eighties, by day we run, by night we dance

Hej, glad boklördag. Jag såg på den där Mare Kandre-dokumentären igår, fin. Och jag tänkte att herregud vad kul det verkar ha varit med litteraturen på åttiotalet! Liksom spännande och sexigt – ”På restaurang Prinsen hängde de unga författarna – Carina Rydberg, Stig Larsson och ibland Mare Kandre” (jag citerar helt fritt ur minnet), folk var snygga och sa saker som ”Det är jag som är ett geni!” och skrev skumma mörka grejer och verkade ha roligt och inte bry sig så mycket om att vara någon till lags, jag vet inte, det kanske jag bara hittar på, men det framstår i efterhand som typ tusen miljoner gånger mer åtråvärt än dagens unga litteraturscen… (min vänlighet hindrar mig från att nämna namn, men man kunde ju göra roliga exempel på den allmänna osexighet som råder idag, ni kan nog göra dem själva i era huvuden). Jag tänker samma sak varje gång jag ser en bild på Michael Strunge, så fin! Herregud så fint att vara några år yngre än honom och ha honom att se upp till – – – Jag vet inte om någon svensk författare efter Per Hagman har fått det att verka spännande och sexigt med litteratur. Det är ju ytterst deprimerande i så fall. Jag måste tänka lite nu. … … … Christine Falkenland, men det är ju typ samma generation. Nej, jag vet faktiskt inte…

 forfattare2

 Lite bättre verkar det faktiskt ha varit förr.

 

 

DN skriver om boktipset.se och eftersom de är DN försöker de göra en samtidsspaning av grejen med bokhyllor på nätet (”Det är för trångt i lägenheten, vi flyttar för ofta, vi tror på feng shui. Vi kan inte ha böcker hemma.” – Eh..? Räck upp en hand alla ni som tror på feng shui…) ”Jag ser listor som poesins hjärta” säger Alberto Manguel, hur menar han då? Jag tror att jag ser listor som poesins motsats. Finast i dagens DN är Po Tidholms recension av en konsert med Olle Ljungström. Jag blev alldeles tårögd, men så är jag också ett litet känslopaket idag, nyss vaknad from unsetteling dreams och fylld av allmän oro. Olle Ljungström och Michael Strunge hade nog gillat varandra. Ibland tror jag att allt som är kul redan har hänt och att det var på åttiotalet det hände.

 

 

Update förresten: fler än jag blev uppenbarligen sugna på att läsa Mare Kandre nu…

 

redan-sald

 

 

 

Och update igen: Jag skulle för länge sedan ha tipsat om den här artikeln av Stig Larsson i senaste numret av Axess Magasin, den handlar om samtidskonsten och det står bra saker som ”Det finns ett outtalat tabu bland vissa yngre intellektuella: Att aldrig slå ifrån sig det som man inte omedelbart begriper. Jag kan känna sympati för den inställningen. Risken är bara att man – om man inte känner för att tränga in i texten – tyst accepterar, visar respekt emot, det som rimligen bör beskrivas som dimridåer” (- samt underbara Stig Larssongrejer som ”Jag såg då något som jag aldrig tidigare hade sett: som om det plötsligt dök upp en stor rödlila uggla”!).

Advertisements

30 kommentarer

Filed under litteratur

30 responses to “eighties, by day we run, by night we dance

  1. Jag tror att det var ‘Restaurang Prinsen’ som alla de där unga genierna satt på enligt dokumentären. Men det kanske är samma sak? Sådana där referenser funkar inte på mig för det enda hak jag känner till i Stockholm är Jerusalem Kebab…

    Det var hursomhelst en bra dokumentär om en författare som jag inte hade någon koll på men som jag insåg att jag borde skaffa. (Nördar får också sitt eftersom man får höra Ebba&Horace prata recensionsminnen tillsammans och se en skymt av Jonas Thentes bokhylla.)
    Jag gick föresten förbi hennes avdelning på Borås Stadsbibliotek vid lunchtid idag och där fanns visserligen böcker kvar men glipor motsvarande åtminstone någon decimeter.

    U.J.

