Månadsarkiv: april 2009

mer om wombaten

Eftersom Dante Gabriel Rossettis wombat har blivit ett hett samtalsämne i vissa av de kretsar jag umgås i (Stasimon initierade det hela med detta blogginlägg) måste jag givetvis följa upp det med de senaste fakta som framkommit i fallet. Jag tillbringade större delen av eftermiddagen med att läsa Franny Moyles Desperate Romatics – The Private Lives of the Pre-Raphaelites där följande stod: Efter att stackars Lizzie Siddall, Rossettis fru, hade avlidit, skaffade Rossetti ett nytt hus, som ”became the embodiment of the eccentricities, fetischisms and infatuations that would define Rossetti until his dying day”. Där samlade han renässansmöbler, blåvitt kinesiskt porslin, jättemycket speglar samt ett litet menageri: ”fawns and deer among with more exotic birds and even at one stage a kangaroo. The poor animals invariably died through neglect. There were armadillos that would burrow out of their confines and appear in neighbouring homes and gardens, and peacocks that kept the entire neighbourhood awake”.

Ja, och så wombaten: det stod ingenting om hur själva införskaffandet gick till, men Rossetti kunde inte slita sig från sin wombat utan tog med sig den när han gick för att träffa John Ruskin, varpå den smet in i Ruskins kavaj och vägrade att komma ut. Det var sista gången Rossetti och Ruskin träffades. Och sedan dog wombaten, fast inte av det engelska klimatet: ”its demise was the result of its eating a box of cigars”.

 

wombaten

Mycket suddig bild av wombaten: Rossetti’s Wombat Seated on his Master’s Lap, William Bell Scott, 1871. Jag ska försöka scanna den så den blir bättre för den är så gullig.

 

2 kommentarer

Under dagbok, litteratur

kära dagbok

Hej, jag och min söta syster gick och gick till Waldemarsudde och tillbaka, det var alldeles rosa i Kungsträdgården, min syster tog ett kort på mig som såg ut som det med magnolian, det var tänkt att publiceras här, men jag ser för knäpp ut för att visa det. Mitt barnsliga leende. Liksom osäkert, det är inte alls så jag vill se mig själv, jag blir äcklad av det, det påminner för mycket om när jag VAR osäker – ja, det är jag ju fortfarande, men inte i närheten av vad jag har varit, tack och lov – något gott måste jag tillstå har kommit ur detta med att åldras – men det syns fortfarande spår av det i hela min kropp; dålig hållning, händer jag inte vet vart jag ska göra av, osäkert leende. Dumma kropp! Fast hos andra tycker jag att allt detta är vackert, eller, dålig hållning borde alla lägga av med att ha (jag gör mitt bästa), men en glimt av osäkerhet hos en person som uppenbarligen vill ge intryck av att vara mycket självsäker, det tycker jag är fint.

Jaha, detta blev ju mycket öppenhjärtigt. Förlåt. Iallafall. Det var trevligt med Carl Larsson och fint på Waldemarsudde, det var tanter och pelargoner överallt och Prins Eugen hade inrett väldigt snyggt, det låg Per Hasselberg-tjejer här och där precis som man vill ha det. Och det var trevligt på Djurgården, scilla och vårlök, och sedan köpte jag Karin Johannissons Melankoliska rum och nu ska jag krypa ner i sängen och läsa den. Godnatt, kyssar.

8 kommentarer

Under dagbok

snygg

Hej, jag har så mycket att göra just nu så jag bara snabbpostar en bild på en så vacker kvinna: Aino Sibelius, gift med Jean, kompositören.

 

aino

 

Hon ser så modern ut, visst gör hon? Annars brukar artonhundratalshår se ut som just artonhundratalshår, men Aino Sibelius hår skulle lika gärna kunna vara 2009-hår. Kragen är kanske i högsta laget, men själva formen på blusen skulle annars kunna komma från H&M:s trendavdelning. Uh, jag vet precis vad hon skulle vara för typ idag förresten, en sån där obekymrat naturligt snygg tjej med Marc Jacobs-väska och bostadsrätt i Vasastan och väninnor.  Äsch, jag är bara avundsjuk. Ja gud, jätteavundsjuk.

21 kommentarer

Under dagbok

det sublima nu igen

Jag vill bli kramad, i brist därpå åtrådd, i brist därpå uppfylld av den sterila glädje som enbart en tanklös shoppingtur kan ge. Det senare var tyvärr det enda som erbjöds idag, jag köpte en t-shirt på Zara som är av tjockt mjukt bomullstyg, urtvättat vallmoröd, den påminner om en t-shirt jag hade när jag var tolv och en klänning min mamma hade när jag var 4, hon hade den på en semester på Gotland, jag minns tydligt att min mamma och min moster, som också var med, hade på sig klänningar som var nästan likadana, och att jag vid ett tillfälle tog fel på dem: jag ställde mig nära vad jag trodde var min mamma, kanske kramade jag till och med runt henne ben, och så skrattade hon lite och jag tittade upp och såg att det inte alls var min mamma, även om det nästan såg ut som hon, som en förvrängd version av henne, och jag skämdes jättemycket och sprang iväg och kände mig typ… äcklad. Hej Freud! Min nya t-shirt är alltså en inte alltigenom behaglig madeleinekaka, den är lite unheimlich, trygg och lätt hotfull på samma gång. Jag har redan tagit på mig den.

