fuldag, luftskepp

hindenburg

 

Gud vilken vacker bild. Det ser typ ut som en lysande manet under vattnet, alternativt en målning av Whister, men det är luftskeppet Hindenburg som exploderar och långsamt (föreställer jag mig iallafall) faller mot marken. Här kan man titta och läsa mer, väldigt trevligt, fina interiörbilder till exempel, det verkar ju ha varit väldigt tjusigt att flyga luftskepp. Fast jag skulle aldrig ha vågat. Snart ska jag kanske skriva om det (v)årliga kroppshatet som kom över mig idag, om jag orkar, ni har säkert fullt upp med att hata era egna kroppar, eller så är ni nöjda och glada och då är ni bara att gratulera. Ska bara färga håret först, och laga nyttig mat – alltså, skulle jag börja föra statistik över hur stor del av de aktiviteter jag ägnar mig åt som syftar till att jag ska bli snyggare… så skulle resultatet antagligen bli sjukt deprimerande.

24 kommentarer

Under dagbok, konst

24 svar till “fuldag, luftskepp

  1. S

    Vilken otroligt bra länk (life), Therese! Jag har letat mycket efter snygga fotografier på Hindenburg ur olika vinklar, för jag ska måla några stycken luftskepp till en tavla. Från det ena till det andra: vet du någonting om en alternativ swastika i konstnärliga motiv? Alltså … konstnärer som porträtterat krigsmotiv men inte använt sig av de autentiska symbolerna? Luddig fråga kanske, men jag har funderat på det den senaste tiden.

  2. Nu skall vi inte låta estetiken helt ta överhanden: det är en massa människor som brinner levande där…

  3. Therese

    Sofie, åh, kul att du gillade länken, och vilken kul fråga… synd att jag inte har ett roligare svar än ”Nej, jag vet faktiskt inte” på den – jag kommer bara att tänka på riktiga hakkors, som hos Dick Bengtsson (fast jag tycker att de är lite töntiga) och hm, ja, hos Otto Dix borde man väl kunna hitta några… eller hos George Grosz. Alternativa swastikor låter förresten som nåt som skulle kunna finnas i en serietidning. Jag ska höra med min serie-källa!
    Några tips från läsekretsen?

    Peter, jo, jag är inte HELT avtrubbad, haha, det vänder sig lite i magen på mig när jag tittar på den där bilden, på samma sätt som när jag ser Titanic sjunka eller flygplan krascha, men jag tycker att den, som bild, är fantastiskt vacker. Atombombsexplosioner är ju vackra också. På bild. Utan tanke på konsekvenserna.

  4. Eva Ström

    Hej Therese!
    Titeln till min första diktsamling ”Den brinnande zeppelinaren” från 1977, syftade just på Hindenburgkatastrofen. Jag hade tänkt mig ett snarlikt foto som omslag men det blev istället text på en etikett, ungefär som en skrivbok i skolan.
    Så här efteråt kan jag tycka att det var bra, mer nertonat.

    Att se en sådan bild ( eller händelse) ur estetisk synpunkt var aldrig min mening, varken då eller nu. Snarare en bild av att ofattbara katastrofer inträffar med förfärliga konsekvenser. Som ovan påpekats: människor brinner levande där.

  5. RH

    Nu tycker jag faktiskt, med all respekt, att Peter och Eva får ge sig och sluta fara ut i förmyndarmentaliteter.

    Att åtskilliga katastrofer samtidigt kan uppvisa en paradoxal form av skönhet är väl ingenting nytt eller ens särskilt kontroversiellt, särskilt inte inom konsten?

    Ta stridens skönhet, till exempel.

    Bilden ovan är ju gubevars rätt gammal, dessutom.

  6. Therese

    RH: Tack.
    Jag tycker inte att det är vackert med brinnande människor, jag tycker att bilden ovan är vacker, SOM BILD, för andra gången. Inte som katastrof. Jag vet också att sådana får förfärliga konsekvenser.

  7. Eva Ström

    Om en bild är gammal eller inte bör väl inte spela en roll.

    Men jag kan hålla med RH om att det inte är ett nytt problem. Edith Södergrans dikt Månens hemlighet har blivit mycket diskuterad ur just denna aspekt.

