dagens dikt

Hej, idag är jag inne och skriver, googlar mig än hit, än dit, det är så trevligt. Av en slump stötte jag på en dikt jag tycker mycket om, så nu får den vara dagens dikt för det var lite för länge sedan det var poesi här nu.

 

Come, friendly bombs, and fall on Slough
It isn’t fit for humans now,
There isn’t grass to graze a cow
Swarm over, Death!

Come, bombs, and blow to smithereens
Those air-conditioned, bright canteens,
Tinned fruit, tinned meat, tinned milk, tinned beans
Tinned minds, tinned breath.

Mess up the mess they call a town —
A house for ninety-seven down
And once a week for half-a-crown
For twenty years,

And get that man with double chin
Who’ll always cheat and always win,
Who washes his repulsive skin
In women’s tears,

And smash his desk of polished oak
And smash his hands so used to stroke
And stop his boring dirty joke
And make him yell.

But spare the bald young clerks who add
The profits of the stinking cad;
It’s not their fault that they are mad,
They’ve tasted Hell.

It’s not their fault they do not know
The birdsong from the radio,
It’s not their fault they often go
To Maidenhead

And talk of sports and makes of cars
In various bogus Tudor bars
And daren’t look up and see the stars
But belch instead.

In labour-saving homes, with care
Their wives frizz out peroxide hair
And dry it in synthetic air
And paint their nails.

Come, friendly bombs, and fall on Slough
To get it ready for the plough.
The cabbages are coming now;
The earth exhales.

”Slough” heter den alltså, John Betjeman skrev den 1937. Slough är, för den som inte känner till det, en förstad till London. Det är där the office i The Office ligger, jag tänker på den här dikten varje gång jag ser vinjetten (med en skylt där det står Slough, det regnar, det är hopplösa områden med kontors- och fabrikslokaler), och varje gång jag hör Rod Stewarts Handbags and Gladrags (inte så ofta mer än när jag ser på vinjetten till The Office iofs, men ändå), och varje gång jag hör/tänker på Morrisseys Everyday is like Sunday (This is the coastal town that they forgot to bomb, come Armageddon…), och Håkan Hellströms Atombomb (länge sedan nu). Och ibland när jag torkar håret och målar naglarna och känner mig som en hemmafru.

Och jag tänker på Pulp, ni vet, den där tristessen, den ENGELSKA tristessen. Jag har ofta  försökt välja vilket stycke i dikten jag tycker bäst om, ofta tänker jag att det är det där ”It’s not their fault they do not know / the birdsong from the radio…”, lite för att Maidenhead är ett så bra namn. How very… Tennyson eller nåt, men så tråkigt det verkar där också, jag googlar: det finns en känd järvägsbro som är samma järvägsbro som Turner målade. ”Maidenhead is in England’s ‘Silicon Corridor’ along the M4 motorway west of London. Many residents commute to work in London, or to the towns of Solugh and Reding.” Industrierna tillverkar programvara till datorer, plast och läkemedel. Till Maidenhead åker man för att ha roligt om man bor i Slough? Gud så sorgligt.

Slough låter å andra sidan precis som det verkar, som en äcklig klump med… något äckligt, John Betjeman måste verkligen ha hatat det (andra gånger när jag försöker välja favoritdel i dikten blir det ”And smash his desk of polished oak…” osv, det låter så ARGT, som att han spottar ur sig det). Det står på Wikipedia att dikten var en protest mot att 850 (!) fabriker anlagts på platsen, där det tidigare var landsbygd: ”However, on the centenary of the poet’s birth, the daughter of the poet apologised for the poem. Candida Lycett-Green said her father ‘regretted having ever written it’. During her visit, Ms Lycett-Green presented Mayor of Slough David MacIsaac with a book of her father’s poems. In it was written: ‘We love Slough’.” Haha!