Morrisseydagen

Idag fyller Morrissey 50. Grattis! Vi hade födelsedagsfika på mitt jobb med en komplett fruktkaka:

Det var mycket fint och högtidligt (obs, de vita grunkorna är inte syltlök eller minimozzarella – mini-Moz! – utan små melonkulor). Vi lyssnade på Cemetry Gates och Reel around the fountain, och denna dag när det har talats så mycket om Morrissey och homosexualitet skulle jag vilja flika in att jag tycker att han är en mycket attraktiv man som bara blir bättre med åren faktiskt – ja, som ett fint vin, skål och grattis – – – jag känner mig precis så ensam och eländig som man bör för att högtidlighålla världens sorgsnaste man (-Är inte Scott Walker lite sorgsnare ändå..? -Hm, det är en strid på kniven…), sing me to sleep börjar jag nynna nu, fast det kanske är smaklöst, men jag ÄR verkligen trött… if I’m so very entertaining, then why am I on my own tonight, grattis, grattis – – –

greetings from Dalarna

Hej, nu åker jag tåg igen, jag har varit i Dalarna. Över dagen. Mycket uppfriskande! Det var en jobbgrej som ni väl får se snart, tyvärr skulle jag nog aldrig göra en så trevlig grej som att åka till Dalarna över dagen om det inte hade med jobb att göra, det slår mig liksom aldrig att man kan göra sånt. Jag har fått konst, kultur och sjötunga i vitvinssås, mm, sjötunga. En fascinerande grej så fort man kommer en liten bit norrut i det här landet är att det är berg vid horisonten (nu kan ni skriva en snorkig kommentar om att det inte alls är berg vid horisonten överallt så fort man kommer norr om Uppsala, nej, nej, okej, kanske inte, jag har verkligen knappt varit i mer än den nedersta tredjedelen av det här landet, men lite mer berg vid horisonten är det väl?). Jag är inte van vid berg vid horisonten, det känns lite… instängt. Fast inte bara på ett dåligt sätt, det är lite tryggt också, plus att det ju gör att man tänker att jag undrar hur det ser ut på andra sidan de där bergen. Jag tycker att det är lätt att förstå att människor börjar berätta sagor när det är berg vid horisonten.

Jag drog runt ett tag i ett Kristi himmelfärdstomt Falun, jag ville köpa kaffe nånstans men jag hittade inte ens en Pressbyrå. Jag har aldrig varit i Falun förut. Det såg ut ungefär som man kunde vänta sig. Det började regna, jag gick in i en kyrka som var helt tom utom på någon som knappt syntes som satt och spelade orgel, jag satte mig längst bak och lyssnade, det var väldigt fint. Privat orgelkonsert! Det kändes som i en film. De går alltid in i tomma kyrkor och sätter sig i filmer, jag vågar aldrig göra sånt i Göteborg eller Stockholm, men i Falun kändes det lugnt. Nu är jag i Sala. Det blir byte för resenärer mot Västerås-Eskilstuna-Katrineholm-Linköping. Syrenerna verkar inte blomma här än. Jag luktade på blommande syrener i Göteborg förra veckan, det var som en madeleinekaka av bly kastad rakt i magen. Det ser likadant ut överallt vid järnvägsstationer i Sverige, Sala ser ut som Katrineholm som ser ut som Borås. Falun såg ut som Skagen! Ändhållplats. Jag köpte en liten tavla igår, fast inte en Hugo Salmson:

Det är Helene Schjerfbecks flicka med videkvist (ja, den är ju tyvärr inte äkta dårå, det är ett litet tryck från Myrorna, men den pryder verkligen sin plats i min rum som min hyrestant i övrigt har dekorerat med Lena Linderholm-planscher samt vad jag fruktar är ett eget alster). Ser ni håret? Det gör ni kanske inte nej, förlåt, min mobilkamera är inte så bra på närbilder, men håret är iallafall väldigt fint målat. Alltså det nordiska måleriet inför förra sekelskiftet, någon gång ska jag försöka förklara varför jag gillar det så mycket. Nu ska jag läsa lite konservativ man, sedan ska jag anlända i Stockholm på utsatt tid (skriver jag det så händer det kanske) och möta min syster för middag. Jag vill verkligen ha vin. Förlåt att jag inte har svarat på några kommentarer men jag har ju som sagt varit upptagen med Falun och sjötungan etc. Hörs snart, kyss.

mecenat sökes

Glad tisdag, det är så trevligt på mitt jobb. Idag åt vi lunch på Dramaten (man kan äta lunch på Dramaten! Det smakade i ärlighetens namn inget vidare, men det var fantastiskt fin miljö, plus mycket solbränt klientel), och sedan var vi på visning på Bukowskis. De hade en skulptur av Antonius! Gud vad jag skulle vilja ha den. Ser ni hans hår? Att det är som mjukglass, som snirklig maräng, som skogssniglar gjutna i gips? De hade en Zorn som det antagligen är straffbart att spara i sin dator, och en målning av Hugo Salmson som var så fin att jag måste visa den här:

Här kan man studera den närmare, det rekommenderar jag, för måleriet är så himla fint. Jag läser vidare i måleri-boken och nu berättar jag det för er fast ni inte verkar bry er (fast jag vet, mängden kommentarer säger egentligen ingenting – typ jag postar en bild på nån – BHL, Sibelius fru – och skriver ”Kolla, snygg!” och så får jag 28 kommentarer, till skillnad från när jag skriver inlevelsefullt om MÅLERIET som ni kanske bryr er lite om men inte vill/orkar/vet hur ni ska kommentera, det är lugnt, jag är likadan, typ benägen att kommentera sådant som mat i tub, mycket intressant det där med tuberna! – äsch, det där lät ironiskt? Jag tycker verkligen att det är en intressant observation).

Nu måste jag fundera på vad jag ska ha på mig imorgon. Det går inget bra med användandet av mina färgglada mockaskor när det är risk för regn varenda dag. Jag hade planerat att blogga om galna kvinnor ikväll, men nu orkar jag inte, så nu har ni något att se fram mot! (Eh, vad ÄR det för skillnad på ”mot” och ”emot” egentligen? ”Emot” ser knäppt ut, ja, för att det ser ut som benämningen på en person tillhörande en subkultur som får mig att känna mig gammal – men seriöst, EMO, alltså själva musiken, är inte allt fruktansvärt dåligt? Jag ser faktiskt inga försonande drag alls med emogrejen. Yngre läsare får gärna försöka förklara den, men ibland börjar jag tro att jag har få läsare födda efter 1964 – äldre läsare, som fick ta del av den utmärkta svenskundervisning som erbjöds i skolorna FÖRR I TIDEN kan ju istället få förklara ”mot” och ”emot”. Är man född mellan -64 och mitten på åttiotalet kan man få förklara vad man vill, till exempel hur det kommer sig att torskbeståndet i Östersjön har återhämtat sig så himla snabbt – var ryktet om torskens död överdrivet? Behövde den bara lite andrum? Eller det här: Är det okej att dillstuva potatis MED SKALEN KVAR? Det gör de på Dramaten. Jag svarar bestämt nej på den frågan.)

ansatt

Hej, jag har jobbat idag och är nu mycket trött plus ansatt av månatliga kvinnobesvär, ja, ansatt är precis vad jag känner mig, vilket bra ord. Jag har legat på min kammare och läst konservativa män, som har roat mig lite och gjort mig lite arg – alltså, det här med kritiken mot det liberala individualitetsprojektet, självförverkligandet, eller hur man nu väljer att benämna det, det ter sig sympatiskt för mig vid en flyktig anblick, sedan äcklar det mig – – – ja, det ger mig samma obehag som för ihärdigt talande om solidaritet hos vänstern, den där OSJÄLVISKHETEN liksom, det högre syftet; same shit, different sida av den politiska skalan tänker jag, och sen tänker jag att det är bäst att jag inte skriver det här eftersom jag kanske bara är på dåligt humör, och sen skriver jag det ändå, och sen tänker jag att jag inte gillar det liberala individualitetsprojektet heller, kanske gillar jag ingenting i hela världen  – – – det var inte det här jag skulle skriva om egentligen, det var om måleriet. Nu börjar jag skriva om måleriet:

Jag gillar måleriet även de dagar jag nästan inte gillar någonting annat! Därför började jag läsa i en fin bok som har kommit till mitt jobb: Nyskapande måleri heter den, av Gunnar Larsson, som är konstnär (även om jag inte kände till honom sedan tidigare, förlåt – update: Aha, Gunnar Larsson är lärare på Konstfack, läser jag nu, det var upplyftande). Jag har inte hunnit så långt ännu, men jag känner mig redan mycket entusiastisk – trots att han kallar prerafaeliterna för ”vidriga”!  Jag väljer att se detta som en liten skönhetsfläck, min tolerans är obeskrivbar, ja, sanneligen (till prerafaeliternas försvar vill jag dock framhålla att jag anser att måleri kan, och kanske till och med bör – nej… jo? nej… stryk ”bör” förresten… nej… jo..? – ha andra kvaliteter än de rent måleriska) – – – Gunnar Larsson skriver alltså om MÅLERIET, inte om tavlorna, utan tekniken, det är underbart. Jag har knappt läst något om måleriet förut, inser jag, trots att jag gillar det så himla mycket.

