grafomani

Gud vad jag har saknat att skriva, märker jag nu när jag sitter vid ett tangentbord igen. Man kan givetvis skriva även utan tangentbord, men även om jag sällan går utanför dörren utan anteckningsbok är det mer och mer sällan jag använder den – den jag har i väskan nu har legat där i över två år utan att ens vara halvfull… att jämföra med de travar av vaxduksböcker och kollegieblock jag klottrade fulla för fyra-fem år sedan sådär. Jag har nu läst ikapp det mesta av vad jag kan ha missat av bloggar och tidningar, och det verkar ju inte vara så mycket. Michael Jackson är fortfarande död, Alex Schulman har skrivit en debattartikel om bloggar (jag instämmer helt med Bernur: ”Han resonerar som ett barn, skriver som ett barn, och ändå har han på något sätt helt eller halvt rätt” – det är väl helt enkelt så att de som byr sig om media i största allmänhet bryr sig om bloggar i största allmänhet, och de som inte bryr sig särskilt mycket om media – dvs. de flesta människor – bryr sig inte särskilt mycket om bloggar. Jag känner en massa människor som lever sina liv som om bloggar inte existerade, det är inget konstigt. Sedan finns det ju även de där modeintresserade tonårstjejerna som läser och skriver modebloggar, men jag föreställer mig att detta är en starkt nischad bloggkonsumtion (När inkommer Alexander Wang-väska-kopian till Lindex??) som inte har särskilt mycket att göra med att intressera sig för bloggar som fenomen. Att säga att bloggar är onödiga är ju dumt: klart att de kan vara viktiga – det finns ju en massa människor som inte är ett dugg intresserade av media heller, som inte bryr sig ett dugg om vad som försiggår på och i tidningar, bara det typ står nåt i dem när de för en gångs skull bestämmer sig för att köpa en kvällstidning – men det betyder ju inte att tidningar är onödiga. Det betyder väl egentligen inte så mycket mer än att alla inte bryr sig om allting.

Jag tycker att det är så tråkigt att blogga om bloggar! Just som fenomen alltså. Nu byter jag ämne och skriver lite om litteratur för att upprätthålla skenet av att det här är en litteraturblogg. Jag läste en del på min semester, men jag packade lite knasigt och lyckades till exempel glömma Einar Askestads Kvinnohistorier hemma – den är nyutkommen och dessutom väldigt snygg, vilket går helt i linje med hans övriga böcker – kanske är Einar Askestad den svenske författare med konsekvent snyggast bokomslag? (- – – vilket i sin tur går helt i linje med hans fysiska uppenbarelse, höll jag på att skriva nu… men ni får bildgoogla själva för jag har skam i kroppen, ibland). Jag tror att Kvinnohistorier hade känts som en sval, fuktig handduk över pannan en varm dag, jag ska ta den med mig när jag åker ut i skärgården istället. I Einar Askestads Ögon för paradiset, som jag läste för ett tag sedan, finns en mening som etsade sig fast i min hjärna: berättarjaget noterar att det på en väg uppför en backe i staden där han befinner sig (Montepertuso heter den, den ligger tydligen på Amalfikusten) ligger fullt av tillplattade ormar, överkörda: ”Det måste hända hela tiden, fast jag aldrig har sett det hända.” Det är en underbar mening. Det måste hända hela tiden, fast jag aldrig har sett det hända. Jag tänker det rätt ofta. Jag har egentligen tänkt det ända sedan högstadiet eller så, när jag fattade att människor omkring mig hade sex med varandra, och det kändes så otroligt avlägset att det någonsin skulle hända mig (Vet ni avsnittet av Mitt så kallade liv, när Brian och Rickie pratar och säger typ ”När började människor para ihop sig? I must have been absent that day… ” – precis så). Nu för tiden tänker jag det mest om hemska saker, typ när jag ser en ambulans på utryckning, och sedan måste jag slå bort tanken omedelbart, måste ta i trä och tänka nej, nej, nej, inte ens tänka på sådant här, inte tänka, inte tänka, tänk om det händer för att jag tänker det… Det måste hända hela tiden, fast jag aldrig har sett det hända…

På min semester började jag däremot lydigt läsa En kortfattad historik över nästan allting, som Elin Boardy tipsade mig om här i bloggen, men sedan upptäckte jag att Elins egen bok Allt som återstår var mycket trevligare att försjunka i, även om det var direkt plågsamt att läsa den ibland, för jag vet inte när jag senast läste en bok med så mycket KÄNSLOR på varenda sida, det var nästan kvävande – och det menar jag inte på ett negativt sätt… om ni fattar. Jag låg tårögd i en solstol och kippade efter luft.

