de tio bästa målningarna, del 3

giorgione_tempesta1

 

Hej, nu kommer del tre! Det är Giorgiones (1477-1510) Stormen från 1508, som föreställer… eh, ja? En naken kvinna som ammar ett barn ute i naturen, medan en soldat står och tittar på dem på andra sidan av en flod. Alltsammans äger rum i en miljö som är lite natur och lite stad, och staden ser i sin tur helt ödslig ut, det är en bro över floden en bit bort, en liten ruin efter en kolonn, och så är det kusligt väder och en blixt som plötsligt lyser upp bilden och gör att allt ser lite overkligt ut, alla vita ytor i bilden är lite som på disco i uv-belysning.

Det är så himla spännande med den här målningen eftersom ingen har fattat riktigt vad den föreställer. Ingen känd myt funkar att applicera på motivet, inga tolkningar känns riktigt logiska, ingen har fattat nånting på 500 år. Jag tycker verkligen att det är en fantastisk målning! Helt surrealistisk, utan att vara surrealistisk i stilen – jag har lite svårt för surrealismen för att det är så himla utstuderat, som att det står SURREALISM stämplat över alla tavlor, ”åh wow det är precis som i en dröm helt sjuka grejer klockor som rinner giraffer som brinner gud vad fräckt”, jag har inte tyckt att det har varit särskilt fräckt sen jag var 17.

Giorgiones målning är däremot som en dröm på riktigt tycker jag, den är mycket rikare än den där monotona surrealistiska kusligheten som liksom har tagit patent på dröm-stämning i konsthistorien. Jag gillar att den är omöjlig att dechiffrera, jag vill att den här bilden ska fortsätta vara mystisk, – jag tycker att den liksom är mystisk i allt, jag tänker att även om man är helt lost på myter och symboler så skulle man uppfatta den mystiska stämningen i den här bilden (jag försöker alltså säga att det inte bara är för att jag VET att den är mystisk som jag tycker att den är mystisk): det skumma ljuset, den hotfulla himlen, kanske kommer det att börja spöregna snart – det kan bli så där kusligt ljus precis innan det bryter ut ett våldsamt regn.

Och så är det ju skumt att kvinnan är naken, vet hon att soldaten står och kollar på henne? Och tycker att det är okej? Eller märker hon det inte? Det är ju nån mystisk skugga på hans högra sida som jag inte vet riktigt varifrån den kommer, men den gör ju att han ser lite… dold ut, även om han står där helt öppet (har han förresten tights med olika färg på benen? Ser jag nu. Visst har han?). Jo, man kan ju se förebilden till den nakna damen i Manets Frukost i det gröna i den här måningen, nästan samma pose (fast spegelvänd), hon väckte ju skandal på sin tid genom att sitta där rakt upp och ner och vara naken, utan att vara förklädd till gudinna eller mytologisk person eller symbol för sanningen/ rättvisan/gryningen/sommaren/whatever (som den flod av utsökta barbröstade nymfer/salongsfähiga mjukpornografi som utgör blogghuvudena på den här sidan), men kanske var Giorgiones nakna kvinna först? Dessutom läste jag att det här är det första porträttet av ett landskap, men är det verkligen det? Det fanns väl landskap innan? Fanns det inte landskap i romerska väggmålningar till exempel..? Eller var det bara stilleben med persikor? Giotto då? Lite landskap? Jag vet inte om jag tror på det där. Men Giorgiones landskap är väldigt vackert, så omsorgsfullt målat, och jag älskar staden i bakgrunden, den ser så himla spännande ut: lite läskig, öde, övergiven – som en skräckfilmsstad, hela landskapet med den där trasiga lilla kolonnen ger mig post-apokalyptiska vibbar, är det Florens efter pesten typ, det är som i 28 dagar senare.

