semesterblogg / allt är skönhet på denna kust

Hej, nu är jag hemma igen, efter mitt livs bästa semester, hurra, det var helt underbart faktiskt. Jag har aldrig någonsin varit på så vackra platser, det var helt sjukt, jag föll i nån slags skönhetskoma redan på bussen från flygplatsen när vi åkte på slingriga vägar längs berg som stupade rakt ner i Medelhavet och genom små byar och citronlundar och siluetten av Vesuvius vid horisonten, och hela tiden branta, höga berg, jag har aldrig sett så fantastiska berg; vulkaniska, svindlande, det var fantastiskt. Staden Sorrento var också helt knäppt vacker, byggd på kanten av branta klippor mot havet och med en djup ravin som skar genom hela staden, alltså, så dramatiska landskap! Man kunde inte sluta titta. Så här såg det ut mitt i stan:

 

sorrento01

 

Det är vägen ner till hamnen. Och så här såg det ut från andra hållet:

 

sorrento02

 

Överallt stup och branta trappor och terrasser med utsikter som inte var av denna värld. Och palmer! Jag älskar palmer, särskilt när de inte ser liksom glossiga ut, utan lite gamla och medtagna och står bland hus som också ser lite medtagna ut, lite slitna med flagnande färg, så såg stora delar av staden ut, det är det bästa. Tyvärr upptäckte jag kvällen innan vi skulle åka att min kamera var trasig, så jag fick fota allting med min mobilkamera, vilket inte riktigt var vad jag hade tänkt – det gick hyfsat, men ska ni någonsin åka till dessa trakter rekommenderar jag verkligen en bra kamera. Jag ångrar att jag inte tog med min polaroidkamera, det hade nog blivit underbara bilder. Här är iallafall några palmer i en av alla fina parker:

 

sorrento09

 

En jättebra grej med att Italien är ett katolskt land är alla små nischer i husväggar där det står en madonnastaty och lite blommor och ljus och små kort med helgon, de fanns typ i varannat kvarter, mitt i vardagen liksom, det var ytterst fascinerande. Många madonnor hade en gloria som lyste dessutom, det var väldigt fint. Jag köpte med mig en madonna hem, fast någon med lysande gloria hittade jag tyvärr inte.

 

madonnor

 

Den första madonnan stod i Sorrento, den andra på Capri. Vi var på Capri en dag och besökte Axel Munthes hus och det betydligt mindre kända Casa Rossa som tillhörde herr John Clay MacKowen, om vilken det tycks dåligt med information på internet… jag tror att det kan ha varit från detta hus takterrass som Sargent målade den här fantastiska bilden! Jag ska forska lite mer i detta. Förlåt, nu blir jag för nördig. Den lilla staden Anacapri var iallafall den mysigaste stad jag någonsin varit i, betydligt mer charmerande än själva Capri stad, även om den var fascinerande eftersom den till iallafall 50% bestod av Gucci-, Prada-, Armani-, Dolce & Gabbana-, Chloé- etc- etc-butiker och hade ett hotell där Oscar Wilde blev utslängd när det uppdagades att han bodde där tillsammans med en man.

 

sorrento07

 

Den första bilden ovanför är Capri stad, den andra är Axel Munthes sfinx som man ska klappa på rumpan och önska något. Jag ska läsa Drömmen om San Michele nu! De hade fantastisk utsikt överallt på Capri också, och de hade en parfymfabrik som grundades av munkar på 1300-talet, och de hade Sophia Lorens sommarhus och en fantastisk trädgård anlagd av den fascinerande Friedrich Alfred Krupp.

 

sorrento08

 

Det där är jag, ännu lite blek men vid gott mod, på herr Krupps terrass. Jag tror inte att färgen blå är så blå någon annanstans som på Capri.

Vi var i Pompeji också, men jag har inga bra bilder därifrån och ni vet väl hur det ser ut. Och vi klättrade högst upp på Vesuvius och tittade ner i kratern och det kom rök genom klippskrevor från jordens inre och det blommade ginst på sluttningarna och luften var tunn och kylig och ändå liksom ångande, det var en väldigt speciell känsla. Ja, plus vetskapen om att man faktiskt skulle dö på fläcken om den skulle bestämma sig för att få ett utbrott.

