Månadsarkiv: juni 2009

äcklet

Det är så hemskt att vara vaken 04:45 när DN kommer, och läsa den då, och gå och lägga sig igen och sova ett bra tag, och vakna och inse att den där DN som ligger på köksbordet, genomläst, redan sunkig, full med gamla äckliga texter, är DAGENS DN. Tala om groundhog day. Jag behöver en ny morgontidning ungefär var fjärde timme tack. Jag har läst allt annat. Allt jag orkar läsa iallafall, jag har sett allt jag orkar se – till och med Seinfeld kändes sunkigt igår, för att inte tala om 2 & 1/2 Men eller vad den heter på svenska, så extremt dålig, och på nån annan kanal förnedrade sig stackars tjejer för att få vistas i närheten av Paris Hilton och på MTV förnedrade sig människor av anldningar jag inte begrep och sedan blev det reklamfilm. Jag tänkte att denna massiva cynism och dumhet och det misantropiska stämningsläge det försatte mig i på något sätt korresponderar med Humanisternas reklamkampanj som jag ännu inte skrivit om men som aldrig har lämnat mina tankar: jag gjorde testet, jag fick resultatet att jag verkade mer förtjust i traditioner än i Gud, och att jag borde testa Humanisternas traditioner, som av vad jag förstår dock har den uppenbara nackdelen att de inte är traditioner. Det är inte cermonier jag är förtjust i ju. Då har jag alltid bara skoskav samt tvingas redogöra för vad jag gör egentligen för nån släkting som, fullt förståeligt, undrar hur jag kunde plugga så konstiga saker så länge och bli så lite. Jag är förtjust i sammanhang, därför söker jag efter sammanhang. ”Filosofi är egentligen hemlängtan – driften att överallt vara hemma” skrev Novalis, för mig gäller det inte bara filosofi, det gäller allt.  ”Gud finns nog inte” är en så naiv och ointellektuell slogan att jag bara blir mer och mer arg ju mer jag tänker på den. Jag orkar inte tänka mer på den. Jag måste vara frisk nog att gå ut snart för ni märker ju att jag blir tokig här hemma. Jag hoppas att jag kan åka till mina föräldrar på midsommarafton. Och få lite stärkande skärgårdsluft.

2 kommentarer

Under dagbok

bonjour tristesse + leda

”Du uppdaterar ju aldrig längre, buhu. Är du busy med annat?” står det i min senaste kommentar (den var väldigt fin, tack!) och i DN idag står det ”Varför så tyst om Humanisternas kampanj ‘Gud finns nog inte’?” (det är Göran Rosenberg som undrar) och båda dessa frågor har faktiskt samma svar: Det beror på att jag har varit sjuk, sedan bortrest, sedan sjuk igen. Jag är fortfarande sjuk och det är så himla tråkigt. Jag började se Sagan förut, alltså filmen om Francoise Sagan, men den blev för sorglig, hon var också sjuk och ynklig, sen försökte jag läsa den lärda boken Fantastic Metamorphoses, Other Worlds av Marina Warner som faktiskt verkar just fantastisk. Det är en så fin målning av Leda och svanen i den, av Correggio. Jag gillar Leda och svanen! Fast mest gillar jag Danaë och guldregnet. Det står i boken att en besökare på en utställning där Correggios Leda visades blev så upprörd över den att han/hon attackerade den och hackade sönder Ledas ansikte, varför det är en kopia som visas i boken – men när jag googlar får jag tusen gånger fler träffar på Correggios original än på kopian, och originalet ser mycket intakt ut. Det kanske är restaurerat. Whatever. Förlåt, jag babblar på om saker ingen är intresserad av. Jag är faktiskt sjuk. Plus att jag tror att jag tycker bättre om kopian. Hon ser så fnissig ut. Originalet är så Leonardo da Vinci och det kanske är nåt fel i huvudet på mig, men jag har aldrig kunnat känna något särskilt inför Leonardo da Vinci.

 

Correggio_038

Correggios original (1531-32).

 

eugenio cajes

Kopia av Eugenio Cajés (1604).

 

(Färgerna tar jag inget ansvar för.) Okej, nu drar jag mig tillbaka med metamorfoserna och ber att få återkomma om Humanisterna när (/om) jag orkar. Hej hej.

4 kommentarer

Under dagbok

kära dagbok

Hej, vad fint att ni gillade vädersolarna! Fast jag blir alltid lite nervös när jag har varit entusiastisk över något och hoppas nästan att ingen ska ta mig på orden och faktiskt läsa det jag har rekommenderat, ifall det inte alls är bra eller kul eller intressant egentligen, utan bara i min hopplösa nördhjärna.

Det är regnigt och grått ute, det känns nästan som höst. Det stod på SMHI:s hemsida att delar av Sverige har haft den kallaste försommaren sedan 1800-talet. Det innebär att vi nu har genomlevt en kallare försommar än Karin Boye (född år 1900) någonsin fick uppleva, eller Zelda Fitzgerald, eller James Bond (ornitolog), haha, vad sorgligt att alltid behöva ha en parentes efter sitt namn där det står (ornitolog). De två sista är också födda år 1900 alltså, men de bodde ju inte i Sverige iofs. Jag tvivlar på att Zelda Fitzgerald skulle ha tolererat en kall försommar. James Bond (ornitolog) var däremot kanske van vid trist väder, han tyckte nog att det var tråkigt med kyliga vårar eftersom alla flyttfåglar blev försenade, de stannade typ i Florida eller nåt, medan James Bond (ornitolog) låg i en buske utanför Philadelphia och väntade på sädesärlan.

Jag vet inte vart den här kvällen har tagit vägen. Jag gick och gick och sen stannade jag och köpte ett par sandaler – alltså, bara ordet ”sandaler” är så fruktansvärt osexigt att jag nästan ångrar mig direkt, men de är fina för att vara sandaler (eh, det lät inget bra… ), och varenda sommar i evigheter har jag önskat mig ett par luftiga skor men aldrig har jag lyckats köpa några och ja, som ni märker måste jag intala mig själv att det är okej att ha sandaler… jag lyckas inte så jättebra. Men alltså, inte ens Sophia Loren kan väl ha gått omkring i pumps hela somrarna. Eller ens i ballerinaskor. Det blir jättevarmt i ballerinaskor när det är 25 grader ute! Jag ska till Italien på semester. Då måste man ha luftiga skor.

Imorgon ska jag åka på årets flottaste tillställning: herrgård och smarta människor och fantastiska middagar i dagarna tre. Då kanske jag inte uppdaterar så bra här… så vi hörs väl om ett tag dårå. Nu ska jag packa igen.  Hej hej.

 

PS: Nej, blogghuvudet är inte så somrigt, men det är ungefär så där jag har känt mig den senaste veckan. Fast nu är jag nästan alldeles frisk! Hurra! Jag ska byta bild så fort jag orkar. Och så fort jag lyckas gräva fram någon oexploaterad högupplöst artonhundratalsmålning ur internets djupaste vrår.

6 kommentarer

Under dagbok

ett jättelångt exalterat inlägg om Vädersolstavlan och Kjell Boström

Hej, glad söndag, jag är på bättringsvägen. Jag måste berätta om en bok jag håller på att läsa. Egentligen hade jag tänkt vänta tills jag har läst ut den, men nu är jag för exalterad. Plus att jag inte tror att den blir roligare än vad den redan är, plus att jag ändå inte vill avslöja slutet för er. Så här ser den ut:

 boström omslag

 

Jacob Matham och vädersolarna över Stockholm av Kjell Boström, utgiven av Kungliga Vitterhetsakademien 1958. Jag köpte den av en slump för en tjuga på ett antikvariat och den kombinerar två av mina favoritgrejer: konsthistoria och mystiska meteorologiska fenomen!

Jo, känner ni till Vädersolstavlan? Så här är det: Mellan klockan 7 och 9 på morgonen den 20 april 1535 syntes ett märkligt fenomen på himlen över Stockholm, sk. vädersolar – ett optiskt fenomen som gör att det, när det är gott om iskristaller i luften, kan se ut som att det är flera solar på himlen och som att de har ringar (s.k. halos) runt sig. 1535 uppträdde detta fenomen i en orolig tid för Sverige – ”Medan danskar och svenskar gemensamt bekämpade Lybeck och Hansans övervälde, föreberedde de tyska borgarna i Stockholm en statskupp. Man ämnade röja Gustav Vasa ur vägen, rasera slottet och utropa Stockholm till fri hasestad. Satidigt angrep reformatorn Olavus Petri öppet konungen för självsvåld och för ljumhet i reformationsverket…”. Olaus Petri trodde att vädersolarna var ett tecken på kommande olyckor och beställde snabbt en målning av dem. Den hänger idag i Stockyrkan i Stockholm och är, förutom otroligt cool, den första kända målningen av Stockholm. Så här ser den ut:

 

vädersolstavlan

Den blir stor om man klickar.

