trapped by your love and chained to your side

Frysta, halvtinade björnbär måste vara så nära sanning den gamla lögnen ”frukt är godis” kan komma. Tio kronor för 300 gram på Coop med ett tilläggsnamn jag inte minns, Coop Express kanske, finns det? Jag skulle ha köpt fler! Jag lyssnade på ELECTROCLASH när jag gick till affären, det kändes som när jag bodde i Norrköping senast (jag ville att Norrköping skulle vara lite som Berlin, men det var det inte, det var en småstad, jag drog med spleenartat förakt omkring på stan och tyckte att alla såg likadana ut, samma näsor, det stämmer faktiskt, tänker jag fortfarande varje gång jag är där, det är liksom något lätt inavlat över hela staden, fast så kanske det är i alla städer, och nu har det ju flyttat dit en massa trevlig medelklassungdom som studerar på CAMPUS och cyklar omkring och ser svåra ut i sina glasögon med mörka bågar. Jag skrev noveller om Norrköping, ”Det är lördag och vi ska gå ut. Hon säger att vinet är äckligt, det är hennes pojkvän som har köpt det och hon säger att han har dålig koll. Han ler och medger att han har dålig koll. Vi dricker snabbt två flaskor ändå. Hon sätter på en skiva som hon köpte när hon var i Berlin och hennes pojkvän säger Fan vad är det här och hon säger att han inte fattar. Han ler och medger att han inte fattar. Vi ska gå ut utan honom, han ska vara hemma och se på video. Vinet känns strävt i munnen. Hennes pojkvän säger Vad gör du nuförtiden då? och jag säger Ingenting och han höjder ögonbrynen och säger Ingenting? och jag säger Nä. Hon säger åt honom att sluta tracka mig. Jag frågade ju bara säger han. Lägg av med det säger hon.”, jag skrev dikter om Norrköping, ”årets sista natt / vi står på bron / ser himlen glittra och vet / att det är långt till havet / vi bor vid en vik / en avkrok, ett bihang / vi bor i en stad / anlagd på vattensjuk mark / där centralstationen för hundra år sedan / hade en trappa” – det är faktiskt sant, centralstationen i Norrköping håller på att sjunka ner i den gyttjiga sjöbotten på vilken den är byggd, på gamla foton ser man en trappa upp till entrén, idag ligger den i markplan – – – jag skrev en roman om Norrköping, två romaner, jag längtade därifrån), sedan lyssnade jag på Love is a battlefield med Pat Benetar och tänkte på Carina Rydberg, som alltid när jag lyssnar på Love is a battlefield, den är faktiskt det optimala soundtracket till Den högsta kasten, som är en fantastisk roman, helt vid sidan av själva skvaller-och-skandal-grejen, den gör ont att läsa; ”You’re beggin me to go, you’re makin me stay / Why do you hurt me so bad? / It would help me to know, do I stand in your way? / Or am I the best thing you’ve had? / Believe me, believe me, I cant tell you why / But I’m trapped by your love, and I’m chained to your side”, det kanske är banalt men jag tycker att det gör lite ont också. Aj.