in i dimman

Jag köpte lösgodis till Television Personalities, därpå fruktsallad i plastburk av märket Karl & Eriks, utmärkt affärsidé, idag valde jag tre sorters melon + ananas + röda druvor, de är skurna i fina bitar och smakar (nästan) alldeles färskt, kilopriset är exakt 100 kronor men då slipper man å andra sidan betala för skal och kärnor och grejer plus att jag vad skatteverket anbelangar befinner mig på affärsresa och därmed tillåts betala Karl & Eriks fruktsallad med mitt företagskort. Karl & Erik har själva skördat sin frukt, i tropikhjälm och khakishorts har de stått i ett tropiskt land och kisat mot solen, Karl som är smidig som en vessla har klättrat upp i en palm och med oväntad kraft slagit ner en ananas medan Erik som har ett känsligare handlag har skurit den i fina bitar och lagt den i en liten ask. Karl & Erik är som Ben & Jerry, Victor & Rolf, Filip & Fredrik, snart ska de skära ananas i tv, Välkomna, välkomna! ropar Erik, som är en utmärkt värd, Karl är buttrare, de är som Neil & Chris, Anders & Måns, Karl tänker på när han senast klättrade upp i en palm och Erik skämtade om Keith Richards. En dag, tänker Karl och knyter näven i fickan, En dag ska jag visa världen, en dag ska min färdigskurna frukt dominera marknaden i världens alla länder, en dag ska ingen längre minnas hur man skalar en banan.

Eh, det här skulle handla om melankoli men det kanske inte blir nåt idag heller, jag fick anstränga mig hårt för att komma i melankolisk stämning: lyssna på Morrissey, ensam flanera i Vasaparken och titta på människor som skrattade och sparkade boll, tänka att snart sitter jag ensam på min kammare, och nu gör jag det och det känns rätt okej (jag har ju min fruktsallad och mitt lösgodis, jag har ett bokmanus att korrekturläsa – obs, inte mitt eget tyvärr), jag känner mig på det hela taget rätt glad.

Istället kan jag visa en fin flicka för er, hon stod i Trädgårdsföreningen:

 

dimman

 

Dimman heter hon, skulpterad av Gusten Lindberg, 1885. Hon står tydligen även i Gamla Stan samt i Solna. Åh vad jag älskar de här sena 1800-talstjejerna som är morgonen, våren, grodan, näckrosen, snödroppen, påskliljan, gryningen och allt vad de är. Enligt den snygga men tråkiga boken Skulptur i folkhemmet är allt detta förkastligt och borde antagligen ersättas med könsneutral skulptur – någon gång ska jag skriva boken som ger 1800-talets kvinnobilder hedern åter! Jag tycker att det borde stå en liten nymf i varje gathörn. Nejdå. Eller varför inte. Det vore dessutom kul om man kunde springa på såna där tjejer när det var dimma ute, men jag tror att den dimma som åsyftas kan vara absintdimman. Fast där har jag iofs inte sett några nakna artonhundratalstjejer heller. Haha! Jag borde dricka absint på min kammare kanske. Undrar vad min hyrestant skulle tycka om det.

(Jag har druckit absint tre gånger i mitt liv tror jag, kanske fyra. Det är inget jag har för vana att göra alltså. Jag tycker att det är jätteäckligt. Men roligt!)

9 kommentarer

Under dagbok

9 svar till “in i dimman

  1. Per

    När jag var typ nitton och var i Prag ville jag dricka absint. Jag frågade om man kunde få den blandad med cola. Jag tror aldrig jag har fått en så föraktfull blick någon gång tidigare i mitt liv, som jag fick av servitören.
    Det fick jag inte. Och nej, absint är roligast i en sekelskiftesroman tror jag.

  2. Therese

    Haha! Men Per, med cola… det var det värsta :D
    Jo, absint är nog roligast i en sekelskiftesroman… men lite tilltalande känns det ändå en blå aprilkväll i Stockholm… för att hela stan känns som en sekelskiftesroman då.

  3. Per

    Äh, jag vet. Det är fortfarande lite pinsamt. Jag lyckades leva mig in i rollen som kavajklädd sekelskiftesbohem ganska bra under fem dagar, och sedan lade jag krokben för mig själv när jag var framme vid målsnöret liksom.

    Ja, Stockholm kan vara ganska intagande såna här kvällar. Och det fina med Sthlm är ju att det är mytologiserat i så mkt litteratur som ingen annan svensk stad är. Det är ganska lätt att göra en kväll i Doktor Glas fotspår liksom.
    I den ickemordiska bemärkelsen dårå.

  4. jacob sjöstrand

    Jag fastnade mer för Björn Therkelsons ”Klättraren” på min strapats genom parken (jo, parkpromenader hjälper till att nå den melankoliska ådran. Och om man dessutom har denna: http://www.youtube.com/watch?v=7KDm1Hf1rQk i lurarna blir det ju inte sämre.
    Nåväl, Klättraren kändes bakant i sin ”rörelse”. Men han rörde sig inte mer för det. Men mitt bästa statyminne på senaste tiden måste vara mötet med Danaë, som fick mig att inleda en dikt med dessa rader:

    Gerhard Hennings Danaë
    hennes vulva
    i min kupade hand

    stadsteaterns trappa

    fransyskan, hennes mor
    deras näsborrar
    breda som femkronor

    Vaktmästarna på Göteborgs konstmuseum var inte lika roade… Kan tänka mig hur samtalet gick nere i väktmästeriet, framför övervakningskamerorna:

    – Du Bertil, nu är det något klåfinger uppe vid Danaë igen… Nu är det fan din tur att gå…

  5. Janne

    ”Eh, det här skulle handla om melankoli men det kanske inte blir nåt idag heller, jag fick anstränga mig hårt för att komma i melankolisk stämning.”
    Anar man här ett återkommande tema månne?

  6. Men Carl Wilhelm Scheele på toppen av Floras kulle i Humlegården!

    Karl och Erik. Länken är aningens förbryllande tycker jag.

  7. Rävjägarn, Karl och Eriks hemsida verkar ha gått sönder sedan igår ju – då utlovades det att man snart skulle kunna köpa all möjlig festlig frukt på den.
    Jag är aldrig någonsin i Humlegården fast jag jobbar precis bredvid, jättedumt! Jag har varit där två gånger i hela mitt liv tror jag. Jättefin bild.

    Kan du inte lägga till en kommentarsfunktion på din blogg förresten..? Det har säkert tusen personer önskat sig förut, men nu gör jag det ändå… Jag hade velat kommentera Camilla Thulin!

  8. Hmmm, jag kanske. Jag byggde min bloggen själv för ett par år sedan så det är inget färdigt system. Har funderat på att ta mig samman och fixa det, alternativt lägga över den på WordPress eller blogger eller något annat.

  9. Haha, det är visst vanligt med romantiska föreställningar om absintdrickande? En vän till mig ansträngde sig en gång hårt för att hålla en riktigt classy absintfest, komplett med cigarettmunstycken och lånekavajer vid dörren för den herre som själv inte hade med sig en sådan. Och den stackaren slet sitt hår i förtvivlan då några inte lika classy festdeltagare blandade absinten med banan-O’boy…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s