(Av oklara anledningar har engelska Wikipedia mycket mer information om tavlan, för den som känner för vidareläsning.) Vädersolstavlan finns avbildad på tusenkronorssedeln, lärde jag mig av nu, det hade jag inte tänkt på tidigare! Kan iofs bero på att jag ytterst sällan handskas med tusenkronorssedlar.

tusenlapp

Ser ni? Gud vad det är fräckt med vädersolarna.

 

Okej, moving on: Kjell Boström som har skrivit boken var och rotade i ett arkiv i Amsterdam och hittade det här kopparsticket, av den holländske konstnären Jacob Matham:

 

jacob matham liten

Den här bilden blir också stor om man klickar.

Ser ni på himlen? Det är vädersolarna över Stockholm. Och till höger om mannen, ett slott med tre kronor på toppen. Grejen är bara att vädersolarna över Stockholm uppträdde 1535 och kopparsticket är från 1599. ”Vad kan ha föranlett en kopparstickare, som 1590-talets sista år till sin död 1631 var verksam i Haarlem, att i bild kommentera ett fenomen på Stockholms himmel så långt tillbaka i tiden?” Det är detta boken handlar om.

Kjell Boström är helt fantastisk, han vet allt om varenda liten inskription och bibelreferens, om varje symbol som kanske kan härledas till en antik myt, och allt om den mytens övriga uppträdande i konsthistorien, och allt om 1500- och 1600-talets hela historia, om alla ätter och lärda män och vilka personer kring Gustav Vasa och Olaus Petri som befann sig vid vilket universitet i Europa och vad en präst i Linköping skrev i ett brev en gång och vad en holländsk bibelexpert skrev en annan gång. Plus helt vilda antaganden om saker: Aha, den här symbolen heter si och så på latin, det låter som det här efternamnet, var han möjligtvis beställaren av bilden?

Det är helt rafflande, och otroligt fascinerande att vetenskapligt arbete kan bedrivas så, på samma gång passionerat och superlärt och på oändligt avstånd från ”Foucalut säger si och Bourdeu säger så och Lacan säger faktiskt så här”. I love Kjell Boström! Inte en enda referens till en fransk filosof, utan bara till Gustav Vasas bibel och något som heter Järnteckenboken och gamla etsningar han har grävt fram djupt nere i nåt arkiv. Just nu känns det som att han skulle kunna komma fram till precis vad som helst. Där jag är nu i boken har han precis konstaterat att mannen i valvet troligtvis är Olaus Petri, av vilken det knappt existerar några andra porträtt, men ändå kan han belägga vilka bilder som fungerat som bakgrund för det (samt spekulera i ett mystiskt, försvunnet mellanled, haha!), åh, det är underbart. Kjell Boström har typ sett alla bilder i hela västerlandets konsthistoria.

Extra gripande blir det hela av att det här är Kjell Boström:

kjell boström

 

Och att han aldrig blev äldre än så utan avled i polio vid 32 års ålder. Då var han redan var ett konstvetenskapligt stjärnskott som hade varit i USA och studerat för Erwin Panofsky, fått anställning på Nationalmuseum, rest i hela Europa och skaffat sig stenkoll på alla muséer och samlare och konsthandlare samt hunnit bli expert på vanitas-stilleben. ”Förtrogen som få med de gamla stillebenmålarnas dystra allegorier över livstrådens skörhet, blev det hans lott att själv lämna den dystraste bekräftelsen på sanningen av denna insikt”. Kjell Boström dog innan boken om vädersolarna blev utgiven, manuset redigerades av hans änka. Så sorgligt. Jag hade velat läsa fler böcker av honom! Jag hade velat känna honom! Nu får han iallafall ett entusiastiskt blogginlägg av mig. Kjell Boström, du skrev en fantastisk bok!