Dagens lästips är alltså Einar Askestad och Elin Boardy! Jag tipsar inte ett dugg om Om jag kunde drömma, alltså Twilight på svenska, jag tyckte att den var så dålig, mycket sämre än filmen, och plötsligt tedde sig den där feministiska kritiken rätt befogad – alltså, huvudpersonen kunde ju knappt gå själv… plus att det var så himla jolmigt, till och med för mig som är raised on a diet of Allers- och Harlequin-romaner samt oändliga mängder Serie-Starlet, jag gillade den faktiskt inte alls. Jag gillade filmen däremot!  Jag rekommenderar den istället. Jag läste Horace Engdahls nya essäsamling nyligen också, fast nu har jag tydligen slarvat bort den och därmed glömt vad jag hade tänkt skriva om den eftersom det fanns antecknat på en sida i den… eh, så jag får väl återkomma. Jag borde läsa Willy Kyrklund nu, för jag har knappt läst nånting av honom och det skäms jag jättemycket över. Jag har den där fina volymen med hans samlade prosa stående i bokhyllan, så det är väl bara att sätta igång.

Jo, den där Broder Daniel-filmen går tydligen på bio nu, så jag tar tillfället i akt att bjussa på min intervju med Broder Daniel, gjord sensommaren 2003 i samband med att Cruel Town-skivan kom ut. Det var min första längre artikel som publicerades i en tidning, jag var så stolt (innan hade jag bara skrivit lite skivrecensioner). Nu tycker jag att första delen av intervjun är fullständigt nonsens, men resten är helt okej, och jag har faktiskt intervjuat Henrik Berggren och det är coolt och det kommer jag att fortsätta vara stolt över. Klicka här och bläddra fram till sidan 12. OBS! Det är en pdf! Så klicka inte om ni hatar pdf:er. Det har jag full förståelse för. Åh, jag minns exakt vad jag hade på mig när jag stod där på Ramberget med dem, bland strålkastare och videomänniskor och Göteborg låg glittrande nedanför: en starkt mintgrön, stickad, åttiotals-influerad tröja av nåt slags mohair-garn (jag tyckte att Flashdance var en stilmässig källa att ösa ur vid denna tidpunkt… alltså för sex år sedan… blame it on the electroclash), smala jeans (så smala det gick att få tag i, detta var väl precis innan Cheap Monday-grejen) och Converse-kängor.

Okej, nu har jag skrivit av mig lite, nu ska jag jobba. Hej, kyss, hörs.

3 kommentarer

Filed under dagbok, litteratur, media

3 responses to “grafomani

  1. nattensbibliotek

    Hej T,
    Vet du om slutscenen i Lars von Triers AntiChrist är en avbild av en känd målning? Kanske med satan eller gudsundertoner.

    Det är flera 100 kvinnor som går uppför ett berg. De myllrar.
    http://nattensbibliotek.wordpress.com/2009/07/07/vad-symboliserar-slutet-i-antichrist/

    Undrar,
    Siri

  2. Jo, angående Mr Sch(ulman): jag tror att kändisar – han om någon är väl ”en kändis” läser andra kändisars bloggar – enbart, och då handlar dessa oftast om vad de har på sig för kläder, och vad de (inte) äter till lunch, etc. OK: jag generaliserar, men i alla fall: jag tycker att det finns åtminstone ett tjugotal, kanske femtio, bra – riktigt bra bloggar. Några av dessa skrivs av professionella skribenter, några av amatörer, men samtliga är intressanta, tar upp intressanta saker, och jag lär mig saker där, ungefär så som jag lär mig saker av kultursidesartiklar eller tidskriftsartiklar: men de senare fenomenen är inslag som verkar vara på utdöende. Men det är ju bara idioti att avfärda bloggar bara för att de flesta handlar om ytliga saker … Gud, det finns väl tio olika tidningar om bröllop, livet är värt att leva ändå …

  3. Det är faktiskt rätt intressant att titta på de 50 mest populära bloggarna i landet. I princip inte en enda som intresserar mig och många tycker jag dessutom är rent gräsliga, men jag är å andra sidan inte målgruppen. Det är ungefär som kommersiella tv-kanaler, dem gillar jag för det mesta heller inte.

    Ibland kan jag ha svårt att inte irritera mig på detta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s