Iallafall: Det är så vackra färger tycker jag, jag är väldigt svag för grå-grönt ihop med mörkrött, och så är ju ljuset helt fantastiskt, overkligt, överjordiskt nästan, när man ser det fruset så här, även om man vet att ljus kan se ut så där i verkligheten, fast då är det ju bara i någon sekund. I min för alltid allra mest älskade konsthistoria bok, Bonniers stora bok om måleriets historia, en svensk översättning av syster Wendy Becketts The Story of Painting (syster Wendy Beckett är nunna och känd för sina konstprogram på BBC och för att ha skrivit massor av folkbildande konstböcker) skriver Beckett om Stormen: ”Den ‘verkliga innebörden’ må gäcka oss, men det kanske är just det som är meningen. Vi ser hur tillvaron plötsligt lyses upp av en blixt, i vars sken vi får skåda mystiska ting som hittills varit fördolda i mörkret.”

Första gångerna jag läste det tyckte jag att det lät som en rätt dålig nödlösning, typ nåt man drar till med för att man inte har en aning om vad man ska säga, men nu gillar jag det verkligen: ett ögonblick av plötslig insikt. Har man haft ett sådant så vet man att det är en fantastisk känsla. Sedan jag läste det kan jag inte titta på Stormen utan att känna liksom ett litet eko av den känslan, det är lite svårt att förklara, men typ… att något kommer att uppenbara sig (jag menar inte i religiös mening nu, inte nödvändigtvis iallafall), det är oroande och tryggt på samma gång. Det är en väldigt bra kombination av känslor.

Annonser

13 kommentarer

Filed under konst

13 responses to “de tio bästa målningarna, del 3

  1. majvor

    Bara några tankar (sannolikt inte nya i sammanhanget) som dök upp när jag såg bilden och läste texten

    Ruiner: Människans strävanden, utveckling, självförintelse

    Naturen: Ursprung, evighet, bestående

    Kvinnan och barnet: Livet, födelse, pånyttfödelse,

    Soldaten: Död, försvar, narraktighet

    Ljuset, molnen: Hot, mystik, utsatthet, upplysning

  2. majvor

    PS. Vattendraget som skiljer soldaten och modern + barnet åt: Avståndet mellan att döda och att frambringa liv, om än det är detta liv soldaten försvarar. Visst ser han både stolt och avspänd ut i denna förvissning??

  3. Så fint skrivet – och bra val av målning: jag har också gillat den här tavlan, av ganska precis just de orsaker som du nämner, hur den inte är tydlig alls, utan allt är svävande, odefinierat. Och ja, surrealismen: det är märkligt, men jämt när jag arbetar med modernismen i skolan, och vi kollar på lite surrealisitiska tavlor, då blir eleverna helt extatiska, tycker att det är det mest fantastiska som finns, får man verkligen göra så? Men jag känner att det är för utstuderat, för överlastat, och så det där att det känns som att de – i de flesta fall – följer ett program. Men Magritte gillar jag, ibland …
    Men menas det inte bara att det är den första målningen där landskapet tar över motivet, där landskapet är huvudpersonen, i stället för porträttet/porträtten? Att det har något med proportionerna att göra?
    (Förresten är den här målningen omslaget till Juan Manuel de Pradas bok Stormen.)

  4. Per Klingberg

    Wow, vilken fin målning. Kände inte till den sedan tidigare, men så är jag väl inte så konsthistoriskt bevandrad.
    Men jag trodde Ambrogio Lorenzetti’s ”Den goda styrelsen” brukade anses som den första realistiska landskapsskildringen i (den västerländska?) konsthistorien? Men det är möjligt att jag är ute och cyklar nu.

    Vad gäller målningar/konstverk som ingen riktigt lyckas knäcka; jag antar att du har sett ”Jungfrun och enhörningen” som hänger i Paris medeltidsmuseum, en serie väldigt kryptiska vävningar som tycks peka på någon slags iniationsrit av något slag. Man vet inte vad för något riktigt bara. De är helt fantastiska. Särskilt när man ser dem på riktigt, färgerna gör ett nästan bedövande intryck på plats.

