Månadsarkiv: maj 2009

mediekritik, drömtydning

Men vad otrevligt idag i DN – (obs, detta inlägg ska inte handla om Anna Odell-grejen, vill man skriva av sig något i den fråga rekommenderar jag inlägget som heter ”Trött” en bit ner på denna sida): I torsdags skrev Sverker Sörlin en i mina ögon mycket märklig krönika i DN (fast nu är det inte själva märkligheten som ska diskuteras heller): det framstår i den som att David Eberhard sagt upp sig från sin tjänst på S:t Görans sjukhus efter att ha blivit knäckt av Konstfacks-gejen och nu drar omkring på elevutställningar om dagarna. Vilket alltså är fel, som Eberhard själv skriver i en replik i DN idag: Han sa upp sig långt tidigare, han har ett liknande jobb nu på ett annat sjukhus, han är fortfarande överläkare. Jag tänker att det inte är så kul att det i DN i princip står att man blivit knäckt av Anna Odell (om man nu inte blivit det) och nu eventuellt är arbetslös (om man nu inte är det) och att Sverker Sörlin borde be om ursäkt. I sitt svar skriver Sörlin att han beklagar att han har ”blivit vilseförd av medieuppgifter om tidpunkten för Eberhards uppsägning”  – och sen: ”Nu tror jag ändå inte att så många är intresserade av den exakta tideräkningen i hans yrkesliv”. Eh, wtf..? Han kunde ju lika gärna ha skrivit ”Okej, jag hade fel, men TROR DU ATT NÅN BRYR SIG?” – och sen fortsätter hans svar på ett sätt som gör att alla som inte är så insatta i frågan lär tro att Eberhard faktiskt har förtjänat att få precis vad som helst skrivet om sig i Dagens Nyheter och varför inte i alla andra tidningar också. Så himla obehaglig stil att först skriva nåt som inte är sant och sen ursäkta det med ”Men tror du att nån bryr sig om dig? Det här är faktiskt en fråga som är större än så”. Vad hände med rätt ska vara rätt? Har man skrivit något som är fel så vore väl en smula ödmjukhet på sin plats. Jag blir upprörd av det här. Plus att det är skumt att Sverker Sörlin först skriver en krönika om den eventuella maktfullkomligheten inom psykvården och sen inte fattar att han med sitt snorkiga svar visar att det uppenbarligen står likadant till på kultursidorna. Eller så är det egentligen okej med maktutövande, bara makten tillfaller rätt personer (=DN Kultur)?

 

En helt annan grej nu: Jag måste vara tråkig och berätta om en dröm jag hade i natt. Jag och min syster var och hälsade på våra föräldrar och min syster visade kort från en liten sommarstuga som hon och hennes pojkvän hade köpt, där de hade snickrat typ varenda möbel själva, jättefina; en Sundborn-grön säng med en massa spjälor liksom, och ett jättestort tungt matbord med massa stolar och en fin taklampa och byrå och jag vet inte allt, jag satt häpen och tittade, det såg fantastiskt ut. Sedan skulle mamma och pappa visa vad de hade sysslat med på senaste tiden och bar fram en jättestor oljemålning, typ tre, fyra meter bred kanske, den föreställde Stockholm på natten, en massa vatten och byggnader (en vit byggnad på toppen av en höjd, som Helsingfors domkyrka, helt upplyst, jag frågade vad det var för nåt och pappa sa Tre Kronor, det här var en vy av Stockholm innan branden), det var så vackert; glittrande, suggestivt, det såg verligen ut som en perfekt målning nånstans mellan renässans och barock, som best of Giorgione, Caravaggio, Canaletto och El Greco, jag försökte förklara hur konstigt det var, frågade vad de hade inspirerats av, min mamma sa typ Nej, vi målade lite bara, och jag sa Men hur, hur? och hon tog fram nåt litet snöre som de hade använt för att mäta när de bestämde måttet på duken och jag sa tålmodigt Ja, okej, men hur kunde ni MÅLA så här..? Hon ryckte på axlarna. Alla i min familj var plötsligt superbegåvade och jag satt där och kände mig bra på absolut ingenting i hela världen. Detta är med all säkerhet ett utslag av den smygande prestationsångest jag känner inför en grej som jag ska göra. Snart ska jag berätta vad.