  2. Therese

    Haha, jag hade på känn att jag skrev fel restaurang, jag tänkte ”Var det PA eller Tranan eller vad var det..?” och så chansade jag :) Jag ändrade nu.
    Det måste ha varit dyrt att hänga på Prinsen! Men antagligen helt sjukt trevligt.

  3. ”Kvarteren kring Birger Jarlsgatan var tillhåll för många konstnärer. Norrmalm och nedre Östermalm rymde fortfarande många billiga lägenheter som kunde användas som ateljéer. Längs Strandvägen fanns flera gallerier. /…/ och på Café du Prince, nuvarande Restaurang Prinsen på samma adress på Mäster Samuelsgatan häckade konstnärer och artister.”

    När var det här? 1910-talet. Citat ur Göran Greiders underskattade Dan Andersson-bok.

  4. Alltså jag har grubblat en del på vilka författare som borde varit mina tonårsidoler. Dagens gymnasieelever får ju (inbillar jag mig) besök och sitter i workshops med Jonas Hassen Khemiri, Sara Stridsberg, Martina Lowden och en bunt till.
    Vilka var det som var unga och heta någon gång i slutet av nittiotalet? Per Hagman?
    Vår svensklärare gjorde ett halvt försök att sälja in Pernilla Glaser tror jag. Jag tror vi tyckte att boken var bra men utan att börja längta efter hennes nästa.
    Åsa Ericsdotter debuterade ju någonstans på slutet men hon var ju rätt jämnårig och därför kanske inte riktigt typen som man ”såg upp till”.

    Jag tror inte att jag använder ordet ”sexig” på det sättet när det gäller litteratur men jag vore tacksam för uppslag.

    U.J.

  5. Agneta J

    Hm jag som var ung då och inte umgicks i särskilt kulturella kretsar förknippar åttiotalet med orgier i dålig smak.Tänk axelvaddar,cykelbyxor,vita pumps och STORT hår. Tänk även midjekorta kavajer med uppkavlade ärmar på killar med långa synthluggar. Och på TV kunde man se Dynastin och Dallas.Traumatiska minnen…

  6. Therese

    Agneta, fast jag tycker att liksom vulgär-versionen av alla årtionden är orgier i dålig smak och att åttiotalet har oförtjänt dåligt rykte, för jag gillar hela attityden med axelvaddarna och pumpsen och de stora håren: man klädde upp sig och ut sig och killar med synthluggar önskar jag mig fler, överallt, hela tiden… Och jo, tv-utbudet var ju magert (fast jag älskade både Dallas och Dynastin, men då var jag iofs rätt liten) men det är ju å andra sidan oändliga mängder skräp på tv nu också… nej, jag försvarar faktiskt åttiotalet till sista blodsdroppen, och det handlar inte bara om barndomsnostalgi utan om… eh, något i tiden, det gjordes så väldigt mycket bra grejer då tycker jag, framför allt när det gäller musik, och jag älskar känslan av åttiotal, typ en känsla av att världen liksom öppnar sig, hm, lite svårt att förklara märker jag, men jag är jättepositiv by default till allt som har med åttiotalet att göra! En så snygg tid! Åh.

  7. Jag som är precis den generationen (20 år 1985) satt också på Prinsen och spanade kändisar. Man kunde dricka öl i källaren, det var billigare, men ibland slog vi på stort med en ljummen scampisallad!

    Jag läste dock knappt någon svensk samtidslitteratur, det var ”Kärlek i Kolerans tid”, ”Rosens namn” ,”The secret History” och ”Varats olidliga lätthet” för hela slanten. Och så Camus, Becket, Söderberg och Dostojevskij och sånt som väl 20-åringar läser oavsett årtionde.

    Men framförallt såg vi film: ”Den Blå filmen”, ”Veronicas Dubbelliv”, ”37, 2 grader”, Diva, Subway… Jättesnygga med fördel franska filmer som man såg på Fyrisbiografen i Uppsala!

  8. Mangan

    Postar om detta med ett tillägg, eftersom ett visst, helt oskyldigt ord tydligen har fått kommentaren att haka upp sig i ett sedlighetsfilter; dessutom kan man ju ta chansen att svara litet på Charlie T’s inlägg.

