vardagspusslet?

Jag måste skriva en grej som jag har tänkt på ett tag, för igår kom jag att tänka på det två gånger igen: dels när jag läste en svensk roman, dels när jag såg på Debatt. Debatt handlade om jämställdhet och nån i panelen sa att svenska mammor stressar ihjäl sig och att allt handlar om att FÅ VARDAGSPUSSLET ATT GÅ IHOP, och så läste jag i den svenska romanen att när man har barn (två stycken) är allt bara mellanmål, hockeyträning, skjutsa, hämta, lämna, föräldramöte, mellanmål, middag, matsäck till utflykt, dåligt samvete och stress.

Inte konstigt att folk väntar in i det sista med att skaffa barn när det hela tiden beskrivs så här liksom, det verkar ju fasansfullt, men när blev det så himla stressigt att ha barn? När jag och min syster var små jobbade våra föräldrar heltid båda två, med hyfsad restid till och från jobb, vi var hos dagmamma rätt långa dagar på vardagarna och sen blev vi hämtade och sen gjordes det middag och sen var det kväll och det var rätt soft, jag minns definitivt ingen stress, mer än typ när man skulle iväg på morgonen, men då är det ju alltid stressigt, jag har haft stressiga morgnar hela livet, det har väl typ alla.

Jag fattar inte vilka slags liv alla dessa stressade familjer har. Barnen har tusen fritidsaktiviteter var som det ska skjutsas och hämtas till och från? Men låt dem inte ha det då om det blir så jobbigt för hela familjen, det räcker väl med nåt och man klarar sig garanterat helt utan ibland, det finns väl sjukt mycket bra saker man kan göra med sin fritid som inte är oganiserad aktivitet. Allt behöver väl inte vara så himla uppstyrt hela tiden, man kan väl gå ut lite i naturen eller baka muffins eller pyssla lite tillsammans, utan att det måste heta kvalitetstid och scrapbooing och cupcakeing och fuck vad det heter och vara organiserat och förberett och perfekt, det verkar ju som att varenda svensk familj måste schemalägga sin vardag minutiöst för annars brakar allt ihop och det blir kaos och man bryter ihop för att vardagen är ett helvete och skriver en bitter roman om det.

Jag fattar att det är tidskrävande och utmattande att ha barn alltså, men är det verkligen så illa som det verkar i alla böcker? Vardagslivet i en familj måste väl ändå kunna bli lite vad man gör det till? Kan man inte ha det lite anspråkslöst? Min mamma brukade sitta vid köksbordet och lösa korsord eller måla naglarna ibland på vardagskvällarna och nu när jag läser alla samtida skildringar av det svenska vardagshelvetet så framstår hon ju snarast som en dålig mor. Gud så sjukt! Det fanns liksom tid för saker när jag var liten, vad hände med all den tiden? Det är en helt bisarr tanke att min mamma skulle ha klagat över att vardagspusslet inte gick ihop. Vad är den stora skillnaden mellan nu och för 20 år sedan? Jag fattar inte!

Annonser

22 kommentarer

Filed under dagbok

22 responses to “vardagspusslet?

  1. c

    håller med. men inte min sambo. hon stressar sönder sig och det gör inte jag. fastän vi delar lika på sysslorna och har likadana jobb und so weiter. i vårt fall mer en fråga om inställning än om hur mycket det egentligen är att göra. och nu har hon och hennes stressade likar fått utrymmet i media för ett tag. vet inte varför. det är väl inne att klaga på vardaglighet. det är väl ute att acceptera och göra det bästa av situationer i största allmänhet. och vi har ändå bara ett barn. hon i sin tur kommer kanske höra en debatt om motsatsen till livspusseltjatet när hon är i vår ålder. hoppas jag

  2. amo

    I höstas började vi fundera på diverse olika aktiviteter som skulle kunna passa vår 4-åring. Gymnastik? Simning? Något instrument? Dans? osv osv. Vi jämförde tider och priser. Till slut tittade vi på ungen och tänkte ”är det verkligen för hans skull vi gör det här?” Han började aldrig på någon aktivitet. Jag tror att många föräldrar låter sina ungar ha aktiviteter flera gånger i veckan bara för att ”det ska vara så”. Men det verkar, precis som du skriver, vara sjukt stressigt. Vår unge verkar då trivas med sin tillvaro utan inbokade aktiviteter mitt i veckan. När han klagar brukar jag säga som min mamma sa till mig när jag var liten ”det är när man har tråkigt man utvecklas som människa”.

