ansatt

Hej, jag har jobbat idag och är nu mycket trött plus ansatt av månatliga kvinnobesvär, ja, ansatt är precis vad jag känner mig, vilket bra ord. Jag har legat på min kammare och läst konservativa män, som har roat mig lite och gjort mig lite arg – alltså, det här med kritiken mot det liberala individualitetsprojektet, självförverkligandet, eller hur man nu väljer att benämna det, det ter sig sympatiskt för mig vid en flyktig anblick, sedan äcklar det mig – – – ja, det ger mig samma obehag som för ihärdigt talande om solidaritet hos vänstern, den där OSJÄLVISKHETEN liksom, det högre syftet; same shit, different sida av den politiska skalan tänker jag, och sen tänker jag att det är bäst att jag inte skriver det här eftersom jag kanske bara är på dåligt humör, och sen skriver jag det ändå, och sen tänker jag att jag inte gillar det liberala individualitetsprojektet heller, kanske gillar jag ingenting i hela världen  – – – det var inte det här jag skulle skriva om egentligen, det var om måleriet. Nu börjar jag skriva om måleriet:

Jag gillar måleriet även de dagar jag nästan inte gillar någonting annat! Därför började jag läsa i en fin bok som har kommit till mitt jobb: Nyskapande måleri heter den, av Gunnar Larsson, som är konstnär (även om jag inte kände till honom sedan tidigare, förlåt – update: Aha, Gunnar Larsson är lärare på Konstfack, läser jag nu, det var upplyftande). Jag har inte hunnit så långt ännu, men jag känner mig redan mycket entusiastisk – trots att han kallar prerafaeliterna för ”vidriga”!  Jag väljer att se detta som en liten skönhetsfläck, min tolerans är obeskrivbar, ja, sanneligen (till prerafaeliternas försvar vill jag dock framhålla att jag anser att måleri kan, och kanske till och med bör – nej… jo? nej… stryk ”bör” förresten… nej… jo..? – ha andra kvaliteter än de rent måleriska) – – – Gunnar Larsson skriver alltså om MÅLERIET, inte om tavlorna, utan tekniken, det är underbart. Jag har knappt läst något om måleriet förut, inser jag, trots att jag gillar det så himla mycket.

Jag minns en drabbande upplevelse av Rogier Van der Weydens målning ”Kristi begråtelse” i Bryssel. Jag såg ett likstelt kadaver och jag såg de famlande händer som griper efter det människoliv som inte längre finns. Upplevelsen är sprungen ur min läsning av det måleriska språket, alltså min direkta förståelse av djup, volym, ljus, stoff, färg och mimik som i ett hisnande ögonblick suggererar ett sådant rikt drama att det ligger långt utanför tal- och skriftspråkets möjligheter.
Motivets trafikskyltsinformation minns jag bara som ett litet pip i hjärnan innan måleriets symfoniska kraft och nyansrikedom fyllde alla mina sinnen. (Konceptkonsten har renodlat det pipet, och förvandlat konstverket till ett tortyrredskap för sådana som mig.)

Nu tycker jag verkligen inte att alla motiv kan reduceras till ”trafikskyltsinformation”, men jag jag gillar ändå tanken. Antagligen för att den så effektivt får konceptkonst att framstå som själlös, eller… opoetisk. Ja. Som konst för människor utan intresse för nyanser. Jag tycker att en så stor del av grejen med konst är nyanser, så är det väl förresten med mycket som är bra; poesi, vin, nagellack… interagerande med andra människor…. Det kräver ju en känslighet, som man väl till viss del får via träning, men – vill jag verkligen tro – ändå till viss del kan uppleva intuitivt; jag såg Caravaggios ”Bacchus” första gången när jag var typ tolv och letade efter ett intilliggande uppslagsord i Bra Böckers lexikon, då visste jag ingenting alls om konst men blev nästan fysiskt omskakad av den, det var den vackraste och mest fascinerande bild jag någonsin hade sett.

Ju mer jag tänker på saken nu, desto mer övertygad blir jag om att jag är fullständigt ointresserad av konst som saknar en poetisk kvalitet, ja… Man kan inte översätta måleriet till fotografi med mindre än att poesin försvinner, skriver Ulf Linde i förordet. Nu tycker jag i och för sig att det definitivt kan finnas poesi i foto också (Edwad Steichen, till exempel, är inte han poetisk så… men, tänker jag nu, kanske har det i hans fall att göra med att själva hans teknik faktiskt ligger nära måleriet), men jag förstår den tanken också och jag gillar den. Jag har rätt ofta funderat på vad stil i måleriet är egentligen, helt enkelt vad det är som gör att man (eller, jag iallafall) relativt enkelt kan se vilken konstnär det är som har målat en tavla, även om det är en tavla av denna konstnär som man aldrig har sett förut, med ett motiv som inte direkt påminner om ett annat motiv man sett av denna konstnär – vad är det i själva måleriet? Jag hoppas få svar på det nu. Eller, det är väl samma sak som med alla andra uttryck alltså, vad är det med den här bloggen som, hoppas jag, skulle få er (eller iallafall någon av er?) att känna igen ett stycke text från den, utanför detta sammanhang? Mer än motiven då. (Och mer än mitt överanvändande av tankestreck, jag skyller detta på Ola Hansson – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – )

Advertisements

4 kommentarer

Filed under dagbok

4 responses to “ansatt

  1. Ansatt är världens bästa ord. Det är, så att säga, diskret.

    En träffande iakttagelse du gör där mellan de två motpolerna till kulturmän (-kvinnor?). Skillnaden är mindre än man tror. Jag tror att vilken ideologi man än gömmer sig bakom, finns det alltid ett ego där bakom.

    Ulf Linde är en bra man tror jag. Han var dessutom jazzmusiker åren runt 1950 och spelade m Arne Domnerus och div amerikanska storheter.

  2. Ja, Ulf Linde verkar toppen! Jag brukar tänka att jag ska bli Ulf Linde när jag blir stor.

  3. Gunnar

    Update 090520: se brasklapp i kommentar till en annan post (mecenat sökes) innan ni börjar peppra.

    Min tes är att originalitet (en viktig del av en unik stil) är en följd av den totala ärligheten i uttrycket, sanningen i uttrycket, och det ska förstås inte missförstås som en absolut Sanning om något, utan snarare så att det närmast unika (kan) uppstå då konstnären lär sig se (ser) bortom det som är (skulle vara) anpassning till normer, konventioner, koder, kritikers tycken och smak etc. och finner (ser) den oanfrätta kärnan, som härstammar från en själv, så klart som möjligt.

    Det leder i sin tur till att det sanna uttrycket (för konstnären) blir personligt, och originellt. Det originella uttrycket (en del i den unika stilen) sägs ju ofta vara skapat av unika kombinationer, vare sig det gäller ord eller bildkonst. Det tror jag stämmer. Och för att skapa dessa unika kombinationer tror jag alltså, som jag skrev ovan, att ett sätt är att sträva mot ett så sant uttryck som möjligt, att ogöra sin filtrering och konventionella/kollektivt färgade syn.

    Vad gäller hur vi kan känna igen det originella uttrycket och särskilja det, gör jag det enkelt för mig och hänvisar till hjärnans fenomenala förmåga att identifiera och särskilja unika mönster.

    Annorlunda uttryckt I: vi talar om ett seende som är väldigt speciellt eftersom det INTE är så begränsat och filtrerat (men paradoxalt nog kan detta uppnås först genom väldigt hårt och sårigt arbete, eftersom det vi ser först är täckt av smuts och ridåer – filtrerat av allehanda inre mekanismer; jag talar alltså inte om en konst som inte kräver blod, svett och tårar att skapa.)

    Annorlunda uttryckt II: Jag kommer att tänka på Picasso, som glorifierade (strävade efter?) barnets sätt att se, och det blir lite likt det jag ovan talar om: ett oanfrätt sätt att se saker som de verkligen är för en själv. Lacan talade om the Real som ett förlorat tillstånd (innan språket) dit vi längtar tillbaka, men så var han också Picassos livläkare. Visserligen är the Real en grov tankekonstruktion (och förmodligen felaktig om vi talar om Psykologi som lära) men den är ganska användbar i analys av konst. Se för övrigt Slavoj Zizeks publikfriare: The Perverts Guide to Cinema – urkul (bland annat när han hävdar att blommor borde vara barnförbjudna eftersom de bjuder ut sig närmast promiskuöst till alla möjliga insekter!; sidospår)

    Det är kanske svårt, omöjligt, eftersom vi alla badar i samma kultursoppa, men jag tror att det går att komma mer eller mindre långt i en sådan strävan. För det sökt originella (Fever Rays sång poppar upp som ett talande popkulturellt exempel) måste då det är sökt, bli en falsk pose, förkonstling och tillgjordhet, choser som framlidne Bergman skulle ha sagt.

    Sen kan man ju hävda att originalitet inte är allt som skapar en stark upplevelse, och det är såklart korrekt.

    Så här ett par minuter efter jag skrev det jag skrev nedan, inser jag att jag är trött och vimsig och jag vet nog inte vad jag skriver om, men det var en kul tankeövning. Och, ja, jag inser att det är en ganska, väldigt, romantisk syn på konstnärskap, och ligger lite farligt (!) nära idéerna om Geniet, men jag menar inte att det handlar så mycket om genialitet egentligen alls.

  4. Pingback: Nyskapande måleri « Andreas Birath

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s