    Precis, det tacky och spattigt smaklösa är svårt att komma ifrån när det gäller 80-talet. Efter att MTV kommit igång 81 (även om kanalen inte nådde svenska tv-rutor förrän runt 84/85) ville många författare och filmare knycka tantsnusk och popvideo-estetik rakt av och smälta in det i sina verk. Det gav ibland bra press men resultaten blev ofta mekaniska och ogenomtänkta. Modern Talking mixat med spontanteater, typ. Nästan inget i svenskt 80-tal ser lika coolt ut som filmer som “Diva” eller “Begärets lag”, det mesta som gjordes var rätt kackigt och den unga prosa och poesi som du idoliserar hade mycket dåligt genomslag utanför innekretsarna i Stockholm. Ungefär som at tro att svensk 80-talsrock var Reeperbahn och Blue For Two – dom var säkert mer kända än Stig Larsson, men det var ju Europe, Grymlings och Magnus Uggla folk lyssnade på!
    F ö är 80-talet inget riktigt bra filmårtionde – absolut inte i klass med de tre decennierna närmast före – men det gjordes helt klart fler lyckade filmer i Europa än i USA: jag hatar 80-talistiska tonårskomedier som “Polisskolan”-serien, “Ferris Bueller’s Day Off” och de flesta av John Hughes filmer överlag, liksom billiga vampyrrullar, “Top Gun” och imbecilla “Röd Gryning” – däremot är “N-ked Gun”-filmerna sällsynta exempel på bra, vass 80-talskomedi.

    Jag är i princip jämnårig med Charlie och var/är intresserad av både litteratur, film och musik, Lyrikvännen fanns hemma (de har länge haft en rätt nära kontaklt med den unga poesin) och Ord & Bild och Åttiotal på skolan, och jag läste dem och hade nån slags relation till det litterära nuet, men jag kan inte säga att Stig Larsson, Carina Rydberg eller ens Jonas Gardell kom inom synhåll utom som namn på bokpärmar. Jag upptäckte Inger Edelfeldt runt årtiondets mitt, läste Juliane och jag, Breven till Nattens Drottning och Den täta elden (som journalister trodde var inspirerad av Scheikes s/m-sekt, vilket dock inte var fallet). Och Niklas Rådström och Eva Ström; alla tre hade debuterat redan i mitten av 70-talet. Ingen av dem är direkt avantgardistiska (utom kanske Ström i sina tidiga böcker) men väldigt yrkesskickliga och innovativa författare. Annars var det äldre och utländska diktare: Eco, Dostojevskij, Solzjenitsyn, Lagerkvist, Doris Lessing, William Blake. Kärnan av det nybarocka och flådiga svenska 80-talet har inte betytt någonting för mig.

  9. Therese

    Haha, vittnesmål från åttiotalet, underbart. Tack! (Mangan förresten, det är inte ord som göra att kommentarer fastnar, utan okända ip-nummer…)
    Jo, men det är klart att vanligt folk alltid har dålig smak, folket hade ju inte extra dålig smak på åttiotalet – eller well, det kan man väl bråka om iofs, men det är ju inte det folket gillade på åttiotalet jag är intresserad av, jag är ju intresserad av det som var bra, och det som är bra fanns ju bevisligen… som det där ”nybarocka och flådiga svenska 80-talet”, jag hoppas att jag hade gillat det då, om jag upplevt det, och jag gillar det nu, även om det var en marginell företeelse, och jag tycker att det känns extremt tidstypiskt även om det aldrig slog igenom utanför mindre kretsar.
    Charlie, jag blir avundsjuk! Jag hade också velat hänga lite på Prinsen.