    Däremot tycker jag att alla barn ska gå i simskola i ett par år. Lära sig simma och få mer kunskap om hur man ska bete sig vid vatten.

  3. E

    Jag tror att den största skillnaden mellan nu och för tjugo år sen är att du inte är ett barn nu, men var det då. När man är ett barn kan man omöjligen inse hur jobbiga barn kan vara.

    Att bryta ihop över minsta småsak och vägra resa sig upp från golvet på Ica är en fullt rimlig konflikthantering för vilket barn som helst. Jag tror, utan att ha barn själv, att det kan vara ganska stressframkallande att tvingas förhålla sig till en eller flera såna människor varje dag.

  4. Jag håller med E på ett sätt, men tycker också att livspussel måste vara 00-talets otäckaste ord. jag fattar inte heller. inget liv och ingen tid räcker ju till för allt man vill göra, det gällde innan jag fick två barn och det gäller nu. självfallet längtar jag tills barnen blir större och jag kan sitta och måla naglarna eller läsa på kvällarna när jag vill. man måste lära sig att förhålla sig till den tid och det liv som ounduvikligen går förlorat när man skaffar barn. men man gör det ju för att man väljer det, för att det är en prioritering. jag tycker att man ska få gnälla ibland, men ännu mer tycker jag att man ska försöka sänka kraven och vara lite mer good enough mother (annat poppis begrepp, det finns så många ORD för småbarnsföräldrar). jag kommer aldrig att låta mina barn ha aktiviteter hela veckorna. både för vår och deras skull.

  5. Therese

    C, vad intressant… vad tror du är anledningen till att hon känner sig stressad hela tiden?

    amo, vad sympatiskt det låter tycker jag. Och jag är inte mot alla former av fritidsaktiviteter alltid alltså, simskola låter väl både vettigt och praktiskt, men jag tror precis som du att inga barn far illa av att ha lite tråkigt.

    E, nja, men det är inte barnens jobighetsgrad det handlar om, det är ju inte så att jag tror att jag inte var till nåt besvär alls som men ungarna nu för tiden minsann är skitjobbiga. Tjutande barn i affären tycker jag är en helt annan grej än det där abstrakta stressandet och pusslandet…

    Therese: Ja exakt, det där att man skaffar barn för att man prioriterar det tycker jag gör stressandet ännu mer svårt att förstå: kan man inte bara hänga lite liksom, eller göra helt vanliga grejer ihop, det lär ju knappast vara så att det man minns när barnen vuxit upp är hur sjukt mycket man UTRÄTTADE när de var små… – ja, sen fattar jag ju att barnens ålder givetvis har med det hela att göra! Att det inte blir mycket nagellackande i början är jag införstådd med… (eh, jag är inte gravid alltså… är det väl bäst att tillägga eftersom alla på internet verkar tro att alla är gravida hela tiden)
    Gud vad obehagliga de där orden är förresten… och livspussel heter det kanske ja? Inte vardagspussel? :)

  6. Du har helt rätt Therese, du har redan fattat det här med barn! Vi har två barn och de går inte på några aktiviteter alls fast de är 8 och 5. Och då bor vi ändå i en stad där föräldrar typ skriver in sina barn på suzukifiol när de är foster. Fast skolan slutar vid tre för den äldste och sedan har han en aktivitet i skolan under en timme, då kan han välja fotboll, dataspel, teater etc. Men det är väldigt low key och sköts av skolans vanliga lärare, inga klubbar, märken eller jobbiga tävligar på helgerna. Vid fem är vi hemma och sedan går vi inte ut mer. Simma har han lärt sig av morfar på sommarlovet och hans liv (och våra) är tillräckligt fulla som det är. De ska ju ha tid för läxor, lego och pilla sig i naveln också! Nu jobbar jag deltid men när jag jobbade heltid hade vi en tjej som hämtade dem i skolan. Då kom jag hem vid sju och min man ännu senare, otänkbart för de flesta svenska föräldrar. Men det gick det också, rätt bra faktiskt.