11 kommentarer

Under dagbok

the boy

Hej, glad nationaldag, glad boklördag, vad kasst det är med röd dag på en lördag! Affärer är stängda och man får ingen morgontidning. Man är ledig från jobbet, men det skulle man ju ha varit iallafall. – Kanske inte om man jobbar i affär eller delar ut tidningar? – Nej, det är ju sant, förlåt… jag är så självisk. Men jag har så himla tråkigt, jag skulle velat ha en DN här så hade jag kanske kunnat bli upprörd över något iallafall, det hade varit upplivande. Min förkylning har tagit en ny spännande vändning och igår var jag tvungen att febrig irra mig till en vårdcentral och få penicillin av en läkare som typ lät mig ställa diagnos på mig själv, det tog fem minuter så stod jag där med ett recept i handen. God bless vårdcentraler! Jag har enbart positiva erfarenheter av vårdcentraler. Det enda jag ångrar är att jag tackade nej till hostmedicin. Hur kunde jag?!?! Nu behöver jag iofs ingen hostmedicin, men när en läkare frågar om man behöver hostmedicin ska man svara ja ändå, gud, tänk alla de gånger jag haft jobbig hosta efter en helt vanlig förkylning och bara drömt om skön receptbelagd hostmedicin… Jag insåg mitt misstag sekunden efteråt, men då kunde jag ju inte gärna ångra mig. Jag kommer att våndas över det här i evigheter.

Jag har som sagt väldigt tråkigt. Jag borde typ se en kvalitetsfilm eller nåt, så att det känns som att jag gör något vettigt, men det känns lite som att mitt huvud är inlindat i bomull och ändå inte riktigt skulle uppskatta kvalitet. Jag har läst tusen miljoner bloggar istället. Ni vet hur man kan bli besatt av saker framför datorn? Och bara googla och googla till internets djupaste vrår för att hitta mer information, MER INFORMATION!!! – idag har jag hittills hunnit vara besatt av den här pojken:

 

charles1

 

Han heter Charles och är 15 år gammal. Hans jacka kommer, tror jag, från Martin Margiela och är alltså mycket, mycket dyr. Charles förekommer ibland på modebloggar, han bor i Paris och har uppenbarligen – utöver ett stort modeintresse – väldigt stor veckopeng. Här kan man se några bilder till på Charles, samt på delar av hans umgängeskrets (det är som ni förstår också därifrån jag har stulit bilden här ovanför, måste jag tillägga eftersom jag inte känner mig bekväm med att stjäla bilder hur som helst).

Det är så fascinerande med Charles! Jag vill skriva en roman om honom. Vem är han? Vilka är hans föräldrar? De måste vara jätterika. Klär sig Charles så där när han går till skolan? Umgås han bara med betydligt äldre modemänniskor? Har de honom som en liten maskot? Typ tar med honom ut på klubbar och ger honom dåliga vanor i mycket ung ålder? Vad gör han om dagarna? På fritiden?

 

charles3

Här är Charles i ett par skor som tydligen är mycket exklusiva.
Bild från The Sartolialist.

 

charles2

Här är Charles gissningsvis på fest.
Charles, får du vara ute så sent?
Charles, har du gjort dina läxor?

 

 

Jag är så fascinerad av brådmogenhet, antagligen för att det är raka motsatsen till mig själv. Jag minns när jag gick typ på mellanstadiet och med skräckblandad förtjusning läste en artikel om Drew Barrymore i Frida. Eller Milla Jovovich – jag tror faktiskt att jag läste exakt det här reportaget i Vecko-Revyn (gissningsvis några år senare dock), det gjorde mycket stort intryck på mig:

 

milla

 

Jag tänkte ”Tänk om det var jag!”, och sedan var jag avundsjuk i någon minut innan det slutade med att jag var var helt sjukt glad över att det inte var jag. När jag var tolv, tretton, fjorton sådär var min värld så liten – jag tror att det var det som skrämde mig mest med tanken på Drew och Milla, att deras värld var typ hela världen medan min värld var Kolmården (invånare: ca 5000) och det kändes, trots avsaknaden av glamour, så himla tryggt.

4 kommentarer

Under dagbok