7 kommentarer

Under dagbok, media

Den slup hon satt i, lik en gyllne tron / På vattnet brann

Glad boklördag! Om det inte blåser för mycket ska jag ha boklördag på altanen hela eftermiddagen, men det blåser alltid här, fast jag bor i en dal. Kanske för att dalen ligger på en ö. Eftersom John Ruskin har kommit att spela en oproportionerligt stor roll i mitt liv har jag försökt läsa lite i hans Modern Painters de senaste dagarna, men trots att det kanske är den finaste lilla bok jag äger (den är alldeles mjuk på alla sätt, inga hårda pärmar, utan helt böjlig som en pocketbok och bunden i RÖD MOCKA som är det lenaste skinn jag någonsin har känt på, den är som ett litet platt rött djur med mjuk päls, man måste bara lägga kinden mot den och gosa med den, åh mys, mys, lilla John Ruskinboken…) eh, trots detta så går det inget vidare, jag börjar tro att John Ruskin kanske är en rätt träig skribent – vilket olyckligt öde om man är så produktiv som han var, han har skrivit jättemånga böcker, jag äger… fyra iallafall, de där uppbyggliga, moraliska, Hvad vi skola tro och verka för typ, fast den står det en del bra grejer i iofs, och Hvad Venedigs stenar lära, som jag vill läsa 1) i händelse av att jag någon gång i mitt liv faktiskt kommer att besöka Venedig, 2) för att Lucy (Helena Bonham-Carter i filmen, hurra – det är kanske den enda film jag verkligen gillar henne i, jag tycker faktiskt inte att hon var trovärdig i Fight Club…) läser den i Ett rum med utsikt– eller läser och läser, hon släpar med den till Venedig iallafall – jo, men jag tror faktiskt att det står mycket bra i Modern Painters, om träd och moln och klippor och kurvatur:  ”The reader will, perhaps, here ask why, if both straight and curved lines are necessary, one should be considered more beautiful than the other” – haha, ja, varför då? Please tell us mr Ruskin! Böjda linjer är alltid vackrast tydligen, fast det visste vi ju redan. The line of beauty! Om man inte är matematiker, skriver Rusin, för då kan man råka tro att raka linjer är vackrare, men det beror i sådana fall på att man inte betraktar dem estetiskt utan matematiskt (=dåligt) och då gör man fel. Åh, jag älskar när det är så där enkelt. – – – Iallafall. Anders Cullhed recenserar en bok om Kleopatra i DN idag och passar på att i förbifarten kalla Julius Kronberg för ”kitschig”. Meh! Inte bara Kronbergs målning på omslaget till boken alltså (en barbröstad Kleopatra – jaha, men med en artikelrubrik som ”Stark, sexig, omstridd” och formuleringen ”den undersköna mansslukerskan” i ingressen så känns väl bara bröst inte så jättelångt borta..?) utan hela ”den kitschige Julius Kronberg”. Julius Kronberg förtjänar mycket bättre än så! Jag älskar faktiskt Julius Kronberg. Tala om att ha blivit undansopad av konsthistorien. Det finns inte ens en bok om honom! Bara ett litet litet häfte. Alla som har möjlighet måste besöka hans ateljé på Skansen i sommar och titta på allt fint som hänger där. Ni andra får vänta på att jag skriver den stora Julius Kronberg-boken. Nu byter jag blogghuvud till en målning av Julius Kronberg bara för det. ”Tempeldanserska med ruccola i håret” heter den. Hejdå.

2 kommentarer

Under dagbok, konst, litteratur, media

trött

En motbjudande sak med internet: När en massa människor gör en stor grej av nåt som inte är en särskilt stor grej egentligen, typ att Carina Rydberg har skickat ut ett konstigt Facebook-mail om att hennes dator har blivit hackad. Jaha? Jag kanske har missuppfattat något, men innebär inte detta enbart att Carina Rydberg inte riktigt har koll på hur datorer/internet fungerar? Och följaktligen kanske man borde ta hennes åsikter i sådana frågor med en nypa salt, men det är väl inte spöstraff på att uttala sig om sånt man inte har riktig koll på, då skulle ju typ halva Sverige stå i kö till piskan efter allt dumt som har sagts i exempelvis Anna Odell-debatten.

Det är så äckligt med sådana här situationer eftersom det är så himla uppenbart att så många hugger direkt: ”Carina Rydberg vet inte hur internet fungerar! HAHA!” – för man är alldeles, alldeles safe och man vet bättre än Carina Rydberg och man kan mysa ihop med alla andra som också vet bättre än Carina Rydberg, få vara med i en skön gemenskap av sådana som minsann vet hur internet fungerar, fnissa ihop när man ställer diagnos på Carina Rydberg (”Det är nog skrivkramp!”) – ja, inte vet jag, det kanske är skrivkramp, vem bryr sig, kan ni sluta vara så jävla självbelåtna bara: Ni vet hur internet fungerar. Wow, respekt till er!