    När jag läser svensk press får jag ibland intrycket att barn i trygga Sthlmsförorter med stora trädgårdar och cykelvägar och barnvänliga badplatser och tidig dagishämtning har de mer stressigt än mina ungar som bor mitt på Manhattan och åker tunnellbana till skolan. För barnen stressar också, inte bara mammorna.

    Visst måste man planera mer när man är fyra i familjen är när man bara är en eller kanske två. Men man kan också bara vara, och man kan också säga till sitt barn: näe nu orkar inte jag, jag vill blogga, nu får du roa dig själv! Det säger jag rätt ofta!

  7. Agneta J

    Äh det där snacket om livspussel (vilket jävla ord) är så förljuget och löjligt att jag blir illamående när jag hör det.Jag har 3 barn och jag är inte det minsta stressad men så har de heller inte 10 fritidsaktiviteter och inte bygger vi om köket en gång om året heller.Det där är bara ett ”vi viktiga mediemänniskor som bor i Bromma”fenomenTagga ner för fan!

  8. Håller med E – man kan inte jämföra minnen av att VARA barn med att HA barn. Jag har tre syskon och det måste rimligtvis ha varit tusen gånger värre för mina föräldrar än det är för mig som har två barn. Ändå minns jag mest att det var ganska slappt när jag var liten.
    Att det är jobbigt att ha barn i dag handlar nog mindre om barnen än om att t.ex. arbetstakten ökat. Det finns mera krav på att jobbet ska vara stimulerande och roligt, att man ska ha ett rikt socialt liv och att man ska ha snygg köksinredning och så vidare.
    Då är det lätt att bli Nina Björk. Mina barn har inga fritidsintressen just nu, däremot spelar vi mycket Nintendo tillsammans. Jag tror att barnen mår bra av att ha det tråkigt.
    Fast jag känner nog igen hela pratet om ”livspusslet”. Det är svårt att varje dag slita ut sig på jobbet och sedan komma hem och vara soft, men man måste ju försöka.

  9. Sigge Eklund

    De som skriver om att ha barn är aldrig representativa, eftersom de flesta inte skriver överhuvudtaget. Om du vill jämföra din barndomsfamilj med en nutidsfamilj bör du hitta en familj där föräldrarna har samma yrken som dina egna.

    Jag menar: Kanske är skillnaden helt enkelt att dina föräldrar inte var neurotiska och överpresterande Stockholmsjournalister som tillbringade sina dagar med att skriva krönikor om hur svårt det är att få ihop livspusslet.

  10. Therese

    Charlie, tack! Det var exakt det där svaret jag ville ha, haha… Jag ville liksom bara höra att man kan få det att funka med en rätt lugn och anspråkslös vardag, att man har NÅT slags inflytande över sitt liv och sin tid även efter att man skaffat barn.

    Sigge, bra poäng!

    Och jo, och så skulle jag vilja säga att det är rätt svårt och lite jobbigt att skriva om barn när man inte har några själv eftersom jag upplever det som att alla som har barn lätt tror att jag försöker få det att verka lättare än vad det är och måste säga Nej, det ÄR verkligen skitjobbigt (även om det sägs med snällt tonfall), och så känner jag mig lite tillrättavisad (jag är mycket känslig för sånt här, heh). Jag fattar att det är en stor förändring alltså, jag ville bara höra att det inte MÅSTE vara så där fasansfullt som jag tycker att det verkar i alla familjeskildringar jag läst på senaste tiden (sen fattar jag ju dessutom att det är när det är jobbigt som man känner ett behov av att skriva om det, om allt är lugnt och flyter på rätt bra finns det ju inte så mycket att berätta…)
    Jo, och även om man inte kan jämföra upplevelsen av att vara barn med att ha barn så måste man väl kunna hämta erfarenhet ur sin egen barndom? Som att jag själv trivdes bra med att bli lämnad ifred och sitta i ett hörn och läsa eller rita eller tälja på en pinne (javisst! Gud vad det var roligt), och ur det sluta mig till att alla barn varken vill ha eller behöver eller kanske ens mår bra av ständig aktivering, fullständig uppmärksamhet och fullspäckat schema? Det får man ju inte höra, se eller läsa så ofta i skildringen av den samtida, svenska familjen.
    Jag blir verkligen Nina Björk när det gäller sånt här. Inte på ett hardcore anti-konsumtionsvis alltså, utan mer… hm ja, jag tycker att det verkar finnas nåt slags krav på att vara framgångsrik som familj idag (typ det som Philip beskrev i sin kommentar) som är helt främmande för mig. Jag vill inte ha en framgångsrik familj, jag vill ha en lugn och glad och trygg familj.

