lunaria

Jag tänkte att jag skulle ha lite blommor här på bloggen nu när det blir vår. På min allra första hemsida (jo, jag hängde på internet när man byggde hemsidor) var det fullt av precis sådana blommor som nu kan beskådas i spalten till höger -> (jag tänkte byta då och då), de kommer från Nordens Flora och är tecknade av C. A. M Lindman. Jag har Nordens Flora inbunden i tio band här hemma, jättetrevlig! Fast den tar en del plats, så den ligger i en hög nånstans, jag har nog inte sett den på rätt länge. Lupin är inte med tyvärr, är det alltså en trädgårdsblomma eller vad det heter… en blomma som inte finns vilt i naturen alltså? Som sedan spritt sig? Det verkar lite mystiskt det här med lupinen tycker jag.

Första blomman är som ni ser månviol som jag inte ens är säker på att jag någonsin har sett i verkligheten, jag valde den bara för att jag skulle kunna stoppa in Vilhelm Ekelunds dikt ”Lunaria” i det här inlägget eftersom jag kände för lite posei:

Här tätt vid den yppiga klyftan
flammar din ensamma prakt,
sig hög i skuggan reser
din spensliga ljusa växt.

Din gestalt, så lätt och så kraftig,
aldrig beundrar jag nog,
ett ädelt barn du är
af den blomsterrika dunkla jorden,
dess klara safter välla
i din höga friska kropp
så genomskinliga rena,
där spänstigt fri och stolt
i skönhetsbräddad kraft
du öfver svarta grunden strålar
det lefvandes symbol.

Så skild från de andra du synes stå,
så främmande och tyst,
och din blick är egen och kall;
men djupet är tungt af längtan.
Ingen ditt lynne liknar.

Men soliga klyftan upptill
är full af den sorlande sommar,
där dallrar törnros, konvolvel glad
och kaprifol i flamma;
de spela i vinden, de vaja mot hvarann,
de le och sjunga,
och alla blommor äro glada mot hvarandra,
och alla blommor äro vackra mot hvarandra.
Ingen dig ser,
ingen märker dig af de andra.
Hvar har du din vän, du blomma kall?

Eller kanske när allt i slummer sänkts
och sjupen blanka darra
och den tysta klyftan fylls
af svart och hemligt sus,
med stjärnorna du talar?

 

Gud vad Morrissey det där är – månviolen står där och ser ljus och blommor who are young and alive och den står för sig själv och går hem för sig själv och gråter och vill dö – nej, kanske inte, den är lite så där dumt stolt tror jag, lite föraktfull mot det där stojandet och stimmandet i ljuset, så glättigt, usch – fast egentligen skulle den vilja vara med, den känner sig lite fel bara, som att den är en helt annan sort, ja, det är den ju också, den blommar på natten, inte konstigt att den känner sig fel. Ingen ditt lynne liknar. Fint.

Fast jag har nog tagit fel bild inser jag nu. Lunaria rediviva skulle det ha varit. Det där är Lunaria annua, mer känd under det fräcka bibliska namnet (växter med bibliska namn är bäst!!!) Judaspenning. Äh, lunaria som lunaria. Jag byter om jag orkar. Nu ska jag se på Olle Ljungström. Hej hej.