utflykt, socialantropologi

 

Jag har varit på ett slott halva dagen! På Skokloster, toppen var det, man fick mat bredvid en allé (jag älskar alléer!!! Seriöst, alléer är verkligen på min topplista över saker som jag tycker riktigt mycket om) och äppeljuice från fruktträdgården och rundvandring bland helt sjukt fina salar: fantastiska tapeter och stuckaturtak, tusen underbara porträtt, ett oändligt bibliotek. Saker jag har insett att jag borde skaffa: gammal jordglob (samt eventuellt himmelsglob, de kommer tydligen gärna i par), lite byster och kopparstick samt ett porträtt av Homeros att hänga i biblioteket. Ett bibliotek borde jag skaffa också.

Det verkar så trevligt att vara flicka i överklassen. Allt som flickor i överklassen omger sig med är mjukt och lent och milt och diskret och av god kvalitet; det är siden och kashmir och angora och mjukaste skinn i dyra handväskan, det är så fint allting, man vill bara klappa på överklassflickor som om de var små djur; honungsblonda håret, fina koftan, de doftar säkert gott också, diskret och lite pudrigt. Jag har efter trettio år på jorden kommit på att man ska klä sig i tråkiga färger om man vill se dyr ut utan att vara det, alla beiga koftor på Zara i Sturegallerian tar slut på två sekunder, överklassflickorna älskar sina beiga koftor, och beiga byxor. Jag köpte fyra toppar idag! En är beige-rosa, nude som vi kallar det för nu för tiden, en annan är varmt grå, en är ljusblå med dragning åt lavendel, en är vit, det är mycket diskret, och billigt alltså, men det syns inte så väl. Synd att jag har så svårt för färgen beige. Jag är till exempel mycket förtjust i färgen fuchsia, eller cerise, eller magenta, eller vad vi nu ska kalla den för, den färg som pioner kan ha, och som rosenskära kan ha, det är en ytterst vulgär färg. Bär man den ser man ut att vara gjuten i plast medan man i beige ser ut att vara omsorgsfullt framslipad ur sandsten. En grej med överklassen som förbryllar mig är bruket av oljerock. Det vimlar av oljerockar!

Jag var precis på biblioteket. Klockan var tio i nio, de skulle strax stänga, det var mörkt (för att vara i slutet av maj) och regnigt ute, det var så mysigt. Det kändes verkligen som att jag bodde i en stad. I en stad alltså, inte i utkanten av den. Runt Odenplan är det Acneflickvänner överallt. De syns nästan alltid i sällskap med sin sambo och är alltid på väg till någonting: restaurang, goda vänner, de har alltid aktiviteter. Frågar man Acneflickvänner säger de att det är otroligt viktigt med jämlikhet och att vara självständig och tjäna egna pengar och inte vara beroende av en man, och sedan slutar det ändå alltid med att Acneflickvännen skaffar sig en man som tjänar mer pengar än de själva gör, kanske till och med riktigt mycket pengar (detta skiljer Acneflickvännen från överklassflickan, som iallafall inte hymlar med att hon är ute efter att gifta sig rikt och inget annat).

Hur kom vi in på det här? Jag har bedrivit socialantropologiska studier hela dagen som ni märker. Jag älskar den här årstiden. Älskar! Mer i år än något år tidigare tror jag. Jag har skrivit en artikel som ni får läsa på lördag förhoppningsvis och jag har varit så nervös över den och nu är den inlämnad och klar och det är så skönt. Förlåt att jag inte har bloggat, jag har haft så himla mycket att göra och varit så sjukt trött på kvällarna, igår orkade jag knappt tugga när jag skulle äta, seriöst. Jag kan sammanfatta vad jag har gjort sen senast: I söndags jobbade jag: I måndags var jag på bokreleasfika samt jobbade. I tisdags fick jag middag på Gondolen. Så fint! En jättegod fisk fick jag. Mmm, fisk. Samt jobbade. Igår jobbade jag och sen låg jag som en zombie i sängen och såg på sex avsnitt av That 70’s show i rad. Nu ska jag packa min väska för imorgon åker jag till Göteborg ett tag igen. Hej, hörs.

 

En borggård vore fräckt att ha.

 

Sedan kom regnet.