de tio bästa målningarna, del 1 + 2

mark-rothko-untitled

 

Hej, det här är första delen i den utlovade serien om de tio bästa målningarna någonsin, och den första målningen ser ni här ovanför. Den är gjord av Mark Rothko (1903-1970) och jag tycker, tvärtemot vad många av er kanske tror, att den är fullständigt mindblowing.

Jag har kommit att tänka på den här målningen två gånger de senaste dagarna i samband med saker jag har skrivit här. Senast när jag skrev att allt som är bra ligger på gränsen till kitsch: jag skulle vilja påstå att denna målning motbevisar den tesen. Jag tror på den testen i de allra flesta fall alltså, men det finns uppenbarligen undantag, varav Mark Rotho är ett.

Mark Rothko hann göra många bra målningar. Jag tycker allra bäst om de som har en komposition som liknar den här: några färgblock staplade på varandra. Jag har lite svårt för de som är lite för… antroposofiska i färgställningen. Gång på gång återvänder jag till just den här, den med två grå ytor. Untitled heter den, om nu målningar heter så – den heter väl kanske snarare ingenting. Den är målad någon gång på 1960-talet skulle jag tro. Jag har alltid tänkt att den föreställer ett landskap: en hed och en himmel, att det är dimma, kanske regn i luften, att himlen är väldigt stor. (Kanske är det Emily Dickinsons hed? Ni vet? Som hon aldrig såg men kunde föreställa sig? )

Andra gången jag nyligen tänkte på den här målningen var när jag skrev om det oändliga hos det enskilda i inlägget om Novalis. Jag tänkte att det är precis vad Mark Rothko verkar ha ägnat sig åt, och insett grejen med: ”Man förlorar helt enkelt lusten till mångfald, ju mer man får sinne för det oändliga hos det enskilda”. Jag har alltid tänkt på Mark Rothkos måleri som ett slags ikonmåleri. ”En målares verk utvecklas mot allt större klarhet, till ett undanröjande av alla hinder som står mellan målaren och idén, och mellan idén och betraktaren. Att uppnå denna klarhet är att bli förstådd” sa han själv, kan man läsa på Wikipedia.

Jo, och när jag skulle sammanställa min lista över de bästa konstverken någonsin insåg jag att två av dem såg nästan likadana ut! Och att jag antagligen tycker att de är så bra för att de påminner om varandra. (Jag erkänner att detta får mig att ifrågasätta objektiviteten hos denna lista, men jag tänker nog fortsätta att hävda att det här är OBJEKTIVT BRA konst… för att det är roligare så, om inte annat). Så nu blir det två målningar i samma inlägg, och nu kommer nummer två (ingen inbördes ordning, som sagt): 

 

c-d-friedrich-monkbythesea

 

Det är Caspar David Friedrichs (1774-1840, målningen är från 1809) munk på en strand som ni ser. Jag gillar Friedrich av skäl som är lite för krångliga att förklara här ( det har att göra med DET SUBLIMA), men jag kan förenkla lite och säga att jag gillar litenheten hos människan i den här målningen, för att det är en känsla jag känner igen mycket väl från naturupplevelser som jag själv har haft. Jag tror att dessa upplevelser hänger ihop: den estetiska/sublima, en viss typ av naturupplevelser, den religiösa upplevelsen (mer obekant för mig), och kanske ibland den sexuella (jag tänker inte utveckla detta nu som sagt, men jag hoppas kunna göra det en annan gång).

Både Rothkos och Friedrichs målningar är som tecken för allt detta tycker jag; de är målningar som ser så himla enkla ut men som innehåller typ… allt. Det är liksom bilder att försjunka i – Arnold Böcklin kallade sin Toteninsel ”en målning att drömma till”, men jag tycker inte att man riktigt drömmer till dessa två, hm, nej, ”försjunka” är nog det bästa ordet för vad jag är ute efter…

Igår när jag åkte spårvagn såg jag förresten den här bilden på en reklamaffisch:

u2

 

Det är U2:s nya skiva. Inte i närheten av Rothkos bild så klart – jag tycker att Rothkos grå rektanglar är så sjukt bra målade, rent tekniskt alltså, det där att den mörkare grå inte riktigt täcker ockrafärgen under, som ser ut som guld där bakom nästan, horisonten är inte spikrak, det ljusare grå fältet har fantastiskt vackra nyanser och skiftningar, och jag tycker att man ser ett ljus mitt i bilden, vid horisontlinjen, som när det ljusnar där bakom molnen en grå, regning sommardag, ett ljus som förstärker känslan av… andlighet? Eller vad vi ska kalla det. Och som gör det till en, tycker jag, hoppfull målning. Allt detta saknas givetvis i U2:s betydligt plattare skivomslag (jo, jo, det finns ett ljus, men det är inte ett lika bra ljus), men det är trevlig ändå, liksom… harmoniskt. Eller, lite hotfullt kanske?

Jaha herregud, om jag ska skriva så här mycket om tio konstverk kommer jag aldrig bli färdig med den här listan ju, och då har jag ändå bara skrivit typ en tiondel av vad jag skulle kunna skriva om de här två målningarna… I fortsättningen kanske jag bara postar en bild och skriver OMG SNYGG!!!

Annonser

11 kommentarer

Filed under konst

11 responses to “de tio bästa målningarna, del 1 + 2

  1. fransyskan H

    Och apropâ det oändliga hos det enskilda… sâ gör det i min mening objektiviteten absolut ointressant i detta list-sammanhang. Ju mer absolut subjektivt desto mer allmängiltigt… (!). Eller hur var det han sa, Montaigne: genom att ta mig själv som exempel, den jag känner bäst, desto bättre mâlar jag mänskligheten. Mkt fri översättning och förmodligen inte alls riktigt i enlighet med herr M. dâ det är taget ur minnet utan verifikation…

    Mark Rotho’s mâlning fâr mig att tänka pâ Nicolas de Stael’s mânga landskap. Samma drömska enkelhet.

    För övrigt: Vilken trevligt vacker söndagsgräslök!

  2. Therese

    fragmentarius, hmm… ja, kanske… jag är lite ambivalent. Det är så små tunna gränser för mig när det gäller abstrakt expressionism, väldigt korta steg mellan vad jag gillar och absolut inte gillar alls. Men jo, Agnes Martin är kanske sympatisk… ljuset är ju väldigt vackert i de där fyra bilderna i första länken.

    fransyskan, ja, de Staël är en annan av mina abstrakta favoriter faktiskt..! Den här bilden var ju väldigt lik de i inlägget: http://ladivecie.free.fr/IMG/jpg/stael_tempete.jpg

    Och ja, visst är gräslöken elegant :)

  3. caspar david friedrichs målningar är både vackra och nästan hotfulla på något sätt. de frammanar den där känslan man kan förnimma när man är ute i mäktiga naturlandskap ensam, man inser hur liten man är i förhållande till allt annat och man känner sig nästan iakttagen på något sätt. naturen är så levande och uråldrig att den känns som en fysiskt närvarande person.

  4. Friedrich är en av mina världs-favoriter.

    Vet du att hans bror förolyckades när de båda var pojkar, i tonåren om jag minns rätt. Caspar David föll i en isvak, den äldre brodern lyckades rädda honom men blev själv kvar i vattnet och dog.

    Jag såg på hans konst annorlunda efter att jag läst fått veta det.

  5. Hur känner du för Turner? Jag återkommer alltid till honom.

  6. Therese

    Isabelle: Exakt så!

    Jenny Maria, var det Caspar David Friedrich som föll ner i en isvak..? Jag känner igen den här historien så himla väl, men jag känner inte igen att det skulle ha varit han, utan någon annan, men annan romantiker, typ… William Hazlitt… jag måste googla nu… nu googlar jag… nej, nu släpar jag mig ut i vardagrummet och slår upp saker i böcker… okej, jag hade fel, Georg Heym drunknade under en skridskofärd, jaha, det var nog honom jag tänkte på, men just det där med att brodern drunknade låter så bekant… kanske tänker jag på Heidenstam iofs… blandar ihop Hazlitt och Heidenstam till en enda röra..? Jag vet inte. Men nej, då kände jag nog inte till det om Friedrich! Vad otäckt.
    Turner vet jag inte riktigt med. Det känns som att det är nåt som saknas i vårat förhållande faktiskt. Jag tror inte att han får vara med på tio-i-topplistan. Jag tycker absolut inte att han är dålig eller så, det har liksom bara aldrig sagt klick mellan oss…

  7. Sådär är det, det handlar om temperament… tror jag.

  8. Den här bloggen har varit så lysande på sistone! Tack för inspirerande läsning.

  9. Therese

    Philip, åh vad fint! Tack!!!

  10. Meh. U2:s skivomslag är ju en total ripp off på omslagsbilden till John Potters John Dowlandskiva ”In Darkness let Me Dwell”:

    Bilden är dock dåligt återgiven men det var den bästa jag fann på nätet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s