  11. ”Jag vill inte ha en framgångsrik familj, jag vill ha en lugn och glad och trygg familj.”

    Tyvärr är det nog just en lugn, glad och trygg familj som är själva definitionen på en framgångsrik familj. Iallafall tycks det ju i den här mediekarusellen (jag håller verkligen med Sigge) vara det som alla strävar efter, men på något uppfuckat sätt verkar det som att man har kommit fram till att man uppnår den familjen genom att GÖRA en massa saker. Jag tror att hela felet ligger i att familjen har blivit ett PROJEKT så himla mycket, som något som man hela tiden skapar och omskapar och utvecklar. Jag tror alla skulle tjäna på att man kanske skötte familjen lite mer med vänsterhanden – då skulle den inte falla under alla prestationskrav, som ju jobb och annat gör tillräckligt ändå.
    Med detta menar jag alltså inte att t ex jobbet är viktigare än familjen, utan snarare att man inte ska tillämpa en karriäristisk logik på familjelivet. Makes sense? Jag vet inte :)

  12. Vad mycket bra ni skriver här, man undrar ju vilka de där andra är som stressar och pusslar hela tiden… Jag tror mycket på det Therese E skrev även om det kan låta hårt. I Sverige har vi satt barnen på någonslags pidestal (i bland tror man ju att det är enbarns-Kina vi pratar om!) där allt de gör är fantastiskt och där de ska skyddas mot precis allting. Jag tror faktiskt inte det är farligt att ”sköta det hela med vänsterhanden lite”. Men vågar man andas om det får man genast slängt i ansiktet: ”men barn är väl iallafall viktigare än karriääär” . Som om det skulle var det valet man gör!

    Vem vet, ständigt närvarande, helicopterhoovering (ursäkta engelskan här men helikopterflygande blev inte alls samma bild i min hjärna) föräldrar kanske är farligare än lätt nonchalanta nagelacksmålare?

    ps. Vad är grejen med svenskar och köksrenoveringar? Jag blir jätte Nina Björk av det med.

  13. Fantastiskt skrivet! Jag tror att få vågar vara åttioprocents-människor i dag. Det råder ett klimat där de flesta vill visa sig fullkomliga på alla områden. Så även föräldrar. Dessutom anses vila vara något fult.

  14. När jag var lite på 70-talet i norra norrland så minns jag att min mor irritera sig på föräldrar som hela tiden åkte runt och skjutsade barn, för avständen var stora och många ägnade sig åt sport. det skulle hon ladrig ha gjort. Vi fick dock, under en period, gå på IOGT-NTO:s pysselverksamhet vilket var trevligt även om det inte resulterade i avhållsamhet vad det gäller rusdrycker (ibland också söndagsskola som var precis som man ser på film). Jag och min syster fick vara hemma, leka och läsa och roa oss så gott det gick på gården. Jag kan inte säga att det skadat mig på något sätt och för föräldrarna var det väldigt bekvämt och pricis vad de hade lust med.

  15. Och: väldigt bra att fritidshetsen uppmärksammas. Det är förmodligen nog jobbigt att ha barn, så varför göra det värre?