    Surrealistiska målningar tycker jag nog kan vara ganska underhållande, värre är det med surrealistisk dikt. Vilket också brukar vara en hit när man är i sjuttonårsåldern (det var det för mig också, alltså) – man testar att skriva automatiskt och förvånas över allt hisnande som störtar fram ur ens undermedvetna. Sedan märker man att det blir sig ganska likt från gång till gång, och att poetisk bearbetning av råmaterialet nog inte är ett tecken på ”oärlighet” utan på konstnärligt hantverk. I alla fall var det det jag kom fram till.
    Det är nog därför jag aldrig riktigt har orkat med Artur Lundkvists poesi, hur mycket jag än gillat honom som översättare och litteratör; en fullständig avsaknad av metrisk omedvetenhet, bara samma uppradande av de gamla vanliga brinnande gräsänderna, kvinnorna med bakvända ansikten, träd av glas, joddlande ugglor and what not.

    Lars Gustafsson har i någon av sina essäböcker från 90-talet f.ö. skrivit väldigt intressant om hur olika tider har skildrat (och upplevt!) sina drömmar på olika sätt, och att vår uppfattning om hur en dröm ”egentligen” är, är ganska hårt styrd av surrealismen och Freud. Har inte den här just nu, men…

  5. Jag tror jag missade den här tavlan när jag läste konstvetenskap men det var kul att läsa om den nu.
    Jag gillar serien överhuvudtaget. Du har inga funderingar på att utöka antalet tavlor lite och göra en personligt hållen konstbok av det? (Som gärna kunde heta ”objektivt bra konst” eller något i den stilen.)
    Jag skulle nog köpa den. Åtminstone om jag hade en lön att göra det för.

    U.J.

  6. h.

    Vilken väldigt bra text! Det är mycket roligare att läsa konkreta tankar om ett speciellt konstverk, det är vad jag jämt saknar på museum, eller att de i alla fall har en titel som är lite fantasieggande så där.
    Jag tycker det ser ut som att killen står längre fram, och alltså inte tittar direkt på kvinnan, eller? Känns som han är ställd där på span och inte är särskilt bekymrad över den där nakna kvinnan, vilket han ju kanske borde vara som du skriver, sitta där och vara naken på den tiden måste ju varit ganska vågat. Och vad är det med hennes blick, egentligen?

  7. Jonas Wimmerstedt

    En mycket trevlig målning och en spännande text. Jag har samma intryck som h. – att mannen (är det verkligen en soldat?) tittar framför kvinnan, och inte direkt på. Mina tankar går till El Grecos ”View of Toledo”, det är lite av samma ödesmättade stämning i de båda bilderna.

  8. Katta

    Jo, Surrealismen är utstuderad (även om det finns en hel del sådan som jag tycker fortfarande kan vara intressant. )På precis samma sätt kan jag också kan tycka att stycken/epoker inom den klassiska musiken har sådana motsvarigheter.
    Men är det inte ofta så att det som blir populärt är lättillgängligt och det tröttnar man på förr eller senare?

  9. Therese

    Wow, här kollar jag inte mail och blogg på en förmiddag och så har jag fått tusen bra kommentarer..! Fint. Tack alla som har skrivit snälla saker!

    Jag tror att grejen med lanskapet skulle vara att det är ett faktiskt landskap som är avbildat (därav ordet ”porträtt”, det var lite luddigt kanse), inte ett påhittat landskap, eller ideallandskap, utan ett som finns på riktigt… fast jag kan ha misförstått det där – finns det på riktigt borde man ju dessutom veta var det är någonstans och det tror jag inte att jag har läst något om…
    Jag blir alltid lite skeptisk till allt som ska vara det första av nånting, lite provocerad nästan, och så tänker jag att jag måste motbevisa det på nåt sätt, haha…
    Per, i Lorenzettis målning är det ju faktiskt lite landskap… med det kanske är ett påhittat landskap då..? Även om det är realistiskt.

    h. & Jonas: Ja, det är ju något skumt med blickarna, det är nästan som att figurerna är ihopklippta från två olika målningar tycker jag.