  10. Mangan

    Något jag saknar med den här tiden (och en bit in på 90-talet) är att kultursidorna fortfarande fungerade som en öppen, aktiv och nyfiket redigerad plats för att diskutera samtiden, dess tankar och fenomen, inte dess bilder, och,inte bara för att smälla upp små reklamballonger och notiser om det eller det tv-programmet, skivan, bloggen eller stylisten. De var kanske något mindre inriktade på at shoppa nya skribenter än idag, men de hade mycket mer plats för debatt och för ambitiösa och egensinniga artiklar. Idag handlar kultursidorna om melodifestivalen och snuttar om annat. Det mesta som skrivs är så medialt slimmat att texten glider som en våt tvål om man försöker pröva vad den egentligen påstår.

    Kultursidorna har gett upp rollen som debattforum, den enda större som har kvar det som en levande del av sidans profil varje vecka är Aftonbladet, och då är det ofta genom att trycka artiklar av Chomsky eller Pilger. Bra grepp men det ersätter inte en levande svensk debatt. Kultursidorna idag är mycket mer fryntliga och inställsamma än för 20-25 år sedan – och har mycket mindre text.

  11. Gå dit vettja! Samma människor sitter kanske kvar, lätt grånande… (och scampisalladen är tillbaka på menyn!)

  12. fransyskan H

    …axelvaddar och sprayad lugg – hu! Och rullad snusnäsduk runt halsen istället för halsband, mm.
    Men visst mâste väl Den Blâ filmen och Veronikas dubbelliv varit senare, Charlie? Jag skulle säga nittital (efter att ha räknat tillbaka lite och sagt mig att nog för att jag, ungefär jämngammal med Therese, kanske var brâdmogen, men inte sââ brâdmogen, hihi).

    Polisskolan!! Mangan, my godness, dina kommentarer väcker liv i sânt man sedan länge – förmodligen helt naturligt – glömt…! Och typ Top Gun och Cocktail och annat Tom Cruisesmör mâste väl varit âttiotal…?

  13. fransyskan H

    Annat – apropâ Mare Kandre. Inhandlade efter att ha läst artiklar om henne efter hennes tragiska bortgâng (ja, jag erkänner, hennes verk hade helt gâtt mig förbi) Aliide, Aliide; blame it kanske on utlandslevnad.
    Men jag kommer inte igâng. Detta att lâta ett barns berättarröst ha ett utpräglat intellektuellt sprâk känns tyvärr i mina ”öron” alltför krystat. Nâgon som har ett tips pâ annat att börja med av henne istället?

  14. Mangan

    Fransyskan: Ska jag vara helt ärlig så såg jag bara den första delen av Polisskolan på tv några år senare. men umm, om det var första så…det är nästan otroligt att det blev nio filmer, den ena tydligen värre än den andra. Och ja, ”Den blå filmen” är tidigt 90-tal, däremot är ”Det stora blå”, en av Bessons bästa filmer och med fantastiskt foto och soundtrack, från 1988. En rulle som många 80-talare säkert minns som något helt speciellt.

  15. fransyskan H

    Âh, ja! Det stora blâ – för att inte säga den ”enda bästa” av Besson, haha. Men den var mkt lyckad! Amorgos, delfiner – och Jean Reno! Som faktiskt, hör och häpna, precis blivit utnämnd till den ”mest populära manliga skâdespelaren âr 2009” av fransmännen.

    Och fortsatt -80 – Timothy Dalton som Bond, väl?

  16. Mangan

    Nån gång 1987 eller 88 ägnade DN en tätt tryckt helsida på kulturen åt ett långt, spännande samtal där man försökte ringa in begreppet Kult, som kultband, inlärda repliker från salongen i ”Rocky Horror Show” och hemliga tecken eller kodade erfarenheter, inte som idag när ”kult” ofta bara är samma som underground eller att utnämna något till mästerverk i en krets som vill känna sig som elit. Det var ett otroligt coolt och belysande samtal trots att långa inlägg ofta hade skurits ner till bara ett par stolpar, med runt bordet var bland andra Arne Ruth, Bodil Malmsten, Helena Eriksson, Kim Klein (gallerist) och Mats Lundgren (outtröttlig rockjournalist på ”Schlager” och i P3 under 80-talet). Jag kommer fortfarande ihåg många av replikerna. Arne Ruth säger emfatiskt att Sgt Pepper var i varje fall inte kult, och Lundgren replikerar ”Nej, men förutsättningarna” och nån berättar om en kompis som bara dricker fantomenläsk för att visa att han är speciell, ett geni. Den artikeln hade nog inte kunnat göras vid någon annan tidpunkt än just i det sena 80-talet. Inte i Sverige i alla fall.

