sagan om den lilla hinden

Jag kände mig så frustrerad, typ som att jag inte gett min hjärna tillräckligt med näring, som att den bara hungrade efter något med substans – jag har jobbat med att stoppa in texter på en hemsida idag, ett rätt monotont arbete, jag åkte till stan, köpte en topp och hårfärg, åkte hem, såg Victoria & Daniel på tv, färgade håret, åt färdigmat, såg på Lipstick Jungle, åt en chokladboll (jag missade att det är semmeldag idag), läste om Victoria & Daniel på nätet, började klättra på väggarna nästan, jag hade redan läst alla bloggar tio gånger, jag drog ut böcker ur bohyllan, ställde in dem igen, äcklades av alla, jag fick för mig att jag ville läsa Dylan Thomas, jag äger ingen bok med dikter av Dylan Thomas, jag tänkte på No more may gulls cry at their ears / Or waves break loud on the seashores; / Where blew a flower may a flower no more / Lift its head to the blows of the rain, det är så vackert, så skönt att läsa, skönt att tänka till och med: Where blew a flower may a flower no more / Lift its head to the blows of the rain, Where blew a flower may a flower no more / Lift its head to the blows of the rain, man kan få det på hjärnan. Jag tog fram Novalis för att man om man ger det en stund alltid kan hitta något hos Novalis, jag tänkte på att jag blev tillfrågad idag om jag ville skriva en grej om poesi, läser jag ens poesi? tänkte jag då, jag måste läsa nån mindblowing bra poesi snart igen, Dylan Thomas? Är han så bra? Where blew a flower may a flower no more / Lift its head to the blows of the rain. Bryr jag mig ens om poesi längre? Novalis säger ”Det finns ett speciellt sinne för poesi – en poetisk stämning i oss. Poesin är rättigenom personlig och därigenom obeskrivlig och oidentifierbar. Den som inte omedelbart vet och känner vad som är poesi, han kan heller inte bibringas något begrepp om den. Poesi är poesi. Himmelsvitt åtskilt från språk- och talkonst.” Jag tror att jag har sinne för poesi. Jag hoppas att jag har det. Poesi som inte är språkkonst. Novalis säger ”Sinnet för poesi har mycket gemensamt med sinnet för mystik. Det är sinnet för det egenartade, personliga, okända, det som ska uppenbaras, det nödvändiga – slumpmässiga. Det framställer det oframställbara. Det ser det osynliga, förnimmer det oförnimbara etc.” Novalis säger ”Ni längtar ständigt efter nya tankar? Gör något nytt, så låter sig något nytt sägas därom.” Novalis säger ”Det nya är mindre intressant, då man ser att så mycket låter sig göras av det gamla. Man förlorar helt enkelt lusten till mångfald, ju mer man får sinne för det oändliga hos det enskilda”. Det oändliga hos det enskilda! – – – tanken på det oändliga hos det enskilda var allt jag behövde nu, tack, tack – – –

 

Den lilla hinden Novalis. Where BLUE a flower may a flower no more / Lift its head to the blows of the rain!

common people

Jaha, Victoria och Daniel ska gifta sig (nu blir min farmor jätteglad!) – och så är det bildspecial överallt, Expressen och SvD har nästan precis samma bilder: Victoria & Daniel på ishockey, på Per Gessle-konsert, på fotboll, på Gyllene Tider-konsert… och så på promenad efter promenad i bekväma fritidskläder… seriöst, har de inte gjort NÅGOT som varit åtminstone en smula mer classy på sju år..?

Jag tycker inte att kungahuset ska vara som vanliga människor (och särskilt inte som vanliga människor med obegripligt dålig smak), jag tycker att de ska vara ouppnåeliga, alltid vansinnigt eleganta, förekomma på lite fler bilder på väg till operan eller nåt, eller omgivna av typ väldigt gamla hus (gärna… palats), utsökt konst, diamanter och hästar. Fast nu verkar ju pressen vältra sig i just vanligheten, nu föreställer man sig ju Victoria & Daniel i mysbyxor framför platt-tv:n snarare än görande något… kungligt. I do not approve!

Update: På aftonbladet.se spelar Victoria & Daniel golf och ser en Jim Carrey-film, och så uppmanas Victoria att ”gifta sig folkligt i Ockelbo” – nej, nej! Ett storslaget kungabröllop, tack!

 

Fint och ofolkligt.

 

det är måndag och jag wikipediar bergarter istället för att jobba

Vad coolt det är med glas ändå. Att det funkar liksom. Och att man över huvud taget kom på det …tänkte hon när hon tog ner glas ur ett skåp för att dricka juice. Glas är ett är ett keramiskt (det vill säga oorganiskt och icke-metalliskt) material som är amorft (det vill säga icke-kristallint och transparent), står det på Wikipedia, det låter ju underbart, vilka fina ord. Jag gillar alla ord som har med… eh, såna här grejer att göra. Material och geologi typ. Sedimentär är ett så bra ord till exempel. 

Ibland slår mitt bloggläsande över i fullständig destruktivitet – detta händer till exempel när jag halkar in på en blogg som tillhör en person som jobbar med reklam, och sedan vidare därifrån till denna persons vänner och bekanta, som också jobbar med reklam. Det verkar så otäckt alltihop: reklammänniskorna. Bilderna från reklammänniskornas arbetsplatser. Reklammänniskornas genomdesignade vardag och genomtänkta frisyrer, reklammänniskornas användande av läskiga reklamord (reklam-ORD, inte rekla-mord, vad nu det skulle kunna vara för typ av mord, otäckt det också) och mest av allt partybilder där reklammänniskorna är fulla i sällskap av andra reklammänniskor eller människor från intilliggande branscher – alla är extremt sociala och utåtriktade och alltid pepp på fest, finns det introverta reklammänniskor?