    Urban, åh jo, gud vad roligt att skriva en konst-essäbok, haha, ”Objektivt bra konst” var ju dessutom en fantastisk titel :D

  10. tidenstecken

    Surrealism är ett meningsfullt begrepp bara om man tror på realismen. Men en stor del av konsten i världshistorien är inte ”föreställande” och realistisk. Centralperspektiv och ”samtidig tid” är en relativt ny företeelse i mänsklighetens konsthistoria.

    Den som betraktat t ex senbysantinsk konst och ryska ikoner vet att tiden inte är ett entydigt begrepp. Ett konsekutivt skeende kan skildras på en och samma målning.

    För att förtydliga: Vem har sagt att soldaten och kvinnan befinner sig i samma tid – eller samma dimension?

    Målningen Concerto campestre på Louvren har tidigare tillskrivits Giorgione men numera oftast Tizian. Men också där finns nakna kvinnor tillsammans med män som ignorerar dem i all sin nakenhet.

    Louvrens egen kommentar är denna:

    ”Traditionally attributed to Giorgione, The Pastoral Concert is now considered a work from Titian’s youth. This mysterious painting is meant to be an allegory of Poetry, whose symbols – the flute and the pouring water – are shared between two nude women of ideal beauty. These unreal figures exist only in the imaginations of the two men they inspire, according to a taste widespread in Venice for simultaneous depictions of the visible and invisible.”

    Om man ser Giorgiones målning från Venedigs stränder och blickar österut mot den värld som alltid varit förbunden med Italiens östra strand så får man kanske ett och annat att fundera över. T ex simultana avbildningar.

    Och om ett konstverks förmåga att överskrida det vi tror vara tid har för övrigt Tarkovskij skrivit tänkvärda saker (fast jag har visst tjatat om det förut på den här sidan).

  11. Eva

    Vid första anblicken tyckte jag tavlan hade något bibliskt över sig, Maria, Josef och Jesus på flykt, som i Flykten till Egypten.

  12. Jag bjuder på titeln om du skriver boken. Fast jag tror jag har snott den från dig, åtminstone delvis.

    Titelmässigt kunde det även vara en skön kontrast till alla titlar av typen ”101 kaninsorter du måste klappa innan du dör” (Fast det exemplet låter lite mer som en diktsamling.)

    Själv undrar jag ju varför jag hittills inte sett någon göra en sådan bok med klassiska fotografier. Boken skulle alltså heta ”1001 fotografier du måste se innan du dör”. Sedan skulle boken innehålla de fotografierna och när man läst färdigt boken har man alltså sett dem och kan dö i frid, utan ångest över att man missat några fotografier.
    Tänk så mycket prestationsångest det skulle spara.

    U.J.

  13. majvor

    Jag har en bok som heter ”1000 berömda konstverk” (tack och lov behöver man inte dö när man sett/läst igenom den!). Av Giorgione finns förutom ”Stormen” även ”Lantlig konsert” (med två nakna kvinnor och två påklädda män i förgrunden) och ”De tre filosoferna” upptagna. Gemensamt för de tre verken är människor i förgrunden, natur i ”mellangrunden” (har ingen aning om vad det heter!) och hus/bebyggelse som kan ses i bakgrunden. Beställt Bonniers stora bok om måleriets historia för att lära mig mer, nu när jag äntligen fått ”all tid i världen” att ägna mig åt att strosa omkring… Men det finns ju så mycket jag vill fördjupa mig en smula i! Mitt lyxproblem!

    Ser med spänning fram emot nästa bästa!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s