  17. A.

    Hej!
    Läser din blogg ofta men har inte skrivit något förut, vill i alla fall passa på att säga att jag gillar den jättemycket!
    Jag tror att du och jag är jämngamla, och jag har också börjat romantisera 80-talet jättemycket på sistone. Allt verkar ha varit bättre, coolare, enklare, snyggare. Inte bara musik, konst och filmer – även kärlek!
    Jag börjar typ grina av det, utom av kläderna, som jag hatar.
    PS. Såg Olle nu i helgen, fantastiskt.

  18. Fransyskan,
    Ja du har rätt, båda de filmerna är från tidigt 90-tal. Men i mitt minne är det 80-tal, dvs de hör till samma tid. Som ju för mig karakteriseras mycket mer av att de var åren mellan 15 och 25 än vilket årtionde det var. Hade jag varit tio år yngre hade jag kanske haft ungefär samma minnen men med Annie Lennox och U2 utbytt mot ehh… Gwen Stefani och någon House DJ?

    Läs Peter Englund på samma tema:
    http://peterenglund.wordpress.com/2008/04/19/finns-artiondet/

  19. Mangan och Charlie,
    Jag håller med er, för resten, jag håller med allihop, i någon sorts glädje över att den här tiden ändå finns i andras medvetanden. (Och inte bara i mitt.)

    Själv tror jag att Mangan är inne på något när han säger att kultursidorna fortfarande spelade en roll under åttiotalet. Jag tror att åttiotalet var folkhemmets sista årtionde, värderingarna levde kvar, och ekonomin tuffade fortfarande på. Den unga författargenerationen kunde tillåta sig att vara UNG, typ.
    Jag försökte läsa Kandre och Falkenland, kanske då, kanske senare, jag kom inte igenom varken den enas eller den andras böcker. Carina Rydberg satt och skrev böcker på övervåningen på Cafe Madeleine, jag hade en kompis som nog var lite kär i henne och som tog med mig dit och presenterade oss för varann, men, det blev liksom inget.
    Den enda författare jag kände någon liten släktskap med var Inger Edelfält, och ändå inte.

    Tidig åttiotalsläsning var klassiker som nämns av andra här, Dorian Grays porträtt och Joy Division hänger intimt ihop för mig. Liksom utställningar om ryskt avant garde och franskt foto på Moderna. Spelningar på Electric Garden, billigt vin på Vasilis på Valhallavägen där servitörens underarm var sönderstucken.
    Jag tror att åttiotalet även på den kulturella fronten var det sista årtiondet där Sverige liksom var med, världen kom till Sverige som den alltid hade gjort, ställdes ut och tolkades om. Men fick ändå tala för sig själv på något vis, något jag saknar i dagens debatter. Röster utifrån, vidare perspektiv…

    Efter nittiotalets ekonomiska kris var välfärdsåren och egentligen folkhemmet över. Borta. Inte över en natt, men som kulturellt kapital och som stomme, som värderingar att falla tillbaka på.

    Ja, på sätt och vis så, en sorts höjdpunkt men där nedförslutet kanske redan kan anas. Så inbillar jag mig att åttiotalet ser ut.

  20. Ju mer jag tänker på det här, desto tydligare blir det att just Moderna Muséet är Symbolen för detta. Muséet som liksom med en klackspark och Swedish grace sätter sig på kartan i en gammal kasernbyggnad, några få män som tar världen till Stockholm och låter den leva och blomma där? Lekfullheten, Ulf Linde som gör seriösa repliker eller avbildar Duchamps flaskställ genom att ställa ut ett likadant?
    Det är så man med små medel och stor intelligens bygger upp en konstsamling av världsklass.

    Och sen kommer nittiotalet och det nya huset som är en sorts kassakista med tunga murar och tunga dörrar och som blir en helt vanlig institution, en av många tusen på jorden.

