mediekritik, drömtydning

Men vad otrevligt idag i DN – (obs, detta inlägg ska inte handla om Anna Odell-grejen, vill man skriva av sig något i den fråga rekommenderar jag inlägget som heter ”Trött” en bit ner på denna sida): I torsdags skrev Sverker Sörlin en i mina ögon mycket märklig krönika i DN (fast nu är det inte själva märkligheten som ska diskuteras heller): det framstår i den som att David Eberhard sagt upp sig från sin tjänst på S:t Görans sjukhus efter att ha blivit knäckt av Konstfacks-gejen och nu drar omkring på elevutställningar om dagarna. Vilket alltså är fel, som Eberhard själv skriver i en replik i DN idag: Han sa upp sig långt tidigare, han har ett liknande jobb nu på ett annat sjukhus, han är fortfarande överläkare. Jag tänker att det inte är så kul att det i DN i princip står att man blivit knäckt av Anna Odell (om man nu inte blivit det) och nu eventuellt är arbetslös (om man nu inte är det) och att Sverker Sörlin borde be om ursäkt. I sitt svar skriver Sörlin att han beklagar att han har ”blivit vilseförd av medieuppgifter om tidpunkten för Eberhards uppsägning”  – och sen: ”Nu tror jag ändå inte att så många är intresserade av den exakta tideräkningen i hans yrkesliv”. Eh, wtf..? Han kunde ju lika gärna ha skrivit ”Okej, jag hade fel, men TROR DU ATT NÅN BRYR SIG?” – och sen fortsätter hans svar på ett sätt som gör att alla som inte är så insatta i frågan lär tro att Eberhard faktiskt har förtjänat att få precis vad som helst skrivet om sig i Dagens Nyheter och varför inte i alla andra tidningar också. Så himla obehaglig stil att först skriva nåt som inte är sant och sen ursäkta det med ”Men tror du att nån bryr sig om dig? Det här är faktiskt en fråga som är större än så”. Vad hände med rätt ska vara rätt? Har man skrivit något som är fel så vore väl en smula ödmjukhet på sin plats. Jag blir upprörd av det här. Plus att det är skumt att Sverker Sörlin först skriver en krönika om den eventuella maktfullkomligheten inom psykvården och sen inte fattar att han med sitt snorkiga svar visar att det uppenbarligen står likadant till på kultursidorna. Eller så är det egentligen okej med maktutövande, bara makten tillfaller rätt personer (=DN Kultur)?

 

En helt annan grej nu: Jag måste vara tråkig och berätta om en dröm jag hade i natt. Jag och min syster var och hälsade på våra föräldrar och min syster visade kort från en liten sommarstuga som hon och hennes pojkvän hade köpt, där de hade snickrat typ varenda möbel själva, jättefina; en Sundborn-grön säng med en massa spjälor liksom, och ett jättestort tungt matbord med massa stolar och en fin taklampa och byrå och jag vet inte allt, jag satt häpen och tittade, det såg fantastiskt ut. Sedan skulle mamma och pappa visa vad de hade sysslat med på senaste tiden och bar fram en jättestor oljemålning, typ tre, fyra meter bred kanske, den föreställde Stockholm på natten, en massa vatten och byggnader (en vit byggnad på toppen av en höjd, som Helsingfors domkyrka, helt upplyst, jag frågade vad det var för nåt och pappa sa Tre Kronor, det här var en vy av Stockholm innan branden), det var så vackert; glittrande, suggestivt, det såg verligen ut som en perfekt målning nånstans mellan renässans och barock, som best of Giorgione, Caravaggio, Canaletto och El Greco, jag försökte förklara hur konstigt det var, frågade vad de hade inspirerats av, min mamma sa typ Nej, vi målade lite bara, och jag sa Men hur, hur? och hon tog fram nåt litet snöre som de hade använt för att mäta när de bestämde måttet på duken och jag sa tålmodigt Ja, okej, men hur kunde ni MÅLA så här..? Hon ryckte på axlarna. Alla i min familj var plötsligt superbegåvade och jag satt där och kände mig bra på absolut ingenting i hela världen. Detta är med all säkerhet ett utslag av den smygande prestationsångest jag känner inför en grej som jag ska göra. Snart ska jag berätta vad.

Advertisements

7 kommentarer

Filed under dagbok, media

7 responses to “mediekritik, drömtydning

  1. Per

    Ja, det är verkligen konstigt att det verkar vara så svårt för (kultur)journalister att be om ursäkt när de har farit med direkta felaktigheter/obehagliga insinuationer.

    ”Plus att det är skumt att Sverker Sörlin först skriver en krönika om den eventuella maktfullkomligheten inom psykvården och sen inte fattar att han med sitt snorkiga svar visar att det uppenbarligen står likadant till på kultursidorna.”
    tycker jag var en jättebra sammanfattning av problematiken. Men som kulturintresserad förväntas man väl tycka Eberhard är en riktig reaktionär, och då är det väl okej med lite smygnyp, sparkar på smalbenen och komprometterande påståenden.
    Det är ju vi som är de toleranta, högsinta och progressiva människorna. Och de andra är bara borgarbrackor som ska ha spö. Typ.

  2. Ja, det är underligt, för att ta en grej som tangerar, Linderborg gjorde ytterligare en likadan grej häromdagen, hon påstod att i yttrandefriheten ingick att man fick påstå att ens meningsmotståndare har åsikter de inte har.
    I YTTANDEFRIHETEN?
    Den har ju inte ett skit med saken att göra, kanske inte det jag skriver här mer än som parallell heller, men både DN och Aftonbladet visar en helt rubbad arrogans som jag undrar hur länge de kommer kunna behålla.

