oavslutad

Jag kan inte sluta kolla på konst, aah, jag har suttit här i timmar nu och fått skitont i nacken – jag hamnar som i ett rus ibland när jag tittar på bilder, eller när jag googlar saker, jag kan bara inte sluta, jag måste bara klicka en gång till, kolla en sista grej, kika bakom nästa hörn, och nästa, ifall det finns något fantastiskt där – – – Nu tänker jag, som vanligt när jag hamnar i förra sekelskiftet-trance, JAG MÅSTE SKRIVA EN BOK! – om konst alltså, fast jag vet inte riktigt vilken bok som inte är skriven redan. Eller jo, det vet jag ju visst förresten. Jag tänker att jag samlar bilder till min bok, dammsuger varje hörn av internet efter de mest obskyra, aldrig förut skådade målningarna… En rolig grej, av alla roliga grejer jag hittat ikväll, är den här:

 

 

Jag visar den jättestort för att den är så fascinerande. Jag tänkte typ whaat, en viktoriansk tjej som ligger bland Picassobrudar..? Men sedan såg jag året, 1873… Det är en oavslutad målning av marmorverandornas och de romerska badens mästare Sir Lawrence Alma-Tadema, Exhausted Maenides after the Dance skulle den heta, och det är inte meningen att det ska se ut som Picasso eller Matisse alltså, det var tydligen så han började. Det är alltid så spännande att se oavslutade målningar! För att fatta hur de arbetade – en del konstnärer, Rossetti t ex, verkar ju ofta ha börjat med en enda del, typ huvudet på en person, och målat färdigt det supernoga innan de började på nästa grej, och började de inte på nästa grej bara hänger huvudet där i ingenting… Alma-Tadema verkar ju ha skissat upp en helhet först lite grovhugget sådär. Jag tycker att den är helt sjukt fin i det här tillståndet också.  Den understa tjejen ser helt genomskinlig ut! Ja satan vad snyggt.

trapped by your love and chained to your side

Frysta, halvtinade björnbär måste vara så nära sanning den gamla lögnen ”frukt är godis” kan komma. Tio kronor för 300 gram på Coop med ett tilläggsnamn jag inte minns, Coop Express kanske, finns det? Jag skulle ha köpt fler! Jag lyssnade på ELECTROCLASH när jag gick till affären, det kändes som när jag bodde i Norrköping senast (jag ville att Norrköping skulle vara lite som Berlin, men det var det inte, det var en småstad, jag drog med spleenartat förakt omkring på stan och tyckte att alla såg likadana ut, samma näsor, det stämmer faktiskt, tänker jag fortfarande varje gång jag är där, det är liksom något lätt inavlat över hela staden, fast så kanske det är i alla städer, och nu har det ju flyttat dit en massa trevlig medelklassungdom som studerar på CAMPUS och cyklar omkring och ser svåra ut i sina glasögon med mörka bågar. Jag skrev noveller om Norrköping, ”Det är lördag och vi ska gå ut. Hon säger att vinet är äckligt, det är hennes pojkvän som har köpt det och hon säger att han har dålig koll. Han ler och medger att han har dålig koll. Vi dricker snabbt två flaskor ändå. Hon sätter på en skiva som hon köpte när hon var i Berlin och hennes pojkvän säger Fan vad är det här och hon säger att han inte fattar. Han ler och medger att han inte fattar. Vi ska gå ut utan honom, han ska vara hemma och se på video. Vinet känns strävt i munnen. Hennes pojkvän säger Vad gör du nuförtiden då? och jag säger Ingenting och han höjder ögonbrynen och säger Ingenting? och jag säger Nä. Hon säger åt honom att sluta tracka mig. Jag frågade ju bara säger han. Lägg av med det säger hon.”, jag skrev dikter om Norrköping, ”årets sista natt / vi står på bron / ser himlen glittra och vet / att det är långt till havet / vi bor vid en vik / en avkrok, ett bihang / vi bor i en stad / anlagd på vattensjuk mark / där centralstationen för hundra år sedan / hade en trappa” – det är faktiskt sant, centralstationen i Norrköping håller på att sjunka ner i den gyttjiga sjöbotten på vilken den är byggd, på gamla foton ser man en trappa upp till entrén, idag ligger den i markplan – – – jag skrev en roman om Norrköping, två romaner, jag längtade därifrån), sedan lyssnade jag på Love is a battlefield med Pat Benetar och tänkte på Carina Rydberg, som alltid när jag lyssnar på Love is a battlefield, den är faktiskt det optimala soundtracket till Den högsta kasten, som är en fantastisk roman, helt vid sidan av själva skvaller-och-skandal-grejen, den gör ont att läsa; ”You’re beggin me to go, you’re makin me stay / Why do you hurt me so bad? / It would help me to know, do I stand in your way? / Or am I the best thing you’ve had? / Believe me, believe me, I cant tell you why / But I’m trapped by your love, and I’m chained to your side”, det kanske är banalt men jag tycker att det gör lite ont också. Aj.