    Leken är över, åttiotalet är definitivt över och det som var kännetecknande för Sverige under någon form av storhetstid (typ under Gustav den III men senare) – är över.

  21. Alltså, jag ber lite om ursäkt men jag kom på en grej till, åttiotalet i slutskedet:
    Jag gick ut fjärde året på arkitektlinjen och blev intervjuad i någon sorts tidning, en sån som jag kunde ha varit med själv och startat, som representant för en Ny Generation Arkitekter (Bland andra Drömyrken).
    Intervjun skedde på Pelikan och jag minns att jag på bilden hade en just väldigt axelbred skinnjacka från Rocco barocco och att jag rökte som en skorsten och att jag sa något djupsinnigt om att det var tydligt att en stor samhällsomvandling var på gång, för såhär mycket Porschar hade det aldrig rullat på Stockholms gator förut.

    Detta måste ha varit -89 och det var alltså fastighetsbubblan just innan den sprack som jag så allvarligt profeterade över.

    Ja, jesus, jag borde faktiskt leta upp bilden och skanna in den…
    Men nu lovar jag att hålla klaffen!

  22. Mangan

    Karin: Bra inlägg, visst är det så att den där urgröpningen av värden, både kulturella, sociala och av ekonomiskt kapital, har lakat ur saker och på nåt sätt drabbat känslan av att få vara ung. Något liknande hände i Danmark, de långa och tuffa krisåren från slutet av 80-talet coh de ekonomiska hästkurerna (det danskar kallar ”kartoffelkuren”, potatiskur) gav småningom ny fart åt ekonomin men de klippte också vingarna på ungdomen och skapade en tjock bitterhet. Det finns en påtaglig grälsjukhet i offentliga diskussioner i Danmark – i Sverige också, för all del, men kanske ännu mer där – och den kommer på något vis ur de här tuffa åren och känslan av att många bara spolades bort och att man var tvungen att anpassa sin stil och sitt tänkande för att få hänga med. Många saker har blivit dyrare och på dagens lattefik skrivs det förvisso inga romaner.

  23. Mangan

    Karin; ”First We Take Manhattan, Then We Take Berlin” – Leonard Cohens suveräna sång är en av 80-talets mest profetiska låtar. Han skrev den nån gång 85 och Jennifer Warnes spelde in den, hans egen suggestiva tagning var en rätt stor radiohit vintern 88/89. ”You know the way to stop me, but you don’t have the discipline” citerade jag för mamma när vi betraktade tv-bilder av några av de sista sovjetiska trupperna i Berlin 1990. Hennes reaktion visade att hon också hade hört låten, och slagits av hur träffsäker den var.

  24. Mangan,
    Den låten hade jag glömt, men visst stämmer det.
    Och ändå, som MIN mamma uttryckte saken, Berlinmurens fall var antagligen det mest positiva som hänt i under hennes livstid.

  25. Roligt med en initierad debatt om 80-talet: varje gång jag lägger ut något om Morrissey (en gång i veckan!) får jag sura kommentarer, om att 80-talet är ”över”, eller något, men jag håller med Therese, det fanns så mycket som var bra, och det är en myt det där med axelklaffar eller -vaddar, för – jo, visst: det fanns, det också, det smaklösa, men framför allt denna optimism och denna intelligens och sinne för skönhet och allvar, och ja, det fanns också bra litteratur, inte bara Carina Rydberg och Mare Kandre och Stig Larsson. Glöm inte Magnus Dahlström: hans första böcker är fantastiska, fortfarande, och ämnena är aktuella. Dessutom var 80-talet Marguerite Duras stora tid som författare. Med mera. Och Nick Cave! Och så vidare! Och vidare!

  26. Therese

    Förlåt att jag inte underhåller den här trevliga diskussionen bättre, men ni verkar ju å andra sidan klara er utmärkt på egen hand. Tack för alla kommentarer! Och Karin, åh, jag kan ju se dig framför mig där på Pelikan, vilken fin bild…

    Och bernur: ”allt denna optimism och denna intelligens och sinne för skönhet och allvar”, ja, hurra, precis så. Åttiotalet är så lätt att avfärda, det tycker jag är slött och dumt… Och ja, Magnus Dahlström, jag tänkte på hans ”Fyr” när jag läste John Ajvide Lindqvists senaste, kanske borde man läsa om den..? Jag kände mig så tuff när jag läste den första gången, vilket inte var på åttiotalet alltså, och knappt på nittiotalet ens, men det var fortfarande en bok som tuffa killar med bra smak läste då… Plus att jag har några böcker av Dahlström stående olästa i bokhyllan, kanske dags för Dahlström-revival. Vad hände med honom?

  27. På åttiotalet var det ”berika dig själv” som gällde, om än på folkhemmets grund. Då var det fortfarande exotiskt, i dag är det mer allmän kutym, och det är kanske därför det känns så dött idag? Jag tycker bilden av 80-talet blir otroligt komplex, då det var yuppien som dominerade utåt sett, medan revolten mot yuppiferingen av samhället skedde så att säga parallellt. Böcker som ”Noll att förlora” av Bret Easton Ellis och ”Neon” (Bright Lights, Big City) av Jay McInerney påverkade många väldigt mycket. I Sverige kom hela vågen av översatta Bukowski-böcker. Eftersom jag inte hade någon lycklig uppväxt gillade jag alla collegefilmer av John Hughes för att kompensera, lite skamligt kanske. Musikaliskt var det band som ingen har nämnt här ännu, som Ultravox, tidiga Spandau Ballet, Simple Minds, U2, Imperiet, Psychedelic Furs, A Flock of Seagulls med flera. Och naturligtvis Joy Division. Första hälften av 80-talet var bottenfruset, hotet om kärnvapenutplåning låg hela tiden över oss, andra hälften lite mer lycklig och mitt eget liv var väl trots allt lite mer på gång.

    Jag minns att vi hängde just på Prinsens bottenvåning, jag (som överårig sökare redan då!) och en författaregeneration några år yngre än mig, Per Planhammar, Kennet Klemets, Helena Looft, så småningom Petter Lindgren. Samtidigt de något mer etablerade Alexander Ahndoril och Joen Gustafsson, och ännu högre upp de oberörbara Stig Larsson, Kristian Petri och Carina Rydberg. (De satt på övervåningen.) Mare Kandre var en udda fågel, som svävade över allt, men jag förstod inte hennes skrivande förrän ”Aliide, Aliide” kom ut, jag tycker helt klart det är hennes bästa bok. Henne intervjuade jag på Café Ritorno 1991. Inger Edelfeldt minns jag inte att hon någonsin hängde på krogen? Men hon skrev de bästa eller för mig viktigaste böckerna av de ovannämnda på den tiden. Förutom ”Autisterna” av Stig, den älskade jag. Carina Rydberg hör för mig till början av 90-talet, den ökande kylan och fattigdomen, det kom plötsligt.

  28. Prinsens bottenvåning = källaren
    Med övervåning menade jag ju faktiskt entréplanet, där bara de etablerade hade råd att sitta.

  29. Mangan

    Kanske den mest tjusigt domedagsindränkta av alla 80-talsklassiker: http://www.youtube.com/watch?v=0zrc-PiXP-I

    En helt fantastisk låt än idag, och den samlar verkligen upp det hotfulla som Andreas är inne på. Videon hade egentligen inte behövt de bilder där de tycks se mot en eldrand (en vätebombssvamp?) vid horisonten, låten förmedlar allt detta och mer i alla fall med Colemans mässande röst och den där fantastiska, mullrande basen. Rytmsektionen låter som den felande länken mellan New Order och Led Zeppelin, skitsnyggt och mycket tajt. Martin ”Youth” Glover, som lirar bas här, har lett ett antal skivbolag och jobbat med en massa andra spännande männsikor efter att han lämnade Joke, har för mig att han också lirade bas på Kate Bushs ”Hounds Of Love” som kom samma år som ”Love Like Blood”, 1985.

  30. Pingback: rekommendationer « Thereses dagbok

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s