    Jag fattar inte riktigt hur de ser på framtiden. Antingen är de omåttligt cyniska och tänker att deras läsare är så jävla dumma så de går inte till andra informationskällor och tar reda på saker. Eller också har de inte begripit allt det där som alla andra säger, att även gammelmedia måste bli sociala, de måste kommunicera med sina läsare. De måste helt enkelt bli följsammare. Ibland kanske det inte är helt bra heller, denna följsamhet, jag menar man kan ju inte bara stryka läsarna medhårs, då får vi ingen stringens och kritik nånstans – kanske.

    Men samtidigt, varken DN eller Aftonbladet är ju Vatikanen, det vill säga en institution som även har till uppgift att kolla hur moralfrågor bör tolkas i förhållande till en tradtion (för enkelhetens skull).
    Vad jag menar är att de inte är där för att dels uppfostra medborgarna och dels vara megafoner för egna eller andra makt-intressen.

    DN och Aftonbladet har, såvitt jag förstår, fortfarande många läsare. Vilket måste innebära att de fortfarande åtnjuter ett visst förtroende från sina läsare.
    Om de gång på gång far med osanning kommer naturligtvis det här förtroendet att urholkas, läsarna kommer att i än större omfattning lämna tidningen.

    De kan ha en politisk linje som inte alla skriver under på. Men de kan inte fortsätta att smutskasta sina meningsmotståndare genom lögner.

    Hoppas jag.

  3. Therese

    Per, tack! Jag tycker att det du skrev också sammanfattade det bra!

    Karin, jo, jag tänkte ju samma sak. Mycket obehaglig tendens, om det nu är en tendens (”tre är en trend!” heter det på modebloggarna, så vi får väl vänta på ett exempel till…), annars är det ett obehagligt sammanträffande.

  4. Moa

    Kanske en mindre detalj i sammanhanget, men i den här intervjun med Anna Odell i DN för ett par dar sen står det att
    ”Kammaråklagare Stefan Lind, som säger att han är konstintresserad, har ännu inte sett Odells verk.” vilket jag låter som typisk retorik för att framställa åklagaren som totalt okunnig om konst och att han står i vägen för något väldigt Stort och Viktigt.

    Odell är väl inte åklagad för att det hon gjorde ”inte var konst” heller. Liksom, hur ställdes frågan? ÄR DU KONSTINTRESSERAD? HUR KAN DU STÅ PÅ ÅKLAGARSIDAN? Jag fattar inte. Man står väl inte över lagen för att man gör konst, det är så dumt formulerat. Det är väl snarare ett beslut man får ta då, att bryta mot lagen om man tycker att det är värt det, och om DN Kultur står på Odells sida (vilket de ganska uppenbart gör) så får de väl uttrycka det i debattartiklar, inte genom insinuant formulerade intervjuer, där skulden läggs på åklagaren. Om någon åtalas så kommer det följaktligen att finnas en åklagare, ska han bära hundhuvudet för själva åtalet? Snälla nån.

  5. Per

    Karin: Fast nu blev jag tvungen att kolla upp Lindeborg-krönikan, och jag fattar det som att hon anklagar dessa ständigt så förhatliga liberaler för att medvetet tillskriva henne åsikter hon inte har. Och att hon lite storsint och uppgivet medger att ja, nu ingår det ju i yttrandefriheten och det är inte så mycket man kan göra liksom…
    Fast det är Lindeborg mer än någon annan som argumenterar genom att tillskriva meningsmotståndare åsikter de inte har, och flitigast har använt guilt-by-association-tekniken för att göra livet surt för de man vill sätta dit.

    Men jag håller med dig, jag tror att många av de journalistiska institutionerna har blivit till ganska instängda glasbubblor, där åtminstone den äldre generationen har väldigt svårt att förstå att liknande skamgrepp faktiskt kommer ut i offentligheten direkt numera. Och skadar både skribentens och tidningens anseende ganska rejält.

    När The Swedish Spectator (en rätt högervriden tidning/blogg jag inte har någon nämnvärd sympati för) publicerade ett avslöjande om att en journalist på DN hade direktplankat en artikel från New York Times, så svarade någon extremt uppretad och pressad DN-journalist dem i tidningen, och gjorde en stor grej av att initialerna till Swedish Spectator blev S.S. Det var rätt tydligt att DN inte var så van vid att bli granskade…

    Man hade nog haft åtskilligt att vinna på lite vanlig enkel ödmjukhet. Den gången och den här gången också.

  6. Per,
    Jag fattade det som tvärtom. Linderborg vill i och för sig framstå som den som låter annars ohörda röster komma till tals, och det kan man ju möjligen ta, även om det då är människor med mysko syn på Förintelsen.
    Men efter trasslet med hennes vägran att ta in en replik från Johan Lundberg/Axess så tolkar jag det tvärtom. Hon tar sig helt enkelt rätten att ge meningsmotståndare åsikter de inte har – på sina tidningssidor.
    Och nu försvarar hon det tilltaget med att det ingår i yttrandefriheten.

    Men visst, din läsning är också möjlig, i såna fall är hon liksom mer offer… Det kanske passar Aftonbladets läsare bättre?

    Hur som helst, obehagligt är det.
    Och jag tror inte att den läsande allmänheten vill ha den sortens debattklimat. Hårda puckar – ja. Men inte lögner.
    Dessutom blir kultursidorna hopplöst interna om de ägnar sig åt den här sortens skrivande. Det blir bara bjäbb.
    Man kan ju undra var själva grunduppgiften tagit vägen, den att sprida nyheter och kunnig kritik/analys av samtiden.

  7. Yossarian

    Klockren mediekritik, Therese!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s