Hej, jag har jobbat idag och är nu mycket trött plus ansatt av månatliga kvinnobesvär, ja, ansatt är precis vad jag känner mig, vilket bra ord. Jag har legat på min kammare och läst konservativa män, som har roat mig lite och gjort mig lite arg – alltså, det här med kritiken mot det liberala individualitetsprojektet, självförverkligandet, eller hur man nu väljer att benämna det, det ter sig sympatiskt för mig vid en flyktig anblick, sedan äcklar det mig – – – ja, det ger mig samma obehag som för ihärdigt talande om solidaritet hos vänstern, den där OSJÄLVISKHETEN liksom, det högre syftet; same shit, different sida av den politiska skalan tänker jag, och sen tänker jag att det är bäst att jag inte skriver det här eftersom jag kanske bara är på dåligt humör, och sen skriver jag det ändå, och sen tänker jag att jag inte gillar det liberala individualitetsprojektet heller, kanske gillar jag ingenting i hela världen – – – det var inte det här jag skulle skriva om egentligen, det var om måleriet. Nu börjar jag skriva om måleriet:
Jag gillar måleriet även de dagar jag nästan inte gillar någonting annat! Därför började jag läsa i en fin bok som har kommit till mitt jobb: Nyskapande måleri heter den, av Gunnar Larsson, som är konstnär (även om jag inte kände till honom sedan tidigare, förlåt – update: Aha, Gunnar Larsson är lärare på Konstfack, läser jag nu, det var upplyftande). Jag har inte hunnit så långt ännu, men jag känner mig redan mycket entusiastisk – trots att han kallar prerafaeliterna för ”vidriga”! Jag väljer att se detta som en liten skönhetsfläck, min tolerans är obeskrivbar, ja, sanneligen (till prerafaeliternas försvar vill jag dock framhålla att jag anser att måleri kan, och kanske till och med bör – nej… jo? nej… stryk ”bör” förresten… nej… jo..? – ha andra kvaliteter än de rent måleriska) – – – Gunnar Larsson skriver alltså om MÅLERIET, inte om tavlorna, utan tekniken, det är underbart. Jag har knappt läst något om måleriet förut, inser jag, trots att jag gillar det så himla mycket.
Jag minns en drabbande upplevelse av Rogier Van der Weydens målning ”Kristi begråtelse” i Bryssel. Jag såg ett likstelt kadaver och jag såg de famlande händer som griper efter det människoliv som inte längre finns. Upplevelsen är sprungen ur min läsning av det måleriska språket, alltså min direkta förståelse av djup, volym, ljus, stoff, färg och mimik som i ett hisnande ögonblick suggererar ett sådant rikt drama att det ligger långt utanför tal- och skriftspråkets möjligheter.
Motivets trafikskyltsinformation minns jag bara som ett litet pip i hjärnan innan måleriets symfoniska kraft och nyansrikedom fyllde alla mina sinnen. (Konceptkonsten har renodlat det pipet, och förvandlat konstverket till ett tortyrredskap för sådana som mig.)
Nu tycker jag verkligen inte att alla motiv kan reduceras till ”trafikskyltsinformation”, men jag jag gillar ändå tanken. Antagligen för att den så effektivt får konceptkonst att framstå som själlös, eller… opoetisk. Ja. Som konst för människor utan intresse för nyanser. Jag tycker att en så stor del av grejen med konst är nyanser, så är det väl förresten med mycket som är bra; poesi, vin, nagellack… interagerande med andra människor…. Det kräver ju en känslighet, som man väl till viss del får via träning, men – vill jag verkligen tro – ändå till viss del kan uppleva intuitivt; jag såg Caravaggios ”Bacchus” första gången när jag var typ tolv och letade efter ett intilliggande uppslagsord i Bra Böckers lexikon, då visste jag ingenting alls om konst men blev nästan fysiskt omskakad av den, det var den vackraste och mest fascinerande bild jag någonsin hade sett.
Ju mer jag tänker på saken nu, desto mer övertygad blir jag om att jag är fullständigt ointresserad av konst som saknar en poetisk kvalitet, ja… Man kan inte översätta måleriet till fotografi med mindre än att poesin försvinner, skriver Ulf Linde i förordet. Nu tycker jag i och för sig att det definitivt kan finnas poesi i foto också (Edwad Steichen, till exempel, är inte han poetisk så… men, tänker jag nu, kanske har det i hans fall att göra med att själva hans teknik faktiskt ligger nära måleriet), men jag förstår den tanken också och jag gillar den. Jag har rätt ofta funderat på vad stil i måleriet är egentligen, helt enkelt vad det är som gör att man (eller, jag iallafall) relativt enkelt kan se vilken konstnär det är som har målat en tavla, även om det är en tavla av denna konstnär som man aldrig har sett förut, med ett motiv som inte direkt påminner om ett annat motiv man sett av denna konstnär – vad är det i själva måleriet? Jag hoppas få svar på det nu. Eller, det är väl samma sak som med alla andra uttryck alltså, vad är det med den här bloggen som, hoppas jag, skulle få er (eller iallafall någon av er?) att känna igen ett stycke text från den, utanför detta sammanhang? Mer än motiven då. (Och mer än mitt överanvändande av tankestreck, jag skyller detta på Ola Hansson – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – )