det sublima nu igen

Jag vill bli kramad, i brist därpå åtrådd, i brist därpå uppfylld av den sterila glädje som enbart en tanklös shoppingtur kan ge. Det senare var tyvärr det enda som erbjöds idag, jag köpte en t-shirt på Zara som är av tjockt mjukt bomullstyg, urtvättat vallmoröd, den påminner om en t-shirt jag hade när jag var tolv och en klänning min mamma hade när jag var 4, hon hade den på en semester på Gotland, jag minns tydligt att min mamma och min moster, som också var med, hade på sig klänningar som var nästan likadana, och att jag vid ett tillfälle tog fel på dem: jag ställde mig nära vad jag trodde var min mamma, kanske kramade jag till och med runt henne ben, och så skrattade hon lite och jag tittade upp och såg att det inte alls var min mamma, även om det nästan såg ut som hon, som en förvrängd version av henne, och jag skämdes jättemycket och sprang iväg och kände mig typ… äcklad. Hej Freud! Min nya t-shirt är alltså en inte alltigenom behaglig madeleinekaka, den är lite unheimlich, trygg och lätt hotfull på samma gång. Jag har redan tagit på mig den.

Det är rea på antikvariatet högt upp på Drottninggatan nu igen, jag köpte följande kulturkonservativa bunt: Inga Zachau – Prins Eugen, det öppna landskapets skildrare, Bengt-Arne Person – Varbergsskolan, Gunnar Ekelöf skriver om konst, Vilhelm Ekelund – Antikt Ideal, Longinos – Om litterär storhet, efterord av Anders Olsson med titeln ”Det sublimas förvandlingar”. 176 kronor kostade mig detta (måste jag berätta för att ni ska bli lite avundsjuka). Jag kanske inte borde berätta sånt som att jag inte sedan tidigare äger Antikt ideal förresten. Ekelund och jag synkar inte riktigt, trots att han gillar Ola Hansson så himla mycket, precis som jag. Och Ekelöf får jag ibland lust att ropa SMARTASS efter. Förlåt så mycket för det här, förlåt Harold Bloom. Jag borde läsa en roman men nu är jag rädd att jag kommer att tillbringa kvällen med Anders Olsson och det sublima.

I ett […] viktigt avseende skulle 1700-talets estetik komma med en nyhet. När det sublima nu skiljs från det sköna, får detta också en social innebörd. Det sublima förknippas med det ensamma jaget, det sköna med ett jag i gemenskap. Den fasa som nu träder in i erfarenheten är bara begriplig för ett jag som isolerats från det sociala livet och i sin ensamhet finner nya paradoxala njutningämnen.

Som urtvättade, vallmoröda t-shirtar!

11 kommentarer

Under dagbok, litteratur

11 svar till “det sublima nu igen

  1. Nina

    Åhå! Vilket antikvariat kan det vara? Alfa!? Please tell me!

  2. Therese

    Nina, nej, inte Alfa, även om de verkade ha nån liten rea också, det här antikvariatet heter August och ligger högre upp, där Drottninggatebacken är som brantast. Jag tycker att det är toppen. Lite dåligt utbud på skönlitteraturen, men konstböcker hittar jag alltid någon eller några jag vill ha, det verkar vara rätt stor omsättning på böckerna. Nu var det 60% rea på allt i hela butiken! Det blev superbilligt.

  3. jacob sjöstrand

    Ekelöf är ju stundom även en stor humorist, även i de mer högstämda dikterna. Ta exempelvis ”Absentia animi”, där han utbrister:

    ”… och harkrankarna, de dumma djävlarna”

    Eller för all del ”Dīwān över Fursten av Emgión” (om jag minns rätt) där han översatt snarast pornografiskt klotter från någon forntida kultur.

  4. jacob sjöstrand

    P.S

    Glömde nämna parafrasen på Hjalmar Söderberg – där i inledningen av din text. Uppskattades.

  5. David

    August och Aderton är ju bäst i Stockholm. Utbudet är kanske jämförelsevis litet, men kvaliteten är desto högre. Och priserna är alltid låga. Jag hittar alltid någonting i något av antikvariaten. Alfa har ju för övrigt haft en omfattande rensning av sitt enorma lager – bara att få gå i den källare som vanligtvis är stängd var värt ett besök.

  6. mikaela

    jag köpte nyligen en soffa av en professor anders g olsson, jag hoppades innerligt att det skulle vara d-e-n anders olsson, men han har nog inget g i namnet? försökte forska lite i saken och kom fram till att soff-professorn nog var en som pysslade mer med medicin och mindre med det sublima.

  7. Nina

    Åh, tack, måste ta och shoppa loss lite! David: ja, fantastiskt att gå mellan alla hyllmetrar av extremt billiga och vackra utgåvor!

