jag har vandrat längs de långa boulevarder där rika människor träffas för att le

Hej, glad söndag, jag är i Göteborg igen, jag gick ut och handlade, det var sol, överallt lärde fäder sina söner att cykla. Jag har köpt kyckling, ägg, skinka, grönsaker och roliga frukter (ananas! melon! granatäpple!), jag måste äta bättre, det känns som att jag har levt på ost, choklad och flottig hämtmat i två veckor nu. Eller vadå ”känns som” förresten, jag HAR levt på ost, choklad och flottig hämtmat… med undantag för the occasional caesarsallad och medelhavsbuffé.

Apropå gårdagens DN: jag är pepp på nya Juli Zeh, jag har den ligande här, cirka två decimeter bort, nu sträcker jag ut handen och rör vid den, mmm – – – den har kapitel som heter saker som ”Andra kapitlet i sju delar i vilket brottets första hälft sker. Människan är omgiven av djur överallt” – det är trevligt, det känns tryggt. Är det så i Bergtagen? Typ ”Första kapitlet, i vilket Hans Castorp…”, ja? Jag måste gå och se efter – – – nähä… första kapitlet heter bara ”Ankomst”. Vad tänker jag på då? ”Första kapitlet, i vilket en oväntad gäst gör entré och herr M får lära sig allt om gurksmörgåsar”, ”Andra kapitlet, i vilket en picknick tar en oväntad vändning och det kommer bud från ett land långt borta”, ”Tredje kapitlet, i vilket det blåser upp till storm” – jag hittar på nu bara alltså, men visst är det fint?  Alice i Underlandet? Tyvärr har jag tappat bort min tjocka Collected works of Lewis Carroll. Det är så här i barnböcker, visst? Kalle och chokladfabriken? 

Jag ser fram mot att läsa Juli Zeh, även om jag är rädd att bli besviken igen, som med Naja Marie Aidt – jag har för höga förhoppningar om kvinnorna från kontinenten tror jag. Männen från kontinenten har jag genrellt sett inga förhoppningar om alls. Min åsikt är att männen från kontinenten skriver alldeles för tjocka böcker.

Fast en man från kontinenten som jag faktiskt har förhoppningar om, och som, sympatiskt nog, inte alls skriver särskilt tjocka böcker (men så tillhör han ju en lite äldre generation också, nu för tiden verkar ju inga romaner som är under 500 sidor översättas till svenska… -Jo? – Nä), är Patrick Modiano, och jag utropar nu detta till Patrick Modiano-våren – jag har inte läst ett ord av honom, men jag är mycket entusiastisk på förhand. Har ni läst? Alla läste honom på åttiotalet, men ingen läser honom idag? Det passar mig utmärkt.

Snart kanske jag ska skriva om varför jag freakar ur på tjejer som inte tycks kunna skriva om något annat än hur det är att vara tjej, men jag är lite rädd att få stryk så jag får nog fundera en stund till på det här. Jag ska äta lite anans nu dårå. Hej hej.

Annonser

15 kommentarer

Filed under dagbok

15 responses to “jag har vandrat längs de långa boulevarder där rika människor träffas för att le

  1. Är inte det här med kapitelsammanfattning, eller vad man ska kalla det, en dickensk företeelse? En snabbkoll i mitt ex av Oliver Twist ger t ex:

    ”Fyrtioförsta kapitlet: Tiden är inne för Nancy att infria sitt löfte till Rose Maylie, men hon misslyckas.”

    Och jag tänker (utan att kolla) Jonathan Swift? Mark Twain?

  2. Therese

    Ah, så är det kanske! Jag tror faktiskt inte att jag har en enda bok av vare sig Dickens, Swift eller Twain här, så jag kan inte heller kolla närmare, men jag anade ju något brittiskt med kapitelgrejen, därav gurksmörgåsarna :)

  3. Cecilia

    Hmm. Spännande. Håller med Johanna. Fast jag har inte alla mina böcker där jag befinner mig nu, och därför inte möjlighet att kolla upp detta.

    Pierre Louÿs roman La Femme et le Pantin (1898), som jag läste för inte så länge sedan, har kapitelrubriker såsom:

    V
    Où la même personne reparaît dans un décor plus connu

    VIII
    Où le lecteur commence à comprendre qui est le pantin de cette histoire

    IX
    Où Concha Perez subit sa troisième métamorphose

    F.ö. är jag också sugen på att läsa Juli Zeh. Och så kan jag säga att jag verkligen uppskattat åtminstone delar av Modianos verk. Man brukar ju tala om honom och Le Clézio i samma veva ungefär, eller man brukade göra det i alla fall (det är ju lite skillnad nu sedan en av dem fått det stora priset, antar jag). Le Pedigree är kanske (i mitt tycke, men många har jag sett tycka så) hans mest intressanta bok.

  4. klara

    Jag känner igen sådana kapitelsammanfattningar från Ulf Starks ungdomsböcker, som Dårfinkar och Dönickar och Låt isbjörnarna dansa, säkerligen i flera.

  5. Jag har nu femtio sidor kvar av Fritt fall, och jag kan säga att den är sublimt gastkramande! Helt underbar, full av halsbrytande idéer, oväntade paralleller och intelligenta kopplingar.
    Ja – det här med hur kapitlen inleds, det var nog från Fieldings Tom Jones det började, eller åtminstone därifrån det blev populärt, och var vanligt på 1800-talet. von Trier gör ju likadant i Dogville, låter William Hurt med sin fina stämma läsa inledningarna till kapitlen …
    Det går inte att bli besviken på Juli Zeh – – –

  6. Var inte den där DN-intervjun med Juli Zeh rätt obehaglig egentligen, eller det kanske bara är jag som uppfattade det så men jag tänkte hela tiden att människan som intervjuade Zeh inte gillade henne speciellt mycket. Hon var inte särskilt smickrande beskriven, och det där med hunden i slutet… Jag tyckte att det var lite konstigt..

  7. Jonas

    Jag instämmer. Det var en krypande stämning i hela intervjutexten. En sunkig lägenhet med bosniska djur och en mystisk man som inte pratade och en författare som inte kunde le. Läskigt.

    Röde orm har världens mysigaste kapitelpreviews. Jag har inte boken hos mig, men blir på bra humör bara av att tänka på dem.

  8. Magnus P

    Therese,

    Fritt fall är en lysande bok. Rolig och isande grym på samma gång. Tänk: Houllebecq, Gabriella Håkansson. Plus ett sant originellt bildspråk. Jag har hunnit 152 sidor men åtminstone vad gäller dem har du ett stort nöje i bevar.

  9. Rubriken? Lustans lakejer sjunger ”Jag hade sprungit längs med de långa boulevarder där rika människor träffas för att le”. Finns det någon koppling? /G

  10. Therese

    Ja, jag tyckte också att det var en skum intervju. ”Eh…?” tänkte jag om det där sista stycket med hunden.

    Rävjägarn: Javisst! Det är en liten parafras. För lite parafras för att man ska tro någonting annat än att jag har skrivit fel kanske, men att ha sprungit längs boulevarderna lät lite jobbigt och inte alls som jag. Plus att jag tyckte att det passade till min Patrick Modiano-vår och det faktum att jag precis tillbringat två veckor på Stureplan.

  11. Ah, parafraser är verkligen inte det sämsta!

  12. Jonas Wimmerstedt

    Carlos Gardel i Rikard Wolffs tappning igår, och idag den sista tangon i Paris – fantastiskt!

  13. tidenstecken

    Varför inte gå tillbaka till 1600-talet och den ädle riddaren Don Quijote när det gäller kapitelsammanfattningar?

    T ex Kapitel VIII: ”Om den framgång, som den manhaftige D. Quijote hade i det förfärliga och oerhörda äventyret med väderkvarnarna, jämte andra händelser lyckliga i åminnelse.”

    Eller Kapitel XXIII: ”Om de förunderliga ting, som den fulländade riddaren D. Quijote berättade sig hava sett i Montesinos’ djupa håla, men som äro så omöjliga och storartade, att man anser detta äventyr för apokryfiskt.”

    Och så Nalle Puh förstås. Kapitel som: ”I vilken Puh uppfinner en ny lek, och I-or kommer med” eller ”I vilket Tiger blir avskuttad”. (Det sista är ett bra ord förresten – ungefär som ”avmuntrad” vilket en person i min närhet oft använder).

    Fast traditionen med att sammanfatta innehållet i kapitlen är nog äldre än Cervantes. En 1500-talsförfattare som heter Petrus Popo (jag hittar uppgiften på nätet) börjar så här: ”Capitulum secundum in quo Fuscus et Clodius et Marcus de lectionibus urbis Dianae et de ludis puerorum disceptant.” – ta fram era latinska ordbäcker!

    Kanske någon kan hitta t. o. m. antika författare som använt samma knep?

  14. Tidens tecken: jo, jag tänkte också på Don Quijote, men jag tror fortfarande att det var Fielding som populariserade användningen, att det var andra grejer i Don Quijote som man tog efter.
    Magnus P: jag tänkte en hel del på Houellebecq när jag läste Juli Zehs tidigare böcker som har översatts, Leklust och Örn och ängel … Och Gabriella Håkanssons Hjärnmänniskan: ja! Mer och mer, faktiskt, i Fritt fall …

  15. Karin

    Jag tänkte tipsa om Cervantes, men det hade ju någon redan gjort. Och tycker jag att du borde skriva om varför du ”freakar ur på tjejer som inte tycks kunna skriva om något annat än hur det är att vara tjej”…jag skulle gärna läsa det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s