiv.

 

 

 

Nu följer en länk som inte har ett dugg med d’Annunzio att göra: ett bra inlägg av Andreas Björsten, om en ganska bra artikel av Ebba Witt-Brattström – även om jag har svårt för meningar i stil med ”Men handen på hjärtat, är det verkligen mindre och inte mer moderlighet vår värld behöver?” – det kanske jag skriver om en annan gång (det blev alldeles för långt och invecklat nu när jag försökte…).

Annonser

4 kommentarer

Filed under litteratur

4 responses to “I’m in love with an Italian poet I once saw in a book

  1. Hej,

    det har inte med det här att göra, men jag undrar vad tycker du om Magrittes konst?

    Mvh
    Sofia

  2. Tobias

    Jag läste en del d’Annunzio under en vistelse i Italien för några år sedan och det är ju en rolig figur. Som författare är han lite för långrandig för min smak (han fick mig att tänka på en Proust som försöker imitera Strindbergs självsäkerhet), men som litterär gestalt är han svår att överträffa. Han var visst wagnerian också om jag inte missminner mig. Av det programmatiskt dekadenta slaget. Jag undrar om inte d’Annunzio är den vi skulle vilja vara, alla vi bleka akademikergossar.

  3. Läs tips! Dikten regnet i pinjeskogen av d Annunzio finner man i Anders Österlings – En bukett italiensk lyrik (1954), med fina illustrationer av Yngve Berg. I Ebba waerlands- nya dikter och översättningar (1949) finner man tre dikter. Annars är det ett mycket trevligt porträtt av skalden i Göran Häggs nya biografi om Mussolini.

  4. Therese

    Hahaha! – ”Annars är det ett mycket trevligt porträtt av skalden i Göran Häggs nya biografi om Mussolini”, det låter ju rätt illa… Men tack för tipsen, Österlings bok har jag stött på när jag har googlat omkring, men inte riktigt vetat om den är värd att kolla upp… men illustrationer låter ju toppen!

    Sofia: Jag gillade Magritte för rätt länge sedan, fast nu tycker jag inte att han har så mycket att säga mig längre…

    Tobias: Ja, det var ju en bra beskrivning, en lite för självsäker Proust.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s