  8. Varför vill du ropa ”smartass” efter Ekelöf?

    Själv tycker jag mest att han saknar resurser, språkförmåga, poetisk talang ― att han ständigt pendlar mellan paradoxer, vilket inte leder till några intressanta nyanser. Rolig är han nog ibland, men i längden tröttsam, skulle jag säga. Ständigt detta A – icke A – B – icke B. Ola Hansson, däremot, han kan ju verkligen framkalla rysningar.

    I.
    Blå mellan gröna bräddar
    tungt flyter livets älv.
    Sakta för slaka segel
    glider mot natt du själv.
    Melankoliens fågel
    med trötta vingslag slår.
    Tystnad av solnedgång
    kring vitnande rymder rår.

    Aftonens sista kåre
    spelar på sävens rör
    evighetsvisans moll,
    som långsamt i fjärran dör.
    Ensamt i natten lyser
    kölgången av din slup;
    ensamt din stjärna tindrar
    upp ur oändighetsdjup.

    II.
    Grå mellan gröna bräddar
    tungt flyter livets älv.
    Bortvänd från tomma vidder,
    spanar du mot dig själv.
    Fågel med trötta vingar
    flyger mot aftonro,
    söker med tunga vingslag
    in mot sitt hjärtebo.

    Rött mellan glesa stammar
    lyser ett ensamt ljus
    djupt ur ett mörker, fyllt av
    granskogens orgelsus –
    ödsligt och varmt för själen,
    ångestfullt i sin frid
    liksom en senhöstmaning
    mitt i försommartid.

    III.
    Vit mellan branta bräddar
    strid skjuter livets älv.
    Liksom en snövit fågel
    av böljestänk är du själv,
    vilken mot rymden svävar,
    stigande, frigjord, allen,
    högt över ursprungsvågor,
    bundna i ramens sten.

    Barn utav sol och fradga,
    steg du ur intets famn.
    Ensam i blåa vidder
    lyste din vita hamn:
    ton, som löste i välljud
    böljgångens öde dån,
    mullens och stundens drömliv
    med evighetskänslans lån.

    IV.
    Bred mellan vikande bräddar
    stilla står livets älv,
    ettvorden med sin himmel,
    spegelbild av dig själv.
    Gyllene blankt, är alltet
    ljus av en högsommardag;
    hela det vida varat
    tindrar av dina drag.

    Timme av middagsskimmer,
    timme av middagsro.
    Ut ifrån ändligheten
    spännes av ljus en bro
    högt över bräddlöst vidgad
    mynning av livets älv,
    bottenlöst genomskinlig
    spegelbild av dig själv.

  9. jacob sjöstrand

    ”Varför vill du ropa “smartass” efter Ekelöf?

    Själv tycker jag mest att han saknar resurser, språkförmåga, poetisk talang ― att han ständigt pendlar mellan paradoxer, vilket inte leder till några intressanta nyanser.”

    Givetvis är läsning av poesi en högst subjektiv upplevelse och bör så vara. Inte desto mindre måste jag få ställa mig frågande till Oskars tyckande, att Ekelöf ”ständigt” pendlar mellan paradoxer i sin poesi. Så är ju inte fallet. Kanske snarare då, som jag uppfattar det, att Ekelöf leker och förvränger orden på den yttersta obegriplighetens rand, genom att balansera många av sina gestaltningar strax ovanför och strax under ytan för vad det mänskliga medvetandet mäktar med, lite – får jag för mig – som att likna delar av Ekelöfs metod gällande konstruktionen av hans dikter som flöten, guppande (ibland synligt och ibland synligt) just där på ytan, där det fattbara och ofattbara möts och att hans strofer skickar iväg små kvanta och orimliga innebörder fyllda av meningsfullheter vars reflektioner glittrar in i våra läsande ögon.

    Att Ekelöf ”saknar resurser, språkförmåga, poetisk talang”… Tja, det där får du gärna utveckla, Oskar… Jag skulle bli överglad om du kunde ge några belysande exempel. Visst! Jag kan förstå om detta pendlande mellan paradoxer – som Ekelöf stundom begagnar sig av, kan te sig en smula tröttande, att det kräver en hel del av läsaren. Men i viss mån är det ju det som är själva poängen, att använda sig av begreppens abstrakta spel:

    ”Abraxas abrasax
    Sats motsats slutsats som blir sats igen
    Meningslöst
    Overkligt. Meningslöst.”

    Måhända, om man ska tro Oskar (får jag förmoda) kanske då även en smula tröttande…

    P.S Ola Hanssons dikt var fin.

  10. Jag menar inte att det skulle vara tröttade eftersom det är svårt att ta till sig utan att det är tröttande eftersom det är så lätt att ta till sig. Det är ju nästan hans enda grepp. Så här är det! Nej, det är inte så här! Det är något tredje! Nej, det är inte något tredje! Det är något bortomnära i det som är hitomfjärran! etc.

  11. Magnus P

    Hans enda grepp?

    Njae, Ekelöf är ju en vansinnigt bred poet, jämför hans tidiga surrealiststycken med åldermannens Diwan. En himla skillnad. Men det är sant att motsatsleken är en vanlig tankefigur, och den kan man tycka om eller inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s