22 kommentarer

Under konst, media

dagens dikt

Hej, idag är jag inne och skriver, googlar mig än hit, än dit, det är så trevligt. Av en slump stötte jag på en dikt jag tycker mycket om, så nu får den vara dagens dikt för det var lite för länge sedan det var poesi här nu.

 

Come, friendly bombs, and fall on Slough
It isn’t fit for humans now,
There isn’t grass to graze a cow
Swarm over, Death!

Come, bombs, and blow to smithereens
Those air-conditioned, bright canteens,
Tinned fruit, tinned meat, tinned milk, tinned beans
Tinned minds, tinned breath.

Mess up the mess they call a town —
A house for ninety-seven down
And once a week for half-a-crown
For twenty years,

And get that man with double chin
Who’ll always cheat and always win,
Who washes his repulsive skin
In women’s tears,

And smash his desk of polished oak
And smash his hands so used to stroke
And stop his boring dirty joke
And make him yell.

But spare the bald young clerks who add
The profits of the stinking cad;
It’s not their fault that they are mad,
They’ve tasted Hell.

It’s not their fault they do not know
The birdsong from the radio,
It’s not their fault they often go
To Maidenhead

And talk of sports and makes of cars
In various bogus Tudor bars
And daren’t look up and see the stars
But belch instead.

In labour-saving homes, with care
Their wives frizz out peroxide hair
And dry it in synthetic air
And paint their nails.

Come, friendly bombs, and fall on Slough
To get it ready for the plough.
The cabbages are coming now;
The earth exhales.

”Slough” heter den alltså, John Betjeman skrev den 1937. Slough är, för den som inte känner till det, en förstad till London. Det är där the office i The Office ligger, jag tänker på den här dikten varje gång jag ser vinjetten (med en skylt där det står Slough, det regnar, det är hopplösa områden med kontors- och fabrikslokaler), och varje gång jag hör Rod Stewarts Handbags and Gladrags (inte så ofta mer än när jag ser på vinjetten till The Office iofs, men ändå), och varje gång jag hör/tänker på Morrisseys Everyday is like Sunday (This is the coastal town that they forgot to bomb, come Armageddon…), och Håkan Hellströms Atombomb (länge sedan nu). Och ibland när jag torkar håret och målar naglarna och känner mig som en hemmafru.

Och jag tänker på Pulp, ni vet, den där tristessen, den ENGELSKA tristessen. Jag har ofta  försökt välja vilket stycke i dikten jag tycker bäst om, ofta tänker jag att det är det där ”It’s not their fault they do not know / the birdsong from the radio…”, lite för att Maidenhead är ett så bra namn. How very… Tennyson eller nåt, men så tråkigt det verkar där också, jag googlar: det finns en känd järvägsbro som är samma järvägsbro som Turner målade. ”Maidenhead is in England’s ‘Silicon Corridor’ along the M4 motorway west of London. Many residents commute to work in London, or to the towns of Solugh and Reding.” Industrierna tillverkar programvara till datorer, plast och läkemedel. Till Maidenhead åker man för att ha roligt om man bor i Slough? Gud så sorgligt.

Slough låter å andra sidan precis som det verkar, som en äcklig klump med… något äckligt, John Betjeman måste verkligen ha hatat det (andra gånger när jag försöker välja favoritdel i dikten blir det ”And smash his desk of polished oak…” osv, det låter så ARGT, som att han spottar ur sig det). Det står på Wikipedia att dikten var en protest mot att 850 (!) fabriker anlagts på platsen, där det tidigare var landsbygd: ”However, on the centenary of the poet’s birth, the daughter of the poet apologised for the poem. Candida Lycett-Green said her father ‘regretted having ever written it’. During her visit, Ms Lycett-Green presented Mayor of Slough David MacIsaac with a book of her father’s poems. In it was written: ‘We love Slough’.” Haha!

10 kommentarer

Under poesi

le petit pan de mur jaune

view of norrköping

Vy över Norrköping

När jag bodde i Norrköping senast bodde jag i det gula hus som kikar fram till höger om det monstruösa Holmen-huset. När jag tog den här bilden i fredags tänkte jag inte riktigt på det, men den ser ju faktiskt lite ut som Vermeers Vy över Delft, med den gula lilla murytan som Proust skrev om! (Jag tror att det är det gula till höger om det triangelformade grå taket på bilden här nedanför, men om detta tvistar de lärde.) Nu tänker jag att jag bodde i Prousts gula muryta och att det betyder något fantastiskt! (Det här blogginlägget blev både mycket långsökt och nördigt, förlåt.) Här kan man läsa mer om Prousts muryta. Gud vad den där hemsidan är stilig. Något av en förebild för den här bloggen faktiskt.

 

view of delft

Jan Vermeer, Vy över Delft

4 kommentarer

Under konst, litteratur