    Mycket av fascinationen inför bilden tror jag ligger i att det är en katastrof som visas. Rent formmässigt kan ju ungefär samma former åstadkommas av en tänd cigarr. Vad jag menar är att bilden inte kan renodlas från den händelse som den de facto dokumenterar.

  8. Lisa

    Jag vet inte – konst och litteraturhistorien är väl fylld med beskrivningar av hemskheter som anses vackra? ”Jag anser att Homeros epos är så vackert”. – ”Nej men hörrö, vakta din tunga unga vän: tänk på hur många som dog i det kriget, eller i andra liknande krig vid den tiden” – eller slagfältsmålningar; Picassos Guernica; Goyas DEn 3 maj 1808 : kan man inte heller där säga att de är en vackra målningar? Eller för all del Jüngers ”I stälstormen”; Rimbauds ”Döende soldat” etcetera.

    Och var ska man förresten dra gränsen? Munchs Skriet? Nej men den sortens ångest är minsann inget vackert.

  9. Oskolad

    För mig handlar det om om bilder som griper tag i mig eller inte. Jag kan där inte skilja ur om det är en vacker bild eller inte, en bild som som griper tag berättar/gestaltar någonting, inte så sällan något sorgligt. De banala bilderna (om än så vackra solnedgångar) blir aldrig mer än platta och ointressanta.

  10. Eva Ström

    Picassos Guernica liksom Goyas Den 3 maj 1808 är ju indignationsmålningar, som vill visa sin vrede mot krigets brutala våld och därför tycker jag till viss del utanför denna diskussion.
    Som jag ser det är det frågan om hur man kan se på en viss händelse enbart estetiskt – zeppelinarbilden t.ex.

  11. antidekadens

    Det är skönt att det finns moraliskt oförvitliga konstnärer som Eva Ström som har aldrig hemfaller åt ett estetiserande som kan uppfattas som oetiskt. Oscar Wilde sa en gång: ””Moral är alltid den sista tillflykten för människor som inte förstår sig på skönheten”, vilket vittnar om en skönhetssyn som dessbättre lyser med sin frånvaro åtminstone i den svenska debatten.

  12. Lisa

    ”Picassos Guernica liksom Goyas Den 3 maj 1808 är ju indignationsmålningar, som vill visa sin vrede mot krigets brutala våld och därför tycker jag till viss del utanför denna diskussion.”
    Du menar alltså att det är ok att tycka att Guernica är vacker därför att vi vet att konstnären var emot kriget? Eller anser du att vår upplevelse av att ngt är vackert – om den är fin och passabel – härrör från det faktum att vi i själva estetiken erfar att konstnären hade en fin och passabel syn på verkligheten?
    Det är en i mina ögon lite märklig uppfattning om skönhet, att den skulle basera sig på att vi inom oss har en sorts moraliskt etiskt filter som gör att vi erfar en krigsmålning som icke-vacker om vi i målningen känner att konstnären exempelvis entusiasmeras av kriget.

  13. Intressant diskussion.
    Måste säga att jag snarare står på Thereses sida i den. För det första ser jag en enorm skillnad mellan fotografier och konstnärliga tolkningar av händelser som dikter, målningar och så vidare. Fotot är, eller snarare var, mindre manipulerbart och har fortfarande i våra medvetanden en högre grad av ”sanningshalt”, även om den idag är än mer bedräglig än någonsin tidigare med fotoshops möjligheter.
    Fotot dokumentarar men fotot har förstås också en estetisk dimension.

    Det här är ett foto. Kanske bidrar det också till de moraliskt lätt indignerade reaktionerna? Om någon hade målat samma eller en liknande bild, hade de varit desamma?
    Eller hade vi kallat det våldsromantik, rakt av?

    Likaså brukar det vi vet om den kultur ur vilket en bild är sprungen påverka våra omdömen. Linggymnaster plåtade av en svensk okänd fotograf ger inte samma reaktioner som motsvarande bilder ur Leni Riefenstahls film om OS -33, för att ta ett exempel.
    Gäller även konstnären.

    I det här fallet vet vi inget om fotografen, bara något om sammanhanget som är första världskriget.