let’s go surfin now

Goddag, idag är jag piggare – igår var jag typ jetlaggad av sommartiden, eller jag vet inte, nåt fel var det, jag var helt borta hela dagen, gick upp duktigt och tidigt och skulle jobba men satt bara och glodde på datorn i fyra timmar eller nåt innan jag tog lunch och somnade och vaknade med klibbiga linser och rufsigt hår och insåg att det redan var eftermiddag, vilken hemsk dag nu när jag tänker på det, a total waste of makeup som vi kvinnor brukar säga – – – idag vaknade jag av att klockradion spelade Sarah Dawn Finers melodifestivalslåt och nu har jag den på hjärnan, ety jag är född med en rent kuslig förmåga att bevara intryck. Allting blir liksom inskuret i mig. Eller jag är själv en olycksalig mjuk metall under allt vad prägel heter*. Gnola en liten sång för mig i förbifarten och den loopar runt i min hjärna en hel dag. Detta gäller tyvärr inte bara popmusik utan intryck i största allmänhet; mitt väsen är av ett så värnlöst mottagligt stoff, att det ringaste intrycks små trådar kunde bilda vävnad – och felvävnad – däri*.

Idag har jag redan utövat konsumenträtt. Ibland känns det som att en alltför stor del av mitt liv upptas av sådant – alltså inte på nåt slags rättshaveristiskt vis, jag tycker bara att saker har en förmåga att krångla; gå sönder, bli fel – igår uthämtade jag tillgodokvitto på ett par nya jeans, förra veckan hämtade jag min dator från reparation, idag har jag mailat ett postorderföretag som kräver mig på frakt för en reklamation (Jag betalar inte, jag betalar inte). 

Kan det inte bli sol? Det är bara grått och kallt här, ”Ett mindre färggrant vårtecken som märks av på förmiddagarna i södra Sverige är dimma och dimmoln” står det på SMHI:s hemsida. ”I vissa fall har det dock varit en kamp med klockan där dimman till slut segrat och dröjt kvar ända till solnedgång”. Det är där jag bor. Det blir nio grader varmt i eftermiddag om solen kommer fram! Betty har jeansjacka idag. Betty har några konstiga metallictights som jag inte skulle sätta på mig, men det ser ju fint ut att kunna gå ut i klänning och jeansjacka. Min vän Carl Forsberg har börjat blogga (obs, två olika länkar! Den första går inte till bloggen som ni märker, utan till Wikipedia där Carl, till skillnad från de flesta andra på Wikipedia, röker cigarr, vilket jag tycker är roligt). Min teori om den andra bloggvågen håller i sig.

Jaha, som ni säkert förstår ska jag egentligen skriva något annat än det här blogginlägget, men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, så jag skriver det här blogginlägget istället, men nu vet jag inte vad jag ska skriva här heller – – – nu postar jag några väldigt vackra tidskriftsomslag istället. Hej hej.

 

 

 

Det sista ser ut som omslaget till en jättebra skiva, eller hur? Typ med Sparks. Eller Embassy. Eller Beach Boys.

 

 

*Stina Aronson

sommartid, entusiasm

Det känns som vår ute! Jag hade vårjacka och tygskor och gick och handlade en honungsmelon, en ananas, två krukor påskliljor och dagens Aftonblad (säger någon mer än min familj så? Alltså tar bort den bestämda formen, typ ”Köper du ett Aftonblad?” När man jobbar på Aftonbladet kallar man den för ”Aftis”, men det har jag mycket svårt att säga, det låter så knäppt, typ som en isglass) och fick lust att hoppa hopprep eller nåt, hoppa twist (det var ju jätteroligt!) eller spela kula (gud, det känns som jag är född på 1920-talet…).  Min Pauline Wolff-text är i tidningen idag iallafall, så här ser det ut:

När jag kom hem med min fransväska förra veckan sa T att den passar ju bra när jag ska på date med en cowboy, nu tänker jag att det kanske faktiskt vore rätt trevligt. Jag tänkte dessutom använda min jeansjacka igen i vår, det var väl typ åtta år sedan sist (då försökte jag se pop ut i den, nu försöker jag se ut som Elin Kling, jag vet ärligt talat inte vilket som är värst). Acnejeansskjortan är i DN Söndag idag så nu vet jag inte om jag vill ha den längre. Mina Acnejeans som vrider sig runt vänster ben är en godkänd reklamation ringde Åhléns och sa, de har testat dem i sitt labb eller nåt (hur gör de sånt? Ringer in en tjej med samma mått som jag som får gå runt i dem ett tag?), jag får komma dit och få ett par nya, fast några andra för de har inga likadana i samma storlek, så nu måste jag bestämma vad jag vill ha för jeans. Vad vill jag ha för jeans?

Om drygt två veckor ska jag flyga till Helsingfors med mitt jobb. Över dagen! Åka på morgonen, gå på en utställning, äta lunch och hänga runt lite och sen flyga hem. Visst låter det underbart? Som något man gör i en film, flyger till ett annat land för att luncha – jag föreställer mig att man får vin till lunchen dessutom (jag som är så rädd för att flyga måste väl dessutom dricka vin till frukost för att palla flygresan), jag har aldrig varit i Helsingfors så det blir väldigt spännande. Jag skulle vilja kolla på konst, men det verkar vara rätt tight schema tyvärr.