Jag minns en drabbande upplevelse av Rogier Van der Weydens målning ”Kristi begråtelse” i Bryssel. Jag såg ett likstelt kadaver och jag såg de famlande händer som griper efter det människoliv som inte längre finns. Upplevelsen är sprungen ur min läsning av det måleriska språket, alltså min direkta förståelse av djup, volym, ljus, stoff, färg och mimik som i ett hisnande ögonblick suggererar ett sådant rikt drama att det ligger långt utanför tal- och skriftspråkets möjligheter.
Motivets trafikskyltsinformation minns jag bara som ett litet pip i hjärnan innan måleriets symfoniska kraft och nyansrikedom fyllde alla mina sinnen. (Konceptkonsten har renodlat det pipet, och förvandlat konstverket till ett tortyrredskap för sådana som mig.)

Nu tycker jag verkligen inte att alla motiv kan reduceras till ”trafikskyltsinformation”, men jag jag gillar ändå tanken. Antagligen för att den så effektivt får konceptkonst att framstå som själlös, eller… opoetisk. Ja. Som konst för människor utan intresse för nyanser. Jag tycker att en så stor del av grejen med konst är nyanser, så är det väl förresten med mycket som är bra; poesi, vin, nagellack… interagerande med andra människor…. Det kräver ju en känslighet, som man väl till viss del får via träning, men – vill jag verkligen tro – ändå till viss del kan uppleva intuitivt; jag såg Caravaggios ”Bacchus” första gången när jag var typ tolv och letade efter ett intilliggande uppslagsord i Bra Böckers lexikon, då visste jag ingenting alls om konst men blev nästan fysiskt omskakad av den, det var den vackraste och mest fascinerande bild jag någonsin hade sett.

Ju mer jag tänker på saken nu, desto mer övertygad blir jag om att jag är fullständigt ointresserad av konst som saknar en poetisk kvalitet, ja… Man kan inte översätta måleriet till fotografi med mindre än att poesin försvinner, skriver Ulf Linde i förordet. Nu tycker jag i och för sig att det definitivt kan finnas poesi i foto också (Edwad Steichen, till exempel, är inte han poetisk så… men, tänker jag nu, kanske har det i hans fall att göra med att själva hans teknik faktiskt ligger nära måleriet), men jag förstår den tanken också och jag gillar den. Jag har rätt ofta funderat på vad stil i måleriet är egentligen, helt enkelt vad det är som gör att man (eller, jag iallafall) relativt enkelt kan se vilken konstnär det är som har målat en tavla, även om det är en tavla av denna konstnär som man aldrig har sett förut, med ett motiv som inte direkt påminner om ett annat motiv man sett av denna konstnär – vad är det i själva måleriet? Jag hoppas få svar på det nu. Eller, det är väl samma sak som med alla andra uttryck alltså, vad är det med den här bloggen som, hoppas jag, skulle få er (eller iallafall någon av er?) att känna igen ett stycke text från den, utanför detta sammanhang? Mer än motiven då. (Och mer än mitt överanvändande av tankestreck, jag skyller detta på Ola Hansson – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – )

modeblogg

Jag köpte precis mitt livs första nummer av Acne Paper som jag hittills alltid har betraktat som ett utslag av storhetsvansinne (sådant är jag iofs inte emot), det verkar rätt bra. Eller, bättre än jag trodde. Det är en intervju med Carine Roitfeld , som är chefredaktör för franska Vogue, den är mycket inspirerande. Jag vill också ha en egen tidskrift! Snälla ge mig pengar så jag kan göra en egen tidskrift. Carine Roitfeld verkar tänka sig en kvinna som hon skulle vilja vara (Helmut Newtons YSL-kvinna, ja, vem vill inte vara henne..?) och sedan försöker hon få tidskriften att bli som den kvinnan, så ska jag också göra… fast min tidskrift ska vara coolare än Helmut Newton-kvinnan. – Är det möjligt? – Hm, jo… eller coolare och coolare, vi kan säga… med fler böcker och större bröst.

Jag har sett en så fin halsduk! Nu ska ni också få se den:

 

 

Visst kan man inte se sig mätt på den? Den kommer tydligen på H&M i höst. I love H&M!

Jag har ägnat mig åt persedelvård – putsning, impregnering, borstning etc, -, sedan har jag packat ner typ alla mina skor och väskor i en större väska och nu är vi alltihop på tåget mot Stockholm och äter en ganska äcklig citronmuffin och lyssnar på Bat for Lashes. Så här såg mina skor ut när de stod på altanen och torkade, det var så fint och färgglatt att jag fotade:

 

 

Carine Roitfeld har säkert mycket högre klackar, men jag är ju varken kort, chefredaktör eller fransyska, mer valkyrieformad, amazonlik liksom, hehe… man tänker sig en kvinna, sedan försöker man att få sin blogg att bli som den kvinnan…  (det var lättare när man kallade sig själv Salome…)  – ”Valkyria” kunde väl en tidskrift heta förresten, eller är det politiskt inkorrekt? För mycket Wagner kanske. Eller för mycket som nån studenttidskrift från slutet på 1800-talet. Eller helt enkelt inte ett så bra namn, hm nej, min tidskrift ska ha ett mycket bra namn. För att inte tala om innehåll.