    Återstår själva bildens dramatik. Naturligtvis kan den vara vacker, precis som en stadsplan av Speer kan vara det, eller ett musikaliskt verk av Carl Orff.
    MEN, vi känner oss i regel tvungna att göra den där lilla anmärkningen – visst, bilden kan vara vacker men det här är ju förskräckligt. Glöm inte bort det!
    Kanske är det befogat, kanske är det att underskatta den som ser på bilden.
    Jag lutar åt det senare.

  14. Eva Ström

    Jag är inte moraliskt oförvitlig, men jag tycker denna diskussion är mycket intressant och något som jag funderat över mycket.
    Inte minst därför att jag arbetat på sjukhus och under långa jourpass sett min empati och inlevelse försvinna när jag länge varit utan sömn-
    Däremot har ett estetiskt medvetande behållits intakt, kanske till och med stegrats, ett både kusligt och skrämmande tillstånd.

    Södergrans dikt: Månens hemlighet tror jag skrevs under liknande förutsättningar.

    Vad gäller Goya och Picasso – dessa målningar är något annat, de ber oss känna.

  15. Jag gillade inte heller att Therese verkade betrakta denna bild bara ur estetisk synvinkel.
    Jag har väldigt svårt att se den som vacker.
    Däremot kan jag se det_sublima_ i t.ex. Ernst Brunners slutdikt i Mr. Skylight. För dem av er som inte läst den så är det en diktsamling om Estoniakatastrofen.
    Det sublima, i det här fallet människans möte med de enorma naturkrafter som hon inte kan bemästra.

  16. majvor

    För dem som vill, läs även dikten ”Foto från 11 september” av Wislawa Szymborska.

  17. Therese

    Jag skrev det här blogginlägget med antagandet att det inte behövdes någon formulering av typen ”Det är en fascinerande bild i all sin hemskhet: att något så fasansfullt ändå kan te sig vackert, bla bla”, jag trodde att detta liksom låg underförstått i det hela men det behövdes uppenbarligen, jag lovar att inte överskatta er igen.

  18. Lisa

    Therese, Jag tycker nog att din pudel var lite väl mild. Det förefaller vara många här som skulle bli glada om du helt enkelt talade om att du nu kommit till insikt om att bilden inte alls var vacker utan hemsk.

  19. Therese

    Lisa: Jag tar, för allas trevnad, fullständigt avstånd från mig själv.

  20. Tomtenietzsche

    På bilden omkommer 36 personer. 62 personer överlever!
    (Kanske är det både en bild på ett mirakel och en katastrof?)

    Det är en intressant diskussion. Vad får vara vackert? Vad får man skoja om?
    Det är kanske lättare att se skönheten i elände när man är distanserad i tid och rum.

    Jag kommer att tänka på de estetiska italienska flygbombarna som under 30-talet i poetiska ordalag såg blommor när de bombade abessinska ryttaravdelningar. När hästar och ryttare slungades iväg av krevaderna nere på marken.

    Egentligen var de kanske inte soldater utan konstnärer? Kanske från facisternas Konstfack?
    (Jag vill på intet sätt förringa facismens offer. Men gärna Konstfack!)

  21. Just det, hur kommer det sig att några verkligen lyckades överleva Hindenburgolyckan? Studerar man bildsviten förefaller det närmast omöjligt.

  22. Galet vilka reaktioner! Bilden är ju vacker, punkt slut! Fast nu lät jag anti-intellektuell. Får man säga ‘Herregud’ som agnostiker så är det befogat här i alla fall. Fast diskussionen är ju intressant.

    Tacka vet jag vackra ångestbilder från sibiriska småstäder där livslängden är 50 år, atombombssvampar i Nevada, bilder från wastelands mellan skyttegravar och den bild som här publicerad.

    Det är ju klart att det är hemskt! Handlar skönhet om tingens godhet? ”Se där en kattunge som mår jättebra, det, måste vara skönhet på min heder!”

    Skönhet är frikopplat från kvalifikationer. De flesta som ser den här bilden och att Therese Bohman anser den estetiskt tilltalande tänker inte ”hon förespråkar självmord”. Personligen tänker jag på hybris och på tillit när jag ser den här bilden. Men frikopplat från det är det rent estetiska i bilden.

  23. Det ska vara ‘massdöd’ inte ‘självmord’. *suck*

  24. Anders Björsten:

    Så något tragiskt måste ta ”omvägen” genom en konstnär eller poet för att vara sublimt? Så tolkar jag ditt inlägg ovan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s