Vi solade och badade också, på en privat strand eftersom inga stränder i Sorrento var gratis, men den hade randiga parasoller och randiga badhytter och det var underbart, och vi åt sjukt god mat – min mage återhämtade sig snabbt och sedan har jag nog med råge återtagit mitt viktras genom att äta väldigt mycket spagetti carbonara och mozzarella. Alltså, carbonaran! Så extremt god! Men allra bäst var nog drinkarna på Grand Hotell Excelsior Vittoria, som var hotellet där Goethe och Wilde och Wagner och Nietzsche hängde när de var i stan, de hade en terrass mot havet och det var så vackert att man inte kunde önska sig någonting mer i hela världen när man satt där. Alla mina bilder blev dåliga, så jag scannade en istället:

 

vittoria2

 

(Den kommer från den utmärkta boken Klassiska semesterorter i Europa, som alla borde äga.)  Första kvällen drack vi bellinis, som helt klart var den dyraste drink jag någonsin druckit, och man fick de godaste oliver jag någonsin ätit (alltså, de smakade ingenting som de oliver jag har ätit i Sverige har smakat, ingenting… de var alldeles milda och liksom köttiga, gud, helt underbara), och solen gick ner över Medelhavet och åh, ni fattar inte vilket fantastiskt ställe det är!

 sorrento10

Fantastiskt!

 

Så här såg det ut i slutet på 1800-talet:

 

vittoria4

 

Det fina är att det ser exakt likadant ut idag. Fast i färg. Äsch, jag måste sluta skriva nån gång nu och ta tag i tusen saker som jag tyvärr har att ta tag i, jag skulle kunna blogga om min semester hela dagen annars för den var så himla bra, åh, åh!

Advertisements

4 kommentarer

Filed under dagbok

4 responses to “semesterblogg / allt är skönhet på denna kust

  1. Åh, vilken semester. Inte bara dyr, utan trevlig också. Skönt att kunna åka bort utan att bli BESVIKEN. Sorrento verkar vara något i hästväg. Jag har någon slags gammal italiensk dänga där de sjungs så fagert om just Sorrento. Det görs på ett ytterst smäktande sätt.

    Axel M:s villa är jag nyfiken på. Jag har varit på Hildasholm så var ett rätt litet och mörkt hus. Men vackert! Hallen gick i brunt och köket var en dröm i omodern lyx.

    Min glesbygdssymester börjar nästa vecka. Jag blir förbannad om det inte blri värmebölja igen.

  2. Therese

    Haha, nej, det var inte så dyrt alltså! Hm, det borde jag kanske ha påpekat… Det var en charterresa, och vi bodde INTE på Grand Hotell Excelsior Vittoria (fast nu drömmer jag ju om att göra det), utan gled bara in och hängde i baren. Drinkarna var dyra och stranden var rätt dyr, fast det var verkligen money well spent, men i övrigt kostade nog ingenting mer än på vilken chartersemester som helst. Jag har inte råd att åka på dyra semestrar!

    Jag blir förresten också sur om det inte blir varmt här igen, för nu har jag missat exakt varenda solig svensk i sommar dag genom att vara antingen sjuk eller bortrest.

  3. Så fint med så mycket entusiasm för helt nördiga grejer?

    Jag gillar också de där små madonnorna, jag gillar verkligen när hela landskap tas i besittning av religion sådär (nu får man väl vakta sin tunga och påpeka att det ska vara snäll religion), när det på toppen av kullar och berg står kors och kapell, när kedjor med stjärnor hänger över raviner och när vägkorsningar har såna där små helgonaltare med valfritt helgon.
    Sorgligt är det med nästan fågelbordsaktiga helgonbilder/altare längs vägarna där olyckor skett.
    Men ändå.

    Som vikingarna som jag läser om nu, de hade förstås en hel mytologi och världsbild, och i den var skogen utanför själva samhället. Den var liksom en sorts ingenting-alls där vad som helst kunde hända. Troll och vilda djur och läskiga grejer. Dit förvisade man dem som verkligen begått svåra brott.
    I alla fall, när en vikingabonde skulle röja ny mark att odla började han med en ceremoni som skulle göra landbiten till en bit av civilisationen. Han kunde skjuta en brinnande pil över den eller något liknande. Han utvidgade kulturen med religionens hjälp och offer/bön. (Här är jag inte säker på att allt var ”snällt”, men det är principen jag vill åt.)

    Och det är på något vis det jag gillar i Italien och egentligen hela Medelhavsåmrådet där man ser alla dessa spår av civilisation och religiositet, djupt känd och djupt inplanterad också i själva landskapet. Lagren av kultur.

    Ibland tänker jag (stolligt) att det är det det moderna projektet saknar. En första brinnande pil över den bit blandskog som ska bebyggas. Och sen fortsätter vi att leva i ogudaktighet där.
    Och det straffar sig förstås. Förr eller senare.

  4. Urban

    Jag tror att stussen på en sfinx kallas ”länd” men jag är inte helt säker.

    Kul hursomhelst att du haft det så bra.

    U.J.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s