  16. fransyskan H

    Ha ha ha – Charlie, svenskar och köksrenoveringar; en hel förmögenhet för ett kungarike säkerhetsspärrar och perfektion. Sverige är i mycket ett land av rätt hög intolerans – minns jag läste en krönika inför EU-valet (att vara med eller inte) och om vâr syn pâ ”de där nere pâ kontinenten” apropâ vâra medeuropéer och deras konstiga synsätt pâ det ena och det tredje. För att inte tala om resten av världen. Bäst i Europa pâ mâsten och moraliska värderingar som är stört omöjliga att sätta i kraft utanför just det egna rikets gränser, tro? Och ju mer mâsten, desto krângligare livspussel… Och dâ har vi ändâ det finaste system av dagis och annat man kan tänka sig. Här hâller jag själv pâ att leta barnpassning till min lilla 2 mânaders inför maj dâ jag ska börja jobba igen (och pussla, hahaha). Normalt sett skulle jag börjat nu den 15e, men har begärt lite extra obetald ledighet. Besparar er alla kommentarer jag fâtt om detta, som här är norm, frân väninnor därhemma. I svenska mâtt mätt är det i stort sett en gâta att det ens finns nâgra fransmän kvar pâ denna jord – att de lyckas växa upp i en värld som denna. Hm.
    Förstâr inte vad som hände, det gick sâ fort; bara 2 generationer för att fâ en hel befolkning att bli bortskämd och prata livspussel med ângest i rösten. Eller som min mormor sa, apropâ finanskris ”För du vet, dagens stackars ungdom, de vet ju inte hur man gör när man lever snâlt”. Ja stackars. Vardagspusslet, det är nog ett begrepp hon inte skulle förstâ ens om jag satte mig ner en halvtimme för att förklara. Lyxproblem!
    Och Therese: oroa dig inte, allt blir som man gör det till. Är fullkomligt övertygad om att du kommer fixa ev. framtida pysslande lysande!

  17. Linda

    Vad jag gillar din blogg! Har följt dig sedan skunktiden, en favorit att besöka varje dag!

  18. nattensbibliotek

    Oh, vilket härligt engagemang. Och dessutom i en av mina favoritfrågor.

    Jag njuter av mina tre barn (8, 13, 15) något så kopiöst mycket. Tonåringarna är schyssta nästanvuxna och vill diskutera livets alla bak och framvändningar. Och lilltjejen är så kavat och rättfram att det borde vara en mänsklig rättighet att ha en.

    Förut kände jag mig ofta stressad och klämd mellan jobb och hem och krav. Men så blev jag sjuk och var tvungen att sakta ner allt och alla.

    Jag införde följande.
    – På helgen vilar vi. Ingen får duscha före tolv. Morgonrock påbjudes
    – Inga aktiviteter som inte barnen kan ta sig till och från själva.
    – Inte mer än en aktivitet i veckan.
    – TV/dator är helt ok sysselsättning när mamma behöver vila
    – Ingen skjutsning någonstans.
    – Alla hjälper till med matlagning och diskning.
    – Städning sker ibland och alla hjälps åt
    – Ingen påminner om läxor, gympa om det inte missköts
    – Vill tonåringarna ha hjälp att komma upp på morgonen får de be om det.
    – Föräldrarmöten, utv-samtal, tandläkarbesök, skolfester är viktiga, men råkar man missa så dör ingen
    – Tre gemensamma middagar i veckan annars fritt fram att äta hos kompisar, på sina rum eller framför TVn

    Det tog ett år att ställa om oss. Och som belöning fick jag häromdagen följande kommentar från barnen:

    ”Det är så skönt hos dig, mamma, för här får man bara vara.”

  19. Pingback: Therese Bohmans blogg « Nattens bibliotek

  20. Therese

    Ja, vilka bra grejer ni skriver, jag börjar också undra vilka alla de där livspusslande stressfamiljerna är… ryktet om deras existens kanske faktiskt är lite överdrivet..?

    Jag har lagt ner grejen med att svara på alla kommentarer, hoppas ingen blir ledsen, det blev lite mycket – men tack, tack för allt snällt! Till alla! (och ps. till nattensbibliotek: fantastiska regler!)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s