Jag såg en så bra film igår! Den här:

 

Les Diaboliques, från 1955, regi Henri-Georges Clouzot. Jag törs knappt skriva om den av rädsla för att avslöja för mycket (det var skyltar på slutet där det stod typ DO NOT TELL YOUR FRIENDS ABOUT LES DIABOLIQUES! DON’T RUIN IT FOR THEM!), men den börjar iallafall mycket raffinerat med att den äkta frun och älskarinnan slår sig ihop för att mörda mannen de delar på (detta informeras man om efter sådär tre minuter, så jag lovar att jag inte avslöjar för mycket nu). Åh, jag önskar att jag hade skrivit manuset till den filmen. Jag rekommenderar den alltså mycket varmt, skyndar ni er på hinner ni ju dessutom ladda hem den före den första april (inte för att jag uppmuntrar till sådant…). Ikväll blir det den här filmen:

 

L’année dernière à Marienbad! Helt sjukt bra titel. Och helt sjukt fascinerande bild, ser ni att människorna har skuggor men inte träden? Väldigt Magritte. Jag är så pepp! Nu blir det Juli Zeh på altanen. Hej hej.

boklördag, min pappa fyller år

Det jobbigaste med att ha en blogg är att komma på rubriker. Nu blir det sol ute. Idag fyller min pappa 60 år. Grattis pappa! Det är så fint att människor runt hela jordklotet ska släcka sina lampor ikväll för att fira honom. Det var fullt med snö hos mina föräldrar sa de när jag pratade med dem nyss, jag hoppas varje år att det ska vara sol och vårväder och en pigg nyinflyttad fågel som sjunger på min pappas födelsedag för jag vet att han (liksom jag) blir så glad av sånt, men det är det ju typ aldrig, det är alltid snö den 28 mars.

 

 

Det här är mina föräldrar när de var unga. Jag vet inte riktigt hur unga de är just här, men de träffades när min pappa var 20 och min mamma fortfarande var 16 (-Jag skulle precis fylla 17! säger min mamma alltid när det här kommer på tal). På bilden har min pappa precis fångat en gädda. Jag är så sjukt lik min pappa när han var ung, jag tycker att det där ser ut precis som min arm, den med den böjda handleden alltså, och så har min pappa med hyfsad framgång försökt kamma ut sina lockar ser det ut som. Min pappa har väldigt lockigt hår, det är därför jag har det. Mina föräldrar var så himla snygga när de var unga, min pappa såg ut ungefär som sångaren i The Box Tops (bra låt det där! Och rolig video, de ser ut att ta hela grejen så himla oseriöst).

 

* * *

 

Nu lägger jag till en ny blogg på min länklista (den skulle vara jättekort, tänkte jag när jag skaffade den här bloggen! Typ fem, sex, sju länkar. Fast den bara växer och växer ju): Die Kaschemme. Alla som gillar jugendkakel och besöker Villa Stuck har en självklar plats på min länklista! Jag tar detta som förevändning för att publicera Stucks målning Synden samt Bertel Gripenbergs dikt med samma namn (som har undertiteln ”Till F. Stucks tafla med samma namn”):

 

 

 
Ditt hår är svart som grafvens natt,
och hvit som hos de döda
är kroppens nakna skönhetsskatt.
Men dina blickar glöda
med dunkel, olycksdiger glans,
som lockar, binder, kufvar.
Och under halfsänkt ögonfrans
Gehennas tjusning rufvar.

Ditt hår är mjukt, din hy är len
och lent ditt mörka öga –
för makten i ditt ögas sken
jag faller stum till föga!
Den lust jag fordom trodde störst
blef blek, sen dig jag skådat,
och starkare du gör min törst
än någon aning bådat.

Min törst är het, min törst är stor,
min törst kan aldrig släckas,
ur mörkrets afgrund, där du bor,
emot mig armar sträckas.
Ja, jag vill hvila på din arm
förbränd af ögats låga
och kyssa naken, brännhet barm
i salighet och plåga.

Jag vill på blodig vällustbädd
hårdt mot min kropp dig sluta
och aldrig drömd och aldrig sedd
omätlig njutning njuta!
Du, som mig hopplöst fången tog
i band som döden väfver,
gif mer, gif mer, jag får ej nog
förrän din kyss mig kväfver!

 

Här kan man om man vill läsa en underbar recension av Gripenbergs Dikter och Vida vägar, ur en Ord och Bild från 1905. Det är Fredrik Böök som har skrivit. ”Sensuellt raffinerad, mättad af lidelse, skrudad i guldets och blodets heta färger, aristokratiskt hänsynslös i sin prakt- och skönhetslystnad, ohöljd och utmanande i sin perversitet…” står det om Dikter. Helt sjukt bra diktsamling faktiskt, utan tvekan bland det snyggaste som skrivits på svenska.