Det är rea på antikvariatet högt upp på Drottninggatan nu igen, jag köpte följande kulturkonservativa bunt: Inga Zachau – Prins Eugen, det öppna landskapets skildrare, Bengt-Arne Person – Varbergsskolan, Gunnar Ekelöf skriver om konst, Vilhelm Ekelund – Antikt Ideal, Longinos – Om litterär storhet, efterord av Anders Olsson med titeln ”Det sublimas förvandlingar”. 176 kronor kostade mig detta (måste jag berätta för att ni ska bli lite avundsjuka). Jag kanske inte borde berätta sånt som att jag inte sedan tidigare äger Antikt ideal förresten. Ekelund och jag synkar inte riktigt, trots att han gillar Ola Hansson så himla mycket, precis som jag. Och Ekelöf får jag ibland lust att ropa SMARTASS efter. Förlåt så mycket för det här, förlåt Harold Bloom. Jag borde läsa en roman men nu är jag rädd att jag kommer att tillbringa kvällen med Anders Olsson och det sublima.

I ett […] viktigt avseende skulle 1700-talets estetik komma med en nyhet. När det sublima nu skiljs från det sköna, får detta också en social innebörd. Det sublima förknippas med det ensamma jaget, det sköna med ett jag i gemenskap. Den fasa som nu träder in i erfarenheten är bara begriplig för ett jag som isolerats från det sociala livet och i sin ensamhet finner nya paradoxala njutningämnen.

Som urtvättade, vallmoröda t-shirtar!

11 kommentarer

Under dagbok, litteratur

in i dimman

Jag köpte lösgodis till Television Personalities, därpå fruktsallad i plastburk av märket Karl & Eriks, utmärkt affärsidé, idag valde jag tre sorters melon + ananas + röda druvor, de är skurna i fina bitar och smakar (nästan) alldeles färskt, kilopriset är exakt 100 kronor men då slipper man å andra sidan betala för skal och kärnor och grejer plus att jag vad skatteverket anbelangar befinner mig på affärsresa och därmed tillåts betala Karl & Eriks fruktsallad med mitt företagskort. Karl & Erik har själva skördat sin frukt, i tropikhjälm och khakishorts har de stått i ett tropiskt land och kisat mot solen, Karl som är smidig som en vessla har klättrat upp i en palm och med oväntad kraft slagit ner en ananas medan Erik som har ett känsligare handlag har skurit den i fina bitar och lagt den i en liten ask. Karl & Erik är som Ben & Jerry, Victor & Rolf, Filip & Fredrik, snart ska de skära ananas i tv, Välkomna, välkomna! ropar Erik, som är en utmärkt värd, Karl är buttrare, de är som Neil & Chris, Anders & Måns, Karl tänker på när han senast klättrade upp i en palm och Erik skämtade om Keith Richards. En dag, tänker Karl och knyter näven i fickan, En dag ska jag visa världen, en dag ska min färdigskurna frukt dominera marknaden i världens alla länder, en dag ska ingen längre minnas hur man skalar en banan.

Eh, det här skulle handla om melankoli men det kanske inte blir nåt idag heller, jag fick anstränga mig hårt för att komma i melankolisk stämning: lyssna på Morrissey, ensam flanera i Vasaparken och titta på människor som skrattade och sparkade boll, tänka att snart sitter jag ensam på min kammare, och nu gör jag det och det känns rätt okej (jag har ju min fruktsallad och mitt lösgodis, jag har ett bokmanus att korrekturläsa – obs, inte mitt eget tyvärr), jag känner mig på det hela taget rätt glad.

Istället kan jag visa en fin flicka för er, hon stod i Trädgårdsföreningen:

 

dimman

 

Dimman heter hon, skulpterad av Gusten Lindberg, 1885. Hon står tydligen även i Gamla Stan samt i Solna. Åh vad jag älskar de här sena 1800-talstjejerna som är morgonen, våren, grodan, näckrosen, snödroppen, påskliljan, gryningen och allt vad de är. Enligt den snygga men tråkiga boken Skulptur i folkhemmet är allt detta förkastligt och borde antagligen ersättas med könsneutral skulptur – någon gång ska jag skriva boken som ger 1800-talets kvinnobilder hedern åter! Jag tycker att det borde stå en liten nymf i varje gathörn. Nejdå. Eller varför inte. Det vore dessutom kul om man kunde springa på såna där tjejer när det var dimma ute, men jag tror att den dimma som åsyftas kan vara absintdimman. Fast där har jag iofs inte sett några nakna artonhundratalstjejer heller. Haha! Jag borde dricka absint på min kammare kanske. Undrar vad min hyrestant skulle tycka om det.

(Jag har druckit absint tre gånger i mitt liv tror jag, kanske fyra. Det är inget jag har för vana att göra alltså. Jag tycker att det är jätteäckligt. Men roligt!)

9 kommentarer

Under dagbok