Jag älskar den här mannen!
(Jag är lite gripen av stämningen på ett öde tåg med Europe is our Playground och Still Life i hörlurarna… Alla som hade hyfsat bra smak på nittotalet (eller på vilket -tal som helst, byt bara ut artisten…) fattar förhoppningsvis: det kommer liksom ögonblick när jag tänker INGET kommer NÅGONSIN vara bättre än det här… en barnslig tanke, ja, men mänsklig, tror jag – — )
Jag instämmer. Hör bara sången i ”My Dark Star” också! Eller ½ första skivan, hur oöverträffligt förträffliga de och han var då, 1993 eller när det var …
Men: vad hände sedan då?
Jag håller med dig fullständigt, de här låtarna präglade hela min ungdom.
Still life – ja, och Black or blue. Och Heroine.
”We kiss in his room, to a popular tune”
Jag håller med om att Suedes två första är bland den bästa popmusik som skapats. Soundtracket till även min ungdom, i mångt och mycket. Tredje skivan har också sina stunder, men…
Vad hände sedan? Jag brukar lobba lite för The Tears, som Butler och Anderson kallade sig när de tillfälligt återförenades. Jag tycker den skivan i sina bästa stunder når nästan samma höjder som på de två första Suede-plattorna.
Kommersiellt självmord naturligtvis, att byta namn, och det bidrog nog till att skivan försvann rätt spårlöst. Men bra är den.
Dog Man Star är den bästa skivan någonsin nästan. Men varje gång jag hör Saturday Night drabbas jag av en sån våldsam lust att inte vilja fortsätta leva. Den är ett varsel om döden.
Dog Man Star var min första riktiga cd-skiva och har varit mer betydelsefull än de flesta skivor jag äger (jag lyssnade på Still Life i en walkman på mitt konfirmationsläger, det kändes så mycket mer sublimt än något som sades på det lägret.)
Men vad jag skulle säga är: Suedes bästa ögonblick, anser jag, inföll när Brett och Bernard spelande in en pianoversion av b-sidan The Living Dead (obs! inte gitarrversionen som finns på sci-fi lullabies!). Den fanns på någon Q- eller Select-kassett och jag har inte hört den sedan typ 1995. Men den visades, vill jag minnas, på MTV också.