Det är intressant hur man formas under utbildningar tycker jag (jag har ännu inte genomgått en fullständig utbildning så jag är fortfarande formbar, som lera i era händer, en finkornig jordart där över 15 procent av vikten består av partiklar med en diameter på mindre än 0,002 mm, säger Wikipedia) – på tal om Konstfack så satt det en man framför mig på spårvagnen igår, som för en person han talade med i telefon återberättade vad en gemensam bekant till dem sagt om psykgrejen/graffitigrejen: ”De där JÄVLA övre-medelklassungarna som sitter på sin JÄVLA konstskola och tror att de kan göra VAD FAN DE VILL…” (jo, stor emfas på svordomarna), jag tänkte att det där konsthatet det talas om kanske är ett konstskole-hat, grundat i upprördhet över just denna orättvisa snarare än huruvida det är fråga om konst eller ej: de är privilegierade och de tror att de kan göra vad fan de vill.

Min syster går på Konstfack och hon tror definitivt inte att hon kan göra vad fan hon vill, men det borde hon kanske tro – grejen med utbildningar av den här typen (reklam, arkitektur, konst och design) är väl att det finns en likriktning som man måste vara rätt stark för att stå emot, och tyvärr tjänar man säkert oftast inte ett dugg på att göra det – mer än i självkänsla och så alltså, men krasst ekonomiskt och karriärmässigt är säkert smartast att vara precis som alla andra eftersom alla andra har gått på samma skolor och fått lära sig att samma saker är bra och rätt och god smak (”Dagens nyheter står i Dagens Nyheter,” skrev Per Hagman nån gång, jag kom att tänka på det nu).

Hur kom vi in på det här? Nu över till en växtfråga: Varje gång jag köper tulpaner följer jag noggrant instruktionerna om att snitta om dem och ställa dem i iskallt vatten, men jag tror att något blir fel ändå för bladen på dem börjar bli gula efter mindre än ett dygn. Jag vill att de ska vara gröna och krispiga, inte gula och sladdriga. Är det någon som vet vad jag gör för fel? (Är det möjligt att svaret är ”Köper för billiga tulpaner”?)

 

Alltså, ser ni? Gula!

 

bravo Pernille!

 

Vad trevlig den där bilden är, den ser ut som ett flickboksomslag. När jag var liten läste jag jättemycket gamla flickböcker, till exempel om Pernille som var norska. Det var alltid vinter i Pernille-böckerna minns jag det som, och hon åkte skidor genom snöiga norska skogar och var kavat och rådig och så räddade hon antagligen livet på någon, avvärjde en katastrof tack vare att hon var så klipsk och bra på att åka sidor.

Jo, jag hatar ju som sagt vintersport och hatar det läskiga sportlovsvädret som råder nu: jag kämpade mig hem i snöstorm igår kväll, jag föredrar faktiskt snöstorm framför det här blå-himmel-strålande-sol-jättemycket-snö obehagliga obehagliga perfekta vädret för alla vintersportsidkare. I could go on and on! Men istället ska jag kommentera ytterligare en grej som står i DN om Konstfack, fast jag länkar inte, ni får kopiera den här länken själva och klistra in i era webbläsare: http://www.dn.se/kultur-noje/konstfackselever-slar-tillbaka-1.804473

Den fråga man verligen önskar att reportern hade ställt handlar ju inte alls om senaste tidens skandaler, utan om de två unga männen till höger: Johan och Joakim, är ni medvetna om att ni ser precis likadana ut? Är det här en speciell Konstfack-look? Vem var först med att välja glasögon och frisyr respektive odla mustasch? Ser ni er kanske lite som Konstfacks svar på Viktor & Rolf?

lördag, rubrikidétorka

Hej, glad lördag, jag försov mig – jo, jag tycker att man kan göra det även på lediga lördagar, jag gillar ju mina lördagförmiddagar så mycket, nu var det lunch innan mitt morgonkaffe var färdigt, det gör mig på lite dåligt humör. Jag vill spola tillbaka denna dag iallafall två timmar, plus att jag vill att det ska vara sol på lördagar. Jag hade fått ett nyhetsbrev från min favoritsajt Art Renewal Center, de har lagt till en ny Bouguereau-målning i sitt galleri – det intresserar mig inte så jättemycket egentligen, Bouguereau är lite för mycket till och med för mig, liksom löpande-band-sentimental – men just den här målningen påminner så mycket om en av mina favoriter:

 

 

 

Den översta är alltså Bouguereau, den undre är Julius Kronbers fina skolplansch med Jesu uppståndelse – man kan ju faktiskt fundera på om de har sett varandras bilder.

Jo, någon undrade för några dagar sedan vad som händer med min topplista över de tio bästa målningarna någonsin – jag hade faktiskt planerat den (kanske ingen inbördes ordning dock, jag vet inte om jag kan göra en sådan heller, det är så svårt), men nu verkar jag ha tappat bort post-it-lappen jag planerade den på. Så jag återkommer antingen när jag har hittat lappen eller orkat tänka igenom det hela en gång till.

Två lördagstips: Intressant inlägg av Andreas Björsten om svensk poesi, och har ni sett att Kerstin Hallert bloggar? Jag tycker att det kommer nya, bra bloggar hela tiden nu, det är en andra bloggvåg liksom – alla gaphalsar som startade bloggar för att alla andra gjorde det har liksom silats bort enligt den rättviseprincip som i långa loppet faktiskt råder på internet (=det som är bra på riktigt får tids nog sitt erkännande), och människor som både kan skriva och har nåt att tillföra dyker lite diskret upp istället. Mycket bra!